- This topic has 4 replies, 2 voices, and was last updated 2 veckor sedan by
.
-
Istilwys klev upp ur varmvattenkällan i hennes lya, hennes vackra mörka hy lätt glänsande under det naturliga skenet från de magiska kristallerna som lite varstans stack ut från grottans tak och väggar. Hon vred ur det mesta av vattnet hennes snövita hår hade behållit och lät det lämna ett spår efter henne medan hon gick ned för spiralen av trappor från toppen av pelaren där den varma källan var placerad. Långa vägar i varje riktning omkring den stora pelaren hon gick ner för i mitten av hennes lya sträckte sig grottan som hon kallade sitt hem, med mångtaliga mindre pelare lite varstans.
Hennes lya var enorm, den satte många andra hem i Dar Zakhar till skam, men var ändå något Istilwys inte kände sig nöjd med. Hon var aldrig nöjd, ambitionen inom hennes konstant växande. Hon hade i sin ägo en garanti att hon skulle kunna bli Lloths högra hand, för om hon överlämnade vapnet till henne så skulle det vara det yttersta beviset att Istilwys gick att lita på, men… gick det verkligen att göra det? Bröllopet var bara ännu ett exempel i en lång rad av exempel som hävdade motsatsen.
Skulle hon använda vapnet för att störta Lloth? Troligtvis inte, men lämnade hon bort det skulle hon lämna bort det alternativet från sin framtid.
När hon väl vandrat hela vägen ner för pelaren till grottans golv så var hon helt torr, men vandrade ändå i motsatt riktning från där hon förvarade sina klänningar och annan klädsel. Under fötterna rusade spindlar undan, varelser som gick att finna i tusentalen runtomkring den fuktiga, mörka lyan hennes.
Hon vandrade till delen av grottan där hennes väv stod och så snart hon rundade en pelare och den var inom synhåll var också tusentals vävda gobelänger det, de mesta i kaotiska högar, stora berg av vävda tyger av olika storlekar, i alla världens färger och porträtterande alla möjliga sorters händelser och personer. Hon passerade bilder på gudar som stred, riken som föll, demoner på sina tronar, vänner som förråder varandra, många gobelänger med henne utförande olika saker.
Hon var duktig och det rådde inga tvivel om att de många verken var resultatet av flera hundra års arbete, då hon vävt allting själv, men ändå tittade hon på många av dem med djupt förakt. De var inte bra nog, även om man kunde se exakt vad de föreställde, många av dem hon föraktade.
När hon anlände till väven så stirrade hon på gobelängen som fortfarande låg i väven, hennes senaste verk. Hon hade inte kunnat sluta drömma om det, så nu satte hon visionen till världen, omöjlig som den kändes. En vacker, färgrik illustrering av en sammandrabbning mellan henne och Izotar som aldrig har hänt, men som besökte hennes drömmar lika tydligt som ett minne. Hon förde en hand över väven och Izotars ansikte, fundersam kring huruvida det var någon märklig form av skuld. Det var Ziyatés liv hon hade tagit, inte hans, men hon hade lika väl kunnat dräpa dem båda såväl som Khishra så som allt utvecklades. Sannolikt var Istilwys den enda överlevande, vilket inte egentligen besvärade henne om inte för drömmen som förföljde henne. Hemsöktes hon av den förbannade Izotar? Om någon borde det ha varit Ziyaté hon såg när hon sov.
Istilwys lossade på gobelängen av sammandrabbningen och kastade den långt åt sidan så att den landade intill en nästan hundra år gammal vävd bild av Loradon i lågor. Hon förberedde sedan väven igen, satt sig ner på sitsen lika näck som dagen hon föddes och påbörjade en ny gobeläng. Det var en tanke som svidit i bakhuvudet på henne de senaste dagarna som hon behövde få uttryckt.
-
Dar Zakhar.
Namnet var en väsning i hans sinne, en skugga som trängde sig genom det eviga mörker han som blivit hans tillvaro och existens. Han levde i en konstant skugga, ett mentalt dis, men ändå bar han vrede i sin själ, så stark att bergen nästan kunde skälva.Izotar, som en gång varit mörkeralv och son till Ziyaté, vandrade åter bland Dar Zakhars spiraler och grottor, fast han inte längre hörde till någon värld. Skuggorna dolde honom, eller kanske bar de honom, hans gestalt ett minne, ett eko som vägrade dö ut. Vägen tillbaka var smärtsam, men viljan att återta det som stulits övervann till och med dödens gräns. Hans vilja, eller någon annans? Han kunde inte bli fri från tanken.
