Turin blev nästan besviken till en början, han hade redan sett fram emot en strid. Men det var alltför länge sedan Turin senast såg Hillevi, och hon hade en förmåga att få Turin att lyssna. Det var nog den största enskilda anledningen till varför hon var så högt aktad av honom. Och hennes närmast onaturliga förmåga att hålla huvudet kallt hade varit till stor hjälp många gånger tidigare.

– Hillevi, vi hade inte väntat dig här, och särskilt inte just nu. Men du har förstås alldeles rätt, som vanligt. Allt väl? Eller det var en dum fråga, jag ser ju att du har det väl, för din spjutspets är blodad.

Turin log när han tänkte på hur många strider de hade delat och fortsatte sedan.

– Vi är väldigt få, det ska jag ge dig rätt i. Och hade det varit någon annan än du så hade jag troligen aldrig lyssnat. Men gott, vi ska dra oss tillbaka till Ranheim och finna ett bättre tillfälle för den här striden. Och med lite tur så kanske det har hörts något från Iserion…

“Det är skönt att se dig hel, Turin. När vi fick reda på att både ni och Ulfhednas krigare var i dessa skogar kändes det angeläget att avlösa dig. Återvänd och invänta ord från Iserion, vi stöter bort fiendens krigare och kommer så snart vi är säkra att de inte är ett hot för din hemresa. Vi träffas igen i Ranheim snart.” Hon pekade med spjutet mot en grupp av Turins krigare som tog några steg fram och inställde sig för hennes direktiv. Resten av Turins krigare slöt sig omkring honom medan de två talade. Sedan kom en av hennes spejare springandes mot dem och stannade upp inom höravstånd för både Turin och Hillevi.

“De vet vart vi är.” Började spejaren och Hillevi nickade. Hon såg mot Turin och hans krigare.

“Må gudarna bära dig, Turin. Skynda dig nu, är de fler än vi räknat med kommer vi inte kunna hålla dem på avstånd länge.” Hon sänkte sitt huvud mot honom i respekt innan hon vände sig om till sina krigare och de hon lånade från Turin.

“Sköldmöer och krigare, inta formation, gör er redo för strid.” Hon såg sedan mot sina egna, en grupp smutsiga, skogskamouflerade kvinnor och män, som såg ut nästan som att skogen hade börjat växa på deras kroppar. Dessa tog fram pilbågar och spred ut sig in i skogens alla riktningar. Medan de försvann ställde sig krigarna på led i riktningen spejaren hade kommit springandes ifrån, sköld och svärd eller yxa redo, vissa spjut. Alla förstod att striden var nära när man hörde Ulfhednas stridsrop.

Hillevi ställde sig på en stor sten bakom krigarna, högt upp nog att hon skulle synas över deras krigare när Ulfhednas krigare kom. Det var dags för Ulfhednas folk att lära känna henne på riktigt, inte bara som den som hugger dem i ryggen när de minst anar det. Hon körde ner sitt spjut i marken, tog fram ett blåshorn och efter en lång indragning av luft blåste hon liv i en djup, kraftig ton som säkerligen lät genom stora delar av skogen. Dags att dra fienden till sig. Hon blåste i hornet ett flertal gånger.

“Håll mot!” Hillevi stod inte i sköldmuren med de andra, hon stod kvar på sin höjd just bakom och såg ut över striden. Ulfhednas krigare tryckte på våldsamt, vilket var förväntat om de hade insett att Turin fanns i skogarna, vilket de var tvungna att utgå från att de gjorde. Hon var dock inte orolig, för den ilska och driv detta gav Asgeirs krigare splittrade deras fokus. Visst, de slogs med all den förmågan de hade, men en del av dem föreställde säkerligen redan sig själva jaga Turin.

“Bryt!” Ropade Hillevi helt plötsligt och alla krigarna på hennes sida om sköldmuren förstod precis vad det betydde, för även om vissa av dessa var Turins krigare, så var de införstådda i hur hon föredrog att strida. Helt plötsligt som svar på hennes ord öppnades sköldmuren på mitten på deras sida när krigarna backade i var sin riktning till höger och vänster väldigt hastigt. Vissa föll omkull såklart, men många hade fotarbetet som behövdes för att komma undan. Trycket från Asgeirs krigare slungade dem framåt, vissa säkerligen snubblande på någon av Hillevis krigare som inte backat ordentligt, och de hade nu Hillevis krigare till höger och vänster om sig istället för framför.

