Haru visste att förstörelsen som Toro orsakat inte skulle gillas av de andra skogsgudarna, men det problemet fick han bekymra sig för senare samt att hade man trasslat in sig i något och inte kunde hålla balansen var det svårt att röra sig försiktigt. Förstörelsen var ändock där och nertrampade och fördärvade buskar och träd var inte det lättaste att återställa. Han hoppades att detta inte var något nytt sätt för oxguden att ta ut sin ilska på skogen för gammalt groll, men det förklarade inte heller repet.

Haru stod alldeles stilla när den väldiga oxguden drog in hans doft: fuktig jord, löv, träd, bark ja det mesta som hade med skogen att göra omslöt hela Harus varelse och fanns i hans naturliga doft, liksom doften av hans beskyddare: björngudarna. Det var dock inte lätt att förbli helt orörlig när en gud spände blicken i en och dess enorma mule befann sig så nära, ett släng med huvudet och ett av oxens väldiga horn kunde enkelt sprätta upp hans mage eller bryta nacken på honom. Toro var emellertid inte den första gud den unge mannen mött, men det betydde inte att han inte hade respekt eller visade vördnad för den enorme guden. Även om han inte tillhörde skogsgudarna utan bistod bönder och folk som kanske skövlade skogen, så hade Haru vett nog att inte bråka med en gud. Han hade skymtat smärtan och ilskan i oxens ögonvitor, och Haru var inte den som övergav en plågad varelse – vare sig det var ett skadad villebråd, människa eller gigantisk oxe.

Han förblev stilla när Toros väldiga utandning slog emot honom som en mindre vindpust, med blod, slem och annan otrevlig utsöndring från de stora andnings hålen träffade honom. Trots att hjärtat slog hårdare i bröstet på den unge mannen behöll han lugnet och tryckte ner adrenalinet när han närmade sig den främmande guden då denne gett sin tillåtelse för honom att närma sig. Han höll både huvudet och jaktdolken sänkt tills han nått fram till Toros väldiga kroppshydda, först då höjde han dolken och med en hand på repen började han skära bestämt i de sammanflätade trådarna. Han hade aldrig sett denna typ av rep innan och var för några sekunder mer fokuserad på materialet i repet än sin säkerhet. En enda oförsiktig rörelse eller spark från Toro och Haru skulle knappast vara i livet mer, men den unge mannen hade kommit fredligt och erbjudit sin hjälp. Han hoppades att Toro inte skulle utnyttja sin enorma kropp och göra mos av honom, utan visa samma pålitlighet mot Haru som Toro själv gjorde mot bönderna nu då den unge mannen från skogen hjälpte denna främmande gud som inkräktade på skogsmark.

Haru arbetade snabbt och flitigt, skar av repen som var snärjda runt Toros ben sedan om oxens väldiga horn.

“Så… kan ni resa er nu, Toro?”

Haru drog sig bakåt för att inte råka bli trampad på, ännu med en bit av repet i sin lediga hand men jaktdolken hade han snabbt stoppat undan. Den behövdes inte längre och han ville inte råka reta upp guden – han och hans klan hade av misstag en gång råkat reta upp hjortguden när de inte lagt undan sina vapen i dennes närvaro. Haru ville inte riskera samma upplevelse igen med Toro, det räckte att han redan bar doften av björn från sina beskyddare och vänner. Kunde han hålla sig på god fot med denne gud vore det både till hans fördel och kanske i framtiden kunde Haru få en gentjänst tillbaka nu då han hjälp oxguden ur en svår situation.

Trots att kvinnan ideligen tittade anklagande och misstänksamt på honom medan hon upprört undersökte oxguden samt repet, höll sig Haru avvaktande i bakgrunden noga med att ha avstånd till både Toros väldiga kropp och utom räckhåll ifall den främmande kvinnan fick för sig att dra sitt svärd. Han hade ännu bara sin jaktdolk på sig, medan pilbågen låg kvar där han lämnat den i busksnåren.

Haru tog emellertid inte blicken från Mizue, som oxguden kallat henne. Han hade noterat den samurai liknande frisyren, liksom färgerna på hennes klädsel som var tydliga tecken på tillhörelse med den stora karpen guden samt Kohaku byn, eller nu mera stad som byn växt sig till att bli då byborna och bönderna börjat skövla skogen för att få mera plats åt sig själva.

