Troll, i sig var, inget släkte som vanligtvis var ute och ströva. Något som Totte sa till sig själv om och om igen där han vandrade på vägen. Ett flertal gånger stannade han upp när ljud hördes – ifall det råkade vara en människa eller någon annan vandrare som rörde sig på samma väg i natten. Bara tanken fick hans hjärta att slå lite snabbare och nästan spyfärdig. Tänk om han mötte någon – vem som helst kunde vara ett monster! Så hade hans mor sagt åtminstone.  Och skulle hon inte ha rätt?

I höstens mörka timmar ställde vanligtvis bergatrollets kung till med fest, där troll från världen var bjudna. Även om de var olika, var det något som höll de tillsammans, kanske att de en gång hade varit ett sammanflätat folk? Men festen var känd världen över, för vem hade inte hört talas om bergakungens sal? Skogstrollen hade inte heller mycket till övers för sina släktingar bergatrollen. Dock hade de vett nog att hålla tungan i mun när man talade om sådant med främlingar. Särskilt när bergakungen skulle ställa till med fest.

I år hade skogstrollen bestämt att låta tillverka en ovanlig halsring i guld, med ädla stenar ingjutna emellanåt. Det var sådant som bergakungen eftertraktade. Även om skogstrollen själva inte såg förtjusningen i metallers glans när det fanns så mycket annat vackert att se ovan jord, så som solens glans mellan trädtopparna eller månens ljus. Men kanske är det förståeligt att man söker efter något som skiner och glänser så som solen om man ständigt befinner sig i mörkret?

Totte hade förstås fått äran att bära stenen till bergakungens sal – ett uppdrag som var tvunget att göras själv enligt tradition. Att han tvunget hade druckit lite mycket och påstått sig vara modig nog – hade han fått chansen att bevisa sig.

Han var ett ungt skogstroll, med ett hår lika mörkt som en klar vinternatt och vågor som ramade in det något runda ansiktet med en skarp näsa – som nästan liknade en fågelsnäbb. Hyn var lika mörkt som den ljusaste barken på träden och ögonen var samma färg som den vårgröna mossa som fanns på de större delarna på hans hy. Öronen stack upp ur hans hår, men doldes av en mörkhuva som tillhörde en mantel gjord av mörk ull. Väldigt simpel mantel, som resten av hans klädsel som var ett par bruna byxor. Svansen vajade efter honom och mycket damm och smuts samlades i hårkalufsen som bar samma färg som håret på öronen och huvudet. Den var beklädd med en guldring. Över sin klänning bar han en väska, gjord av sammanflätade grova rep. I den låg smycket i ett sidentyg, lite av egen kassa och en kagge vatten.

Turligt nog hade han sin trogna vän och kamrat, Guste. Ett mindre vildsvin, som sedan lite blivit övergiven av sin mor. Förmodligen skulle han inte klarat sig ens första månaderna – om inte Totte hade tagit hand om honom. Nu var de så gott som oskiljaktiga.

“Rakt fram sa de va? Tills vi kommer till de stora stenarna..?”