- This topic has 30 replies, 4 voices, and was last updated 2 veckor sedan by
.
-
“Vän, ja. Bästa vän, men inget mer.” fnös Camthalion roat åt hans osäkerhet för att låta blicken vandra från tältet upp mot korpen som gav ifrån sig ett litet läte ovanför. Han hummade lätt, som om korpen i sig talade. Strök en hand lite obekvämt över sin arm och grimaserade lite.
Frågan som Bain ställde var svår. Så klart han inte fann sättet som Aenya verkade bli tilltalad till. Eller snarare skriken på. Eller för den delen att ha en sådan fiende i deras läger. För var det inte just det som hon hade varit? En suck lämnade hans läppar.
“Men jag förstår vad du menar.” suckade han igen och strök en hand igenom det blonda håret som hade blivit lite längre igen.
“Fast å andra sidan, Bain var det väl? Nå, vad ska du göra? Rusa in? Förolämpa dem båda på det sättet?”
-
“Midnatt.” Instämmer hon och flätar ihop sina läderklädda fingrar bakom hennes rygg. Hon är en ståtlig figur att bevittna, hela hennes kroppsspråk avger en skarp utstrålning av värdighet och högmod… Om hennes drag hade varit ljusare hade det varit nästintill omöjligt att se henne som något annat än en högalv.
Hennes ena öra rycker till subtilt och hon vänder sitt anlete något mot där hon verkar lyssna. “Tissel och tassel.” Hon fnyser och lutar sig ned för att spänna på den tunga skölden på armen igen. “Tror de genuint att jag skulle böja mig till att lönnmörda deras ledare i hennes egna tält? Jag må vara er fiende, men JAG har heder.” Hon låter sin röst höjas något så att hennes ord kan höras bortom tältduken.
Hennes uppmärksamhet återvänder till Aenya samtidigt som hon kisar något med ögonen. “De skrattar åt er i huvudstaden, ge dem ett skäl att vara tysta. En martyr för upproret… Eller har ni plötsligt blivit sentimental inför er fiende, kapten?” Hon lutar sitt huvud till sidan och stirrar provocerande på revolutionens ledare.
-
Aenyas gröna ögon betraktade kvinnan, och hon kände sig nästan som ett olydigt barn som vandrade på tår över glas för att inte förarga en förälder med kort stubin. Generalen hade en aura av högmod, och av auktoritet – något hon inte tyckte om hur hon nästan vek under instinktivt. Speciellt så länge som hon varit det högsta hönset nu här bland sina krigare.
“Då är det bestämt.” sa hon lite hest, och harklade sig, kanske med en gnutta nervositet i bröstet över vad detta beslut skulle innebära för hela deras kamp. Det kunde vara en fälla, som skulle döma hela hennes mål till misslyckande, eller så kunde det kanske vara det som fick bägaren att rinna över och hjälpa dem till den seger hon suktade efter. Kanske segern som skulle fylla det hål hon hade inom sig efter allt som skett.Ändå kunde hon inte rå att tillåta sig själv ett snett leende över hennes reaktion, för tydligen var redan Bain och Camthalion och viskade som skvallerkärringar utanför tältet. Men hon borde säkert ta det som en komplimang, att de kände att de behövde vara där för att skydda och assistera henne.
“De kommer inte skratta länge till.” ansåg hon beslutsamt, med en ton hos någon som hade en plan men inte ännu ville avslöja den. Kanske snart, om det visade sig att generalen höll sitt löfte och faktiskt ämnade förena sig i denna kamp. Hon reste sig och gick mot utgången av tältet, drog undan tygen och stack ut sitt röda huvud för att se på Camthalion och Bain, något frågande.
“Vi har saker att diskutera och förbereda.” sa hon, med en ton som inkluderade Bain och hintade om att hon hade ett uppdrag åt honom. Så ställde hon sig rakryggad framför generalen.
“Vid midnatt då. Vi träffas vid det stora silveträdet som ligger drygt en mil väster om vår nuvarande posiiton. Passar det er?” undrade hon. -
Bain kastade en besvärad blick på korpen innan han sneglade på Camthalion. Det krävde all styrka i hans sinne att inte kliva in i tältet för att avbryta det hetlevrade samtalet. Han fnös och vände blicken framåt innan ett kortvarigt leende ryckte i mungiporna.
