- This topic has 23 replies, 4 voices, and was last updated 3 dagar, 4 h sedan by
.
-
När drottning Nearena fångades och avrättades av Ayperos omskakades hela Nela’thaënas. Ingen – varken högalver eller skogsalver – visste längre vart landet skulle vända sig, och i gläntor och skuggor började röster samlas. Vissa talade om hämnd, andra om rättvisa, om eld. Andra åter om revolution, om en chans att lämna arvsstyret bakom sig, det styre som drottning Nearena hade burit.
Ur dessa röster reste sig Akh’Nairfindë – Eldhårets uppror – och i dess mitt stod Aenya Nairfindë. Hon hade tillsammans med sin befälhavare Camthalion varit fånge i Iserions mörka fängelser, torterad och förnedrad, men hon återvände med ögon som glödde av hat och hår som flammade som lågor. Hon samlade kring sig de unga, de uppgivna och de ursinniga skogsalver som spillt sitt blod för en elit som vänt dem ryggen i sin oförmåga att hämnas de döda och försvara gränserna. Och ju fler som hörde hennes tal, fyllda av vrede och passion, desto fler slöt upp, tills deras skara blev en armé som ständigt vandrade under skogarnas grenverk.
Vid hennes sida gick Camthalion, hennes vapendragare i både lidande och strid, magikern Agaroth och den försiktige Faen, som anade faror där andra såg hopp. Och bland dem fanns också Aenyas bror, Bain, länge frånvarande men nu återkommen som en främling. Han famlade mellan systerns eld och sina egna skuggor, mellan lojalitet, familjeband och tvivel.
I rebellernas våld föll även Alienna, drottning av Aldiea – en gestalt lika ung som tidlös, bunden i ett fängelse av rötter som tystade hennes magiska kraft. Rykten gick om henne: att hon var Erethil återfödd, att hon bar en gudom inom sig. Men hon själv talade om fred mellan högalver och skogsalver. Hon och Bain möttes vid gallret, och de ord de bytte bar sken av hopp, löften om en annan väg än den som lades ut av eld och blod.
Så växte spänningen i lägret. Rebellerna ropade efter vedergällning, medan syskonen Aenya och Bain drogs åt olika håll – hon mot hatets härd, han mot fångens stilla röst. Och när Aenya såg vad hennes bror hade gjort gav hon honom en uppgift: att använda det förtroende han vunnit hos Alienna, rädda henne ur fängelset och följa henne till huvudstaden som spion.
Under veckorna som följde växte upproret i styrka. Aenya och hennes befäl samlade till sig fler alver, från utstötta jägare till gamla krigare som tröttnat på rådets tystnad. Nattliga rådslag fördes, små strider utkämpades, och rykten spreds som löpeld bland folket. Nela’thaënas armé hade börjat röra sig genom skogarna, besluten att krossa upproret, men ännu undvek båda sidor det öppna slaget. Rebellerna förblev i rörelse, svårfångade som skuggor mellan trädstammarna – men snart skulle deras antal vara för stort för att längre gömma sig som de gjort.
***
Rebellernas läger låg dolt under de Nela’thaënas uråldriga träd, där kronorna slöt sig så tätt att dagen aldrig blev mer än grågrön skymning. Marken var mjuk av mossa och fallna löv, och rötterna bildade gångar och naturliga murar kring de små eldstäderna där alver lagade mat och varm dryck. Här och var stod tält av grovt vävt tyg, märkta av resans damm, alltid redo att brytas ned och flyttas vidare när faran närmade sig. Eldarna hölls små, mest glöd och rök, för att inte förråda deras plats.
Stämningen var spänd, likt en båge innan strängen släpps. Röster viskade i skuggorna, fyllda av vrede, sårade minnen och löften om hämnd. Här fanns de unga som förlorat syskon vid gränskampen mot Iserion, här fanns de äldre som sett Nela’thaënas råd tiga för länge – som hellre valde att gömma sig i skogarna än att agera, och även de rastlösa som längtade efter att få agera och slåss, bara för att känna sig levande.
I centrum fanns Aenya Eldhår. Hon rörde sig som om hela lägret var hennes, och på sätt och vis var det så. Där hon stod eller rörde sig samlades blickarna. Hon bar spåren av fångenskapen i Iserion, mest i ögonen och sättet hennes en gång milda personlighet blivit hård. Ärr som inte syntes på huden men som brann i hennes ögon. Hennes hår föll som flammor över axlarna, en eld som vägrade slockna, och hennes röst var lika skarp som klingan hon bar vid sin sida. Hon talade inte som en drottning, inte som en prästinna eller general, utan som en syster och en dotter av skogen. Aenya var folklig, någon de kände samhörig till, och därför flockades de till henne snarare än under högalvernas fana.
Hon kunde stå länge tyst med blicken fäst i skuggorna mellan träden, som om hon såg något där ingen annan såg. Om kvällarna talade hon till alverna – ord om hämnd, om att aldrig mer böja sig för människornas bojor och likaså för högalvernas, om att blod redan hade spillts och skulle spillas igen.
