- This topic has 9 replies, 2 voices, and was last updated 5 min sedan by
.
-
Han tittar ut genom fönstret på havets vågor som slår mot de anlagda skeppen runt hamnen och biter ihop sina käkar… en vana som blivit mer och mer påtaglig sen han lämnat världen under vattnet. En hand vilar på ett av sina ben som hoppar rastlöst och kan inte undvika tanken att han inte kommer ihåg hur hans riktiga underkropp egentligen känns.
Det hade passerat så mycket tid, det skulle kännas olustigt att ramla in i gillet, speciellt efter att bara svarat skriftligt med gratulationer när hans syster avynglat sig. Det var nog bättre såhär. Att möta henne på hans egna mark där han kunde undvika alla sina gamla kamraters illvilliga blickar.
Han reser på sig hastigt och vandrar fram och tillbaka i det rum som blivit hans hem de senaste åren. Väggarna är dekorerade med påminnelser av havet och nyvunna reliker från sin tid på ytan, allt i en ohelig mix såsom han själv. “Några droppar kvar.” Muttrar han vilket får den enorma svarta hunden under hans matbord att resa på sig med en viftande svans. “Gör dig inte till, din lilla best… hon kommer nog tycka om dig ändå.”
-
Vinden rufsade om det blonda håret som var uppsatt i en vacker fläta som höll håret på en av skuldrorna och var en vacker kontrast till de blågråa fjällen som fanns på armar, skuldror och ansikte. Hon lutade sig något mot relingen där hon såg Tinderstad som började breda ut sig, en av de många städerna som hon brukade besöka i sin barndom med sin far och Atlen. Lite rastlös slog hennes ena hand på träet framför henne. Eller kanske snarare det var nervöst, inte direkt något som hon brukade vara… Men det hade gått så lång tid och något i henne kände att hon både ville springa mot Atlen men även iväg. Tänk om något skulle ändrats?
Som vanligt bar handelskvinnan ett par enkla mörka byxor, höga putsade stövlar och en vacker vit skjorta denna gång med Bläcks märke broderat i kanterna. Inte några pälsar när kylan inte trängde igenom hennes skin som de människor som bodde på den kalla delen av Talanrien. När väl skeppet hade lagt till kastade hon en sista blick mot Bläcks flagga och drog upp sin läder kappsäck på ryggen.
“Se till att allt kommer dit det ska!” kvittrade hon i förbi farten samtidigt som hon klappade hennes högra hand, Tilly, på axeln. Förstås hade hon varit där i det som han kallade hem innan, men för så många år sedan. Knappt så hon mindes allt – speciellt då saker hade en tendes att ändras runt omkring med. Hastigt sneglade hon ner på brevet där han hade skrivit adressen innan hon vecklade ner det i sin bröstficka igen. Nära vattnet var det väl i alla fall?
-
Ja, nära vattnet är det allt. Värdshuset Silverklang ligger precis på kanten till bryggorna, ett populärt ställe för sjömän och annat pack som tenderar att stanna kvar i staden under en längre tid.
I ett av fönsterna står en bred siluett som talar till någon i sitt rum. Det böljande svarta håret har förlorat dess glans efter många år i en hård hästsvans och hela hans uppenbarelse verkar mer sliten och förvildad… men även på avstånd så känns han fortfarande igen.
Dörren till värdshuset står på glänt och Ves kan höra skrålandet av sjöbusar enda ut till gatan.
-
Snart nog får Vesíva en glimt av namnet, Silverklang och styrde sina steg ivrigt. Hjärtat slog något hårdare när hon fick syn på figuren i fönstret. Efter att fått rumsnumret av värdshusvärden knackade hon lätt på dörren. Hårt hållandes i sin läderrem till kappsäcken som stöd med den ena handen lite fingrandes på pluntan som låg i bröstfickan. Även om det var ett tag sedan hon drack ur den, var det enda en stöd i sig. Något bekant.
“Atlen? Det är jag…” började hon för att harkla sig lätt. Kanske det var för diffust? Kanske han inte mindes henne helt?
“Ves alltså!” -
Ett skall ekar från från Atlens rum och hans mummel tystar hundens glädjerop. Med tunga steg närmar han sig dörren och stannar precis framför den. Han blickar upp på de tecknade bilder av sitt hem som klär porten till utsidan innan han tillslut suckar och öppnar dörren.
Framför Ves står han i sin fulla ‘prakt’. Lika lång med så mycket bredare. Sist de sågs hade Atlen fortfarande en kroppsbyggnad som endast kan förklaras som ungdomligt över dimensionerad, såsom en tonåring som vuxit för fort och nu hade alldeles för långa lemmar… men nu verkar han ha fyllt varje tafatt centimeter med explosiv muskulatur. Den tidigare lösa rock sitter nu som en smäck. Det svarta håret har han låtit växa till dess fulla längd som nu räcker bortom hans axlar.
