- This topic has 13 replies, 5 voices, and was last updated 5 år, 10 månader sedan by
.
-
Turin satt vid bordet och grubblade. Ända sedan hans far och kung Iki dog och han själv måste efterträda Torger som jarl hade han drömt om att få ut sin hämnd för händelserna, och nu var de ett steg närmare. Framför allt var det oåterkalleliga steget taget. Det fanns inte längre någon återvändo, revolten var igång och det var tydligt att Ulfhedna inte hade hela landets stöd. Turin visste att det fanns ganska många som varit lojala till kung Iki, och därmed också huset Hrafn i förlängningen, men att det var så här många hade han inte i sin vildaste fantasi kunnat drömma om. Där satt de nu alla, samlade till fest för att fira ett lyckat attentat. Att det andra attentatet misslyckades var med facit i hand ingen stor överraskning. Maeve ansågs trots allt vara en stor krigare, kanske en av de bästa kvinnliga krigarna i hela landet, medan Kettil i jämförelse helt nyligen hade inlett sina studier i Caras Idhrenin. Han kunde helt enkelt inte vara lika duglig som sin syster än.
Alla satt vid sina bord och åt och drack med stor aptit, men Turin kunde inte koncentrera sig på maten. Han grubblade över varför han inte hade gett sig på Maeve i stället för Kettil. Visserligen hade de ju nu fått ungtuppen nackad, men det var en klen tröst, eftersom han ändå inte var särskilt mycket värd. En liten snorvalp som knappast ändå var ämnad att bli någonting stort. Magiker i all ära, men det han hade hört ryktesvägen om Kettils magikunskaper var inte särskilt imponerande. Nåja, han fick väl trösta sig med att det nu åtminstone fanns en Ulfhedna mindre i den här världen. Det enda som han till viss del kunde hålla med om är att goda relationer till sydländer vore bra också för Kaldrland. Men för att behålla de övriga familjernas stöd i revolten mot Ulfhedna är det nog bäst att han håller tyst om det. Han skulle minsann se till att utplåna vartenda litet spår av Ulfhednaklanen innan han var färdig. De förbannade råttorna!
Turin reste sig med ett ryck, slog näven i bordet, och utbrast med hög röst:
– Vid Loke och Hel, valpen Kettil är död, men råttungen Maeve lever än! De där förbannade Ulfhedna råttorna. De ska få ångra att de någonsin föddes. De ska ner till Niflhel, inte till Valhall, så sant som jag står här framför er! Loke och Hel, jag ber er, bistå oss i vår hämnd för Jarl Torgers och Kung Ikis död. Ge oss vårt rike åter i egen makt och låt oss själva rå om våra egna liv, utan inblandning från sydländare och andra som blandar sig i. Vi har tagit det första steget mot befrielse från klan Ulfhedna, låt oss avsluta den här kampen för ett enat Kaldrland, tillsammans!
-
Jorunn kände hur hon fylldes med kämpaglöd då Turin talade. Det riktigt sprakade av spänning i rummet mellan alla som satt samlade. Visserligen satt inte Jorunn vid bordet som de flesta andra, för det fanns få stolar som höll för en kentaur. Istället stod hon längre bak med en stor sejdel i ena näven, och när ett mindre tumult bröt ut efter Turins tal då Jorunn med samtliga män och kvinnor gav ifrån sig sina hyllningsvrål höjde hon den i luften så våldsamt att minst hälften av innehållet skvätte ut över personen framför. Så reste hon sig högt på bakbenen i en stegring för att riktigt visa sin entusiasm, och när hon med dunder och brak landade landade med framhovarna igen gick en skälvning genom marken som en lätt jordbävning.
Hon hade inte själv deltagit i något av attentaten hittills men hon var inte mindre uppspelt för det. Det här var vad hon levde för. Hon hade tagit sig hit inte bara för att återställa ordning i Kaldrland men även för att mätta sin egen äventyrslystnad. Det sistnämnda var hennes egna främsta anledning. Nog för att hennes familj gärna såg allt i sin ordning och lyckönskat henne innan hon reste men själv hungrade hon efter spänning. Och det var väl en anledning så god som någon. Hon visste ju vem hon slogs för, och för vad.
Hennes ögon glittrade som blå ädelstenar i det dunkla ljuset, kanske hade alkoholen bidragit, men hon fick riktigt lägga band på sig själv för att inte kasta sig fram och upp på bordet där alla satt eller hitta på något annat precis lika dumt.
