Det dröjde inte många steg innan en ung tjänarinna mötte henne med en simpel nigning och tog henne igenom de många korridorer som fanns där. Trots den unga åldern verkade hon inte allt för skrämd över uppsynen av främlingen. Några steg i taget innan hon vände huvudet över axeln så att de bruna flätorna slog lite omkring henne. Mest för att se att främlingen följde hennes raska takt. Till slut, efter vad som kunde kännas som en evighet, kom de fram till en kammare som tjänarinnan knackade lätt på och öppnade dörren efter att man kunde höra en kvinnoröst där inne.

När dörren gled upp kunde man se en till synes ung kvinna sittandes i en av de röda sammetsfåtöljerna som var vänd mot dörren. Det långa korpsvarta håret var flätat och låg över hennes ena axel och avslutades med en blodröd silkesband. Kläderna var kanske något oväntat och lite mer simpla än vad man kunde tro en furstinna bar. Svarta byxor i läder, med en vit skjorta instoppad med röda detaljer i kanterna. Fast trots det fanns det en farlig skönhet där hon satt med ena benet över den andra och handen nonchalant utsträckt med ett vinglas, för att inte tala om de elektriska blåa ögonen som nu var fäst i främlingen i dörren.

“Min furstinna, er…” började tjänarinnan men Nenya gjorde bara en viftning med handen för att tysta och få bort tjänarinnan. Snart nog slog dörren igen distinkt med en smäll bakom gästen. Ögonen till Nenya granskar personen framför sig. Hade hon sett kvinnan förr? Nej, hon trodde inte det. Förstås hade hon hört hennes namn viskas i korridorerna och nämnas i förbifarten i sin ungdom. Men något med åsynen fick henne att le. Inte direkt ett varmt leende som gick upp till ögonen, nej snarare något retsamt och lockande på samma gång.

“Välkommen till Saelorians residens, eller ska jag kanske säga, välkommen tillbaka?” sa Nenya med en lite mörkare kvinnoröst och gjorde en gest mot glaset som stod på bordet vid fåtöljen som var fyllt med rött vin likt som hennes. När Indira kom närmare skulle hon se ärret i ansiktet som löpte ifrån ena ögonbrynet över näsan, till andra kinden.

Lite roat granskade Nenya kvinnan framför sig som neg, men sedan så enkelt skiftade bort ifrån artigheter och etiketter. Desto bättre, hon avskydde dem. Som en nagel i ögat som skavde eller en sko som inte riktigt passade. Lite rörde hon på foten som var i luften nästan lite rastlöst över att sitta där i kammaren. Faktum var att det kändes som en dröm. Om det var en dröm eller mardröm var hon inte säker på ännu.

“Vad? Du menar att de flesta inte tycker om den blodkulten du är en del av?” frågade hon med ett bredare leende för att trumma lite lätt disträ mot vinglaset och ett klingandes ljud hördes i rummet när hon slog mot glaset med sin ring. Ringen som hon fått av Ayperos, kanske kunde hon till och med känna hans närvaro där i Nenya själv. För att sedan lägga sitt huvud på snedden och granska kvinnan framför sig, försökte att analysera vad som fanns där under ytan.

“Små prata…” hummade hon och skakade lite lätt på huvudet och tillät sig själv att ta en liten klunk av vinet och sjunka ner lite mer i fåtöljen.

“Nå, för att vara ärlig är det väl inte direkt hus Saelorian som vill ha dina tjänster.”

Fortfarande tycktes det finnas ett leende där på Nenyas läppar, road över sättet som personen talade framför henne. Hon öppnade sin mun och strök sin något mer spetsiga tunga mot sin tand medan hon vägde sina ord. Var hon verkligen värdig?  Förstås kunde väl bara tiden säga det, och hur svårt var det egentligen att göra sig av med en sådan spinkig kvinna som satt i fåtöljen?

“Madam? Vad är jag? Över hundra?” fnös Nenya i ett skratt och skakade på huvudet och rörde lite rastlöst igen på sin fot för att sedan göra en gest framför sig. Kanske lite dramatiskt trots allt.