Han visste var hon var.
Istilwys.
Namnet kändes i hans tysta själ likt en rostig dolk i ett gammalt sår. Prästinnan. Förrädaren. Skön som nysläckt eld, farlig som löftet om nåd. Hon hade dödat hans mor, kallt och beräknande, med blick som is och röst som vinande stål. Men det var inte för hämnd han kom, inte nu. Han var inte ens säker på att han kunde känna ett hämndbegär. Det fanns något viktigare.Skärvan. Det enda som ockuperade hans sinne.
Vapnet som kunde bringa död till allting, även till demoner. Vapnet han själv en gång försvarat, som de skulle använt på Ayperos som nu var hans mästare, och som hon nu höll gömt. Det tillhörde inte henne. Det var aldrig hennes att äga, än mindre att använda.
Mörka stalaktiter gnistrade av fukt i dunklet, och Dar Zakhar viskade ännu hans namn, ett minne bland grottans ekon. Där, i hennes hem högt i de mer exklusiva delarna av riket, vävde hon sina lögner, sina drömmar, sina synder.
Han kunde nästan se henne redan. Inte med ögon, men med något djupare, något fornt och glödande. För en forn skuggdansare som han var det inga problem att ta sig in i hennes hem, tystare och mörkare än skuggorna.
Han gled fram över golvet, ljudlöst stod där, i skuggornas rand, där ljuset från de glimmande kristallerna dog bort och mörkret levde eget liv. Istilwys satt med ryggen mot honom, naken, hennes bleka hår ett vattenfall över axlarna, händerna varsamt arbetande vid vävstolen. Gobelängens första trådar var knappt synliga, men redan visste han vad den skulle visa, en tanke hon inte kunnat skaka, en vision hon inte vågade yttra i ord.
Izotar iakttog henne i tystnad. Inte som en jägare ser sitt byte, utan som en skugga ser på sin källa. Där satt hon, omsluten av sina verk, sina hundratals liv av garn och färg, av lögner och sanningar vävda till en helhet ingen annan än hon kunde förstå. Väven var hennes vittnen, och hennes dom. Kanske hennes samvete.
För varje ögonblick hon drog tråden genom varpen skälvde något inom honom, något han trott förlorat när han tog steget över gränsen mellan liv och demonisk existens. Var det sorg? Längtan? Kanske var det var vetskapen om att detta ögonblick, denna stillhet, snart måste slitas i stycken.
Hon hade varit nära att döda honom den gången. Hade kanske tänkt göra det. Och ändå hade hon låtit honom leva, och hamna i denna usla existens. Eller kanske var det ödets nyck, men nu stod han här, en annan version av sig själv, men med en vilja brinnande klar.
Skärvan.
Skärvan vilade någonstans djupt i lyan, det visste han.
Ett andetag, som ingen hörde. Ett steg, som inte fanns.
Han lutade sig aningen fram, där i mörkret mellan pelarna, och såg hur hennes händer plötsligt stannade. Bara för ett ögonblick, ett fruset andetag av tvekan, som om hon känt hans blick i nacken.
-
Istilwys sänkte vävkammen, släppte ut ett andetag hon inte insett att hon hållit på och slöt sina ögon. Hon övervägde för ett ögonblick att begrava lyan i illusioner och driva inkräktaren till vansinne, men hon valde fredsmäklarens väg och reste sig istället upp. För en inkräktare fanns det, det kändes i luften. Stor som grottan var kände hon sig ofta kvävd när någon inkräktade i den, hennes trygga hamn, den plats ingen hade rätt att tillträda, där hon skulle vara säker, där hon kunde vara sig själv. Hennes hem. Hennes avslappning gjorde henne också känsligare till förändringar i sin närhet.
“Jag kan räkna på en hand antalet personer jag känner till som har förmågan och anledning att ta sig så här långt in i mitt hem obemärkt.” Började hon och vände sig om i riktningen hon anade iakttagelsen, samtidigt som hon slängde håret sitt bakom sig så att det låg mot ryggen hennes. Som en uppvisning av självsäkerhet stod hon nu helt blottad, tydligt obeväpnad tack vare sin nakna kropp.
“Sorligt nog är du inte här för att hämnas Ziyaté, eller hur?” Hon kunde gissa vem det var. Hon kunde inte förklara det, hon hade antagit honom död, men hon visste bättre än att misstro sin magkänsla. Hon sneglade åt sidan för att betrakta gobelängen som visualiserade en sammandrabbning mellan henne och Izotar och lugnt knöt hon sina händer bakom sin rygg för att visa sig öppen och sårbar.
