- This topic has 3 replies, 2 voices, and was last updated 6 år sedan by
.
-
I en mörk gränd går en ung kvinna. Hon är lång, smal, har långt brunt hår och ljust gröna ögon. Ljuset från en fackla en bit bort kastar lite ljus men det är nästan helt kolsvart omkring henne. Hon går långsamt och avslappnat och anar inte vad som strax kommer att hända.
Plötsligt så kliver en man fram ur skuggorna och går mot henne med en kniv. Till en början hör hon inte att han är på väg emot henne men han råkar sparka till en sten och hon svänger snabbt runt. Hon mäter honom med blicken samtidigt som hon lägger handen på dolken som finns lättillgängligt i bältet.
Hennes angripare tvekar för ett ögonblick och hon står kvar som fastfrusen. Ingen av dem säger ett ord. Han beslutar sig för att ta ännu ett steg emot henne och höjer handen med kniven…
-
Äntligen på land igen. Känslan var obeskrivlig, det var som om ett mörker hade funnits kring henne allt för länge. Som om hon kunde andas friskt för första gången på länge. Hon stannade upp och lutade sitt huvud uppåt för att se på månen och stjärnorna som var de enda ljuset i den mörka gränden. Staden kändes mer rofylld än Antrophelia, som alltid hade liv kring sig då havsvarelser ständigt rörde sig ovanför staden. Här var enbart månen hennes följeslagare.
Det solblonda håret var uppsatt i en fläta som föll ner över ryggen på hennes tunika där den gula bläckfisken skimrade till mot den havsblåa tunikan. Plötsligt hörde hon några steg och såg två skepnader lite längre bort. Sättet som den ena hukade sig och något skimrande i ena skepnadens hand avslöjade att det förmodligen var något annat på gång. Hon rynkade sina ögonbryn. Det är inte din sak… försökte hon övertyga sig själv. Men att se om allt stod rätt till, det var väl inget fel med det? Nej. Trots allt var hon ensam för tillfället och hennes make Neyir skulle inte möta på några dagar. Och kanske hade den starka drycken i hennes plunta gjort henne lite mer modig än vad hon egentligen var. Trots allt var hon ingen krigare, men hon höll sin hand avvaktande vid sitt svärd. Svärdet som snarare var gjort för att se på, än att slåss med. Åtminstone avslöjade den skinande silvriga ytan att den sällan hade använts.
-
Den unga kvinnan ser hur mannen som klivit fram ur skuggorna plötsligt stelna till och sen vänder sig om och springer där ifrån. Hon vänder sig om och ser att en annan kvinna närmar sig. Hon betraktar henne misstänksamt och håller kvar handen på dolken i bältet.
”Vem är du?” frågar hon och hoppas innerligt att det bara är någon förbipasserande och inte ytterligare någon som hennes fars fiender har anlitat.Hon känner sig så trött, som att hon verkligen inte orkar vara på sin vakt längre. Det känns som att den energi hon haft tidigare plötsligt bara rinner av henne och hon blir helt orkeslös. Bara för att hennes far är den värsta människa hon någonsin träffat så har nu även hon allt för många fiender.
-
Lite förvirrat följde hon mannen som sprang iväg som en hund med svansen mellan bena. Hon snörpte på munnen. Han hade visst bråttom någonstans. Det tog henne lite längre tid än de flesta att inse att den främmande skepnaden, som hon nu kunde förstå var en kvinna, talade med henne. Tystnaden som uppstod efter frågan, var nästan stickande obekväm och Vesíva lade en hand förvirrat på sig själv med rynkade ögonbryn.
“Jag…?” frågade Vesíva lite trevande. Hennes nyfikenhet hade säkert tagit henne i trubbel igen, och denna gång hade hon inte ens någon omkring henne att skydda sig mot hennes dumheter.
“Mitt namn är Vesíva… Vem är di?” frågade Vesíva tillbaka, kanske lite kaxigt, men det var väl så som seden var. Ett namn för ett namn. När de var lite närmare varandra kunde man se att klarblåafjäll löpte som en tattuering över kvinnans panna, näsrygg och ner över hakan till bröstkorgen. Ett tecken på att hon var en Me’er, eller fiskfolket som de även kallades av de landborna.
You must be logged in to reply to this topic.