“Rodvitner” Eirik svor tyst när han såg Asgeir och sedan mor komma ut ur sätet. Litade de inte på att han kunde ta hand om det här? Hur länge hade de båda inte varit borta? Hade han inte tagit hand om Sätet då? Ett par av hennes förband hade öppnat sig och hon såg ut som ett sändebud från Valhalla, eller kanske Hel. Det var svårt att avgöra om de öppna såren fick henne att se mer ut som en krigare eller ett lik. Kanske det inte spelade roll, nu var hon här. Han slängde en ilsken blick mot Asgeir, skulle han inte sett till att hon fick vila?

“och slutligen få slut på det här upproret,” fyllde han i när Ranghildrs ord sipprade ut. Inte så tidigt att det skulle upplevas som att han avbröt henne, men snabbt nog att dölja hur svag hon egentligen var. “Som ni ser är vår drottning tillbaka. Hon har flytt fiendens fängelsehålor och tortyrkammare, undvikit deras försök att fånga, och tagit sig hit för att se er, allt innan hon fått ett ordentligt mål med mat för dagen.” Han tog ett lite längre andetag och lät orden hänga i luften. “Tvärt emot vad helaren beordrad.” Det sista sa han kort, bärskt och tort. Det var en teater. Eirik tojtade hur allvarliga Ranghildrs skador var, och hon verkade desto starkare för att klara dem. Enda problemet var att det inte var nått tojt. Hon var skadad minst lika allvarligt som han uppgav, om inte mer. Trotts det spelade de med, det fick honom att må dåligt. Men han fortsatte, i en varm röst. “Så om ni ursäktar oss, vi måste nog ta ett förmiddagsmål.”

Så fort husledarna var lite längre bort vände han sig till sin mor. “Flydde du Hrafns fängelse och tog dig ända hit bara för att ta livet av dig? Vid Hlin, du gör mer för att ta dö på oss än Turin.”  Hans röst var låg, stel och kall, full av ilska, helt i kontrast till hans varma och lugna kroppshållning. Från håll såg det ut som om han kanske talade om vädret, ett tecken till vår eller en rolig händelse från igår, inte skällde ut deras skadade drottning. “Tror du Frostheim kommer falla så fort du blundar en stund? Att…” men han fick slut på ord. Det här handlade inte helt om hur hon behövde vila. Hon var sårad och han distraherades av sina egna osäkerheter. “Du måste äta,” Sa han istället och klev förbi dem in i Sätet.

Förstås var de arga. Eller oroliga. Det ena brukade skapa det andra och inte kunde hon förneka dem det. Hon sjönk ner igen vid elden och andades lättat ut. Även om hon inte helt ville visa sin svaghet, kunde hon inte förneka hur skönt det var med både värme och att sitta ner.

“Vad fula ni blivit i munnen pojkar.” påpekade hon lite roat över deras svordomar och förbannelse över henne.  Hon nickade åt Asgeirs ord, det var sant och hon var stolt över dem båda.

Kanske hon bara kunde blunda en liten stund? Det skulle väl inte vara så farligt? Hennes ögonlock kändes så tunga, precis som hennes kropp. Så hon lade sig ner, eller snarare sjönk ner, på rygg för att känna hur de ryckte i hennes ögonlock.

Genom allting satt Fëani bara och stirrade, det var förvånande och samtidigt inte det minsta förvånande hur snabbt hon gick från att känna sig som en del av familjen, till att känna sig utanför den. Och det handlade inte om att hon inte hade någonting att göra, hon var ett barn bland vuxna, det var inte märkligt att hon stundvis var sysslolös. Nej det handlade om hur märkligt hon tyckte deras beteenden många gånger var. Visst, hennes egna familj var den märkligaste någon kunde ha, för inte behövde man fiender med en familj som den, men stundvis sedan sin utvandring hade hon låtit lura sig själv att familjen Ulfhedna var en bra substitut, ett nytt hem. I den här stunden däremot, när hon såg hur alla betedde sig, hade hon ett uppvaknande. Sannolikt ingenting de omkring henne skulle märka, men någonting föll på plats inom henne, och hon blev tryggare i sin plats i världen.

