Liv

Hon kände hur hjärtat mjuknade igen. Det fanns ingen som kunde få sten att smälta så som Eira. Hon hade den egenskapen och även de häftigaste gräl och stormar kunde hon stilla. Det var bland de egenskaper hon värderade högst hos sin vän. Hennes lugn och hennes inverkan på andra. Men att se henne så förkrossad…det krossade henne själv inifrån! Det var också därför hon gått i förväg från sjön, för hon visste att hon bara skulle göra det hela värre. Visste att hennes ilska och kyla låg så nära till ytan.
Hon svalde hårt flera gånger när hon såg Eira stå där, så fullständigt…. fullkomlig. Det gjorde så ont i hjärtat.
Hon hade nog aldrig älskat någon, eller något så som hon kände för Eira.
Hon tog ett kliv fram till henne och fångade upp hennes kind med sin hand, samtidigt som den andra slingrade sig om hennes kropp och hon drog henne till sig plötsligt. Läpparna pressade hon mjukt mot Eiras. Hon var inte bra med ord, hade aldrig varit men kanske kunde en handling ändå få kvinnan att förstå?

En värme exploderade i magen samtidigt som en isande kyla fångade hennes hjärta. För hon visste,, visste att den här känslan och den här kyssen inte skulle vara besvarad. Inte på det sätt hon menade den. Hon bröt därför kyssen, tryckte sin panna mot Eiras innan hon släppte henne och tog ett kliv tillbaka. Hon svalde hårt innan hon vände på klacken för att gå till de sysslor som trots allt väntade och som hon redan hade försummat.
Hon hade en plats hos Eira… alltid? Ett korn av tvivel fanns där ändå i bröstet. Hon hade sett ett sådant mörker i sin framtid… Eira var hennes ljus, men skulle hon kunna lysa upp mörkret? Hon önskade verkligen att hon kunde se bättre, att hon hade ett bättre grepp och kunskap om sin förmåga. Och nu skulle hennes far ta med henne härifrån så hon tvivlade på att hon någonsin skulle kunna lära sig att kontrollera den så som völvorna här hade kontroll över sina förmågor. Han var nära nu, resan nära föreståndande och innan festligheterna var över skulle hon ha lämnat dem alla.