Hennes hår föll tungt och vilt nedför ryggen, djupt kopparrött, i vissa sken nästan som glödande lågor som fladdrade vid varje rörelse. Håret som Iserions soldater med hård hand skurit av henne hade nu vuxit ut igen, ett tecken på tiden som förflutit men ändå inte glömdes. Det inramade ett ansikte som en gång varit mjukt, men som fängelse och smärta hade mejslat hårdare. Kinderna bar spår av magerhet, käklinjen hade blivit skarpare, och munnen höll nästan alltid ett drag av beslutsamhet, som om hon ständigt bet ihop för att hålla inne vrede eller sorg.
Ögonen var det som band fast alla som mötte hennes blick. Djupa och gröna, men brinnande med en inre glöd som talade om en eld ingen kunde släcka. Blicken var lika delar lockelse och hot – den kunde få de unga att tro på seger, och de gamla att darra för vad hon skulle vara redo att offra.
Hennes kropp var smal och spänstig som en jägare, formad av vandringar, smärta och strider snarare än hovliv eller bekvämlighet. Ärr låg gömda under tygerna, kädseln var praktisk – mörka tygsjok, läder, en mantel som lätt kunde gömma både hennes vapen och hennes närvaro i skogens dunkel. Inga kronor eller smycken prydde henne, bara enkla ornament från skogen: flätade band, metallspännen, en gammal brosch från hemmet som blivit ett minne mer än en prydnad.
Mitt på dagen låg lägret stilla, så stilla som ett upprorsläger kunde vara – fylld av förväntan och tålamod som snart skulle brista. Eldarna glöde lågt, krukor puttrade svagt och lukten av alvisk matlagning blandades med skogens egna dofter. Några unga tränade med bågar längre bort, deras rop blandades med strängarnas snärt, medan andra slipade svärd, lagade trasiga skor eller satt i ringar och viskade ivrigt om kampen. Kartor och planer låg utbredda i huvudtältet, där befälet lutade sig över linjer och symboler som markerade patruller och den kungliga arméns positioner.
Aenya hade varit där största delen av dagen, stått lutad över pergamenten, pekat med handen, talat kort och skarpt. Men orden hade fastnat i halsen, tankarna glidit undan. Det hade gått för lång tid sedan det senaste budet från hennes bror Bain. Hans hand hade skrivit till henne, och med varje brev hade hon känt honom närmare, känt hur banden mellan dem åter vävdes samman. Men nu var det tyst, och hade varit det några dagar. Det kanske betydde att han var på väg till lägret, eller att han blivit upptäckt, eller så inget alls.
Hon kände oron som en sten i bröstet, tyngre än kartornas linjer och tyngre än de tusen beslut som väntade henne. Han var hennes bror, och trots att åren hade rivit dem isär var det nu hon kände ansvaret som hårdast. Hon visste vad det kostade honom att vistas i huvudstaden, bland fiender och intriger, ensam med sina skuggor som hon bara sett en liten skymt av.
Så hon lämnade tältet, lämnade kartorna och de otåliga rösterna, sa att hon behövde luft och stillsamhet en stund. Långsamt vandrade hon genom lägret, förbi tälten, förbi blickar som följde henne, som nickade eller hälsade i respekt. Hennes skogsgröna mantel släpade lätt över mossan när hon ställde sig vid utkanten av lägret, där skogen bredde ut sig som ett hav av skuggor och ljus. Hon stod där, stilla, med armarna korsade över bröstet, ögonen fästa mot korridoren av träd som ledde bort.
Hennes gröna ögon stirrade intensivt framåt, som om hon genom ren vilja kunde kalla på honom, på ett bud, på en nyhet. Som om hon hoppades att vinden mellan träden skulle bära hans ord till henne. Eldhåret flammade svagt i solskenet där det bröt genom kronorna och föll över henne.
-
Trots ringbrynja och den tunga skölden med Nela’thaënas vapen så vandrar Sercenasse nästan ljudlöst genom skogen. Varje steg avsiktligt och med en viss bestämdhet. Östern är hennes jaktmarker och revolutionen har inte passerat förbi obemärkt… ändå har hon låtit dem hållas. Inga rapporter har sänts till Dal’elath om rebellerna. Hennes blick flackar temporärt till höger där en man i samma uniform rör sig.
Hon signalerar med handgester att han och den resterande plutonen ska retirera. Sercenasse fortsätter framåt, hon orkar inte se det frenetiska tecknandet som ber henne att stanna. Mellan träden och upp för ett par stora stenar en bit bort från lägret, nära nog för att se Aenyas ryggtavla. Hon väntar tålmodigt på att alla andras fokus ska vandra från deras ledare innan hon tyst tar sig ned från höjden för att sedan landa i den mjuka mossan.
“Aenya Nairfindë.”
Hennes röst är djupare än vad som förväntas, hes från århundraden av att vråla ut befallningar över stora stridsfält. Spänd över hennes högra arm är den stora skölden med hennes stridshammare vilar fortfarande vid hennes sida, bortom hennes högra hands förfogande. Hennes kroppsspråk är varsamt, på gränsen till defensivt samtidigt som det finns en smula av uppgivenhet i hennes ögon.