“Varför är skådespeleri så viktigt bland ert folk?” Frågade hon försiktigt Vidar. Hon kom själv från kunglighet, hon visste att lite skådespeleri för folket var viktigt, men det kändes som om Kaldrländarna alltid hade en gnutta extra dramatik blandat in i allt de gjorde. “Det känns som att ni sällan är helt ärliga med ert folk, eller ens med varandra alltid.” Hon höjde sina händer som för att stoppa Vidar innan han gick in i något slags försvarsläge eller tillrättavisande.

“Jag menar inte det som en förolämpning eller kritik. Jag förstår inte varför ni inte bara är ärliga. Varför Ragnhildr inte vill visa sig sårbar. Varför så mycket är otalat bland er. Varför ni håller stora, poetiska tal för små, enkla saker. En bagares son häromdagen sparkade omkull mig och istället för att bara säga att jag ser konstig ut och luktar illa, gick han igång med en ondsint harang om gudinnan Ran och önskade evig torka mot mig. Jag ser dramatiken i allt ni gör. Hur ni går, hur ni klär er, hur ni pratar till varandra.” Hon skrattade till tyst, för att inte dra uppmärksamhet från den allvarliga situationen.

“Jag tycker om det, men jag förstår inte hur ni orkar. Mitt folk och särskilt min familj kan vara dramatiska också, men inte som här. Förstår du vad jag menar?” Hon såg först mot Vidar, och tittade sedan mot drottningen där hon nu hade lagt sig, och hennes blick vandrade ofta till bröderna. Fëani hade valt att helt låta bli att kommentera om varför hon spionerade på dem, det var en lättsam fråga med ett lättare svar, och det kändes inte som en lättsam situation. Hon ville inte förminska stundens atmosfär.

Lite förvånad att någon tilltalade honom, skakade Vidar på huvudet och spärrade upp sina ögon nästan lite förvånat. För att sedan le lite åt tösens ord. Skarpsynt var hon nog. Och nyfiken. Båda fina egenskaper att ta vara på. Han hade precis tänkt svara henne, men hann inte riktigt innan Asgeir svarade henne. Han nickade lite åt orden som kom ifrån Asgeir och kliade sig lite i skägget medan han funderade på vad han hade att lägga till.

“Ranghildr har väl aldrig riktigt varit så mycket för skådespel egentligen, det är för grabbarna som hon gör det. Precis som din mor, gjorde allt för dig. Faktum var att Ranghildr mest låtit nävarna stå för hennes talan. Det var så hon vann sin första manskap.”  berättade han med ett litet roat och nästan nostalgiskt leende på läpparna för att vända blicken mot Asgeir för ett litet tag.

“Antrophelia, vacker stad. Overklig.” kommenterade han kort, trots allt hade han varit där. Inte för han någonsin riktigt talade om det. Men han lämnade ämnet hastigt för att låta blicken vandra mellan Asgeir och Eirik.

Eirik satt tyst och stilla, hakan vilande mot händerna, medan Ranghild berättade. Han inte ens trummade mot det avlånga paket av lindor han hade i knät. Det var omöjligt att veta vad som kunde visa sig kritisk kunskap, eller om något av det skulle visa sig användbart över huvutaget. Ranghildrs beskrivningar av deras styrkor var inte långt ifrån vad de redan uppskattat, och även om hon hade mycket nytt om svagheter var det långt ifrån vad som skulle krävas för att få slut på kriget. Eirik tyckte inte om att försöka smida planer, det fanns alltid för många möjligheter, för många invändningar. Visst var det mindre drägligt än det ändlöst pompiga sociala spelet som jarlarna förväntade, men det sa inte mycket. Han skulle inte tacka nej till att låta någon annan ta det spelet i framtiden.

Ur ögonvrån såg han hur en av Turins informanter steg in i rummet. Hon var “upptagen” med sysslor så klart och verkade obrydd gällande vad familjen Ulfhedna höll på med. Det var lite synd att hon valt Hrafns fick, det var tydligt att hon var bra på det hon gjorde. Sanningen var att om inte “en liten fågel” råkat se henne skicka vidare uppgifter skulle Eirik kanske inte listat ut henne. Det var inte viktigt nu, hon hade gjort väl för att lyckas naturligt lyssna in på familjens hemligheter och nu skulle Eirik använda det.