Visst, Asgeir hade nu vägen fri att rusa efter Turin, men de skulle göra det med hennes krigare i ryggen, som just nu stod på båda sidorna om dem. Hennes krigare var snabba med att agera och lyfte sina sköldar i formation på nytt på var sin sida och tryckte in mot gruppen från två håll, huggande med svärd, yxor och spjut. Hillevi stod kanske fem meter bort med ingen krigare mellan henne och Asgeirs krigare, och hon blåste på nytt i hornet. Nu var det dags att inte bli skjutna i ryggen.

Bortanför kollisionen av krigare hade Hillevis spejare och skyttar försvunnit, de hade blivit tränade att inte spåras, att röra sig i skogen osedda, och de var kamouflerade. Det tog inte lång tid innan den första av Asgeirs skyttar träffades av en pil från en skytt dold bland mossa, och skytten satte sig själv omedelbart i rörelse för att byta position och försvinna bland träd och buskage, mot en ny position, en ny vinkel, för ett nytt skott. Tålamod, rörelse och osynlighet var Hillevis Kråkors kännemärke.

Det blev kaos en stund då Hillevis trupper delade sig för att strida mot Asgeirs krigare på två håll.och flera av Asgeirs stridsbrödrar och systrar förlorade livet än han hade velat uppoffra för detta. Men de var tränade för sådana scenarion, och Asgeir röt snabbt order löd över fältet.

‘Dela er!’ ropade han, vilket gjorde att sköldmuren delade sig i två grupper så de hade sköldar mot de båda leden som nu pressade mot dem. Medan Hillevis krigare var hala var Asgeirs uthålliga, men även Asgeir insåg att detta inte kunde pågå länge innan katastrof skedde. Däremot var Hillevis krigare mer öppna för pilar nu än innan, och flera av krigarna som försökte pressa in mot Asgeirs krigare i mitten av kaoset började få pilar i sina ryggar och sidor och de var inte sena att utnyttja svagheterna i fiendernas ställningar för att pressa fienden bakåt. Den attacken av pilar avtog snabbt dock när skyttarna själva blev måltavlor, och blev tvungna att söka skydd bakom träd för att försöka finna var fiendens pilar kom ifrån.

Vargarnas ylande var däremot oroväckande, och det var uppenbart att magi var i görningen, vilket än en gång bekräftade att Turin inte var sen med att använda alla knep han hade i sin bok.
‘Pressa dem bakåt!’ ropade Asgeir och medan Hillevis krigare använt taktiken att låta krigarna snubbla bakåt använde Asgeirs krigare något av det motsatta. Synkroniserat med all den kraft de hade pressade de sina sköldar mot fienden, följt av en hård knuff för att skapa öppningar som det bakre ledet kunde utnyttja med att pricka in hål i fienden med sina spjut då fienderna tappade balansen.

Vad som hände med hans bågskyttar kunde han inte se där han var i mitten av kaoset, men de uträttade sin egna strid mot Hillevis mer kamouflerade bågskyttar. Vad som däremot blev tydligt var öppningen som uppstått mellan leden rakt mot Hillevi.
‘Pressa på!’ beordrade Asgeir. Det var dags för honom att ta saker i egna händer och beslutsamt pressade han sig mot Hillevi medan de båda sidornas krigare var låsta i strid.

Asgeir var en hotfull syn med sin sköld och sitt svärd och med blod som befläckade hans ansikte och mundering, med Ulfhednas ulv på bröstet.
‘Vem är du?!’ ropade han mot Hillevi medan han rörde sig mot henne beslutsamt. Kunde han avleda deras ledares uppmärksamhet kanske de hade en chans att ta sig ur detta. Det var för mycket kaos för att märka av vargarnas närvaro i skogen, förutom ljudet av deras ylande som skar igenom det ofantliga oljudet av svärd mot svärd och sköld mot sköld, krigarnas gormande, stönande och smärtfyllda skrik.