Harus bruna ögon smalnade något ogillande, inte nog med att Toro förstört en stor del av skogen – och inte bett om ursäkt eller tackat – han blev även förolämpad av denna kvinna som också inkräktade på hans territorium och nu även tycktes anklaga honom för att vara orsaken till att den store oxguden trasslat in sig. Han bibehöll sitt lugn ändock, Haru hade aldrig haft någon form av temperament – vilket denna Mizue tycktes ha – så även om han blev kallad för vilde undrade han egentligen vem som var vilden där mellan dem två. Nog var han irriterad vilket syntes på hans ihop dragna ögonbryn och ihop pressade läppar, men han hade lärt sig att kontrollera sina känslor och behålla en form av skogens inre frid med sig. Han hade annat att göra, som att hitta den där hjorten, än att stå där och bråka med en stadskvinna som egentligen inte hade där att göra till skillnad mot honom. Han sneglade efter Toro när denne trampade iväg.

Trots att Mizue skrek och gormade åt honom och trots Harus irritation kunde en del av honom inte låta bli att tycka hon var lite söt trots allt, där hon frustrerat stod och sög på sin underläpp medan hon inte kunde bli klok på repen. Hon hade nog kunnat vara mer än söt också, om hon inte haft håret så hårt uppknutet och såg så upprörd ut. Haru harklade sig, vände blicken tillbaka mot Mizue såg sin chans nu då hon äntligen tystnat och tog till orda:

“Jag vet inte vad det är för rep. Jag har aldrig påträffat något liknande innan, och det oroar mig… kan ett sådant rep fjättra en enorm gud som Toro, är även risken stor att andra gudar kan fara illa.”

Han hade ingen förklaring åt Mizue på varför hans kniv kunnat skära genom repet, det förbryllade honom lika mycket som det verkade göra henne. Fundersamt höjde han handen som ännu höll i ett bit av repet han skurit av när han hjälpt Toro loss, och studerade det noga nu då han inte hade en gigantisk oxe omkull rullande bredvid sig. Samtidigt passade han på att torka bort blod och snor efter Toro, från sin kind och halvt bara muskulösa bröstkorg. Han skulle behöva bada eller i alla fall skölja av sig i en bäck insåg han.

Haru var klädd i vida byxor som satt åt om hans smärta höft, överkroppen var halvt bar halvt dold över vänstra axeln av ett vackert flätat läderplagg med röda dekorationer, som även hjälpte honom att hålla pilkoger på plats. Till skillnad mot Mizue var hans mörka långa hår flätat och hände fritt över hans rygg eller ibland axel. Hans utstyrsel stod i stor kontrast till hennes, då hans hade mer dämpade jord nära färger, vilket skogsfolket och hans by Shinrin ofta klädde sig i. Hennes vattenliknande färger stack ut bland skogens grönska och varma bruna färger.

En tanke slog honom och trots att han gärna inte önskade fortsätta umgås med denna uppretade kvinna från Kohaku, ville han först veta om hans tanke stämde.

“Kan ert svärd skära igenom repet?”

Han ville veta om något annat än hans dolk klarade av det, såg sig därför om efter sin pilbåge och koger. Om mänskliga vapen kunde skära igenom tråden, var det troligen gjort av människor men på något sätt skapat för att kanske fånga gudar och därmed kunde inte en gud slita sig loss från det? Medan en människa som skapat det måste kunna skära sönder det om så behövdes. Det var bara en vild teori som slagit honom.

Haru

Harus blick följde Mizues smidiga rörelser när hon drog sitt wakizashi svärd och sedan skar genom repen som om det varit smör. Hans blick gled från repstumparna som föll till marken över till Mizue, möte hennes stressade blick och nickade kort medhållande åt hennes ord om att det tämligen var underligt att deras vapen kunde med lätthet skära igenom repet men att en enorm gud som Toro inte kunde slita sig loss.