“Ayperos har sina ögon på Karm. Som du säkert redan lagt märke till sedan vi förstörde Loradon.” fortsatte hon och rörde på sin högra arm som var täckt av skjortan och av en mörk handske. Lite disträ kanske för att le lite åt minnena i Loradon. Det var bara början, det visste hon. Och vilket år det hade varit.

“Nå, för att vara ärlig. Jag är här på lånad tid. Du förstår, sedan jag knivhögg min mor och valde Ayperos framför dem… nå… relationen har varit lite spänd. Så mindes jag ditt namn och fick en tnake att kanske du skulle kunna vara den rätta att få våra planer att röra sig allt mer framåt.”

“Etikett, för all del… men i sådana fall måste det vara genomgående. Du är inte konsekvent.” påpekade Nenya med ett leende. Verkade inte direkt irriterad över hennes ord, snarare lite road. Över röken rynkade hon lite grann över lukten, inte direkt hennes favorit. Sen förstås var hon väl… extra känslig men hon gjorde en liten gest framför sig som om det spelade mindre roll i slutändan.

Nästa ord fick henne att höja lite på sitt ena ögonbryn och rörde lite rastlöst igen med sin ena fot. Hon hade aldrig varit någon som direkt fann det sköna med konversation. Snarare att tysta en person för evigt om hon inte riktigt fick vad hon ville. Men hon ville samtidigt inte göra Ayperos besviken förstås.

“Åh, jag har aldrig påpekat att jag styr er order.” hummade hon och kunde inte rå för att fnysa lite skrattandes åt det.

“Inte heller något jag längtar och trånar efter. Nej, jag…” började hon men avbröts av att steg hördes bakom henne.

Ayperos lät tystnaden breda ut sig tills den blev outhärdlig. Hans blick vilade på besökaren, stilla och orubblig, tills luften i rummet tycktes strypa dem. Nenya lösgjorde sig från hans sida och gick fram, som för att stadga henne, och i hans mörka ögon anades en skymt av något roat och avvägande.

När han till sist talade var rösten len, nästan varm, men varje ord skar genom rummet som en dolk svept i sammet.

“Om ni inte litar på era ögon, lita då på era sinnen. Ni i Ordo Vitae har redan rört vid utkanten av mitt väsen. I era ritualer. I era böner. I de drömmar ni inte vågat minnas. Det var mitt andetag som rörde vid er kind, mitt sinne ni fick kontakt med under era mest intensiva och blodiga ritualer.”

Han lutade svagt på huvudet och log. Ett leende så vackert att det var olidligt, och under skönheten låg något främmande, något som inte hörde hemma i de dödligas kroppar. Något som nu vandrade på Talanriens yta.

“Dina böner var mina viskningar. Din törst, ditt sökande – det var jag som sträckte ut handen, långt innan du kände vad det var som kallade.”

Han drog efter andan, långsamt, och det lät nästan som ett skratt, men utan ljud.

“Ordo Vitae…” Han smakade på orden, utdraget, och det var som om själva stavelsen kröp längs golvet.
“Ni har trånat, ropat, åkallat. Ändå var det inte ni som fann mig under de århundraden jag väntade i exil. Det var Nenya Saelorian som öppnade porten, som röjde vägen för det som nu kommer.”

De svarta ögonen föll hastigt på Nenya, och i blicken låg något mellan stolthet och hunger, innan de åter sjönk tungt ned över Indira.

“Så säg mig – är Ordo Vitae redo?” Rösten var nu knappast mer än en viskning, men den fyllde kammaren som om själva stenarna bar dess eko. “För eran av blod är inte något som skall komma. Den är redan här.” hans mörka ögon fortsatte studera henne, nyfiken på att se om hon skulle acceptera att han var verklig.

Åt Ayperos ord spred sig en röd färg på hennes kinder – det var så länge sedan. Nästan en livstid, eller hade allt bara varit en dröm? Ibland kändes det så… overkligt. Hon drog ett litet andetag, för att dra in den främmande kvinnans doft. Lite jakande hummade hon över hennes sjukliga form. Det var förstås inte svårt att se, men hon kunde också känna nästan en… stickande lukt där med.

“Döden…” hummade Nenya och smakade lite på orden, som om det vore en kär vän av henne. Det var inte allt för länge sedan hon själv stirrade in i dess vitöga och hur många liv hade hon inte tagit innan det? För att låta blicken vandra mot Ayperos samtidigt som hon lät sin tunga stryka över sin vänstra hörntand.