“Vi hittade er för flera dagar sedan. Med ert knappa försvar skulle jag ge det trettio droppar innan allt står i lågor.”
Hennes ord är känslolösa och tunga med allvar. Det uttrycks inte som ett hot, snarare en neutral observation om rebellernas läge.
Frågan är varför i hela friden en brigadgeneral står i utkanten av revolutionen utan sitt vapen draget.
-
Aenya hade inte varit stolt över honom, tänkte Bain när han lämnade platsen där han vilat över dagen. Färden från Dal’elath hade tagit flera dagar, och för att slinka obemärkt genom skogar och byar hade Bain valt att hålla sig till skuggorna i skydd av nattens mörker—som en del av dem. Han hade varit fullkomligt utmattad om det inte vore för hans omoraliska ritualer som använde sig utav andra källor. Källor som inte längre levde.
Just idag kunde Bain avvara dagtid för att resa vidare. Dag ut och dag in hade han lyssnat efter rykten om vart rebellstyrkorna kunde befinna sig, för att slutligen tro sig vara dem hack i häl. Stundvis gick han till fots, men hans en gång skogsvana ben hade det inte i sig att röra sig över stock och sten. Lyckligtvis var de täta trädkronorna skydd nog för att skapa en fri väg framåt i dess skuggor, där han svepte fram utan att märkas.
Nåja, nästan i alla fall. Det fanns de som höll utkik efter just en skugga, och en av Aenyas spanare lät sin fågellika vissling ljuda klart och tydligt när hon anade något mörkt som svepte över vegetationen och in mot lägret.
Men trots att Bain inte ville något hellre än att omfamna sin syster där hon stod i all sin nedtonade prakt, som den undangömda eldsjäl hon var, lyckades givetvis något komma emellan. Eller några, snarare. Bain med sin dåliga koll hade inte en susning om vilka de var, men en sak visste han med absoluta säkerhet. Ingen gav sig på hans syster utan vidare.
Skuggan tätnade. Svartnade. Kvickt tog den form och hintar till färger formade vad som snart var en slank alv i mörka kläder—slitna och alldeles för vackra för skogens stigar. Hans hår sträckte sig långt ned över ryggen i en tilltufsad fläta, och de gröna kalla ögonen spändes i främlingen där han plötsligt stod lutad mot närmaste träd.
“Rör henne, eller någon annan här, och det blir det sista du och dina kamrater gör,” varnade Bain. Hans röst bar ingen tveksamhet. Inget tvivel eller ens tillstymmelse till rädsla. Ingen hotade hans syster utan vidare. Han struntade i hennes rustning och vapen. Själv bar han ingenting sådant.
När han för ett ögonblick såg på Aenya mjuknade dock det kyliga i hans anlete. Äntligen var han tillbaka till den enda skärva av hem han kände till i denna värld.
-
För att markera ännu mer att Aenya inte var ensam ven tre pilar snabbt efter varandra för att markera hennes siluett mot trädstammen närmast henne. Korpen kraxade högt över dem, Camthalions ständiga följeslagare och hjälp att se. Det var nästan möjligt att räkna på fingrarna de gånger som alven var längre bort ifrån Aenya, eller åtminstone höll ett vakande över henne. Inte sedan de upplevt allt tillsammans.
Han steg fram en bit ifrån scenen och spände bågen med en pil som hon vaksamt höll mot den andra rödhåriga alven. Lite rynkad panna fanns där, som han försökte placera hennes namn och utseende. Tiden i Nela’thaënas som kändes som en evighet sedan. Fast var väl snarare ett ögonblick i deras långa liv? Ja, någon militär. Han mindes nog något suddigt i allt han försökt att glömma. Den andra figuren var mer bekant. Inte för de talat allt för många gånger men han hade hört om honom ifrån Aenya och runt om i lägret förstås med.
“För vi är här för att gömma oss?” fnös han, som om tanken roade honom lite. Men släppte inte sin spända båge eller blick för den delen. Det vita hår var nådde ner till axlarna på ena sidan och den andra sidan hade det förut varit korttrimmat, men hade blivit lite längre på senare tid men det visade hans avskurna öra. Det ena ögat var grått utan pupill och det andra violblåa ögat som var svårt att helt vika undan. Sättet han stod, lite snett nästan, visade på ännu mer gamla skador som läkt så gott som de kunde.
“Fin samling vi har här. Fyra skogsalver med vapen dragna mot varandra.”
-
Det var något oroväckande att stå ansike mot ansikte mot brigansgeneralen. Att militären förföljde dem och följde deras positioner var inget nytt, det hade länge varit ett spel likt katter som leker med varandra om vem som snabbast kan smyga på, attackera och komma undan. Men något var annorlunda med detta möte, för framför henne stod en person hon beundrat – och fortfarande beundrat. Men speciellt under tiden då Aenya börjat som en spanare, och sedan långsamt vuxit sig i rangerna bland gränsbevakarna, till den befälhavare hon sedan blivit tills hon blev tillfångatagen av fienden… Ja, under alla de åren hade hon sett upp till och beundrat Sercenasse, och strävat efter att en dag kanske stiga så högt själv. De planerna hade brunni upp liksom en stor del av henne själv då Iserions armé fångatagit henne och släpat med henne till Iserion.