“Oroväckande kort sagt”, kommenterade han kort och tankspritt. Ännu med en bit rep i hand gick han bort för att plocka upp sitt koger och pilbågen som han lämnat tidigare. Han drog en pil ur kogret innan han slängde den och dess pilar över axeln. Med pilen i ena handen skar han i repet som andra handen höll i. Samma resultat. Hans vassa pilegg skar igenom trådfibrerna och delade på repet.

“Hmm… underligt”. Haru återvände till Mizues sida och visade vad pilen åstadkommit, samtidigt som han stack ner pilen han nyss använt tillbaka i kogret där han även fäst bågen bakom ryggen. Han var en reslig ungman, van vid att vara lätt klädd för att lättare röra sig i naturen samt inte fastna i grenar eller buskar med för mycket tyg. I hans ögon såg Mizues klädsel bara prålig ut och hon var lätt sedd här inne bland träden i sina vattenfärger. Han höjde något vagt på ena ögonbrynet åt hennes plötsligt flackande blick men gav inte hennes reaktion någon större uppmärksamhet då han mest tolkade henne som upprörd och stressad över situationen.

“Visst”,  svarade han kort åt att skapa en eld. Vem kunde inte göra en eld? Han visste att hon troligen inte bett honom göra det av hånfullhet som om han skulle vara för dum eller okunnig i hur man gjorde upp en eld, utan av ren önskan att förstöra repet, men man visste aldrig med dessa hala stadsbor. Han undrade om hon kunde det ens, en som levde halva livet ute på vattnet med en fisk.

Han stoppade undan repet han haft i handen i en dold ficka i sina hakama byxor för att sedan snabbt rafsa ihop små kvistar och brännbart material, tog det till en fläck där Toros stora klövar rivit upp jorden och byggde vant upp en grund åt elden. Jordrevan såg ut som ett stort öppet sår i marken efter gudens framfart, men där var minst risk för elden att sprida sig samt lätt att släcka elden genom att vräka den småfuktiga jord över när de var klara, samt begrava represterna och återlämna dem till naturen – som de förhoppningsvis var skapade utav och inget annat ondsint.

“Jag ska be mitt folk söka igenom skogen, ni borde göra detsamma ute på era åkrar och i vattnet”, föreslog Haru utan att se upp från sitt arbete. Han tog fram sitt elddon och sin kniv, med två snabba slag hade han fått utmärkta gnistor som han hastigt böjde sig ner och blåste milt på för att de skulle få fäste i bränslet. Inom kort var elden väckt till liv och det hade tagit honom mindre än två minuter. Han såg allvarligt upp på Mizue igen när han var färdig, där han satt halvt knäböjd bredvid elden.

“Kanske finns fler repfällor eller något annat spår efter förövaren.”

Haru

Hans första reaktion hade varit att flytta på sig då Mizue från Kohaku knäböjde bredvid honom, allt för nära för hans smak då de var främlingar för varandra samt deras gemensamma historia av agg sinsemellan klanerna. Men han förblev stilla intill henne, blickade mot elden och försökte koncentrera sig på doften av röken från lågorna som åt av kvistarna istället för Mizues. Haru såg först åter på henne då hon höll fram repbitarna hon samlat ihop och han tog lite stelt emot dem med en nick. Han slängde den första repbiten på elden och såg på den kanske lite för koncentrerat medan han kände Mizues ögon studera honom.

Haru ryckte vagt till när den kvinnliga samurajen höll fram sin hand mot honom, inte för att hon skrämt honom utan för att han inte alls varit bered på artigheten. Han var van vid en hand på bröstet eller en lätt bugning med nacken, men det formella med att ta i någons hand var länge sedan han gjort. Därför tittade han ett hjärtslag lite fånigt på Mizues utsträckta hand, studerade dess fingrar, handlinjer och naglar. Efter två hjärtslag sträckte han ut sin hand och omslöt hennes i sin varma starka. Han hade ingen mjuk hand, utan en van bågskytts samt klättrare. En man som var van att arbeta och använda händerna.

“Haru”, presenterade han sig kort, lite osäker på vad mer han borde säga. Frasen “trevligt att råkas” kändes malplacerad, men det hade varit ett stort steg av henne att lägga deras fejd bakom dem och ta honom i hand samt presentera sig. Hon var helt annorlunda nu när hon inte spottade och fräste åt honom, Haru var inte riktigt säker på var han hade denna Mizue men tänkte att tills vidare fick han finna sig i att hon kanske var en trevlig person trots allt – när hon inte försökte skrämma iväg honom med ilskna rop och vassa svärd.

