Pling. Klockan på dörren varnade Vésiva att någon var på väg in. Säkert till henne. Hastigt skruvade hon korken till pluntan och stoppade ner den innanför fickan på den dubbelknäppta västen hon hade. Rösten fick henne att le och hoppa upp ur sin stol. I vanliga fall hade hon inte gjort sig mödan att röra sig upp, men åt Atlen fanns det alltid energi. Hon kastade ner fjäderpennan på skrivbordets kaos och tog ett par språng.

Till skillnad från de flesta andra kvinnor, var Vésiva klädd i ett par åtsittande mörka byxor med ett par höga läderstövlar som nådde enda upp till knäna. En skjorta, som skulle varit vit, om det inte vore för lite matfläckar och annat smuts som hade lyckats komma på den. Fast hennes grå fenor syntes på armarna, när skjortan var sydd för att visa dem. Likaså glimmade fjällen till på hennes hjässa som gick som en linje ner till hennes nyckelben.

Hur länge var det sedan de senast såg? Det måste nästan har varit månader… Det tog henne inte många skutt att hinna fram till den långa mannen, som hon såg som sin bror. De hade trots allt varit oskiljaktiga sedan deras barndom. Hon kramade om honom. Atlen hade inte riktigt något val i frågan. Ett brett leende fanns i hennes ansikte.

”Sparven!” utbrast hon och han skulle nog känna på hennes andedräkt att hon hade tagit lite starkare dryck. Den där söta… nästan stickande alkoholen hon var envis nog att dricka. Förmodligen enbart hon och bergsfolket i Barastar som drack den.

Enbart för att hon var medveten om hur lite han tyckte om hennes kramar, fortsatte hon att hålla om honom. Nästan lite hårdare, sedan lät hon sig knuffas undan. Ett tag gjorde hans ord henne lite… skamsen tills hon hörde hans kommentar. Ett varmt skratt kom från hennes läppar. För ett tag trodde hon att han hade vart allvarlig. Lite hårt klappade Vésiva honom på bröstkorgen. Hon kunde känna konturen av hans egna sätt att lugna sig. Ett höjt ögonbryn och ett retsamt leende.

”Ack, det finns inget bättre än det! Vill du ha en klunk?” frågade hon och sträckte in sin hand innanför västen för att dra fram pluntan. Skruva av korken, för att ta sig en stor klunk och sedan räcka fram den till Atlen.

”Jag trodde du hade gjort dig av med dåliga vanor?” frågade hon och synade honom uppifrån och ner. Som för att se om allt var väl med honom. Hon skulle inte fråga honom om det nu. Kramen var nog med överfall från hennes sida. Trots allt ville hon inte skrämma iväg honom. Inte än. Det tog allt för många månader tills de sågs igen för att hon skulle göra det.

”Oroa dig inte, sparven, vi alla har våra sätt att lugna oss.” svarade Vésiva med ett svagt leende samtidigt som hon följde honom med blicken där han vandrade framåt. Det var som om hon inte såg röran framför sig. Snarare hade hon en tendens att skapa kaos var hon än rörde sig, åtminstone när det kom till papper och annat sådant arbete. Hon skådade sin plunta framför sig. Ryckte lätt på axlarna åt att han inte ville ha den. Skyll dig själv. Fast, vad skulle en klunk till skada? Pluntan var trots framme. Det var nästan alkoholmissbruk om hon lät det ögonblicket gå till spillo. Hon lät alkoholen rinna ner för strupen igen och rös till lite av värmen den gav henne innan hon stoppade pluntan i tryggt förvar innanför sin väst.

”Och min man, har precis som jag, utmärkt smak!” försvarade hon sedan, egentligen hade hon tänkt fortsätta men slutade mitt i meningen och hennes gråblåa ögon glimmade till. En present? Han kom väl i för sig sällan tomhänt tillbaka till henne. Vad kunde det vara? Hennes nyfikenhet för överraskningar gjorde det nästan olidligt att hålla sig lugn.

”Något från ovan…?” frågade hon, med ett bredare flin samtidigt som hon gick närmare honom. Kanske han hade på sig det? Eller var det under rocken? Hon kastade en hastig blick mot rocken.

Åt hans förslag om att hon var tvungen att röja upp, grimaserade hon illa och gjorde en gest mot rummet och röran i sig. Nästan lite upprört. Skulle detta inte vara ordning? Hon var medveten om vad som låg i alla högar. Papper. Kontrakt… Och mer papper.

”Det är inte stökigt här… Jag vet minsann vart jag har…” började Vésiva försvara sig själv, även om hon hade hört en retsam ton där, kände hon ändå ett sting av skuld. De hade inte riktigt samma sätt att se på ordning. Det var inte första gången det kom upp i ljuset. Dock släppte hon allt när han pekade mot rocken. Så hon hade rätt. Det var i rocken trots allt.