Där hon annars skulle känt sig varm och hedrad över att stå där nu, kände hon snarare en kyla. Hade hon verkligen blivit så förändrad efter alla dessa år, att hon inte kunde känna något annat än eldens vrede? Nej, det måse finnas mer. Medan allt detta susade i hennes tankar fanns också faktumet att Sercenasse var där ensam, utan soldater likt de som jagat henne och hennes armé så länge nu. Där stod hon, sårbar, ensam, men ändå kallt analytisk och ifrågasättande, och kanske var det det hotet om lägrets förstörelse som fick henne att känna en våg av ilska och skam. Men vad kunde hon göra, då lägret växte sig större och större för var dag, med många som var otränade? Där de en gång kunnat röra sig i skogen obemärkta lämnade de konstant spår efter sig nu. Spår som kunde bli deras undergång, om de inte slog till först.
Men hennes egna spanare hade inte märkt hennes trupper som såg dem? Det stack till i hennes stolthet något, men hon själv kunde inte vara överallt hela tiden heller. Det visade så klart hur tränade Sercenasses trogna var, och hurdan ledare hon var, som kom på dem obemärkta. Skogen tycktes hålla andan, innan Aenya bröt tystnaden som uppstått.
“General Sercenasse…” sa hon, vaksamt, men respektfyllt och samtidigt trotsigt. Hon böjde inte huvudet för de som tjänade den kungliga armén, inte längre. Hon hade precis tänkt ställa den uppenbara frågan, innan en rad av händelser avbröt henne. I överraskningen spände hon sin näve, liksom axlarna.
Aenyas skarpa öron ryckte till då hon hörde den varnande visslingen om något ankommande. En vissling och varning hon inte fått om Sercenasse, men nu fick om… sin bror? Aenyas gröna ögon lämnade generalen en stund för att nästan häpet se på Bain då han kom fram och uttalade hot. Hon blev så förvånad över hans närvaro, att hon inte märkte att hon hade fått ett litet leende på läpparna. Hon blev så förvånad att hon inte märkte hur mungipan drogs uppåt. Ett leende. Märkligt. Ansiktet var inte vant vid den gesten längre. Sättet han försvarade henne fyllde henne med stolthet, även om det också var lite sött – som en söt hund som tror sig vara större än vad den är. För Bain såg inte mycket ut för världen, men hon hade sett hans kraft då han använt den mot Agaroth, och visste att de fanns mer än ögat kunde se hos honom.
“Bain…” utbrast hon, mjukt, förvånat, en skugga av den person hon varit innan kriget, och hennes anlete mjuknade något. De skulle få tala senare, för skärpan i hennes ögon kom tillbaka snabbt då pilar ven genom luften. Camthalion, alltid hennes skugga, vare sig hon ville vara ensam eller inte. Hon höll en hand uppe för Camthalion, nästan avslappnat, som om hon inte ville skapa en mer spänd scen än den de redan hade framför sig.
“Tack för er skarpa uppmärksamhet, Bain och Camthalion. Låt oss höra vad general Sercenasse har att säga först innan det behöver bli mer spänt här?” föreslog hon.“Men min kapten Camthalion har rätt, och jag måste fråga varför ni är här, general?” Det behövdes knappast sägas högt att hon var sårbar, även om hon hade gömda krigare bland träden.
-
“Mitt vapen vilar fortfarande vid min sida, rebell. Ni är de enda som spänner era bågar. Det verkar bara som er ledare har förnuft nog att låta ord segra över klingan.”
Trots att Aenyas allierade svärmar till hennes sida så står Sercenasse lika behärskad och obrydd. Hon ger de samlade alverna en avrådande blick när hon stillsamt börjar knäppa upp de två bälten som binder den tunga skölden till hennes arm.
“Jag är här för att jag moraliskt är så illa tvungen.”
Hon driver ner skölden djupt nog i mossan så att hon kan luta sin bakdel mot den.
“Om jag hade mer illbådande intentioner så skulle jag med all säkerhet inte stå här i så sårbart läge. Eller väntar ni er ett bakhåll?”
Hon lutar huvudet till sidan för att ge varje alv hennes uppmärksamhet. Hennes blick är livlös men allvaret består.
-
Aenya mötte Bains blick, de skulle tyvärr få vänta lite med att prata, men gav honom en nickning, en liten gest av värme. Detsamma gjorde hon åt Camthalion, en nickning som tack för hans stöd. En hastig handgest, som sa att han skulle informera de andra om att de hade besök, en snabb serie handtecken som sa att de skulle avvakta och inte skjuta.
“Ni är driven av moral, general?” frågade hon, hennes nyfikenhet väckt men hennes garde var absolut inte sänkt. Däremot sänkte hon sina händer något som varit spända.
“Illabådande intentioner behöver inte vara ett upplåpp mellan två grupper av krigare. Men låt oss lägga båda våra vapen åt sidan.” sa hon, kanske en gest av att hon faktiskt beundrade kvinnan som dykt upp – eller en gång gjort det i alla fall.