“Jag har god lust. Men jag antar att mitt fina sällskap de senaste veckorna har ingjutit etikett i mig,” sade han som om det var något att vara stolt över. Orden inifrån tältet drog dock något allvarsamt över Bains anlete, och han tittade allvarsamt ut i intet för ett slag. Viskningarna i lägret filtrerade han bort. Kvar finns endast det inte så lite subtila hotet bakom tältduken. Galenskap att ge en chans till den som kallar sig själv fiende—den som ber om inträde utan att lägga det i ett hölje av skam för sitt förflutna och sina handlingar. Bain kände inte till generalen, men han kände till den blodiga historien.
Med underliggande mening såg han på Camthalion igen, sökandes en tillfällig allians grundad i deras omtanke för Aenya. Hennes bror och bästa vän, vilka bättre att vara extra oroliga och uppmärksamma?
I nästa sekund klev damerna ut och Bain rätade genast på sig. Han såg på sin syster med vördnad, och på främlingen med mörk misstänksamhet. Sedan inväntade han ytterligare order, även om det kliade under huden att få komma till handling. Tiden i huvudstaden hade gjort honom otålig.
-
Ett roat leende fanns där hos alven och ett skratt som fastnade lite i Camthalions strupe över etiketten som Bain påstod sig ha lärt i sin korta tid bland drottning Alienna. Han hade tänkt säga något mer, kanske erkänna att han delade hans oro för Aenya och denna general som hade ett sådant blodtörstigt rykte. Samtidigt som han också visste att det hade varit Aenyas idol i yngre dagar, något som oroade han mer.
Lite disträ tuggade han på sin underläpp för att möta Aenyas blick kort innan han vände den mot generalen. Ett möte vid midnatt, det lät inte alls oroväckande. Förhoppningsvis var det inte en fälla, men vem kunde veta? Han korsade sina armar och höll sin skeptiska blick på generalen.
“Tydligen har vi det ja.” svarade han bara kort till Aenyas ord och rynkade något på näsan för att visa sitt missnöje.
-
Det var kanske något roande med de två ledande alvkvinnorna med sina röda hår, som kom överens om nästa steg i vad det nu än var som var på gång. Aenyas gröna ögon såg på Sercenasse som stolt rörde sig iväg för att förbereda för det som skulle kunna bli en ödesdiger träff senare.
“Camthalion… Bror…” sa hon och drog lätt efter andan, ett svagt leende på läpparna som visade något bakom masken. Kanske en liten utmattning, men som ändå kände sig på något vis lite mindre ansträngd med de två där.
“Ta ut reserverna Camthalion, vi behöver fler vakter och spanare omkring oss. Möt mig och Bain vid älven sedna.” trots allt hade generalen och hennes styrkor lyckats finna deras position, utan att de hunnit reagera på det. Då den lilla detaljen var i rullning tog hon sin bror i armen och kramade den lätt, i en ovanlig uppvisning av ömhet.
“Så, Bain, hur var ditt äventyr?” undrade hon då de pratade ostört medan de rörde sig mot ett vattendrag i närheten där det porlande vattnet gjorde det svårare att avlyssna på orden. Uppenbarligen ville hon fokusera lite på Bain en stund, snarare än det märkliga möte hon nyss haft.
“Då dina meddelanden slutade komma började jag undra om något hänt.” erkände hon, och kanske den insikten också gjort att hon nu var mindre hård än hon brukade vara med onom. -
Blicken Bain gav Camthalion innan han och hans syster gick undan var inte utan skam, som om han funderade på att be om ursäkt för att stjäla av hennes tid från honom och de andra. Men inga ord kom över hans läppar, och snart hade han vänt lägret ryggen för att gå iväg med Aenya. Mjukt lade han sin hand ovanpå hennes, svepte fingertopparna över knogarna och vidare upp över handryggen innan han helt kramade om hennes hand. Att gå arm i arm med sin syster kändes lika främmande som familjärt numera.
“Lärorikt,” svarade han först medan de klev ner till älven. Först vid det brusande vattnet som slog mot stenarna släppte han fasaden och släppte ut ett tungt andetag – som om han hållit det genom alla dessa veckor.