Hallsten själv hörde inte hornet som Hillevi blåste i, men tack vare att han hade kontroll över vargflockens ledare hörde han vad den hörde. Två korta toner. Vargarnas involvering behövdes till en större grad. Hallsten själv kände vargens konfliktladdade  känslor som han även kände själv. En strid mellan människor var inte en vargflocks naturliga plats, och deras liv var inte hotade då vargarna inte var omringade eller tryckta i ett hörn. Men Hallsten måste göra ett beslut, och naturligtvis gjorde han beslutet i Svartfåglarnas intresse.

Vargarna hade ökat i antal med ett antal individer då flera av skogens vargar blev del av flocken. Nu började vargarna med ett ljudligt morrande närma sig, och med lömska rörelser som uppvisade att de gick till jakt. Vargarna gjorde opportunistiska attacker mot enstaka krigare i bakre delen av Asgeirs styrkor, och samarbetade för att distrahera och överraska andra krigare.

Vargflockens ledare vars ögon var totalt vita väckte skräck bland krigarna då dess tomma blick mötte dem. Vargens onaturliga uppsyn fick flera att knuffa sig intill sina kamrater och tveka då de skulle anfalla den. Det var möjligt att de var vidskepliga eller kände annars bara obehag för denna.

Hallsten såg igenom vargens ögon och följde noga med situationen för att bedöma vad han borde göra näst noga. Krigarna kunde bli modigare vilken stund som helst, och vad han skulle göra ifall de gjorde det var han osäker över. De hade räknat med att de skulle lyckas inringa Asgeirs trupper och att vargarna skulle ha gjort sitt jobb då det hade skett, men alla möjliga scenarion hade de inte haft tid att beakta inför striden.

Hillevi log när hon såg vargarna ta handling, det var alltid skönt att se Hallsten leverera, eftersom hon aldrig kunde vara helt säker på att han kunde det. Han var lite för nära djuren ibland, och valde deras välmående över uppdraget. Sällan när det var av stor betydelse såklart, hon kände aldrig att hon inte kunde lita på honom, men inför strid kunde hon sällan kalkylera att han skulle göra tunglyften. Han hade en fantastisk gåva, och ibland önskade hon att den var hennes, för vad hon skulle kunna göra med naturen på sin sida gav henne en oblygsam glädje.

Det betydde såklart inte att han inte var av betydelse, för hon kunde se från det korta han hade hunnit göra precis nu att det hade en inverkan, men även med den fördelen var det bara en tidsfråga innan de vande sig med vargarnas närvaro också. Hillevi tvekade inte att de skulle vinna striden, de hade ett övertag, hon var säker på att hennes skyttar skulle besegra deras och vända hela striden, men de behövde egentligen vinna tid. Inte för att vinna striden, men för att öka avståndet till Turin.

“Intressant!” Hon vände sin blick helt till Asgeir och log. Hon lyfte upp sitt horn och blåste till, för att sedan sänka det igen och ta ett kliv fram och ner från stenen hon stod på. Hennes krigare stannade upp i sitt stridande och studsade bak från striden, och Turins krigare fastän inte lika redo som hennes att ta avstånd från striden började även de backa undan, deras blickar vända mot deras tillförordnade ledare.

“Tvekamp!” Ropade hon ut och höjde sitt spjut i luften. Detta fick alla hennes krigare att jubla ut, men självklart medvetna om fienderna som var precis framför dem.

“Men du ställer underliga krav. Det är rimligt att ni ska få jaga Turin om du vinner, men är förväntningen att om jag vinner så ska vi bara gå varsin väg? Det känns inte som ett rättvist balanserat pris, för vi slåss inte för våra liv, vi slåss för Turins, både ni och vi.” Hon pekade med spjutet mot Asgeir medan hon pratade och började röra sig runt honom ner mot klustret av krigare.

“Vi kan absolut låta dig jaga Turin om du vinner, det skulle du ha förtjänat, men om du förlorar så får vi ingenting ut av det. Det blir samma resultat som om vi hade fortsatt strida. Visst finns det en chans att ni hade vunnit, men ni hade varit för få för att jaga honom.” Hon log mot honom.