Efter att ha väntat en stund för att timingen inte skulle vara för perfekt gick han in i diskussionen. “Tror ni verkligen att vi skulle kunna ta Ranheim? genom ett par sprickor? Vi kan inte riskera en belägring utan att skära av deras tillgång till havet och alla vet att vi inte har skeppen för det… ännu.” Han lät ordet hänga i luften en kort stund. O vad han hatade att spela upp saker, speciallt inför sin egen familj, men han fortsatte. “Kriget är inte populärt, varken hos oss eller hoss Turin. Vi kanske fortfarande är passionerade, men många har tappat stritslysten.” Han pausade när någon gick förbi lite närmare. Han visste att informanten lyssnade på dem, men det var viktigt att hon inte visste att han visste. Vid det tillfället öppnades dörren och några högt skrattande tjänare kom in med korgar av tvätt.

Med en något lägre röst fortsatte Eirik. “Mor, kan du ta hand om Sätet om jag och Asgeir sätter oss av på en resa?” Han talade nu så tyst att även utan de nya tjänarna skulle det varit svårt för någon inte direkt vid dem att höra vad han sa. Medans han talade öppnade han lindorna något för att avslöja ett gammalt jättehorn. Försiktigt nog att det inte väckte uppmärksamhet, men öppet nog att de som höll koll på dem skulle se det. “Och Asgeir,” Han vände sig till sin bror och viskade. “skulle du åka med mig även om det inte gav oss en sån här?” Eirik gömde hornet igen. Vid det här laget var han säker på att ord om “Ulfhednas hemliga planer att samla ära genom att döda en jätte” skulle nå Turin på ett eller annat sätt.

Det fanns något oroligt där i Ranghildrs blick, en mors oro snarare än en drottnings oro. Hon rörde lite vid sin tunika och fuktade sina läppar. Skulle Gudarna ta alla hennes barn innan de tog henne? Kunde de vara så grymma? Samtidigt skulle hon vara tvungen att lita på dem. Vuxna som de var, trots att det kändes som de fortfarande var hennes små pojkar. Ett frustrerat läte kom ifrån henne innan hon nickade.

“Om ni inte kommer tillbaka snart, kommer jag dra ut er ur Odens hallar själv.” påpekade hon med ett svagt leende och sedan drack hon upp mjödet och satte ner den på marken med en liten smäll. Blicken rörde sig mot fönstret och hon kunde inte rå för att tänka på sin dotter, Maeve, vart hän hon nu kunde vara. Men envis som hon var, tvekade hon inte på att hon var vid liv.  Och sin egna make. Den drösen, var kunde han vara?

Eirik sjönk ner lite. Inte egentligen på grund av frågan, mer för att spektaklet var över och frågan gav en oansenlig anledning för det. Turin skulle få sin “information” nu oavsett, men han hindrade sig från att fippla sina fingrar för säkerhets skull.

“Vi vet nog inte säkert förens det är försent.” Det fanns inga garantier på att ett effektivt bakhåll från Turin inte skulle ta kål på dem. “Men å andra sidan, hinner vi sitta i Sätet samlade?” Det var redan ett krig på flera fronter och även om det kändes säkrast att vara tillsammans var det inte mest effektiva så. “Vi kan inte hota Ranheim men allt annat i Kaldrland är öppet för oss. Om vi väntar på att förrädarna ska samla sig kan vi lika gärna promenera ner i havet. Sen ni kom tillbaka har jag knappt varit av nytta här,” Eirik märket hur det var svårare att säga än han förväntat sig, lite för nära, men utan det minsta tvekan fortsatte han. “medan far och Maeve jagar svartfåglarna framför sig. Vi behöver här bara tillräckligt för att hålla ihop allt, resten av oss kan göra skillnad mot Turin på var sitt håll. Och,” han la till det sista med en viskning. “Gjuvdal ger en bra utgångspunkt för att sätta ut vart vi vill när vi vill.” Randheim var visserligen svårt att ta, men utan resten av Kalrland skulle dess murar inte betyda något. Även om Turin inte tog betet och försökte döda en jätte “före Asgeir”, även om kontakt med jättarna visade sig omöjligt och de blev tvungna att överge den planen, även om far blev driven tillbaka av Folke. I alla de fallen skulle en arme, även om den var liten, vara mycket bättre positionerad i mitten av landet. Asgeir kunde inte vinna ära och rykte genom att hålla sig i Sätet eller dra ut i rikets gränser, om han kunde få med sig några jättar att strida med de eller säkra höglandet skulle det dock hända. Sen hade Eirik också en självisk anledning att sätta ut, han skulle äntligen vara fri Frostheims ändlösa spel.