“Och urbota trist. Men jag skötte mig bland alla sociala intriger, tror jag. Alla var nog inte lika glada över min närvaro dock.” Ett snett flin prydde Bains läppar innan han tog Aenyas händer i sina och placerade sig framför henne. Ett allvar kröp sedan in över hans anlete.
“Drottning Alienna vill bjuda in dig för samtal. Hon tycks beredd att sätta saker i rullning, och jag tror att hon är på vår sida. Jag vill minnas att hennes exakta ord var att vilja bana väg för en förändring som syns. Som hörs. Som väcker något i alvernas hjärtan,” fortsatte han lågmält, älvens framfart till trots. De gröna ögonen fann sin spegelbild i hennes. “Det är riskabelt, men ett tillfälle du kanske aldrig får igen. Jag litar på henne. Har du råd att kliva undan för att följa med mig till Dal’elath? Går det ens nu när du gör allianser med fiender?”
Sista ordet kom ut med en god portion avsmak. Han gillade inte att se sin syster ge vika. Även om han inte kände till historien bakom henne och generalen ansåg han varje blick som Aenya riktade uppåt på andra att vara bortkastad.
-
Aenya fick ett förvånansvärt milt leende på läpparna över sättet hon och han gick, över sättet Bains fingrar nuddade över hennes hand. Hennes instinkt var att rygga undan, men den var inte lika svår att avvärja som den varit några månader sedan. Kansk för att det var just Bain och ingen annan. En stund fanns det något där i hennes ansikte som påminde om hennes gamla jag, en tid då hon varit en låga av iver och entusiasm, som ersatts av något annat under kriget och hennes fångenskap i Iserion.
“Lärorikt?” undrade hon, lite nyfiket överh ans ordval.
“Nya perspektiv på vår konflikt, kanske?” undrade hon, han hade trots allt insinuerat om sådana saker i sina brev. Hon kunde inte rå att skratta till lite då han beskrev det som trist.
“Ah, politiken passade inte dig? Du som verkar ha potential för sådana saker.” sa hon med något vetande i blicken, och satte sig på en sten vid vattnet och sparkade nästan barnsligt av sig stövlarna för att doppa bara fötter i vattnet. Då han sedan tog hennes händer såg hon på honom, lite förvånat då han var så allvarsam.“Alienna, vill vad?” frågade hon och rynkade på ögonbrynen, som om hon fann det osannolikt.
“Är… vad? På vår sida? Menar du allvar, Bain?” frågade hon, som om hon inte riktigt kunde tro något sådant om en högalv, eller att Bain skulle kunna övertyga en till sådan insyn.
“Hmm…” sa hon och släppte hans händer för att lite tankfullt se ned i vattnet, fösjunken i tankar om utfall och taktik. Tystnaden sträckte på sig och blev lång, enbart vattnets kluckande omkring dem, innan hon talade igen.
“Om vi allierar oss med henne finns det en risk att jag förlorar min position här i upproret.” resonerade hon.
“Och med våra nya… vänner… blir det svårare. Hörde du vad hon sa, din spion?” undrade hon, och log lite igen, som om hon gissade att han lyssnat.
“Hon kom för att begära Aliennas huvud i gengäld för sin tjänst i vår kamp. Vad tror du de säger om jag plötsligt är den blonda drottningens bästa vän? Om jag går, vem ska styra upp här? Du, Camthalion?” -
Bain nickade tankfullt, för jovisst menade han allvar. Inte skulle han skoja om något så allvarligt. Detta var trots allt en enorm möjlighet om korten spelades rätt. Det förstod även han som hållit sig borta under många år. Han slog ned blicken för ett slag, lät den följa vattnets porlande mönster medan han satte sig vid den mossiga kanten intill brynet—ovillig som han var att kliva ner i den friska ån. Blicken förblev fäst vid de aggressiva vågorna över små stenar som desperat försökte bryta vattenytan. Bara när Aenya stillade sina ord såg han upp på henne igen.