Elden knäppte till och Haru lösgjorde hastigt Mizues hand från sin, harklade sig och såg åter ner på elden. Till hans irritation och förgrämelse fann han att repet knappt fattat eld, mest bara blivit svett och grinigt verkade kämpa emot eldlågorna. Hans näsborrar vidgade sig likt hos ett djur som vädrade fara och han drog kort men skarpt efter andan, där av såg han inte Mizues blick bland trädens skuggor.

“Sannolikt någon eller några som anser sig sviken av gudarna, eller som gudarna förvisat från sitt land”, gissade han samtidigt som han petade på repet med en gren. Ändarna hade börjat glöda nu och en svag lättnad spred sig inom Haru då repen trots allt inte verkade helt immuna mot lågornas eld, det krävdes bara tid och tålamod så verkade repet till sist ge vika för eldens kraft. Han kunde emellertid inte placera doften som kom från den brända repstumpen.

“Somliga individer anser sig även stå över gudarna, att de på något vis skulle vara mäktigare eller klokare än dem, samt att världen skulle klara sig bättre i kaos och utan gudar…”

Haru

Haru förblev sittande på sina hälar men gav henne en kort blick med smalnande ögon när hon nämnde gudar som ville skada andra gudar. De var båda medvetna om deras gudars historia, även om Mizue och hennes folk hade en annan syn på vad som hänt. Haru skulle dock aldrig påstå sig att Kuma, björn guden som skydda hans del av skogen där hans folk levde, var någon aggressiv vilde som försökte ha ihjäl andra gudar. Visst björnar var allätare och gillade fisk, men de kunde också vara väldigt omtänksamma, lekfulla och loja. Vilket djur hävdade sedan inte sitt revir? En björnhona med ungar kunde bli fruktansvärt beskyddande och anfalla om man kom för nära eller emellan henne och hennes avkommor.

“Låt oss hoppas att så inte är fallet”, svarade Haru något bittert tänkte inte ge sig in i någon diskussion då de skakat hand nu och begravt strids yxan, samtidigt som han matade elden med fler repbitar, som han skurit i mindre småbitar med hjälp av sin dolk. Han var noga med att inte slänga på för många bitar förrän han sett de andra bitarna brunnit upp. Det var en långsam process och han fick även mata elden med fler pinnar.

Haru såg upp när Mizue reste sig, följde hennes rörelser lugnt med blicken men hajade ändå till när hon plötsligt vände sig om och… bjöd in honom?

Han höjde lite på ögonbrynen för han kände sig kort sagt tagen på sängen, eller skogsgolvet. “Ner… in i Kohaku?” Svarade han dröjande och rynkade pannan, blicken gled över åt skogen mot det håll hennes by låg. Han hade aldrig varit i Kohaku, mer än på avstånd då det inte fanns något i vattenstaden som tilltalade honom eller lockade. Nog hade det funnits en tid då deras folk kanske bytt varor, fångst och andra föremål, men efter att Karpgudens barn försvunnit var all förbindelse dem emellan över. Han undrade om det var en fälla… samtidigt hade det varit en tänkvärd upplevelse, han skulle ljuga för dem båda om han påstod att han inte var intresserad eller nyfiken. Hur ofta bjöd någon in den andre parten dessa dagar? Kanske det var ett första steg till försoning. Eller en annan anledning som kanske skulle sätta hans liv på spel, men hon hade tagit honom i hand. Om denne Mizue från Kohaku verkligen gick att lita på.

Haru förblev tyst funderande en lång stund, kanske Mizue till och med skulle undra om han hört henne eller om han bara var oartig och ignorerade henne då han fortsatte studera elden och repen tills de dött ut.

“Och jag får behålla mina vapen…? Ingen kommer slänga mig i nån bur så fort jag sätter min fot på ert… område?” Kom det till sist tankspritt från honom och han sneglade upp på henne från sin hukande position, armarna var korslagda över knäna. Han tackade inte nej, men var väldigt betänksam.