“Vinner jag så låter jag dina krigare återvända till Frostheim, men du stannar. Eller tvärtom. De stannar, släpper sina vapen och du går hem. Jag är öppen för förhandlingar.”

Asgeir studerade Hillevi med intensiv blick, och för ett ögonblick verkade han tveka. Men hans krigare var värda mer än hansa egna liv och han nickade.
‘Låt gå. Jag stannar, och mina krigare får återvända hem oskadda.’ sa han och blickade över axeln mot krigarna från båda sidorna, och vargarna i bakgrunden som försvann tillbaka in i skogen. Deras försvinnande verkade lätta stämningen något, och beslutsamt vände han sig mot Hillevi.
‘Välj dina sköldbärare för cirkeln, så väljer jag mina.’ sa han bestämt, och kunde inte undgå korpen som cirkulerade ovan dem. Kanske Oden var på hans sida, trots allt?

Korpen började plötsligt störta ner, men började flaxa nervöst i luften och blev tydligt sig själv på nytt. En vanlig korp, som inte hade något intresse att bli kvar ovanför stridsfältet. Däremot vaknade Hallsten ur transen som han var i för att kontrollera korpen och vände sig snabbt om för att kasta sig till marken och spy, medan han lutade med händerna för att inte ligga i sina spyor själv.

Så mycket var uppenbart, han behövde ännu mycket övning för att behärska sina krafter då det gällde andra djur än vargar – dessa hade han trots allt övat med i åratal.  Han försökte nu stiga upp långsamt. Han var alltför långt ifrån Asgeir och Hillevi för att se dem bakom ringen av sköldar som hade formats kring de två. Kanske det nu inte längre var upp till honom att göra mera i detta skede?

Plötsligt steg en främling fram ur skogen och såg på Hallsten som hostade. Han var separerad från resten av sin trupp, och främlingen kom fram mot honom långsamt. Hallsten var, som han brukade, misstänksam mot folk av alla slag, och frågade denne vem det var. Främlingen, som var klädd i en svart huva i ändan av en svart mantel, tog av sig sin huva, och uppenbarade sitt ansikte. Främlingens olikfärgade ögon såg på Hallsten med en studerande blick.

“Jag har följt er omkring och studerat ert beteende. Ni väcker mycket intresse. Låt oss se vad ni egentligen är.” 

Främlingen gick fram och förvånade Hallsten med ett plötsligt snitt över hans handflata. Uppenbarligen använde främlingen en dolk i silver – detta fick Hallsten att plötsligt börja förvandla sig. Hans överkropp började kura ihop, medan klor och tänder växte fram. Främlingen log lömskt, och gick iväg medan Hallsten ryckte och låg på marken och stönade medan hans skepnad fortsatte förvandla sig långsamt.

Hillevi var såklart helt ovetande om vad som pågick hos Hallsten, hennes fokus och det av hela hennes trupp var på den kommande striden. Hon själv hade hoppats på lite mer prat än vad hon fick, Asgeir var tydligen en person av få ord. Det vann henne inte mycket tid, nog för att de redan vunnit massor, men mer kunde hon vinna genom att bara vara sig själv. Striden nalkades och fastän hon var säker på att han hade mer och bättre träning i strid än vad hon hade, så var hennes tekniker inte utan fördelar.

När formationen var färdig och han hade gått med på villkoren utan egna tillägg så var det helt enkelt dags för strid, och då hade Hillevi inte några ytterligare egna tillägg. Hon log medan hon klev ut framför honom och striden började. Det gick som väntat till en början, men det verkade aldrig som om han blev så pass trött som hon hade hoppats, inte trött nog för att lämna luckor och göra misstag åtminstone. Visst, mycket hängde på detta och man kunde inte förvänta sig mindre än bästa möjliga prestation, men hon hade hoppats på en annan utveckling.