“Frågar du mig är det galenskap att välja en allians med en hotfull gammal general över en drottning, om det är makt och inflytande du vill ha. Men jag ska inte säga för mycket. Hon kan mycket möjligt ha vad du behöver för att förändra allt. Detta är ditt domän, kära syster. Du bestämmer vägen, och jag skall följa,” sade han både högtidligt och varmt. Det låg dock en tveksamhet i hans röst. Han som sällan kände för någon alls kunde inte riktigt förlika sig med tanken på att Aliennas liv stod på spel. Hon hade kommit att betyda något för honom efter deras tid tillsammans.
Bain tillade tyst; “Även om jag helst inte blir lämnad ensam här bland fiender och rebeller som skulle kunna äta mig till frukost.”
Med ett snett leende betraktade han Aenya där hon satt på sin sten i vattnet, som om åren av hemskheter aldrig riktigt rått på den syster han en gång känt—hon som upplevts lika vild som skogen. Kanske kunde hon krypa fram igen när allt allvar var över. När hennes mål blivit uppfyllda. Men något sade honom att vägen dit var både mörk och hård, och Bain fann sig själv önska att hämnd och hennes rebelliska låga för rättvisa inte skulle sluka henne totalt. Även om så var fallet skulle han följa henne. Precis som han lovat.
-
Aenya såg tankfull ut en lång stund över hans ord och hans allvar. Det var klart att hon verkligen övervägde det han sagt.
“Jag får inte så bra känsla över henne, nej.” erkände hon.
“Det låter säkert… patetiskt att komma från mig. Men hennes ilska är inte något vi kan kontrollera.” hon drog en hand genom sitt röda hår och såg på honom.
“Jag antar min ilska är likadan, eller har varit det, men jag börjar känna att min låga dämpats något nu. Sercenasses ilska är som en vildeld i en torr skog. Du kände det säkert, och jag kände det ännu mer då jag pratade med henne i tältet.” hon såg bekymrad ut, och kanske den uppenbara ilskan hon sett reflekterad i den andra alvledarens ögon hade fått henne att inse saker om sig själv.
“Tiden då vi lämnar varandra är över, Bain. Vi måste hålla ihop, du och jag. Inte sant?” undrade hon och såg på honom menande.
“Men, du måste berätta för mig nu. Alienna, hurdan är hon? Kan vi lita på henne, och allt det du nu säger? Jag känner inte henne, men du har haft chansen att komma henne närmare. Jag kan bara lita på dina erfarenheter i huvudstaden. Vågar jag ta ett samtal utan att riskera förräderi?” -
Bain blinkade till som för att dubbelkolla sin syn, och en svag rynka bildades mellan hans ögonbryn där han stod och såg hur Aenya tycktes växa som person rakt framför ögonen på honom. Han beundrade henne för det, även om han fick svårt att navigera det för stunden.
Ett diskret men genuint leende ersatte försiktigt hans ansiktsuttryck då hon ansåg dem behöva hålla ihop, och Bain nickade mjukt till svars. Det var en bra idé—en som han helt och hållet höll med om. Men samtalet skiftade och Bain höll på orden tills hans syster ställt sina frågor. Leendet låg dock kvar även om han drog efter andan medan han samlade sina ord.
“Mig veterligen har du inget att oroa dig för från henne. Alienna är god och regal, men ung i sinnet. Med det också nyfiken, vaken och öppen för förändring. Det är åtminstone min bild av henne. Hon är kanske inte lika handlingskraftig som du, men vass i delikata situationer.” Bain log något bredare vid ett minne från en middag i huvudstaden, men blinkade bort det för att se på sin syster. “Jag tror på henne, Aenya. Du må tycka illa om mig för att inte ogilla tanken på ännu en högalv på en tron, men med rätt medel tror jag att hon kan skapa något bra. Något gott—vare sig hon sitter på vår tron eller bara är ett medel för att skapa ett nytt styre. Möjligen kan den unga sidan av henne vara enkel att… hur ska jag säga det?” Han smakade på ordet. “Forma.”
Något nytt blinkade till i hans gröna ögon. En liten dos av list smög fram bland hans uppenbara godtycke till Alienna. “Drottningen har också ett skiftande humör. Hon kan vända snabbt, och brusa upp över oegentligheter. Jag ser inte hur vi inte kan utnyttja den nyckfulla sidan av henne,” fortsatte han med skuggan av ett leende på läpparna.
You must be logged in to reply to this topic.