De vackra höstlöven och frosten som så vackert ramade in dem gav inga intryck av att det någonsin skulle skett – eller kunde ske – något våldsamt i denna plats. De vittnade ingenting om den pågående konflikten och långa kriget som förpestade Kaldrland, men i slutändan slutade vissa aldrig törsta efter blod… och blod ledde oftast till mer blod. Det var åtminstone vad Asgeirs far sagt åt honom, och han tänkte på de orden nu där han smög omkring i skogen så tyst han kunde. De hade varit ute på spaning i flera dagar nu efter att det ryktats om att Turins män rört sig i trakterna, männen som tillhörde hans fars fiende och således även hans egna fiende. Tanken på att få spilla lite av deras blod fick den unge mannen att dra några djupa och arga andetag. Trots allt var det Turin som beordrat mordet på hans yngre bror Kettil som inledning på denna konflikt, och här var de nu.

Asgeir var den äldsta sonen till konungen, men här i Kaldrland betydde det inte så mycket. Du var tvungen att bevisa ditt värde, bevisa din styrka för att bli respekterad – och att vara son till konungen var inte en stor merit i sig själv. Det var dags att skapa ett eget namn, och denna konflikt var ett perfekt tillfälle. Kanske han skulle få börja redan idag. Tanken var nästan hisnande. Någonstans längre bak hade han en av sina egna män, eller snarare en av hans fars män, och även några till utspridda i skogen. Själv hade han dragit en huva över för att dölja sitt långa lätt lockiga långa blonda hår. Även om hans utseende var populärt bland flickorna var det inte en fördel att lysa med sitt hår i skogen. Lite nervöst men beslutsamt höll han i sin båge, medan hans klara blåa ögon for hit och dit, samtidigt som hans öron var på helspänn.

Den unge mannen stannade upp då han tyckte sig höra något. En kråka? Eller en korp? Det kunde vara ett gott tecken, trots allt var hans far välsignad av Oden. Och likaså var hans syster med sina gåvor Oden själv skänkt henne. Om han hade fått några gåvor hade hade han åtminstone inte själv sett åsynen av dem än. Vilket så klart gjorde behovet av att bevisa sig själv värdig ännu större. Han kröp långsamt närmare i riktning mot fågelns kraxande, och där plötsligt fick han syn på något – men vad det var han såg var han inte säker på. Nästan av sig själv drog han en pil och la den på bågen. Bättre att skjuta först och fråga frågor sedan? Men trots det tog han till orda.
‘Rör dig inte…!’ det var åtminstone vad han hade tänkt säga, med en kommenderande och auktoritär ton, men det enda som kom var ett torrt kraxande då han varit tyst så länge. Vid Hel vad hans röst var torr, han fick harkla sig och upprepa sig själv, lite hastigt för att inte verka allt för fånig.
‘Vem är du?!’ frågade han, lite lamt.

Asgeir tvekade lite då han hörde hennes röst. Den verkade genuint överraskad och fylld av rädsla. Det kunde så klart också Turins män – eller i detta fall kvinna – vara men han tvivlade på det. Trots allt verkade hon något malplacerad i det hela, och hade ett utseende som fick honom att tvivla att hon var på någons sida. Kanske en völva, eller annan typ av enstöring som bodde här ute? Det var inte helt ovanligt, trots allt. Varsamt sänkte han sin båge, fortfarande blicken misstänksamt fäst på henne.
‘Jag söker efter Turins män, har du sett dem?’ frågade han.

Asgeir betraktade den märkliga kvinnan med ett något förvirrat ansiktsuttryck. Vad var det hon talade om? Hon verkade heller inte riktigt förstå vad han talade om, men åtminstone erbjöd hon honom sin hjälp – vilket var något han inte hade förväntat sig. Frågan var om han kunde lita på henne? Men just nu hade de ont om tid, och om hon kunde hjälpa dem finna deras fiender var det bara en fördel.

‘Denna stig…’ sa han, lite tveksamt. ‘Åt det hållet leder den till Frostheim, där min far styr.’ sa han, och pekade söderut.
‘Norrut genom skogen, och förbi mot flera byar som vi måste skydda från Turins män.’ förklarade han, rakt på sak.
‘De är här för att plundra och förstöra, och skapa kaos bakom fronten.’

Asgeir verkade lite förvånad och ställd över hennes plötsliga vändning i tilltal och energi, och gav ifrån sig ett litet osäkert leende. Många hade försökt utnyttja honom för hans fars ställning, men utan nytta. I norden var man tvungen att förtjäna sitt namn, och i slutändan spelade det inte allt för stor roll vems son eller dotter man var.
‘Jasså…?’ hummade han, trots allt hade han aldrig hört om henne eller någon blotgydja, och hon såg ju inte så gammal ut, men de som representerade gudarna hade oftast en märklig relation till ålder.

‘Bara min far och mor kunde bekräfta att det du säger är sant, men om du önskar se dem kan jag ta dig till dem.’ sa han enkelt. Efter att detta var avklarat, men det förstod man ju.
‘Turin är…’ han suckade lätt, det hela var aningen komplicerat – och ändå inte.
‘Han är son till Torger Hrafn, som var den forne konungen Ikis närmsta jarl. Min far avsatte Iki då jag var ett litet barn, och de jarlar som fortfarande känner att de hellre skulle följt Iki än min far har nu samlats under Turins flagga och ämnar att störta oss.’ han suckade lätt.