Han ögnar Ves ett ögonblick och tar in hennes anlete en stund innan han äntligen bryter tystnaden. “Kom in. Du borde inte hänga utanför salarna med dessa idioter som huseras inatt. Byrackor från söder, fulla som svin innan de ens han kliva innanför tröskeln.” Han fnyser och backar undan samtidigt som han leder sin hund bort från möjligheten att dränka Ves i blöta pussar.
-
-
Hundens skall hade fått Vesiva att backa undan lite, som om hon inte riktigt var säker på om det var rätt dörr hon hade fått ändå. När dörren öppnades möttes deras blickar och för ett kort ögonblick var hon osäker på om det faktiskt var hennes bror. Men nog fanns han där, under alla muskler och annat han hade fått tag i.
Hon steg innanför dörren och stängde dörren försiktigt för att sedan stå kvar där vid dörren. Lite som om hon inte helt vågade tränga sig på. Lite nervöst kliade hon sig i bakhuvudet. En ovanlig syn för den självsäkra handelskvinnan.
“Äsch, de är lättare att vinna i Dunk 23 i sådana fall.” sa hon med ett försiktigt leende. Hennes favorit kortspel som hon allt för ofta hade en vana att vinna.
-
“Tills deras skulder blir enorma nog att de blir bittra.” Predikar han som att han visste för väl vad det lokala hänget beter sig. Gnyendet från hunden bryter tystnaden som gör sig påmind och Atlen muttrar något i stil med “Kör till.” Hunden gläfsar glatt och skyttar mot Ves i hopp om att få sig raggiga päls klappad.
“Så… livet. Hur har du det? Jag hade tänkt pallra mig hem när du skrev om ungen men… jag fick förhinder. Farsan skulle ha dunkat mig gul och blå och jag hade missat avtalet med Stjärnsmedjan här uppe.” Ursäkter. Nog hade han rätt i att hans far skulle vara missnöjd men något annat verkar skava.
-
En liten kort stund verkar hennes lite mer allvarliga och nervösa uppsyn som bortblåst när hunden skuttade mot henne. Svagt log hon för att stryka dess päls, lite kliande bakom öronen där. För att hålla bort sitt huvud så att den inte skulle nå henne med sin blöta tunga. Någonstans kändes det bättre att veta att Atlen åtminstone inte var så ensam som hon trott.
“Det gör inget Atlen” ljög hon som hastigast med ett leende som hon vanligtvis reserverade för artighetens skull. För att krafsa en sista gång hundens öra och sedan resa sig upp och lite disträ stryka bort lite damm ifrån sina kläder.
“Livet är väl som det alltid har varit, men ännu en mun att mata.” sa hon sedan, lika avvikande som honom. Som om hon lite misstänkt att han inte riktigt frågade henne för någon annan skull än artigheternas.
“Själv?” frågade hon sedan, för att korsa sina armar och gjorde en irriterad gest framför sig.
“Vid Neutrons stormar…” fnös hon irriterat “… Jag kan se att det är något som gör att du undviker mig. Föredrar du att jag drar och ber någon annan hjälpa till med leveranser istället?” frågade hon vasst och ögonen tycktes nästan glansiga när hon mötte hans ögon för en kort sekund och sedan vände hon ner blicken mot hunden istället som hon lite disträ krafsade bakom örat igen. Som för att dölja sina svagheter, precis som hon alltid gjorde.
“Oroa dig inte, det finns fler värdshus så du ska slippa se mig.” fnös hon ilsket sedan och lämnade lädersäcken på golvet medan hon vände sig om och sträckte sig efter dörren.
-
Han ögnar de två med en mild värme som kvickt svalnar när dramatiken startar. Han suckar högljutt likt en övervuxen tonåring stampar förbi sin syster för att kunna hålla emot dörren hon försöker öppna.
“Du tror inte att det här är specifikt varför jag dragit öronen åt?” Han stirrar ned på henne med påtaglig frustration i sitt utryck… men trots att han försöker trycka ner hans egna känslor så finns det något sorgset i hans blick. “Du är så bortskämd med att alla möter dig med öppna armar. Inga avböjer en prinsessas närvaro, eller hur?”
Han fnyser likt Vesi och stampar in i rummet igen för att placera sin bakdel på den obäddade sängen. “Du skaffar barn, lever din dröm såsom din farsa planerat… Tror du att det varit så jävla enkelt att sköta allt här uppe när du är upptagen med att leka i monark i ett balrum bakom någon förbannad solfjäder?”
Han fångar sitt ansikte i sina händer och muttrar. “Jag är här så du kan få leva din fantasi i fred. Jag hör inte hemma där du är.”
You must be logged in to reply to this topic.