-
Turin fortsatte:
– Jag ser ut över en sal med fränder, så många som ingen någonsin hade kunnat ana, inte ens gudarna. Visst är Ulfhedna starka, men vi kan slå dem. Vid gudarna, vi kan utplåna dem! Ulfhedna påstår att de har Oden på sin sida, men Hugin och Munin ska bära våra stridsrop till Oden och viska i hans öra om deras svek när de förenat sig med sydlänningarna och övergett krigarens väg. Audgisil har sålt Ulfhednas själ till sydlänningarna, och de är inte längre värda att kallas Odens krigare. Loke och Hel ska bistå oss i den här kampen. Men vi måste vara sluga, de är fortfarande starka och har flera av de andra jarlarna på sin sida. Den här striden måste vi ta på slagfältet, varken de eller vi är starka nog att segra vid en belägring, om vi inte lyckas få de sista jarlarna övertygade om att vår väg är rätt väg. Men innan det här kriget är över ska också Oden förstå att Ulfhedna inte kan styra Kaldrland! Men i kväll dricker vi mjöd!
Turin lyfte sitt svärd och avslutade med:
– Mot ära och död!
-
Utifrån salen kunde ett tumult höras just innan dörrarna till salen slogs upp med ett brak.
Uxa Och hans mannar välde in hurrande med stop i händerna fyllda till brädden med mjöd, när de insåg att nånting pågick i salen stannade de upp.“vafalls Torin! vad i Balders Balle händer här?” vällde Uxa ur sig med ett pådrucket flin.
-
Turin gick Uxa och hans mannar till mötes och höll ut sina armar i en välkomnande gest.
– Uxa, min vän, vi firar att valpen Kettil är död. Kom in, jag ser att ni redan har all mjöd ni behöver för stunden. Det enda du behöver veta nu är att det är fest, och att vi förr eller senare kommer att dricka mjöd med gudarna! Men bortsett från att det är fest idag så visste du ju allt det där redan. Kom nu, min vän, gör oss sällskap i salen.
Så tog han Uxa om axeln och de gick mot ett av borden med Uxas mannar i släptåg.
-
Uxa och hundarna protesterade inte och anslöt sig till festen. innom kort började två av hundarna brottas sinsemellan och de andra började vadslå om vinnaren.
“så säg mig Turin har du någonting som jag kan sätta hundarna på snart? de börjar bli rastlösa.” frågade Uxa mellan skratten.
trots att frågan ställdes i skämtsam ton syntes det på Uxa och Bera att det fans spår av allvar, Ursa hade redan get sig in i brottningen. -
– Uxa, du kommer verkligen inte att bli besviken, tro mig. Men allt har sin tid, nu ska vi dricka mjöd.
Som vanligt kunde han inte berätta för mycket för Uxa, det skulle bara innebära att de stack iväg som skållade troll och attackerade Ulfhedna rakt på, utan någon som helst taktik, utan bara med råstyrka. Det funkar visserligen bra i vissa situationer, men det här var inte en sådan situation. Men Turin ljög verkligen inte när han sade att Uxa inte skulle bli besviken, för strida, det skulle de minsann få göra. Kanske den största striden de någonsin skulle få strida innan Valhalla väntade. Och var de för oförsiktiga skulle de komma till Valhalla fortare än väntat.
-
Dörren flög upp när en ny gäst anlände till gästabudet men denna gäst stack ut från alla tidigare. När man såg honom syntes de på lång väg att han inte var från Kaldrland, frisyren, kläderna och den breda långa böjda sabeln som såg ut som att man kunde klyva en människa i två delar med lätthet. Mannen som klev in var klädd i vida byxor med höga stövlar, på överkroppen bar han en oknäppt kappa och en lös sittande skjorta. På hans huvud var allt hår avrakat förutom den främsta delen där hade håret samlats ihop till en lång tofs som hängde ner över ena sidan för ansiktet, ovanför munnen hade han sedan sparat en vid och vildvuxen mustasch. I hans ena hand höll han en påse där man kunde skymta blodet droppa från.