“Inga vapen, bara ett kort samtal, så får vi se vad nästa steg blir.” hon tog för ovanligheternas skull första steget och drov av sig sin båge som hon räckte åt Bain. -
Hon lägger armarna i kors och avviker med sin blick när hennes moral ifrågasätts… men hon verkar inte på humör för att argumentera semantiken av ordet.
“Det vore enfaldigt om du antar att en klinga krävs för förgörelse. Ni börjar väl inte bli ringrostig efter er tid bland människorna?” Hennes fokus förblir bortom Aenya, vetandes att minnet av Iserion med stor sannolikhet fortfarande gjorde ont.
“Mitt sista band till Nela’thaënas klipptes med Drottningens bortgång plötsliga bortgång. Jag har… en skuld i blod att betala. Min plutons styrka är inte nog för alla själar som måste brinna.” Hennes fokus återgår till Aenya. Bakom det livlösa uttrycket så pyr en otyglad ilska precis under ytan.
“…Jag behöver vara här. Bortom de som önskar att kedja fast mig i Dal’elath ännu en gång.”
Hennes blick flackar temporärt till lägret och hela hennes uppenbarelse flämtar till av bitterhet. “Hur länge tror du att du kommer kunna behålla henne innan trupperna kommer, Kapten? Snaran stryps åt… det är bara en tidsfråga innan ni förlorar er spelbricka. Hennes död skulle visa att ni för en gångs skull faktiskt menar allvar.”
-
Det var inte svårt att se att stämningen var spänd, och även om generalens ord var håda och fick hennes korta stubin att glöda svalde hon det för tillfället. Hon var för intresserad för att se vad detta egentligen handlade om. Så hon valde lite torr humor istället.
“Vore inte det en uppvisning, vi två som slogs varandra i en uppvisning av kampsport med mitt följde bakom mig, och ditt i buskarna där borta där jag antar de spanar på oss?” undrade hon. Hon ville in te ägna en tanke åt Iserion, annat i bemärkningen att det att kvinnan så kallt nämnt det fick henne att nog gärna ge henne lite stryk. Kanske hon själv skulle vilja besöka Iserions tortyrkammare för att förstå vad hon gått igenom?
“Nearenas död som många gärna skyller oss för, även om vi inte hade en hand i det.” sa hon lite kallt. Visst, kanske deras involverande hade lett till en kedjereaktion som fick Nearena fångad och mördad, men att säga att de mördat henne var felaktigt. Men det fanns problematik där, med lägret, som generalen petade på – något hon och Camthalion diskuterat flera gånger men ännu inte hittat en bra lösning på.Aenya höjde ett ögonbryn långsamt vid orden om spelbrickan. Att drottning Alienna hade hamnat i deras klor var tydligen ingen hemlighet, drottningen hade praktiskt taget serverat sig själv på ett silverfat för dem att fånga. Men saker var inte så enkla som de verkade, vilket Aenyas blick kanske avslöjade för ett kort ögonblick. Men hon höll masken en stund till.
“Rykten sprider sig fort, och det låter som om vi har saker att diskutera. Så vad säger ni, general? Ska vi stå här med bågar och besvärjerlser dragna, eller faktiskt tala samman?” en inbjudan, och kanske en fråga om hur villig Sercenasse var att tala innan saker och ting skulle leda till blodspillan. -
Bain hade stelnat till när pilarna farit, och den redan vaksamma blicken vändes rappt mot den vithåriga alven som trädde fram. Vad hette han nu igen? Cam, någonting. Det spelade föga roll. Om han visste sanningen eller ej kring Bains fritagande av drottning Alienna stod inte skrivet i hans namn, även om han var nära Aenya. Det var en spänd Bain som såg på skytten, undrandes hur många i lägret som visste om sanningen bakom Aliennas försvinnande från det fängelse Aenya och hennes undersåtar satt drottningen och hennes kumpan i. Två personer som Bain nu lämnat bakom sig för att komma hit.
Hur som haver gladde det honom att hans syster tycktes glad att se honom. Hennes lilla leende hade smittat av sig, men ändock kunde inte det vaksamma i hans blick och kroppsspråk sköljas bort. Skeptiska blickar kastades på vapnen i det udda sällskapet, och Bain kunde bara hoppas att samtalets riktning gick i lås då han gärna undvek just väpnade konflikter. Han må ha blivit mer trygg i sin magi, efter erkännande från de runt omkring honom, men ännu var han feg i det fysiska våldet.
Förvånat såg han på bågen, följaktligen sin syster, då hon gav honom en pilbåge som han knappt ens hjälpligt skulle kunna använda. Den kändes främmande i handen. Givetvis tog han emot den dock, och trädde den över huvudet för att låta den hänga på ryggen.
