Värmen under täcket försvann i samma ögonblick som kylan letade sig in mot hennes ben. Hon ryckte till, halvvaken, men lät bli att öppna ögonen. Det var ingen idé. Hon visste redan vad som hade hänt.

Ett lågt nästan morrande och grymtade lämnade Eiras läppar medan hon instinktivt drog upp benen under sig. Ett försök att fly undan de iskalla tårna som letat sig in under hennes täcke.

“Vid alla gudar, Liv! Hur kan dina fötter alltid vara kallare än Hels hand?” mumlade hon, halvvaken, medan hon med ett halvhjärtat försök knuffade sin vän åt sidan. Men Liv var snabb, som alltid, och höll sig envist kvar, tryggt insvept i värmen av Eiras bädd.

Eira drog in ett långsamt andetag. Försökte tappert ignorera den stickande kylan som spred sig från fötterna upp längs benen. Den lilla stundens förvirring som var där först rann av henne snabbt, ersatt av det vanliga. Medvetandet, tankarna, den där skarpa klarheten som aldrig riktigt lät henne sjunka djupt in i sömnen.

Ena stunden var hon omsluten av nattens lugn, nästa befann hon sig på gränsen mellan vila och vaksamhet. Hon sov, men aldrig djupt. Lyssnade, utan att riktigt veta vad hon väntade sig att höra.

Hon visste att hon borde försöka somna om, men tankarna malde redan. Det var en vana hon aldrig lyckats bryta. Att alltid ligga där i mörkret, lyssna till den falnande eldens knäppande, känna den svala luften mot huden och låta tankarna vandra. Draumrheim. Templet, bergen, de uråldriga stenarna som aldrig vek sig för tidens tand. Hon hade kommit hit som barn, rädd och osäker, och nu – nu var hon en del av det. Långhuset, runorna, riterna. Mörkret, ljuset och viskningarna.

Hon brukade inte tänka på det, på hur mycket som förändrats sedan hon först satte sin fot här. Hur hon hade gått från att vara någon som såg på utifrån till att bli en av dem. Men vissa nätter var det som om minnena var närmare.

Haukvik. Havsvindar och fisklukten som aldrig riktigt försvann, inte ens under de kallaste vintrarna. Rösterna som viskade bakom hennes rygg, orden som hennes mor försökt skärma henne ifrån men som ändå fastnat i hennes medvetande. Bortbyting. Oren. Det var länge sedan nu, och ändå låg orden kvar i hennes minne, blekta men orubbliga som ristningar i sten.

Hon visste att hon inte hörde hemma i Haukvik. Hade aldrig gjort det. Inte riktigt.

Men här? Hon visste inte om hon hörde hemma här heller. Men det var det närmaste hon någonsin kommit.

“Vad är det?” mumlade Eira, nu lite mer vaken. Hon lät blicken vandra genom mörkret i rummet, där de andra fortfarande sov. Eldens glöd i elstaden hade falnat, och ett svagt ljus målade skuggor längs takbjälkarna.

Trött slöt Eira ögonen igen och suckade lågt, inte av irritation, utan av en trötthet som kom inifrån. Det var alltid så här. Liv och hennes syner, hennes ivrighet. Hon bar världen inom sig, stormen som aldrig stillnade.

Eira, däremot, var av en annan sort. Hon hade lärt sig att lyssna, att låta saker få sjunka in innan hon kastade sig in i dem. Men Liv – Liv var rörelse. Liv var eld, och det fanns ingen att stanna en eld när den redan tagit fyr. Hon kände Livs varma andedräkt mot sin kind, den mjuka beröringen i hennes hår, och hon övervägde, för en kort stund, att ge efter. Bara släppa allt, låta sig dras med i hennes flödande energi. Men det var inte riktigt hon. Hon vred huvudet något, blinkade trött upp mot Livs skugglika ansikte i dunklet.
”Tre oxar, nio katter, sju korpar och en vit uggla…” Hon smakade på orden, lät dem sjunka in i det tysta djupet av hennes medvetande. Symbolik. Tecken. Något var i rörelse. Något oundvikligt.

Eira var ingen siare, men hon kunde se mönster, känna vibrationerna i världen omkring henne. Och hon visste att Livs syner inte var något att ta lätt på. Tankfullt rörde Eira långsamt på fingrarna och lät dem följa det tunna tyget i bädden medan hon lät tankarna sortera. Oxar – styrka och arbete. Katter – Frejas djur, symboler för magi och förvandling. Korparna… Oden, förstås. Men en vit uggla? Hon hann inte ens tänka klart sin tanke innan Liv redan hade pratat om något annat. En suck lämnade hennes läppar, denna gång mer uppgivet.

