- This topic has 26 replies, 4 voices, and was last updated 3 veckor, 1 dag sedan by
.
-
“Vän, ja. Bästa vän, men inget mer.” fnös Camthalion roat åt hans osäkerhet för att låta blicken vandra från tältet upp mot korpen som gav ifrån sig ett litet läte ovanför. Han hummade lätt, som om korpen i sig talade. Strök en hand lite obekvämt över sin arm och grimaserade lite.
Frågan som Bain ställde var svår. Så klart han inte fann sättet som Aenya verkade bli tilltalad till. Eller snarare skriken på. Eller för den delen att ha en sådan fiende i deras läger. För var det inte just det som hon hade varit? En suck lämnade hans läppar.
“Men jag förstår vad du menar.” suckade han igen och strök en hand igenom det blonda håret som hade blivit lite längre igen.
“Fast å andra sidan, Bain var det väl? Nå, vad ska du göra? Rusa in? Förolämpa dem båda på det sättet?”
-
“Midnatt.” Instämmer hon och flätar ihop sina läderklädda fingrar bakom hennes rygg. Hon är en ståtlig figur att bevittna, hela hennes kroppsspråk avger en skarp utstrålning av värdighet och högmod… Om hennes drag hade varit ljusare hade det varit nästintill omöjligt att se henne som något annat än en högalv.
Hennes ena öra rycker till subtilt och hon vänder sitt anlete något mot där hon verkar lyssna. “Tissel och tassel.” Hon fnyser och lutar sig ned för att spänna på den tunga skölden på armen igen. “Tror de genuint att jag skulle böja mig till att lönnmörda deras ledare i hennes egna tält? Jag må vara er fiende, men JAG har heder.” Hon låter sin röst höjas något så att hennes ord kan höras bortom tältduken.
Hennes uppmärksamhet återvänder till Aenya samtidigt som hon kisar något med ögonen. “De skrattar åt er i huvudstaden, ge dem ett skäl att vara tysta. En martyr för upproret… Eller har ni plötsligt blivit sentimental inför er fiende, kapten?” Hon lutar sitt huvud till sidan och stirrar provocerande på revolutionens ledare.
-
Aenyas gröna ögon betraktade kvinnan, och hon kände sig nästan som ett olydigt barn som vandrade på tår över glas för att inte förarga en förälder med kort stubin. Generalen hade en aura av högmod, och av auktoritet – något hon inte tyckte om hur hon nästan vek under instinktivt. Speciellt så länge som hon varit det högsta hönset nu här bland sina krigare.
“Då är det bestämt.” sa hon lite hest, och harklade sig, kanske med en gnutta nervositet i bröstet över vad detta beslut skulle innebära för hela deras kamp. Det kunde vara en fälla, som skulle döma hela hennes mål till misslyckande, eller så kunde det kanske vara det som fick bägaren att rinna över och hjälpa dem till den seger hon suktade efter. Kanske segern som skulle fylla det hål hon hade inom sig efter allt som skett.Ändå kunde hon inte rå att tillåta sig själv ett snett leende över hennes reaktion, för tydligen var redan Bain och Camthalion och viskade som skvallerkärringar utanför tältet. Men hon borde säkert ta det som en komplimang, att de kände att de behövde vara där för att skydda och assistera henne.
“De kommer inte skratta länge till.” ansåg hon beslutsamt, med en ton hos någon som hade en plan men inte ännu ville avslöja den. Kanske snart, om det visade sig att generalen höll sitt löfte och faktiskt ämnade förena sig i denna kamp. Hon reste sig och gick mot utgången av tältet, drog undan tygen och stack ut sitt röda huvud för att se på Camthalion och Bain, något frågande.
“Vi har saker att diskutera och förbereda.” sa hon, med en ton som inkluderade Bain och hintade om att hon hade ett uppdrag åt honom. Så ställde hon sig rakryggad framför generalen.
“Vid midnatt då. Vi träffas vid det stora silveträdet som ligger drygt en mil väster om vår nuvarande posiiton. Passar det er?” undrade hon. -
Bain kastade en besvärad blick på korpen innan han sneglade på Camthalion. Det krävde all styrka i hans sinne att inte kliva in i tältet för att avbryta det hetlevrade samtalet. Han fnös och vände blicken framåt innan ett kortvarigt leende ryckte i mungiporna.
“Jag har god lust. Men jag antar att mitt fina sällskap de senaste veckorna har ingjutit etikett i mig,” sade han som om det var något att vara stolt över. Orden inifrån tältet drog dock något allvarsamt över Bains anlete, och han tittade allvarsamt ut i intet för ett slag. Viskningarna i lägret filtrerade han bort. Kvar finns endast det inte så lite subtila hotet bakom tältduken. Galenskap att ge en chans till den som kallar sig själv fiende—den som ber om inträde utan att lägga det i ett hölje av skam för sitt förflutna och sina handlingar. Bain kände inte till generalen, men han kände till den blodiga historien.