Nykomlingens kommentar angående Aenyas tid i Iserion fick hans gröna ögon att flamma till av samma bestämda ilska som när han hört henne hotas. Ännu sa han ingenting, men ville bra gärna. Det visade sig att hans tid i Dal’elath hade tuffat till honom. Men dum var han inte. Om hans syster ville ha ett fredligt samtal skulle hon få det, utan att Bain tumlade in och förstörde allt med sin överbeskyddande bitterhet. Det förvånade honom dock att drottning Aliennas varande i huvudstaden inte nått hela landet.
Bain rynkade ögonbrynen. “Alienna är ju inte—” Han hejdade sig själv. Kanske ville Aenya i detta fall hellre hålla gammal fakta vid liv. Om inte annat fick hon berätta själv.
Innan de alla gick sin väg in i lägret—där folk antingen skulle välkomna honom eller hata honom, beroende på vilken information de fått—klev Bain upp intill sin syster.
“Det var inte såhär jag hade tänkt anlända,” viskade han intill hennes öra. “Jag måste tala med dig sen. Du har getts en möjlighet, men inte utan risker.” Bain backade undan, drog handen över hennes arm i en hälsande och öm gest innan han tog några kliv upp mot lägret. Tveksamt kastade han en blick på den vithårige alven och gav honom ett rakt leende.
-
“Tro mig, Kapten. Det är inte en känd synd för trupperna. Det är bara min pluton som är positionerad så nära inpå fienden. Och nej, mina mannar är på väg tillbaka till berget. Jag förväntar mig inte att de ska följa mig ner i fördärvet.”
Den bistra blicken bryter sig fri från Aenya och inspekterar Bain istället. Hon lägger huvudet långsamt på sned och frågar tillslut: “Är hon förflyttad? Tsk tsk. Ännu en gång slinker ni förbi.” Hon fnyser tyst och svarar Aenya med en tydlig nickning. “Låt oss. Jag antar att även era spartanska läger har något mer än stenar som stol och bord?”
-
Det var inte svårt att se hur Camthalion stelnade till över nämnandet av Iserion och för ett kort ögonblick var det som om han inte var där. Blicken tydde på att han var tillbaka i fångenskap med smärta och mörker. Elden som hade sprakat… Ett val som hade gjort att både Aenya och han blivit fångade, torterade och det var inte ens deras forna fränder som kommit till räddning. Han knöt sin hand och vaknade till när korpen Sunniva pickade på hans kind. Vaksamt lät han blicken vandra mellan de samlade där.
“Minsta snedsteg och ditt fördärv blir enbart ditt egna.” väste han ilsket till för att vända sig om. På något sätt kände han sig överflödig där, i den märkliga blandningen av kära återförenande och mindre… kära återförenande. För att sedan börja långsamt röra sig bort med sitt haltande ben som han svor över nu. Det måste se så svagt ut.
-
Att stämningen var spänd var en underdrift, med Bain och Camthalion på högspänn. Aenya som precis blivit påmind om sin tid i Iserion – något de flesta alla undvek som pesten i rädsla om att förarga henne. Munhuggandet, pilar som ven, magi som vibrerade i luften. Men för engångsskull verkade rebellernas ledare vara lite mer tillmötesgående, något med generalens uppdykande hade fångat hennes intresse. Och så klart så var det ämnet gällande alvdrottningen Alienna.
Aenya hade gett honom en skarp blick då han försagt sig, typiskt Bain. Hon både älskade och hatade honom, då han så klumpigt avslöjade något hon velat panta på lite till. En liten suck lämnade henne, men det var allt hon kunde göra där och då. Men kanske var hon lite mjukare än hon brukade även här, med tanke på lättnaden att Bain återvänt hel och behållen.
“Så fort jag vet vad detta handlar om ska vi tala.” lovade hon sin bror, rakt på sak utan någon större värme eller mjukhet, men inte otrevligt heller. Hon var för alert just nu för det. Nästan lite disträ svarade hon hans gest över armen, och nickade åt Camthalion, en blick som sa att han skulle hålla ett öga på Bain så han inte råkade in i något trubbel i lägret. Han hade ju, trots allt, redan en gång bråkat med några av alverna som vaktat Aliennas fängelse. Hennes gröna ögon följde Camthalion och så stod hon snart ensam där med generalen, och såg kanske lite hemlighetsfull ut över kommentaren gällande förflyttning.“Mitt tält får duga. Den här vägen, general Sercenasse.” sa hon, och gjorde en gest med armen. Så fick lägrets invånare nyfiket se upp från sina diskussioner, kokeldar, slipande av vapen och andra sysslor då deras ledare kom i sällskap med en annan känd rödhårig alv. De gjorde minsann ett märkligt par, speciellt då många kände igen henne och blev vaksamma. Ingen vågade dock ingripa, åtminstone inte än, och snart försvann de in i Aenyas tält där någon varit snabb nog att plocka undan kartor och andra dokument innan deras gäst skulle få se på dem.
“Så, här är vi.” konstaterade hon prompt, och enligt seden erbjöd hon gästen något att dricka innan de båda satte sig ned.