”En simtur?” Hon skakade svagt på huvudet, inte för att hon nödvändigtvis var emot idén, utan för att Livs rastlöshet var smittsam. Och ändå… Hon kände hennes närhet, hennes varma hud mot sin egen. Hördes Livs ton, leendet som alltid lurade där under allvaret. Det var kanske just för att förändringen var på väg som det var värt att hålla fast vid de ögonblick som fortfarande tillhörde dem.

Eira suckade djupt, lät sig sjunka tillbaka in i sängen för en sista sekunds tvekan innan hon gav med sig.

”Du kommer aldrig ge dig, va?” mumlade hon.

Eira låg kvar, blickande upp mot takbjälkarna i det dunkla ljuset från den falnande elden. Hon kände den kalla luften som tog plats där Livs kropp nyss legat, kylan som sög sig fast mot huden där täcket dragits undan.

Liv var redan på väg ut, förstås. Redo att rusa in i dagen, bort från nattens syner och tankarna de väckt. Likt henne att försöka få det att rinna av henne likt vattnet i älven de var på väg till.

Men Eira var annorlunda.

Hon stannade alltid kvar i tankarna lite för länge. Smakade på dem, vägde dem, lät dem sjunka djupt och gräva sig in i henne. Symbolerna Liv viskat fram ekade fortfarande i hennes sinne.

Tre oxar. Styrka, arbete, det obevekliga.
Nio röda katter. Magi, vildhet, Frejas blick.
Sju svarta korpar. Oden, död, kunskapens pris.
Och den vita ugglan.

Den fick henne att tveka. Hon drog en hand genom sitt mörka hår och satte sig långsamt upp. Det var inte första gången Liv talade i gåtor, men det här kändes annorlunda. Tydligare. Som om synerna pressade sig närmare, skarpare i konturerna än vanligt.

Förändring.

Det ordet vilade tungt i hennes bröst. Hon var inte rädd för det, inte egentligen. Hon hade redan genomlevt förändringar större än vad många andra någonsin skulle uppleva. Från Haukvik till Draumrheim. Från ensam till en del av något större. Från en flicka som inte passade in någonstans, till en kvinna som visste att hon åtminstone hörde hemma i sitt eget skinn.

Men vissa förändringar gick inte att kontrollera.

Och det var de som skrämde henne.

Hon drog på sig sin tunika, snörde den snabbt vid sidan och tog sina skinnskor i sin hand. Tyst rörde hon sig genom långhuset, tassade ut i den svala morgonen där dimman fortfarande låg som en slöja över marken. Liv stod redan där ute, håret rufsigt av natten och ett busigt leende på läpparna. Hennes blick var ljus, men Eira såg skuggan bakom den, den där rastlösheten som alltid kom efter en syn hon inte riktigt ville möta. Och kanske var det just därför Eira skulle följa med. Inte för badet. Inte ens för att undvika Aslögs morgonsysslor. Utan för att Liv inte var den enda som kände att något höll på att förändras. Och för att hon, som alltid, skulle finnas där vid hennes sida när det skedde. Eira mötte Livs blick, lät en långsam suck lämna henne.

”Om jag fryser ihjäl, eller drunknar, så är det du som berättar för völvorna” muttrade hon, men ett svagt leende drog i mungipan när hon började röra sig mot skogen.

Förändring eller inte – hon skulle inte låta Liv möta den ensam.

Stilla vandrade Eira vid Livs sida, att väsnas på det sättet som hon gjorde var inte riktigt enligt hennes natur. Nej, betrakta och analysera i stillhet. Ingripa vid behov eller i sista stund. Fast ändå fanns där ett leende på läpparna som nådde upp till ögonen där hon hade blicken på sin väninna.

“Du ska ge dig av.” konstaterade hon till slut. Inte svårt att se det och hon suckade lätt. Ensamhet var alltid något hon varit van med, men på de senaste åren hade hon funnit Liv och vänskap. Något som var svårare att släppa än vad hon trodde. Lite vemodigt nästan såg hon från Liv till himmelen som man kunde skymta då och då bland lövverken där.

Att rastlösheten till hennes väninna inte hade drivit henne iväg tidigare hade förvånat henne. Så egentligen hade hon väl Liv redan på lånad tid?

“Vet du?” började Eira med sin lite trötta röst, och sedan utan förvarning knuffade hon på Liv så att hon skulle stapla till och tappa sin balans något för att börja springa med lätta fötter mot vattnet.

“Du kommer att komma sist!”