Stolt rörde sig denna nya gäst med huvudet högt och om någon kastade en misstänksam eller fientlig blick mot denna sydlännign tog han ingen notis om det. Han var trotts allt Radim Kroupal, han var hetman till en av de fria klanerna från norr om floden Wozla han svor trohet åt ingen annan än den som gynnade honom. För hans del var Turin den mannen, han hade lovat honom stora gåvor och gott om plundringsbyte för hans tjänster, denna kaldlrlännignen hade insett behovet av ett snabbt och lättrustat kavalleri som hans kozaky krigare var. Han stannade först när han hade kommit fram till Turin,”Jarlarna som du bad mig sända bud till svarade nej på ert bud” Och demonstrativt vände han på tygpåsen han ande hållit och hur den föll blodiga avhuggna högerhänder, jarlarna och deras familjer svar till Turin hade varit ett nej trotts allt. Det betydde att de var fiender och fienders gårdar var plundringsbyte för hans kozaky krigare
-
Turin såg när händerna föll ur påsen och slets mellan förfäran och upprymdhet i lika mått. Förfäran för att det verkligen inte var ett bra läge för honom att Radim kom just nu, Turin hade ju precis spelat på åhörarnas negativa känslor mot sydlänningar. Och duglig krigare eller inte, Radim Kroupal var en sydlänning. Men han kände upprymdhet för att allt som förknippades med Ulfhedna var ruttet och skulle skäras bort och nu hade en del bokstavligen skurits bort. Turin skulle nog kunna använda situationen till sin fördel. Han hade inte kompromissat från krigarens väg, och kozakerna var en tillfällig lösning för att de rörde sig snabbt och effektivt.
– Radim, med all respekt, det här är kanske inte riktigt rätt plats eller tid för det här. Men det tog kortare tid än jag hade trott, så vi kommer att kunna marschera mot Frostheim tidigare än jag hade tänkt mig. Och det gläder mig att du fick dem att inse allvaret i hela den här situationen.
Han väntade inte på Radims svar, utan tog upp en av händerna, vände sig mot de andra i salen och fortsatte med hög röst:
– Se här, vad som väntar alla dem som står emot oss!
Utan att vänta på salens reaktion, vände han sig åter mot Radim och sade med låg röst:
– Brände ni deras sår så de överlever, som jag bad dig om? Jag vill att de ska berätta åt alla vad som väntar dem som står på Ulfhednas sida.
-
Hundarna hade slutat up med sitt och stirrade på mannen som kommit in i salen.
Uxa var så förvirrad att han för en gångs skull inte visste vad han skulle göra men han och samtliga av hans män höll i sina vapen. han ogillade deras fiender i norden men kozaky hade varken ära eller rätt att vistas i deras salar.“VAD I ODENS NAMN GÖR DEHÄR OHYRAN I VÅRA SALAR?!” Röt Uxa hela hans ansikte rött av ilska.
hundarna följde upp med liknande förbannade rop. Bera ställde sig bredvid Turin beräd att skydda honnom med sit liv om det skulle behövas. -
Skjórinn
Visst flammade det gnistor nu. Likt en ekorre satt Skjórinn uppflugen på en av den grova bjälkarna i taket. Det imponerande långhuset hade ändå högt i tak, både bildligt och bokstavligt. Hon flinar lite för sig själv och tuggar nöjd på det köttben hon tagit med sig upp. Hon dinglar rastlöst med ena foten, kanske medvetet för att låta lite av den lösa, smälta snön på skorna rasa ner mot männen nedanför. Var det ens en helkväll om det inte uppstod handgemäng? Om det inte spilldes lite blod? Hon vrider på sig och ser ner på mannen från de sydligare breddgraderna när Uxa börjar gorma. Hennes starka blick fixerades vid den blodiga påsen som han höll i sina händer.
Hon rös till. Även om hon inte förstod mycket av politik, förstod hon sig på heder. Inte bara skulle nu Ulfhedna vara deras fiender, men de efterlevande från jarlarna skulle kräva sin blodsrätt. De skulle söka hämnd. Hon förstod såklart vad det innebar för henne ikväll, smidigt klättrade hon ner från sin sittplats. Använder Jorunn’s bakdel för att smidigt ta sig ner på golvet, men innan hon gled ner från den grova hästryggen, lutar hon sig fram över kentaurens rygg och viskade i hennes öra.
“Vill du gå med ut? Efter dette så vil de gi tilbake…” Även om det kanske inte var säkert att de skulle komma efter Turin, så kunde de inte alls ta risken att inte ha någon spanare ute. Utan att vänta på kentaurens svar gled Skjórinn ner och skyndade mot dörren, innan hon lämnade festsalen så greppade hon sitt spjut och sin pilbåge. Snabb som en mård försvann hennes gestalt ut i kvällsmörkret.
-
Tumultet var för henne inte ovälkommet och hon hade i vanliga fall inget emot att svinga slag mot vem som än erbjöd sig, men Skjórinn hade rätt och det vore dåraktigt av svartfåglarna att vända sig mot varandra och trötta ut sig på sig själva istället för Ulfhedna. Så även om Jorunn vid det här laget var riktigt uppjagad och både redo och villig att slåss så lyckades hon lägga band på sig själv och lät bli.
Men till skillnad från Skjórinn lämnade hon inte salen varken tyst eller snabbt. Med bestämda steg närmade hon sig de gormande männen, de folk som stod framför knuffades ur vägen vare sig de ville eller inte.