“Så, vad kan jag göra för er? Och varför har ni inte beordrat era trupper att försöka fånga mig som rådet befallit, om ni fann vårt försvar bristfälligt?” så klart kunde det bara vara ett försök att få henne att slappna av, men något inom henne tvivlade. -
Två vilda lågor, båda för envisa för att slockna vandrar genom lägret. I ett annat liv skulle de kunnat vara tvillingsjälar istället för fiender. Hon håller huvudet högt, hennes blick på Aenyas bakhuvud. Hon förmår sig inte att möta de andras ögon… Hon vet vad vilket hat som hon väntas möta. De skulle inte förstå varför, inte än i alla fall.
Hennes rustning rasslar när hon slår sig ner i kaptenens tält. Skölden vilar vid hennes sida på golvet, ett tecken på att hon faktiskt inte var här för strid. Hon nickar när Aenya erbjuder henne ett glas enligt sed. Hon tar en klunk och fuktar sin torra gom i tystnad samtidigt som hon varsamt observerar alven framför henne.
“Jag är här för bli en del av revolutionen. Aenya jag är… trött.” Hon lutar sina armar på bordet och låter huvudet hänga. “Hela mitt liv har jag gjort det trodde var bäst för Nela’thaënas… men när jag blickar tillbaka så ser jag bara en alv som gjort det hon blivit tillsagd att göra.” Hon tar en till klunk innan hon fortsätter. “När drottningen föll blev allt så mycket mer klart. Glasklart. Det är min tid nu… och jag har valt hämnd.” Hon lyfter sin guldbruna blick för att möta Aenyas ögon. Det är svårt att missta hennes ord för något annat än sanning. Bortom den trötthet hon beskriver så lyser också en sorg som bara kan mättas med blod.
-
Det var något mer avslappnat i spänningen nu då de var ensamma i Aenyas tält. Formaliteten kunde glida undan en stund, maktbalansen likaså. Vad som sades förvånade rebellernas leadre något, men någonstans inom sig kände hon sig inte fövånad. Kanske snarare lättad och nyfiken över att någon inom statens militär fakiskt tänkte som henne, och vågat komma dit för att säga det. Om allt inte var ett försök att lura in henne i en fälla, vilket inte var helt osannolikt, så hon höll sitt garde uppe ännu.
“En av landets mest respekterade generaler, en del av revolutionen…” tänkte hon fundersamt, som om hon funderade vad det betydde för henne, och för dem, och för alverna i helhet. Hon snurrade på sitt glas, och tog en klunk.
“Likt dig gjorde jag det jag trodde var bäst med för vårt folk, förblindad av årtusenden av tradition och politiska spel. Ända tills jag fick ett kallt uppvaknande, och insåg att mina uppoffringar inte betydde något, att de som ger sina liv för vår säkerhet är betydelselösa för våra makthavare. Vi behöver en förändring, och den förändring måste ske nu då vi befinner oss i ett maktvakuum som för första gången på flera århundraden öppnat sig.”Aenyas gröna ögon studerade henne tankfullt.
“Vi skulle behöva någon som dig, en erfaren ledare.” erkände hon, lite vaksamt över att erkänna en sådan detalj.
“Jag och de erfarna veteraner vid min sida är för få för att styra upp alla som förenat sig till vår kamp.” -
“Din vilja att jämföra dig själv med mitt livs värv är osmakligt. Du är varken framstående eller skyldig nog till den äran.” Hennes ord sipprar av samma högmod som de alver hon tjänat men samtidigt finns det en mjukare andemeningen av att hålla Aenya från den skuld Sercenasse bär på. Blodet är på hennes händer… och ingen verkar få ta det ifrån henne.
Hon slänger en vaksam blick mot tältets öppning när lägret nämns. Djupa fåror uppstår mellan hennes bryn när hon rynkar på sin panna. “En samling av bönder och en och annan soldat. Jag kommer aldrig bli deras ledare med det hat de bär på för mig. Men…” Hon lutar sig bakåt i stolen igen och flätar sina armar över sin bepansrade bröstkorg. “…Genom dig kan vi leda dem till att bli stridsdugliga nog för att försvara sig.”
Hon lyfter ett finger och försöker fånga kaptenens blick. “Det jag kräver är att ni tar emot mina egna som drömmer om frihet. Faktiska soldater som kan träna dina till något av värde i ett krig. Det är jag och min pluton eller inget, simpelt.”
-
Aenya fnös lite över att bli kallad oerfaren, för det var en underdrift. Precis det där högmodet som hon hatade bland högalverna, som uppenbarligen färgat av sig på skogsalverna med som levde i deras skugga – de åtminstone som kom nära nog att stiga i rang.
“Framstående nog att väcka er och rådets uppmärksamhet.” konstaterade hon, trots allt hade hon själv sett vilken mängd villiga krigare som fanns i lägret, och många fler fanns bortom det hon sett.
“Framstående nog att göra mig till en efterlyst brottsling.” men hon tystnade och lät kvinnan fortsätta prata, och höjde ett ögonbryn då hon väntade på att Sercenasse skulle få ur sig vad hon hade på hjärtat.
“Så, du erbjuder att agera som dockspelare och dra i mina trådar i det dolda?” frågade hon, som om hon fann den tanken mindre roande. Men hon hade flera rådgivare, och att finna balansen med för många kockar i köket var alltid en balansfråga.