Vattnet var kallt mot huden, men Eira kände det knappt längre. Hennes kropp hade redan vant sig vid temperaturen, och nu var det bara en krispig svalka som omslöt henne, lät henne känna sig lättare än på land. Hon flöt på rygg ett ögonblick, lät vattnet bära henne medan hon stirrade upp mot himlen med solen långsamt började klättra upp över trädtopparna. Medveten att Liv tittade på henne. Kände den där rastlösa energin vibrera i luften, precis som alltid när Liv bar på något hon egentligen inte ville prata om. Och så kom det. Orden, lätta som vinden men tunga i sitt innehåll.

Eira sänkte benen, lät sig sjunka ner tills bara hakan var över vattenytan. Hon sa ingenting först, lät tystnaden vara kvar mellan dem medan hon betraktade Liv, den där mjuka linjen i hennes mun, det svaga leendet som dolde något mer. Inte säker på om hon trodde på löftet. Det var inte det att hon trodde att Liv ljög – nej, hon var helt säker på att Liv själv ville tro på det. Men det fanns en osäkerhet i hennes röst, ett obemärkt skifte i tonfallet som avslöjade mer än själva orden. Kanske var det just det som gjorde mest ont.

Eira visste redan. Hur världen fungerade, hur människor lämnade, och hur vissa av dem aldrig kom tillbaka. Inte för att de inte ville, utan för att världen inte tillät dem att göra det. Hon simmade långsamt närmare, lyfte en hand och smekte undan några blöta hårstrån från Livs panna. En enkel rörelse, nästan omedveten.

”Kommer du verkligen?” frågade hon lågt, men med en ton som gjorde det svårt att avgöra om hon var allvarlig eller bara spelade med i Livs sätt att prata runt det viktiga. Eira lät handen vila en sekund för länge innan hon drog tillbaka den. Hon visste inte varför hon hade gjort det – kanske för att känna att Liv verkligen var där, att hon inte redan börjat försvinna bort. Vattnet rörde sig runt dem, en ständig rörelse, precis som världen, precis som allt. Ingenting stod stilla. Inte ens Draumrheim, som vilade på sitt berg som om det skulle stå där för evigt. Inte ens hon själv.

Det var inte bara Liv som skulle ge sig av. En svag vibration under huden, en viskning i vinden som letade sig in genom sprickorna i hennes bröst. Hon hade inte sett något, inte fått några syner, inga drömmar som talade till henne i nattens dunkel. Hon var ingen siare. Men Eira visste ändå.

Hon skulle inte vara kvar här när Liv kom tillbaka.

Varför var inte klart ännu. Endast att den där tryggheten hon trodde att hon funnit i Draumrheim, i templet, i völvornas viskningar, aldrig riktigt hade slagit rot i henne. Att hon hela tiden befunnit sig på gränsen – mellan att stanna och att gå. Hon hade trott att hon hörde hemma här. Men gjorde hon det? Eira hade blivit en del av platsen, ja. Av runorna, ritualerna, de tysta nätterna och de kloka orden. Men Draumrheim var byggt för dem som var fast förankrade i sin tro, i sitt kall. För dem som visste sin plats i världen.

Och Eira?

Det hade Eira aldrig vetat.  Länge hade hon kämpat för att passa in, för att bli någon som kunde bära völvornas mantel, någon som kunde läsa runor och tolka drömmar, någon som hade svar på frågorna andra bar på. Hon hade lärt sig att se, att lyssna, att vägleda. Men vem fanns där för att vägleda henne?

Eira andades in långsamt, såg hur Livs ögon sökte hennes, som om hon ville ha en försäkran tillbaka. Ett löfte att allt skulle vara som vanligt när hon kom tillbaka. Men Eira kunde inte ge henne det. Hon ville säga något, men vad fanns att säga? Att hon hade samma känsla i bröstet, att hon visste att de var på lånad tid? Att världen inte låter människor vara kvar på platser där de inte längre hör hemma? Att kanske var det inte bara Liv som höll på att försvinna.

Hon svalde orden, sträckte sig istället tillbaka genom vattnet, lät kroppen flyta medan hon stirrade upp mot himlen igen.

”Så envis som du är, kommer du säkert dra mig tillbaka ifrån Hel annars” sa hon till slut, i ett försök att sudda ut sina mörkare tankar.

Eira simmade långsamt genom vattnet, kände dess svalka smeka hennes hud, men det var inte kylan som fick en rysning att dra genom henne. Det var Livs ord som fick henne att stanna upp och hon lät benen sjunka tills tårna nuddade den sanka bottnen. Blicken vilade på Liv, på det lekfulla leendet som inte riktigt nådde ögonen, på rastlösheten som alltid fanns där men som nu var något annat. Något tyngre.