Med underliggande mening såg han på Camthalion igen, sökandes en tillfällig allians grundad i deras omtanke för Aenya. Hennes bror och bästa vän, vilka bättre att vara extra oroliga och uppmärksamma?
I nästa sekund klev damerna ut och Bain rätade genast på sig. Han såg på sin syster med vördnad, och på främlingen med mörk misstänksamhet. Sedan inväntade han ytterligare order, även om det kliade under huden att få komma till handling. Tiden i huvudstaden hade gjort honom otålig.
-
Ett roat leende fanns där hos alven och ett skratt som fastnade lite i Camthalions strupe över etiketten som Bain påstod sig ha lärt i sin korta tid bland drottning Alienna. Han hade tänkt säga något mer, kanske erkänna att han delade hans oro för Aenya och denna general som hade ett sådant blodtörstigt rykte. Samtidigt som han också visste att det hade varit Aenyas idol i yngre dagar, något som oroade han mer.
Lite disträ tuggade han på sin underläpp för att möta Aenyas blick kort innan han vände den mot generalen. Ett möte vid midnatt, det lät inte alls oroväckande. Förhoppningsvis var det inte en fälla, men vem kunde veta? Han korsade sina armar och höll sin skeptiska blick på generalen.
“Tydligen har vi det ja.” svarade han bara kort till Aenyas ord och rynkade något på näsan för att visa sitt missnöje.
-
Det var kanske något roande med de två ledande alvkvinnorna med sina röda hår, som kom överens om nästa steg i vad det nu än var som var på gång. Aenyas gröna ögon såg på Sercenasse som stolt rörde sig iväg för att förbereda för det som skulle kunna bli en ödesdiger träff senare.
“Camthalion… Bror…” sa hon och drog lätt efter andan, ett svagt leende på läpparna som visade något bakom masken. Kanske en liten utmattning, men som ändå kände sig på något vis lite mindre ansträngd med de två där.
“Ta ut reserverna Camthalion, vi behöver fler vakter och spanare omkring oss. Möt mig och Bain vid älven sedna.” trots allt hade generalen och hennes styrkor lyckats finna deras position, utan att de hunnit reagera på det. Då den lilla detaljen var i rullning tog hon sin bror i armen och kramade den lätt, i en ovanlig uppvisning av ömhet.
“Så, Bain, hur var ditt äventyr?” undrade hon då de pratade ostört medan de rörde sig mot ett vattendrag i närheten där det porlande vattnet gjorde det svårare att avlyssna på orden. Uppenbarligen ville hon fokusera lite på Bain en stund, snarare än det märkliga möte hon nyss haft.
“Då dina meddelanden slutade komma började jag undra om något hänt.” erkände hon, och kanske den insikten också gjort att hon nu var mindre hård än hon brukade vara med onom. -
Blicken Bain gav Camthalion innan han och hans syster gick undan var inte utan skam, som om han funderade på att be om ursäkt för att stjäla av hennes tid från honom och de andra. Men inga ord kom över hans läppar, och snart hade han vänt lägret ryggen för att gå iväg med Aenya. Mjukt lade han sin hand ovanpå hennes, svepte fingertopparna över knogarna och vidare upp över handryggen innan han helt kramade om hennes hand. Att gå arm i arm med sin syster kändes lika främmande som familjärt numera.
“Lärorikt,” svarade han först medan de klev ner till älven. Först vid det brusande vattnet som slog mot stenarna släppte han fasaden och släppte ut ett tungt andetag – som om han hållit det genom alla dessa veckor.
“Och urbota trist. Men jag skötte mig bland alla sociala intriger, tror jag. Alla var nog inte lika glada över min närvaro dock.” Ett snett flin prydde Bains läppar innan han tog Aenyas händer i sina och placerade sig framför henne. Ett allvar kröp sedan in över hans anlete.
“Drottning Alienna vill bjuda in dig för samtal. Hon tycks beredd att sätta saker i rullning, och jag tror att hon är på vår sida. Jag vill minnas att hennes exakta ord var att vilja bana väg för en förändring som syns. Som hörs. Som väcker något i alvernas hjärtan,” fortsatte han lågmält, älvens framfart till trots. De gröna ögonen fann sin spegelbild i hennes. “Det är riskabelt, men ett tillfälle du kanske aldrig får igen. Jag litar på henne. Har du råd att kliva undan för att följa med mig till Dal’elath? Går det ens nu när du gör allianser med fiender?”
Sista ordet kom ut med en god portion avsmak. Han gillade inte att se sin syster ge vika. Även om han inte kände till historien bakom henne och generalen ansåg han varje blick som Aenya riktade uppåt på andra att vara bortkastad.
You must be logged in to reply to this topic.