- This topic has 2 replies, 2 voices, and was last updated 2 dagar, 6 h sedan by EdenX.
-
Liv Hellvidottir
Vintern hade övergått till vår som hade övergått till den tidiga sommaren. Den där tiden på årstiden när solen mitt på dagen lyser varm och klar medan mornarna är kyliga och dimmorna täta. Hon älskade den här tiden på året, allt kom till liv och det kändes som om folk och väsen av alla dess slag var närmare varandra.
Hon hade tassat ut för att uppleva den mäktiga och täta dimman som letade sig fram i de öppna gläntorna i den lilla stadens utkant här vid foten av det heliga berget. Det andliga centrumet för Kaldrland och en av de vackraste platser hon sett på jorden. Ja inte för att hon sett större delar av världen men det hade ändå varit en resa från Haukvik hit till Draumrheim ville hon minnas. Det var flera år sedan resan hit nu. Hon hade anlänt med sin mor under samma årstid som det var nu. Rädd, nervös och förvirrad om varför hennes mor tagit henne hit men nu så innerligt tacksam.Hennes mor hade stannat här med henne de första veckorna, kanske hade det varit månader innan hon känt sig tvungen att återvända hem till Haukvik. Hon tänkte på henne ofta. Saknade henne. Men hon förstod varför hon lämnats här, förstod vikten av det.
Där hemma hade de varit rädda för hennes förmågor och när hon varit riktigt liten hade samtalen i byn hemma i Haukvik gått om en önskan att sätta ut henne i skogen. Att hon var bortbyting, att hon var stollig och galen. Det var hennes mor som förstått, som insisterat på att sedan ta henne hit. Synerna var svåra att kontrollera, ibland våldsamma och skrämmande. För en liten flicka i en liten by norr i Kaldrland med hennes förmågor fanns ingen hjälp att få. Så här var hon nu, ett par år in i hennes träning och utbildning.Hon drog manteln om axlarna innan hon drog av sig de lätta skinnskorna. Hon gick ut i gräset på ängen, kände kylan krypa in mellan tårna med vätan av daggen. Hon njöt av den tjocka dimman och tystnaden. Ja sånär som på fåglarna som sjöng och drillade. Hon spenderade en stund där ute i ensamheten innan hon lika ljudlöst tassade tillbaka till det enorma långhus som fungerade som bostad för henne och några andra kvinnor. Völvorna och deras lärjungar. Hon slank ljudlöst in i huset och tog sig bort till delen där hon sov men istället för att krypa ner i sin bädd så smög hon vidare till Eiras. Hon drog av sig manteln, klev ur sina skor och kröp ljudlöst ner i bädden intill sin vän. Hon flinade roat i mörkret innan hon letade in de kalla tårna under Eiras varma täcke och bara väntade på att hon skulle vakna med samma ryck som hon gjorde varje gång hon kylt ner tårna i mossan.
Då Eira vaknade till med ett ryck fnissade hon tyst mot hennes öra och gjorde motstånd då Eira försökte fösa henne över kanten ur sängen. -
Värmen under täcket försvann i samma ögonblick som kylan letade sig in mot hennes ben. Hon ryckte till, halvvaken, men lät bli att öppna ögonen. Det var ingen idé. Hon visste redan vad som hade hänt.
Ett lågt nästan morrande och grymtade lämnade Eiras läppar medan hon instinktivt drog upp benen under sig. Ett försök att fly undan de iskalla tårna som letat sig in under hennes täcke.
“Vid alla gudar, Liv! Hur kan dina fötter alltid vara kallare än Hels hand?” mumlade hon, halvvaken, medan hon med ett halvhjärtat försök knuffade sin vän åt sidan. Men Liv var snabb, som alltid, och höll sig envist kvar, tryggt insvept i värmen av Eiras bädd.
Eira drog in ett långsamt andetag. Försökte tappert ignorera den stickande kylan som spred sig från fötterna upp längs benen. Den lilla stundens förvirring som var där först rann av henne snabbt, ersatt av det vanliga. Medvetandet, tankarna, den där skarpa klarheten som aldrig riktigt lät henne sjunka djupt in i sömnen.
Ena stunden var hon omsluten av nattens lugn, nästa befann hon sig på gränsen mellan vila och vaksamhet. Hon sov, men aldrig djupt. Lyssnade, utan att riktigt veta vad hon väntade sig att höra.
Hon visste att hon borde försöka somna om, men tankarna malde redan. Det var en vana hon aldrig lyckats bryta. Att alltid ligga där i mörkret, lyssna till den falnande eldens knäppande, känna den svala luften mot huden och låta tankarna vandra. Draumrheim. Templet, bergen, de uråldriga stenarna som aldrig vek sig för tidens tand. Hon hade kommit hit som barn, rädd och osäker, och nu – nu var hon en del av det. Långhuset, runorna, riterna. Mörkret, ljuset och viskningarna.
Hon brukade inte tänka på det, på hur mycket som förändrats sedan hon först satte sin fot här. Hur hon hade gått från att vara någon som såg på utifrån till att bli en av dem. Men vissa nätter var det som om minnena var närmare.
Haukvik. Havsvindar och fisklukten som aldrig riktigt försvann, inte ens under de kallaste vintrarna. Rösterna som viskade bakom hennes rygg, orden som hennes mor försökt skärma henne ifrån men som ändå fastnat i hennes medvetande. Bortbyting. Oren. Det var länge sedan nu, och ändå låg orden kvar i hennes minne, blekta men orubbliga som ristningar i sten.
Hon visste att hon inte hörde hemma i Haukvik. Hade aldrig gjort det. Inte riktigt.
Men här? Hon visste inte om hon hörde hemma här heller. Men det var det närmaste hon någonsin kommit.
“Vad är det?” mumlade Eira, nu lite mer vaken. Hon lät blicken vandra genom mörkret i rummet, där de andra fortfarande sov. Eldens glöd i elstaden hade falnat, och ett svagt ljus målade skuggor längs takbjälkarna.
-
Liv Hellvidottir
Hon höll tillbaka skrattet, fnissade lågt då hon inte ville väcka någon av de andra som fortfarande sov djupt.
Hon höll sig kvar, klamrade sig fast vid Eira tills hon gav upp och hon drog täcket mer över dem som för att skyla dem från världen. Hon kysste henne på kinden roat.
” Världens hjul är i rullning. Jag hörde den knaka och knarra” viskade hon lågt mot hennes öra. ” 3 stora oxar, 9 röda katter, 7 svarta korpar och en uggla vit”. viskade hon vidare ivrigt. Vad synerna ville kunde hon inte riktigt säga men något var i görningen. Något de inte kunde hejda.
Synen hade varit klar, lika klar som att uppleva en verklig dag. Som att stå i stormens öga.” åhhh och älvorna dansade på de norra ängarna. Det kommer att bli en varm och solig dag! Låt oss ta en simtur i älven, låt oss smita ut innan vi får andra uppgifter idag.”
Hon var ivrig. Synen hade varit pressande så hon visste att det var något oundvikligt som närmade sig. En förändring de inte kunde hejda eller förneka. Så hon ville njuta av tiden som den var när den var som bäst. Med henne. Med Eira. Hon strök kvinnan intill henne i sängen över hennes mjuka hår. Iakttog henne där hon låg intill henne, kände värmen från hennes kropp som sömnen och natten gett henne. Hon var som vackrast nu, i mörkret sådär sömndrucken. ” Snälla… ” la hon till i en mer retsam ton.
You must be logged in to reply to this topic.