Det är ett litet förvånat uttryck i hans ögon där när han slickar sig om läpparna långsamt, för ett väldigt flyktigt ögonblick verkar han bekymrad över att han dragit blod. Dock skiftar inte blicken från Nawe, han reagerade inte på hur hennes händer klöste i hans päls, istället böjde han sig ner igen, lät först nosen röra vid hennes hand innan han försiktigt och nästan ursäktande lät tungan slicka över det lilla sår han gjort.

“En byracka kan hon nog säkert få att sitta…Men vi är inte det Nawe… Ni får ändå ursäkta min lilla oförsiktigthet men jag sa jag bits gjorde jag inte?” Återigen duttar han med nosen på hennes hals, hans arm under henne vilar mot hennes lår, där fingrarna långsamt börjar röra sig i små rörelser. När han drar sig lite tillbaka är hans blick något mjukare även om han tydligt vill mer än han gör just nu.

Hans andra hand rör sig längs Ailonwys arm, till hennes axel och ner till hennes midja för att något lätt dra henne närmare om hon tillät det.

“Den korta versionen är att jag står här och den mannen lämnade aldrig skogen…” Innan han gör en tydlig inandning både när Nawe’s tunika lämnar henne och när hennes ben rör sig mot hans lår. Hans grepp hårdnar lite medan ett mjukt morrande sprider sig, att han uppmärksammat hennes doft är väldigt tydligt i hans andetag och de något ökade hjärtslagen. Lite prövande tar han ett steg mot sängen som för att se deras reaktioner.

“Silver bränner huden och skadar djupt om det vidrör sår. Så nej jag tål inte silver som i sagorna. Ingen av min sort tål silver.” Han sneglar mot Ailonwy för att se hennes reaktioner och han hade faktiskt sträckt lite på sig när hon sagt han var magnifik.