“Men jag vore en dåre om jag inte tog emot erfarna krigare, men på ett villkor.” sa hon med ett upphöjt finger.
“Endast om de tillåter våra magiker att söka genom deras sinnen för försärka oss om att de inte är spioner. För mycket står på spel, som ni säkert förstår, general. Rådet har många spioner, och vi har fångat flera av dem redan.” -
“Ja, ni är ett problem. Såsom skadedjur ter dig. Tåliga, påhittiga och ett hot mot högalvernas planer… men i slutänden fortfarande ett skadedjur. Ni kommer inte vinna detta krig med små aktioner, fåtal spioner och räder i den östra skogen.” Hon slår näven i bordet vilket får hennes dryckeskärl att flyga längs tältet. “Vi. Behöver. Mer.”
Hon reser på sig och ställer sig med ryggen mot Aenya… ett perfekt tillfälle att driva en kniv genom springorna av Sercenasses rustning. “Mina bål brinner dag och natt. Människor. Men främst högalver.” Hon tittar sig över sin axel på kaptenen. “De tror att det är ni, för inte skulle Sercenasse bita handen som föder henne?” Hon ler snett, genuint och med en mild värme.
“Jag kan ha dem här innan midnatt, om ni insisterar. Jag hade varit en naiv dåre om jag trott något annat än att ni är misstänksamma.” Hon böjer sig ned och plockar upp kärlet som nu är tomt och placerar det på bordet. Justerar en centimeter. Vrider på det. Hon håller på ett tag innan den tvångsmässiga handlingen får ett avslut. “Perfekt.” muttrar hon.
-
Det var uppenbart att det skavde sig mellan de två kvinnornas stolthet, men Aenya som hade klarat sig så här långt på envishet och uthållighet kunde inte låta sin personliga stolthet komma ivägen för ett poentiellt lukrativt samarbete. En möjlighet för rebellerna att faktiskt få en tillgång av kunniga och erfarna krigare som kunde göra skillnad för deras mål. Hennes gröna ögon földe noggrant den andra kvinnan och hennes eldiga temperament, hur hon slog i bordet, hennes målmedvetenhet. Den inre bitterheten. Ja, hon kunde nog se en del av sig själv reflekteras i den andra kvinnan, och undrade om det var så där andra såg henne? Så som hon nu såg Sercenasse.
“Högalver?” frågade hon, människorna kunde lade hon ingen tanke på, det var vad de förtjänade. Om det var som generalen avslöjade att hon mördat högalver och hon var den misstänkte så var det inte konstigt att armén börjat snoka omkring allt mer de senaste tiderna. Att bli anklagad för något hon inte gjort smakade beskt, men så var ju hela samhället ruttet i hennes ögon.“Vid midnatt. Jag förbereder våra magiker.” konstaterade hon, en simpel nickning. Hennes magiker, och hennes krigare, ifall detta var ett försök att komma åt upproret från insidan.
“Och drottning Alienna?” frågade hon, då generalen tagit upp det vid första mötet. “Vad är ditt intresse med henne?” -
Bain rörde sig med aktsamma steg över den nedtrampade undervegetationen i lägret när de alla förflyttade sig till Aenyas tält, som han sedan innan kände igen. Otaliga gånger hade han stirrat på den spända tältduken och undrat om mardrömmarna höll hans syster från sömn. Mardrömmar om samma händelser som nykomlingen så fräckt bagatelliserat. Hur mycket han än ogillade generalens sätt att föra sig, att tala och att framfusigt tränga sig på, höll han munnen stängd och tankarna för sig själv. Om Aenya dömde det värt att tala med henne tänkte Bain inte invända, även om han ville.
Han ställde sig utanför tältets öppning, hoppades på att få höra delar av konversationen. Blicken flöt tveksamt till Camthalion gång på gång. Till och med en blind hade kunnat se hur obekväm Bain var. Kanske borde han säga något, men allt som kom till sinnes var för rappt på tungan för hans osäkerhet att hantera.
Det började tisslas och tasslas i lägret. Någon smällde till sin vän på armen för att sedan peka på Bain medan de viskade till varandra. Helst av allt ville han sjunka genom jorden eller försvinna in i sina skuggor igen. Istället stod han där med nedslagen blick och ryckte till när Sercenasses aggressioner gjorde sig hörda, och ett kärl slår i tältduken mot hans rygg. Med rynkade bryn ser han åt Camthalion med frågan skriven i sina gröna ögon, de samma som hans systers innanför de tunna väggarna.
“Är du okej med det här?” frågade han utan försiktighet. “För jag är inte säker på att jag är det. Hon är min syster, och hon är ju din… vän?”
Tveksamheten var uppenbar i frågan förklädd till ett påstående. Om Bain kände sig orolig över att låta sin storasyster vistas ensam med någon som tekniskt sett utdelat ett hot, och i allmänhet gjorde honom osäker inombords, borde det kanske betyda att Camthalion kände liknande. Bain hade förstått att de var nära. Hur nära var den stora frågan.
You must be logged in to reply to this topic.