- This topic has 6 replies, 2 voices, and was last updated 3 år, 11 månader sedan by
.
-
Benodon slog vant flintstenarna mot varandra tills en liten gnista vaknade till liv och dansade ner till halmet nedanför. Inom loppet av några sekunder hade gnistan blivit till sprakande lågor som kastade orangeröda ljussken på trädstammarna runtom. Benodon pustade ut. Han hade kommit nästan hela vägen idag och nu återstod bara några få timmars vandring till den gamla staden Enteroths portar. Eller att kalla det stad vore överdrift, det var mer ruiner befäst av vättar.
Benodon skakade av sig tanken på vättar. Desto färre han mötte desto bättre. Det viktiga var att han kom till Enteroths gamla tronrum. Hans farfar hade en gång berättat att under tronen låg Heimdur, en sedan länge förlorad spira. Benodon erinrade sig hur han brukade sitta i farfars knä och lyssna på historier om när farfar själv var ung. Av alla historierna han hört, var det den om Heimdur han gillade mest. Den handlade om en hjältinna som reste från stad till stad. Hon stoppade tjuvar, hjälpte de fattiga och de sjuka. När hon kom till Enteroth hade hon blivit förälskad i en ung dvärgakarl som själv var mer kär i sitt guld än henne. Hjältinnan gjorde då en spira av renaste guld hon själv hackade ur berget. Det fick honom på fall och både hjältinnan och Heimdur stannade i Enteroth.
Han stirrade bort med bergen som reste sig mot horisonten och påminde sig själv att vid deras fot ligger Enteroth. Benodon behöll den tanken när kröp ned i sin lilla sovsäck och gav in till nattens slummer. Imorgon skulle han till Enteroth.
-
Kvällen hade omslutit dem så fort. Det kändes som om berget slukade solen och dess ljus. Han hade inte varit beredd på det. Faktum var att han inte var bekväm i mörkret. Att han skulle höra rykten om att någon sökte efter en skatt som inte låg långt bortom hans egna hus. Eller ja, det var ju hans fars hus och efter det hans äldsta bror. Som tredje brodern hade han inte direkt någon chans att ta över huset. Skatten var det han behövde för att visa Elise att han kunde försörja henne.
Elise. Bara tanken på henne gjorde att den unga mannen fylldes av värme. Speciellt de röda kinderna som hettade till när han tänkte på hennes blonda hår som dansade i vinden. Fast nattens kyla trängde sig snabbt in och om inte mörkret med dess kyla och skuggor gjorde det, gjorde defintivt ylandet av vargarna som var nära. Svordomar föll ur hans läppar medan han såg sig omkring efter något – han såg en eld inte långt ifrån honom. Äntligen! Någon mer, ett vänligt ansikte hoppades han på.
“Vargar…!” ropade han högt medan han greppade tag i de två yxorna som han tidigare hade haft i sitt bälte medan han sprang mot elden i hopp om att få något skydd.
-
Benodon vaknade med ett ryck av att en skrikande gestalt kastade sig in mot elden. Sedan kom ylandet. Det där isande ylandet som inte går att ta fel på. Vargar. Benodon kastade sig upp på benen och drog fram en av dedolda dolkarna han hade i byxbenet och ställde sig med ryggen mot brasan. Gestalten som hade kommit in i hans läger, flämtade med tunga andetag, och Benodon insåg snabbt att det var en man inte mycket äldre än honom själv.
Ylandet tog till, som om vargarna hade fått upp spåret på dem. De båda männen stod blickstilla med vapnen redo. Varje sekund ålade sig fram. Benodon kramade hårt om dolken. Andas in, andas ut. Skogens skugar låg helt stilla. Sedan hörde han hur ylandet började avta. Vargarna hade tagit upp jakten på något, men tack och lov var det inte efter egna älskade kött.
När han insåg att faran var över sneglade Benodon på den främmande mannen.
”Är du från vettet!? Du kan ju inte komma hit med vargar efter dig när jag ligger och sover”, spottade Benodon ut och nästan flamberade mannen med sin blick.
-
Tystnaden var skrämmande. Det enda som han kunde höra var hur hans hjärta slog hårt i hans bröst och fyllde hans öron. Han höll nästan andan, rädd för att andas och avslöja var det var. När väl han hörde hur vargarna var längre bort kunde han andas ut. Åtminstone för ett litet kort ögonblick innan han hörde hur den andra mannen tog till orda.
Uppenbarligen var han inte nöjd över hans val. Men vad skulle han gjort? Offrat sig själv? Han fnös och gestikulerade med sina händer framför sig irriterat.
“Vad skulle jag annars gjort? Dö?!” spottade han ut sig
-
”Ja, det hade nästan varit bättre”, muttrade Benodon och satte sig vid elden där han började lugna sig. ”Nåja, nu är vi här”.
Han sneglade på sin nya kompanjon och kastade ur sig ”vad gör du här i skogen om natten?”. Hans hjärta slog några slag, Benodon hoppades inte att fler hade fått nys om Heimdur.
-
Hade varit bättre? Vad var det för sadist som sade på det viset? Åt hans fråga var han lite mer obekväm och han skiftade sin vikt fram och tillbaka mellan sina fötter. Han tuggade lite på sin läpp. Vad skulle han säga? Var det ens någon idé att vara ärlig… han var inte riktigt säker och han skrattade lite lätt.
“Jag antar att ajg söker samma skatter som du! Vem letar inte efter lite extra guld och juveler?”
-
Fasen också, det innebar att denne man också kände till skatten.
”Nåval, slå dig ner. Jag kommer stanna här tills gryningen, du kan värma dig vid elden tills dess”, svarade han. ”Jag heter Benodon förresten”, förkunnade Benodon.
Benodon gick tillbaka till sin sovpläd och började bädda ner sig. Det var en väl använd pläd som han använt ända sedan hans far gick bort, men den var varm, även i den kallaste av nätter – inte för att han den här natten var så kall.
”Vart kommer du ifrån förresten? Jag är själv uppväxt i rövarskogen”, undrade Benodon. Han gillade fortfarande inte att det var någon annan i hans läger, men han började ändå acceptera faktumet.
You must be logged in to reply to this topic.