“Dumheter! Uxa, vadan detta ohyfs?” röt hon med ett flin och passade på att smälla till honom med handflatan, hon kunde helt enkelt inte låta bli. Men allt detta för att hon egentligen ville åt det som befann sig på bordet. Oförsiktigt lutade hon sig fram över de som satt där och grep ett av de stora faten fyllda med rotfrukter, kött och annat gott, lyfte det och tog det med sig medan hon klampade iväg mot dörrarna utan avsikter att delta något mer i bråket. Hon såg sig inte ens om innan hon snubblade ut i mörkret, men sen stannade hon. Vart Skjórinn tagit vägen hade hon ingen aning om.
“Hörrö!” väste hon högt, och stoppade ganska omedelbart efter en potatis i munnen.
-
Hans ryttare hade rört sig snabbt över markerna i Kaldrland, när Turin hade pekat ut åt vilket håll Jarlarna hade levt hade Radim och hans 500 ryttare givit sig av och ridit dag och natt likt sagorna. De hade sovit i skift och haft med sig reserv hästar för att kunna ta sig fram snabbt, medvetna om att de lätta kavalleriets styrka mättes i dess snabbhet att korsa stora områden. I Hans hemland var dessa former av räder inte ovanliga, klaner kunde strida i generationer över heder och för sitt blods renhet. För i Märehn tog man hårt på heder och saker som ett felsagt ord eller någon kärat ned sig i fel person var tillräckligt för att utlösa en blodsfejd.
” Vi korsade Fornost efter bara två dagar och jag sände spanningsförband hela vägen till De två tabellhuvudenas klippa” Sa han för att ge Turin perspektiv på hur snabbt hans lättare ryttare kunde ta sig fram över vildmarkerna i Kaldrland klippa han fortsätter sen’‘ Vi brände deras sår och tog hand de som levde på deras gårdar och marker” Han och hans krigare hade inte lämnat en själ kvar vid livet, trälar, försvarslösa och barn hade gått om hädan lika mycket som krigare. För alla som lämnas vid liv kan ta till vapen men farligast var barnen, de kunde växa upp och bli lika fruktade krigare som sina föräldrar och drivna va hämnd ”Vi brände de vin inte kunde ta med oss, om Ulfhedna tar den vägen kommer de bara finna en öken och ingen mat eller bostäder att värma sina krigare med”
Han valde att ignorerade den uppretade och respektlösa mannen som gormade om ohyra. Hemma hade sådana ord krävts att blod spilldes innan kvällen var över och en blodsfejd hade mycket väl även kunnat uppkommit ur något sånt . Detta var dock inte Märehn eller hemma och han låter de va för att inte orsaka blodspillan i Turins hallar, han hade ett mål som var långt större än att lyssna på någon nordbos fördruckna ord.
-
Turin hade medvetet ignorerat Uxa och hans mannar tills Radim var klar med sin beskrivning av händelserna. Nu när Radim var klar sade han bara ett kort “Gott så!” åt Radim innan han vände sig mot Uxa med ett mörker i blicken som han sällan tog fram. Han spände ögonen i Uxa och sade med stadig röst och en pondus som det hade tagit honom år att arbeta upp.
– UXA, kom ihåg vem det är du talar med!! Jag är visserligen din kusin, men glöm inte att jag också är din jarl! Radim är inbjuden gäst precis som alla andra här. Hans trupper är också ett vapen i det krig vi är inblandade i, ett vapen som kan göra skillnaden mellan evig ära och evig död. Skillnaden mellan Niflhel och Valhalla. Uxa, min vän, vill du hamna i Niflhel i den eviga döden? Eller föredrar du Valhalla och evig ära?
Uxa var visserligen Turins närmaste man, men mer än något var han sin egen man. Ingen skulle kunna styra honom när han hade ställt in sig på något. Och här var måttet rågat för Uxa, han och hans män lämnade salen omedelbart. I Hjaldarå förstod man att uppskatta deras insatser och inte lita på sydländare hellre än på dem!
Turin såg på när Uxa och hans män lämnade salen. Det här var visserligen ett litet avbräck för hans planer, men det var ändå inget som inte skulle gå att ordna på nåt annat sätt. Och han hade minsann vetat om den här risken när han hade börjat tala med Radim om samarbete. Turin vände sig till de andra och försökte hetsa på dem i stället. Han höjde sitt svärd och ropade:
– Vem är med mig på vägen till Valhalla och evig ära? Vem är med mig mot Ulfhedna? För ett enat Kaldrland!
You must be logged in to reply to this topic.