Liv var rädd.

Inte för resan, inte för striden hon visste väntade, utan för vad den skulle göra med henne. För vem hon skulle vara när hon kom tillbaka – om hon kom tillbaka. Eira visste. Förändring kom alltid, slog in som en storm över kusten, drog med sig det gamla och lämnade något nytt i dess ställe. Ingen kunde undgå det, inte ens Liv. Hon drog in ett långsamt andetag, smakade på orden innan hon lät dem falla.

“Inget förblir detsamma, Liv.” Hennes röst var lugn, fast. “Inte du. Inte jag. Inte det här.” Hon lyfte en hand ur vattnet, lät dropparna rinna mellan fingrarna innan hon lät den sjunka igen.

“Löften bryts, dagar och nätter… år går. Men förändring är konstant.” påpekade Eira, inte något nytt för båda av dem. Men något kändes som om Liv behövde höra de orden, hon var orolig. Inte för sin egen väg, inte enbart för de förändringar hon visste väntade henne – utan för Eira. Hon förstod varför. Liv hoppades att hon skulle vara kvar, att hon alltid skulle vara där när hon kom tillbaka. Som en fyr i mörkret, en stadig punkt i en värld i ständig rörelse. Men Liv kände henne för väl för att tro på den lögnen helt och hållet. Det var därför hon sa det. En antydan, ett frö av oro. En försiktig fråga, gömd i en självsäker ton.

Eira slöt ögonen igen, lät sig gungas av vattnet. Hon ville inte tänka på det. Ville inte sätta ord på känslan i bröstet, på den svaga vissheten om att hon inte skulle vara kvar här när Liv återvände. För Liv skulle förändras. Och Eira… Eira visste inte vem hon skulle vara när den dagen kom. Istället försökte hon le uppmuntrande, det där svaga knappt märkbara i mungiporna.

Eira låg kvar i vattnet när Liv lämnade sjön, lät tystnaden breda ut sig mellan dem. Det var en sådan tystnad som inte behövde brytas direkt – tung, ärlig, levande. Vågorna slog mot stranden, vinden svepte genom träden bakom dem, och någonstans sjöng en fågel.

Hon visste att Liv väntade. Inte bara på svar, utan på något som kunde förankra allt. En känsla, en bekräftelse, en förhoppning om att trots allt – trots öden, trots syner, trots väven – så fanns något orubbligt kvar. Ilskan visade det mer än något annat. När hon till slut steg upp ur vattnet var det inte med den vanliga stillheten i kroppen, utan med ett motstånd djupt inuti, som om varje steg från sjön krävde något av henne hon inte riktigt hade att ge.

Solen torkade hennes hud snabbt, men det inre kändes fuktigt, dimmigt. Hon satte sig bredvid Liv i gräset, drog benen upp mot kroppen, lät armarna vila kring knäna. Och när orden kom, log hon svagt. Knappt synligt, men Liv skulle se det. Eira vände sakta blicken mot henne. Det var inget i Livs ton som gick att missförstå. Inget skämt som mjukade upp. Bara ren sanning.

Hon hade anat det. Vetat det. Kanske till och med väntat sig att det skulle sägas någon gång. Men nu när det var ute i världen, svart på vitt, kändes det som om något förändrades för gott. Hon hade känt det. Kände det nu, i varje nervände.

Men vad betydde det när allting omkring dem redan höll på att glida isär? Eira såg bort, ner över sjön som glittrade i solljuset. Fingertopparna snuddade vid grässtråna, men hjärtat kändes som om det bar något tungt och främmande.

“Jag vet…” Rösten var låg. Hon tvingade sig att möta Livs blick.

“Men jag är rädd att det inte spelar någon roll.” fortsatte Eira och svalde. Det var svårt att säga det. Svårare att tro på det. Men det kändes sant.

“Inte för att det inte betyder något,” fortsatte hon, “utan för att det inte är något vi kan hålla fast vid. Du förändras. Jag förändras. Och kärlek är inte ett ankare. Inte alltid.”

Eira log svagt, nästan sorgset.

“Jag ville också att det skulle vara annorlunda. Att väven skulle hålla kvar oss i samma mönster. Men det gör den inte. Och jag vet inte om vi någonsin kommer hitta tillbaka till den plats vi står på just nu.”

Hon ville inte såra. Ville inte trycka undan det Liv gett henne. Men hon kunde inte ge ett löfte i gengäld. Inte ett hon trodde skulle hålla. Trots det lade hon sin hand på Livs, lät den vila där en stund.

“Men jag bär det med mig. Allt du är. Allt vi varit. För du vet väl att jag har dig kär med?”