Eldens dansande sken spred sin värme över de kroppar som nu samlats runt den. Skenet gav de kalla kropparna en liten tröst i det mörker som nu lagt sig kring skogen men ändå såg de alla relativt nöjda ut även om de var trötta efter sin långa resa. Maten som fräste över elden fick några små magar att kurra medan de ivrigt satt och väntade på att få varm mat mot sin tunga. De två kaninerna skulle inte mätta mycket men det skulle ge denna familj tillräckligt för att överleva till nästa dag.  “Det börjar verkligen slita att resa på fot.” Rösten var skrovlig och lät lika gammal som mannen såg ut. Det silvervita håret som hängde matt på mannens huvud var tillbaka flätad i en enkel fläta medan ett tjockare skägg täckte det mesta av hans ansiktsdrag. Han såg sliten ut och bränd från hårt arbete i solen men lite sega muskler verkade allt finnas kvar på hans kropp under de dammiga och slitna kläderna. ” Det har varit en otroligt tung vecka pappa så jag förstår vad du menar.” Rösten var mild och len som honung där den kom ifrån en kvinna som satt mitt emot mannen bredvid sina barn som sökte lite uppmärksamhet från henne genom att krama om henne vid sidan. Kvinnan var relativt ung men det syntes på ögonen att hon var släkt med den äldre mannen. ” Att behöva fly från sitt eget hus på grund av tjuvar är minst sagt tungt. ” Suckade hon och höll ut sina händer för att värma sig mot elden. Få stjärnor tittade sig fram på himlen mellan de tunga mörka molnen men månen höll dem tyvärr inte sällskap denna kväll. “Nåja, låt oss glömma våra sorger och våra bördor. Vad sägs om att fortsätta historien som jag började på igår kväll?” Mannens ögon tindrade upp något men barnen verkade vara dem som sken upp mest. De gjorde sig direkt redo genom att sätta sig bekvämt mot sin mor med ögonen stora som tefat tittandes mot sin morfar. Det skulle ändå ta ett tag innan maten var klar så de kunde lika gärna underhålla sig medan tiden tickade förbi. “Låt mig se. Vi har gått igenom dem två stora furstarna som slåss om makten över Karm. Hur de försökt förgifta varandra, dödat varandras barn och där vi slutade var de två stora arméerna som nu skulle ge sig ut för att strida. Två stora krigare, två fiender men det är bara ödet som kan bestämma deras väg. Nelaena stod vid sitt lilla bord…..”

Kvinnan stod framför det slitna lilla bordet mitt i tältet där en karta nu låg utbredd. Den visade detaljer på Karms utformning och vart någonstans deras planer tänkte hålla hus. Några få ljus lyste upp i tältet och gjorde det möjligt att läsa kartan i annars det becksvarta mörker som låg över detta läger. Många hade redan gått och lagt sig i sina tält för att vila upp inför de prövningar som väntades imorgon medan några satt uppe och vaktade över de sovande. Hon själv hade alltid svårt att sova natten innan och brukade därför sitta uppe för att gå igenom sina planer och mentalt förbereda sig. Få i detta läger hade sett hennes riktiga ansikte så därför kunde hon heller inte vistas ute och vakta med dem andra. Detta var något som givit henne ett övertag ute på fältet för ingen visste vart hon skulle dyka upp eller när med sin styrka och magi, fick alltid många på fall innan hon åter igen kunde gömma sig bland massorna. De klarblåa ögonen glänste i eldens varma lågor medan en fläta hängde löst ned efter hennes ena axel. Det rödbruna håret var inte tvättat på ett tag men höll sig någorlunda fint i sin fläta medan kroppen hade enklare plagg på sig. Hennes rustning hängde polerat på sin ställning men det fanns inget stort över den. Många generaler utsmyckade sina rustningar för att sticka ut och spegla sig i sin glans men hennes var lika enkel som vilken soldat som helst. Det fanns andra under henne som stack ut och styrde där fram, allt efter de instruktioner hon givit dem.

” Alltid så allvarlig” Den mörka rösten var mer än bekant och trots hans tysta steg hade hon inte blivit skrämd av hans närhet. Denna man var en av de få som kände till hennes riktiga identitet då hon växt upp med honom på slagfältet. Han var en av de få hon verkligen litade på och de hade alltid varandras ryggar. Då hon inte ägde en egen familj så hade han blivit det närmsta hon kunde ha. Han var ett år yngre än henne och ungefär ett huvud större. Trots att hon var väl musklad var hans axlar bredare än hennes och han såg nästan ut som ett torn bredvid den kropp hon själv bar. Han tränade alltid hårt och det syntes på de stora musklerna som gömde sig under den vita enkla skjorta han bar. Det korpsvarta håret låg åter bakåtslickat på hans huvud medan de smaragdgröna ögonen studerade henne där han stod vid tältets öppning. ” Om alla var lika lättsamma som dig skulle vi inte ha detta krig.” Var en pik men också en komplimang, syftad till hans avslappnade attityd till att han tog på sig. Han tog ett steg närmare för att studera kartan hon tittade på men log bara milt tillbaka. ” Än har du inte förlorat en strid och imorgon kommer det inte ändras. Du behöver sömn.” De båda visste att hans ord gick till döva öron men den mjuka tonen fick henne alltid att slappna av något. Han var hennes trygga punkt, oavsett vad hon gick igenom. ” Du slänger mycket sten runtomkring dig märker jag. Även du behöver sömn.” Log hon retsamt tillbaka och rätade mig sig för att vända sin kropp mot mannen bredvid. Tältet räckte knappt för ett bord, en stol, en säng, rustning och dessa två så därför behövde de stå relativt nära varandra. Trots sin höga rang sov hon inte bättre än någon annan, en filosofi hon ägt länge. Någon måste bära hennes saker och lika bra att den energin läggs på något vettigare. Mannen bredvid henne som hette Valdimir hade alltid retat sig på hennes enkelhet då han ville se henne stråla som den general hon var och förtjänat. Dock hade den diskussionen nu lagts ned då hon var den ända som kunde slå honom i envishet. “Vakterna står ute och har inte märkt något alls. Det kommer vara en lugn natt och jag kommer även gå mina vändor.” Han lade sin starka hand som hade förhårdnader från sitt svärd på hennes axel och tittade henne menande i ögonen men hon slog bara bort hans hand och vände sig om mot sin rustning vars dunkla ljus fick den att se ännu mer sliten ut än vad den faktiskt var. ” Deras armé har alltid slingrat sig ur och även deras general har varit otrolig på slagfältet. Vi får inte underskatta dem. Om du har så mycket tid över föreslår jag att du går din runda direkt.” Orden var hårda men tonen i rösten var relativt mjuk, något som fick Valdimir att inte argumentera utan röra sig ut ur tältet med sina tunga steg. De kunde varandra utan och innan, de visste vilka strider som var värd att ta. Kvinnan lät sin hand under tiden vidröra skaftet på sitt svärd som hängde bredvid rustningen medan hon studerade dess slitna detaljer. Läderhandtaget indikerade på att svärdet var mer än väl använt.