Hon var kvick som en orm däremot, när han kom in för ett slag kunde hon passera just intill honom i precis rätt vinkel för att han inte skulle kunna komma åt henne, och hennes spjut var ihärdigt inkommande varje gång han blev lite för intensiv, men han var ändå för erfaren för att låta sig träffas av spjutet och det var sannerligen frustration att känna varje gång hennes spets mötte sköld. Efter några minuter av denna dans och efter att hon ännu en gång hade parerat ett anfall med sitt spjut istället för sin sköld, då hon ibland fann sig själv vänd åt fel håll efter att han anpassat sig, så gjorde hon ett kraftigt hugg som åter igen slog mot sköld och den här gången med ett knak så sprack spjutet från sina skador som kommit från de gånger hon behövt parera hans kraftiga slag med sitt vapen.

En av hennes krigare gjorde sig redo att skicka en yxa till henne, men hon gjorde ett tecken med sin hand som nu hade släppt spjutet och sköt sig sedan bakåt mot sina sköldbärare med ett hopp, och de båda tog ett hastigt steg framåt med sina sköldar och placerade dem framför henne som skydd. Hillevi kastade sin tomma hand upp i luften och skrattade till.

“Varje ring har sitt slut, och det här är vårt. Jag kapitulerar.” Hon log och krigarna särade lite på sig så att hon kunde se Asgeir. Några av krigarna omkring henne, de tillhörande Turin, såg på henne med tydligt missnöjda uttryck på sina ansikten, medan hennes egna vilka utmärkte sig tydligt i sin kamouflageutstyrslar närmare verkade förbereda sig för strid på nytt om Asgeir inte skulle hedra kapitulation.

“Turin är er att jaga ikapp,” Började hon och gestikulerade i riktningen han hade flytt i. “Lämna oss här och rusa efter honom, du slog mig rättvist. Icke förvånande var du den bättre krigaren av oss. Bästa jaktlycka.” Det var ett leende på hennes läppar när hon sa det och när hon vände blicken mot hennes krigare så indikerade hon att de alla skulle backa undan och bryta cirkeln.

Konvention, tradition, hur saker och ting skulle vara hade Hillevi inte mycket förkärlek till. Hon såg och hörde svaren från både Turins och Asgeirs krigare, de enda som inte ljudade eller visade missnöje var hennes egna. Dock så berörde reaktionerna henne inte alls, de rann av henne, och hon såg moto Asgeir som var ivrig att tjäna in förlorad tid. Hans styrkor delade upp sig, de skadade började sin resa hem tillsammans med de förlorade, och de friska och starka satt efter Turin. Hillevi vände sig mot Turins och hennes krigare som var de som stod kvar, efter att båda grupperna av Asgeirs krigare hade lämnat området. Hon såg först mot de senast anlända och pekade på dem och några nära andra krigare.

“Jag bryr mig inte om ursäkter till varför Hallsten inte kom tillbaka samtidigt som er, men ni söker reda på honom genast, ta några extra män med er. Jag följer med.” Hon pekade sedan mot en grupp av hennes egna. “Hämta våra spejare, vi har fortfarande ett jobb att göra, det har inte förändrats.” Hon vände blicken mot Turins kvarstående krigare, lutande med sitt huvud som om det var någonting hon inte riktigt förstod. “Vad gör ni här stillastående? Turins liv är i fara! Efter dem, skydda vår kung!” Fräste hon till ilsket, och det tog en stund av förvirring och tvivel innan kommandot klickade för dem och de började rusa efter Asgeirs grupp som hade börjat sin jakt av Turin. Hon förstod att de hade antalet mot sig, men de var djupt hängivna Turin, och hade små men befintliga chanser att faktiskt lyckas bryta Asgeirs jakt.

Sedan pekade hon mot en av hennes egna. “Följ Ulfhednas jaktgrupp, rapportera tillbaka vid behov.” Kvinnan hon talade till nickade och rusade iväg åt sidan för att påbörja sin egen rutt där hon kunde få bättre översyn och hålla avståndet.

Hillevi följde sedan efter krigarna som tidigare hade vaktat Hallsten, för hon ville personligen försäkra sig om att allt var okej med honom, någonting hon inte kunde göra eller ens uppmana om under utmaningen. Hallsten var inte en person hon ville skylta med att de hade.