“Är det något du omfamnar? Eller kanske du… irriterar över att det skulle komma just nu?” hummade hon lite nyfiket med de elektriska blå ögonen som nästan lyste i det dunkla mörkret där.

Nenya lät glaset snurra långsamt mellan fingrarna, blicken vilande på det mörkröda vinet och märkte inte minen eller skådespelet mellan Ayperos och Indira. När hon till sist såg upp var leendet kvar, men nu med något mer beräknande i kanten.

“Femhundra, spridda som rötter under marken… det är inte bara en styrka, Indira. Det är en nyckel. Karm må resa sina murar högre än någon annans och kalla sig odödliga i sin handel och sina rådslag…” började Nenya men kunde inte rå för att skratta lite som en enkel fnysning som fick ena ljuset att flimra innan hon fortsatte.

“Men allt det står på en grund av mänsklig svaghet. Girighet, avund och rädsla.” påpekade Nenya och gjorde en lite grimas. Hon kände den väl. Trots allt hade hon levt med dem, som dem under en tid. Även om den tiden kändes… främmande nu. Hon lutade sig lätt fram, blå ögon som skar genom röken i rummet och rakt mot kvinnan framför sig.

“Det är där vi ska börja. Inte med svärd, och slå ner dörrar. Nej, men genom att viska i rätt öron, genom att låta marken ruttna under deras fötter. En handelskammare som plötsligt splittras av inre tvivel. Ett råd som inte längre kan lita på sina tjänare. Familjer vars allianser vittrar sönder för att någon sått rätt frö av misstanke.” fortsatte hon och drog fingertoppen längs vinglasets kant, ett dovt klingande ljud fyllde rummet.

Sättet hon talade lät det nästan som om hon bestämt att kvinnan framför dem skulle vara med i denna sak. Nästan beordrande, samtidigt som det skulle kunna förvåna Ayperos att det var ett annat håll en våld som Nenya hade i tanken. Trots allt var hon inte känd för sitt tålamod direkt, eller list. Hon drog lite dramatiskt efter andan och höjde sitt glas mot Indira.

“Det är här ni kommer in. Ni är redan där, under deras tak, i deras kök, i deras salar. Ni behöver inte storma deras portar – ni behöver bara öppna rätt dörrar åt oss och Karm faller inifrån. När murarna väl rasar, kommer alla tro att det var deras egna felsteg som fällde dem.” fortsatte hon och kastade en kort blick mot Ayperos och hennes leende djupnade – nästan trotsigt stolt.

“Det är därför jag bad dig komma. Inte för att jag vill ha Ordo Vitaes lydnad, utan för att ni är det finaste vapen vi har mot Karm. En dolk som redan sitter vid deras strupe. “

Ayperos mörka ögon vandrade mellan de två damerna, men låg mest på Nenya. Det var lovande att se att hon började återfinna sin självsäkerhet, sättet att kommendera som kom så naturligt för en uppvuxen inom den karmanska adeln. Häxan hade alltså inte helt lyckats bryta ned Nenya under fångenskapen och de mentala spelen, och de gladde honom.
“Blodspillan lär vi inte kunna undvika. Vår fördel är att Karms samlade adel just nu tror att vårt mål är att bränna ned hela Karm till grunden, som vi gjorde med Loradon. De kommer inte förvänta sig att riket långsamt kommer falla i våra händer från insidan.” sa han, något slugt och hungrigt i hans blick. Vid Indiras ord om den karmaka planne kunde han inte låta sig fnysa lite nyfiket. Frågan var vem orden ansåg vara Karms rätta ledare. En gång hade svaret varit tydligt, men det återstod att se.
“Karm behöver ett nytt uppvaknande.” ansåg han.
“Den rätta ledaren kommer placeras på tronen, om det ens finns en tron kvar då vi är färdiga.” sa han, som om han kanske hade något annat i åtanke.
“Tiden för något nytt är kommen, men jag tror jag behöver lära känna er längre, Indira, innan jag är villig att avslöja alla våra hemligheter.” sa han, något slugt i blicken som följdes av en lite nrullande handgest.