‘De har redan dödat min yngre bror.’ sa han, lite platt och tonlöst.

Asgeir betraktade henne något tankfullt, det var som om hon inte riktigt visste var hon var. Men på hennes utseende att döma var hon definitivt en del av Kaldrland. Inte för att han mött någon som henne förr, men han hade hört berättelser om väsen som henne.
‘Min mor?’ frågade han, något förvånad över frågan.

‘Ranghildr Ulfhedna.’ svarade han, med en gnutta stolthet i rösten. Hon var inte bara känd som kungens hustru, tvärtom var hon en känd sköldmö som gjort sitt namn ökänt under sin ungdom. Trots allt hade hon ignorerat kung Ikis skatter, vilket resulterat i att hon blivit efterlyst och jagad medan hon så gott som levde som en pirat i flera år i Isögas besättning, innan hon hade mött Asgeirs far, Audgisil. För att göra en lång historia kort hade paret till sist fått Iki och hans släkt att förlora tronen, vilket i sin tur lett till inbördeskriget de hade idag.

‘Varför undrar du?’ undrade han, förvirrat.

Asgeir rynkade ett ögonbryn åt hennes rullande av hans mors namn, och undrade lite om denna kvinna – eller varelse – var riktigt stabil. Kanske det hade varit ett misstag att involvera sig med henne.  Trots allt hade de ett uppdrag, att finna och fånga eller döda Turin Hrafns krigare som länge skapat oreda på landsbygden.

‘Jag skulle inte gå så långt att kalla Kaldrlands främsta sköldmö en jänta, men… ja.’ svarade han, lite avvaktande.
‘Halvar Jotnbane…?’ frågade han, och försökte minnas namnet men det sade honom inte mycket. Däremot hade han inte varit speciellt intresserad av historia.
‘Nej… Min far tog tronen av Iki Hrafn drygt femton år sedan.’ förklarade han, och ryckte till då ett ljud hördes uppe i träden. Av ren reaktion drog han sin bågsträng och riktade pilen uppåt, men det var bara några fåglar.
‘Vid Hel…’ svor han för sig själv, uppenbarligen spänd.

Skjórinn

Hon satt på huk, spänstiga ben, redo att flyga (precis som fåglarna) om det så skulle behövas. Pilbågen vilade mot hennes lår, strängad. Och mellan hennes fingrar låg en pil, i fall hon skulle behöva försvara sig. Hennes ögon smalnade, fåglarna hade blivit skrämda av något. Det kunde vara allt från vinden som rörde till en gren till att någon av de andras rörelser. Jägarinnan tryckte i skuggorna, höll sig till dem och visste hur man drog nytta av deras gömställen. Men alla i gruppen var inte som henne. Hon var lätt, skaren skulle bära henne. Bar ingen metall som skulle klinka eller bli iskall. Dessutom hade hon det där primitiva tålamodet som bara en jägare eller ett rovdjur besatt, skulle sitta stilla så länge som det krävdes. Även om musklerna skulle stelna och protestera. Kisar mot den glesare punkten mellan träden, där rösterna kom från. Kisar åt det håll där de svarta fåglarna tagit till flykt, sökte med blicken efter andra gestalter och lyssnade efter ljud, var de inte ensamma om att smyga på det här sällskapet?

Asgeir drog tyst efter andan då inga fler ljud hördes, och sänkte långsamt sin båge. Vart hade hans män tagit vägen? Än en gång vände han blicken till den märkliga kvinnan då hon än en gång talade honom. Hennes främmande utseende var aningen distraherande, men hennes ord bekymrade honom. Då hon plötsligt försvann ryckte han till, skärrat, för att hoppa till vid berguvens plötsliga väsen. Den hade samma ögon som kvinnan, och något sa att hon var en hamnskiftare.

‘Vem är du egentligen!?’ frågade han, något skärrat över hennes uppvisning av magi eller vad det var.
‘Och vilka är på kommande?’ men han kunde gissa. Turins män var i närheten, och han hade tappat sina män som pressat på genom terrängen. Med något klumpiga fingrar tog han fram sin visselpipa för att blåsa en signal av tydliga pip som för den ouppmärksamma kunde tolkas som fågelsång. Men i sanning var det en signal han och hans män kommit överens om att blåsa ifall de hade upptäckt något. Samtidigt kröp han ned på huk vid ett träd nära berguven, medan hans blick for hit och dit och hans öron spetsade för minsta ljud. Men det enda han kunde höra var sina egna andetag och hjärtslagen som tycktes banka allt för fort.

Vvb

• This reply was modified 4 år, 9 månader sedan by skuggflamma.

– Gör er redo för strid, de är här! Upp med sköldarna!

Själv var Turin redan redo för strid, de andra var inte långt efter. Än kunde han inte se Ulfhednas, men deras klampande hördes tydligt, och de var nära. Alltför nära för att Turin skulle känna sig bekväm. Han hade trots allt bara ett tjugotal män och sköldmöer med sig. Tanken hade än så länge varit att ta reda på mer om Ulfhednas styrkor, inte att börja strida. Inte än. Men Hel hade sagt att Solen och Månen siar om strid, så det var väl dags nu. Natten ska nalkas nordkungens härd.

– Vi är natten som nalkas nordkungens härd. Mot ära och död!