“Hur lever du ännu? Övertygade hon honom att skona dig? Är han så blödig? Eller dog du?” Hon andades djupa, avslappnande andetag och försökte lyssna överallt omkring sig. Hennes sinnen kunde bara skydda henne så mycket från Izotar, men hennes illusioner gjorde henne nästan oåtkomlig ändå. Såvitt han visste var Istilwys där hon stod en fabrikation, ett påhitt, doft, ljud och kropp en lögn. Sådant tog kraft dock och hon gjorde det inte gärna i onödan, men hon har alltid varit noga med att inte avslöja sina begräsningar för sina vänner, då de alla förr eller senare blev fiender.
-
Hade Izotar varit en levande man, hade han kanske stannat upp i beundran. Kanske låtit blicken dröja vid linjerna i hennes kropp, vid hårets bleka kaskad, vid hur ljuset från kristallerna spelade över hennes hud. Hon var vacker, farligt vacker, som ett svärd i viloläge, redo att blixtra till.
Men Izotar var inte längre en vanligt levande mörkeralv.
Han såg på henne som döden ser på livet: utan begär, utan undran, bara i stillhet. Ingen värme i blicken, ingen darrning i röst eller kropp. Han stod där med samma obevekliga närvaro som ett gravkummel på en övergiven hed. Den Izotar hon någon gång känt fanns inte längre.
Lika kallt, lika oförlåtande som när vinter ser höstens sista löv falla betraktade han henne.
I ett ögonblick där tiden tycktes tveka, möttes deras blickar, eller så verkade det i alla fall. Hon stod där i sin nakenhet, inte blott som kropp, utan som själ, som väsen, som makt.
Izotar förblev orörlig, ännu innesluten i mörkret, som om skuggorna själva bar honom med vördnad. När han talade var hans röst en viskning i vinden, ett eko som tycktes komma från grottans väggar snarare än från honom.
”Det var aldrig ditt hem som var ogenomtränglig, Istilwys. Det var din själ. Men nu ser jag sprickorna.”
Ett svagt andetag, och sedan fortsatte han, lågmält men bärande en uråldrig tyngd.
”Livet har lämnat mig. Vad du ser är det som blev kvar… efter att Ayperos tog mitt liv.”
Han tog ett steg fram. Inte mer än så. Tillräckligt för att hans kontur skulle skiljas från pelarens skugga, en gestalt som liksom darrade i sin existens, gränslös och onaturlig.
”Och nu tillhör jag honom. Och henne.” han syftade så klart på Isra.
”Det är inte hämnd jag vill. Du har rätt. Ziyaté är död, bortom denna värld. Vad jag söker är det du stal.”
Tystnad föll.
“Ge den till mig.” -
Hon såg sig omkring när han talade, tvivlande nu på att han var där hon först hade känt honom. Tvivlande tills dess att han avslöjade sig genom att kliva fram ett steg. Hon lyssnade noga på allt han sa och låste sin blick med hans medan hon rullade tummarna bakom ryggen sin för att hålla sig stimulerad. Hon var självklart orolig, det var trots allt Izotar, även om bara ett skal av sitt forna jag.
“Du behöver inte.” Började hon. “, tillhöra dem menar jag.” Hon sneglade igen mot sitt konstverk av henne och Izotar i strid, för att sedan se tillbaka mot honom, ett hånfullt flin kärleksfullt riktat åt mannen. “Säkerligen finns det någon del kvar inom dig som hungrar efter hämnd. Mot mig på grund av Ziyaté, mot Ayperos på grund av Isra.” Hon knöt sina händer hårt för att kväva impulsen att utöva sin magi.
“Hur lyder planen din här? Jag kommer aldrig ge den till dig. Om du dödar mig, tror du att du kan hitta den innan Lloth hinner hit? Hur dåligt tror du att jag gömt den?” Hon lutade lite på huvudet och stirrade på honom. “Jag har vävt vår strid min vän, den vi aldrig haft. Jag beklagar, men du har vandrat in i ännu en förlust och kommer göra din dotter lika besviken som du gjort din mor.” Hon lossade sina händer från varandra, men höll dem ännu bakom ryggen sin. Hon var säker på att Izotar snart hade slut på tålamod, om det var rätt sak att kalla det, men hon hoppades se om det fanns ens någon del av hans forna jag kvar. Innan han gjorde sitt första drag tänkte hon inte röra ens ett finger till.<!–/data/user/0/com.samsung.android.app.notes/files/clipdata/clipdata_bodytext_250612_230702_123.sdocx–>
You must be logged in to reply to this topic.