Ivrigt vände hon sig om och med större steg, nästan hoppade hon mot stolen som nu var täckt av rocken. Hon lät sin hand söka sig snabbt till pappret som verkade slå in något. Hur kunde hon missat det förut? Det var ju så uppenbart! Nästan lite hårdhänt drog hon fram den och kände det frasiga pappret mot sina fingrar, hennes ögon var som klot när hon såg på Atlen. Som om hon väntade på att få lov att öppna den. Som en lydig hund.

“Åt mig…?”

Pappret kastades på golvet, lite som i en reflex sopade hon det åt ett hörn med sin fot. Handen rörde hon kring  den kalla metallens yta. Så len med den röda rosens törnar som  var en vacker kontrast. Till slut kom hon fram till nyckeln. Hon verkade inte ens höra Atlens viskningar för sig själv, utan var slukad av presenten. Hon vred nyckeln och hörde hur dess klickande avslöjade att det gick att öppna lådan. Ett litet leende spred sig på läpparna och försiktigt sköt hon upp locket för att avslöja om det var något där inne. Det kunde förstås också vara tomt, men hon hade en känsla av att det inte var det.

Musiken kom från lådan, som var en speldosa, var vacker och fyllde rummet. Nyfiket höjde hon upp dosan till ögonhöjd för att se på skeppet som guppade i takt med musiken. Hon hade inte vridit upp den för mycket så musiken tystnade snart, men hon lät sin hand finna nyckeln igen för att vrida den ett par varv och snart hördes melodin igen. Leendes följde hon båten en stund, innan hon försiktigt, som om den vore gjord av glas, satte ner den på skrivbordet. Utan förvarning igen kastade hon sig mot honom för att lägga sina armar omkring honom. Det var precis som den speldosan hon hade haft när de var mindre – men den hade gått sönder efter alla resor. Hennes far hade inte varit för nöjd av det, då det från början hade varit hennes avlidna mors.

”Den är fantastiskt! Tack!” utbrast hon och sedan tog hon ett steg bak för att sträcka sig till sin innerficka igen och ta ut en papperspåse som luktade av tobak. Det var i en sammetspåse som hade vackra körsbärsblommor på och avslöjade att det var från Nirai. Hon sträckte fram den till Atlen med ett svagt leende.

”Jag misstänkt att du inte hade slutat än, så jag tänkte att…” började hon, men kände sig nästan lite skamsen hennes present var inte alls lika mycket omtanke som hans. Hon såg kort ner på sina fötter och sedan på speldosan igen.

Envist tittade han bort och en kort ögonblick undrade Vésiva om hon skulle behålla påsen. Åtminstone påminde doften om Atlen, annars fanns det ingen större lycka med tobaken. För hon hade aldrig lyckats få ovanan att röka. Bara hostattacker gav det henne, inte samma lycka och lugn som alkoholen gav henne. Påsen hade en behaglig tyngd då Vésiva släppte den in i Atlens hand. Ett litet ursäktande leende kom från henne. Presenter hade aldrig varit hennes starkaste sida och tobaken var en av de få presenterna som Atlen hade öppet visat att han uppskattade.

”Jag menade inte…” började hon på en ursäkt, men kom inte riktigt på någon bättre ursäkt att hon var som hon var. Det var sannerligen ingen idé att säga så hon drog igen sin mun med en liten grimas. Han skulle förstå. Åtminstone stod han kvar, även om han såg lite missnöjd ut.

En liten lättnadssuck lämnade Vésivas läppar när han bytte samtalsämne och hon nickade med ett litet leende. Hon drog en hand igenom sitt hår, på sättet hon alltid gjorde då hon var antingen obekväm eller orolig för något.

”Än går det bra. Men hela situationen i landet oroar mig. Vem vet vad som kan hända? Tänk om de stänger öppningen till land och handeln helt kapas av?”

Leendet fick Vésiva att slappna av och sucken visade att hon gjorde rätt i att lita på den där handlaren. Finaste tobaken i Nirai, det hoppades hon att det var. Om han inte slutade röka sin skit, kunde det åtminstone röka något i klass med honom själv. Eller ja, ingen kunde väl vara lika bra som honom… men det var ett bra försök åtminstone.

Hon nickade lätt åt hans kommentar. Det var säkert inte vad som skulle ske, i ärlighetens namn hade folket i Me’ersia blivit allt för beroende av de saker de tog med från ovan och pengarna de förde in i landet var för stora att de skulle kunna strypa den resursen. Fast… var det så illa att planera för det värsta? Det var trots allt Atlen som försökt lära Vésiva.

”Jag lärde mig av den bästa att försöka planera för det värsta, Sparven” kommenterade hon med ett litet svagt leende, som om hon försökte att lätta upp på stämningen som så plötsligt blev så allvarlig.