- This topic has 23 replies, 4 voices, and was last updated 3 dagar, 5 h sedan by
.
-
“Vän, ja. Bästa vän, men inget mer.” fnös Camthalion roat åt hans osäkerhet för att låta blicken vandra från tältet upp mot korpen som gav ifrån sig ett litet läte ovanför. Han hummade lätt, som om korpen i sig talade. Strök en hand lite obekvämt över sin arm och grimaserade lite.
Frågan som Bain ställde var svår. Så klart han inte fann sättet som Aenya verkade bli tilltalad till. Eller snarare skriken på. Eller för den delen att ha en sådan fiende i deras läger. För var det inte just det som hon hade varit? En suck lämnade hans läppar.
“Men jag förstår vad du menar.” suckade han igen och strök en hand igenom det blonda håret som hade blivit lite längre igen.
“Fast å andra sidan, Bain var det väl? Nå, vad ska du göra? Rusa in? Förolämpa dem båda på det sättet?”
-
“Midnatt.” Instämmer hon och flätar ihop sina läderklädda fingrar bakom hennes rygg. Hon är en ståtlig figur att bevittna, hela hennes kroppsspråk avger en skarp utstrålning av värdighet och högmod… Om hennes drag hade varit ljusare hade det varit nästintill omöjligt att se henne som något annat än en högalv.
Hennes ena öra rycker till subtilt och hon vänder sitt anlete något mot där hon verkar lyssna. “Tissel och tassel.” Hon fnyser och lutar sig ned för att spänna på den tunga skölden på armen igen. “Tror de genuint att jag skulle böja mig till att lönnmörda deras ledare i hennes egna tält? Jag må vara er fiende, men JAG har heder.” Hon låter sin röst höjas något så att hennes ord kan höras bortom tältduken.
Hennes uppmärksamhet återvänder till Aenya samtidigt som hon kisar något med ögonen. “De skrattar åt er i huvudstaden, ge dem ett skäl att vara tysta. En martyr för upproret… Eller har ni plötsligt blivit sentimental inför er fiende, kapten?” Hon lutar sitt huvud till sidan och stirrar provocerande på revolutionens ledare.
-
Aenyas gröna ögon betraktade kvinnan, och hon kände sig nästan som ett olydigt barn som vandrade på tår över glas för att inte förarga en förälder med kort stubin. Generalen hade en aura av högmod, och av auktoritet – något hon inte tyckte om hur hon nästan vek under instinktivt. Speciellt så länge som hon varit det högsta hönset nu här bland sina krigare.
“Då är det bestämt.” sa hon lite hest, och harklade sig, kanske med en gnutta nervositet i bröstet över vad detta beslut skulle innebära för hela deras kamp. Det kunde vara en fälla, som skulle döma hela hennes mål till misslyckande, eller så kunde det kanske vara det som fick bägaren att rinna över och hjälpa dem till den seger hon suktade efter. Kanske segern som skulle fylla det hål hon hade inom sig efter allt som skett.Ändå kunde hon inte rå att tillåta sig själv ett snett leende över hennes reaktion, för tydligen var redan Bain och Camthalion och viskade som skvallerkärringar utanför tältet. Men hon borde säkert ta det som en komplimang, att de kände att de behövde vara där för att skydda och assistera henne.
“De kommer inte skratta länge till.” ansåg hon beslutsamt, med en ton hos någon som hade en plan men inte ännu ville avslöja den. Kanske snart, om det visade sig att generalen höll sitt löfte och faktiskt ämnade förena sig i denna kamp. Hon reste sig och gick mot utgången av tältet, drog undan tygen och stack ut sitt röda huvud för att se på Camthalion och Bain, något frågande.
“Vi har saker att diskutera och förbereda.” sa hon, med en ton som inkluderade Bain och hintade om att hon hade ett uppdrag åt honom. Så ställde hon sig rakryggad framför generalen.
“Vid midnatt då. Vi träffas vid det stora silveträdet som ligger drygt en mil väster om vår nuvarande posiiton. Passar det er?” undrade hon. -
Bain kastade en besvärad blick på korpen innan han sneglade på Camthalion. Det krävde all styrka i hans sinne att inte kliva in i tältet för att avbryta det hetlevrade samtalet. Han fnös och vände blicken framåt innan ett kortvarigt leende ryckte i mungiporna.
“Jag har god lust. Men jag antar att mitt fina sällskap de senaste veckorna har ingjutit etikett i mig,” sade han som om det var något att vara stolt över. Orden inifrån tältet drog dock något allvarsamt över Bains anlete, och han tittade allvarsamt ut i intet för ett slag. Viskningarna i lägret filtrerade han bort. Kvar finns endast det inte så lite subtila hotet bakom tältduken. Galenskap att ge en chans till den som kallar sig själv fiende—den som ber om inträde utan att lägga det i ett hölje av skam för sitt förflutna och sina handlingar. Bain kände inte till generalen, men han kände till den blodiga historien.
Med underliggande mening såg han på Camthalion igen, sökandes en tillfällig allians grundad i deras omtanke för Aenya. Hennes bror och bästa vän, vilka bättre att vara extra oroliga och uppmärksamma?
I nästa sekund klev damerna ut och Bain rätade genast på sig. Han såg på sin syster med vördnad, och på främlingen med mörk misstänksamhet. Sedan inväntade han ytterligare order, även om det kliade under huden att få komma till handling. Tiden i huvudstaden hade gjort honom otålig.
You must be logged in to reply to this topic.