Istilwys klev upp ur varmvattenkällan i hennes lya, hennes vackra mörka hy lätt glänsande under det naturliga skenet från de magiska kristallerna som lite varstans stack ut från grottans tak och väggar. Hon vred ur det mesta av vattnet hennes snövita hår hade behållit och lät det lämna ett spår efter henne medan hon gick ned för spiralen av trappor från toppen av pelaren där den varma källan var placerad. Långa vägar i varje riktning omkring den stora pelaren hon gick ner för i mitten av hennes lya sträckte sig grottan som hon kallade sitt hem, med mångtaliga mindre pelare lite varstans.

Hennes lya var enorm, den satte många andra hem i Dar Zakhar till skam, men var ändå något Istilwys inte kände sig nöjd med. Hon var aldrig nöjd, ambitionen inom hennes konstant växande. Hon hade i sin ägo en garanti att hon skulle kunna bli Lloths högra hand, för om hon överlämnade vapnet till henne så skulle det vara det yttersta beviset att Istilwys gick att lita på, men… gick det verkligen att göra det? Bröllopet var bara ännu ett exempel i en lång rad av exempel som hävdade motsatsen.

Skulle hon använda vapnet för att störta Lloth? Troligtvis inte, men lämnade hon bort det skulle hon lämna bort det alternativet från sin framtid.

När hon väl vandrat hela vägen ner för pelaren till grottans golv så var hon helt torr, men vandrade ändå i motsatt riktning från där hon förvarade sina klänningar och annan klädsel. Under fötterna rusade spindlar undan, varelser som gick att finna i tusentalen runtomkring den fuktiga, mörka lyan hennes.

Hon vandrade till delen av grottan där hennes väv stod och så snart hon rundade en pelare och den var inom synhåll var också tusentals vävda gobelänger det, de mesta i kaotiska högar, stora berg av vävda tyger av olika storlekar, i alla världens färger och porträtterande alla möjliga sorters händelser och personer. Hon passerade bilder på gudar som stred, riken som föll, demoner på sina tronar, vänner som förråder varandra, många gobelänger med henne utförande olika saker.

Hon var duktig och det rådde inga tvivel om att de många verken var resultatet av flera hundra års arbete, då hon vävt allting själv, men ändå tittade hon på många av dem med djupt förakt. De var inte bra nog, även om man kunde se exakt vad de föreställde, många av dem hon föraktade.

När hon anlände till väven så stirrade hon på gobelängen som fortfarande låg i väven, hennes senaste verk. Hon hade inte kunnat sluta drömma om det, så nu satte hon visionen till världen, omöjlig som den kändes. En vacker, färgrik illustrering av en sammandrabbning mellan henne och Izotar som aldrig har hänt, men som besökte hennes drömmar lika tydligt som ett minne. Hon förde en hand över väven och Izotars ansikte, fundersam kring huruvida det var någon märklig form av skuld. Det var Ziyatés liv hon hade tagit, inte hans, men hon hade lika väl kunnat dräpa dem båda såväl som Khishra så som allt utvecklades. Sannolikt var Istilwys den enda överlevande, vilket inte egentligen besvärade henne om inte för drömmen som förföljde henne. Hemsöktes hon av den förbannade Izotar? Om någon borde det ha varit Ziyaté hon såg när hon sov.

Istilwys lossade på gobelängen av sammandrabbningen och kastade den långt åt sidan så att den landade intill en nästan hundra år gammal vävd bild av Loradon i lågor. Hon förberedde sedan väven igen, satt sig ner på sitsen lika näck som dagen hon föddes och påbörjade en ny gobeläng. Det var en tanke som svidit i bakhuvudet på henne de senaste dagarna som hon behövde få uttryckt.