- This topic has 45 replies, 3 voices, and was last updated 3 veckor, 1 dag sedan by
.
-
Roat gjorde Nenya en gest åt kommentarerna vid blodspillan, som om det kanske inte var det som de borde fokusera på även om hon strök sin vassare tunga över sin ena hörntand. För att sedan dra in doften igenom av kvinnan, som var fortfarande blandat med något… nästan unket. Lite hummande vickade hon på foten för att nicka lite disträ över vad Ayperos sa där hon satt åter. Lite rastlös i sina tankar och handlingar.
Ett elegant hopp var hon uppe på sina fötter igen för att låta sin ena vassa nagel stryka över hennes hals och sedan stryka under hennes haka för att lyfta blicken mot henne. Något farligt vackert där hon stod med de elektriska blå ögonen och det sneda leendet som avslöjade hennes ena hörntand.
“Döden är dig i hälarna…” hummade hon, nästan viskande över hennes läppar och lät sin tunga stryka lätt över sin underläpp utan att ta blicken ifrån hennes ögon.
“Men det vore en dåraktig… förlust för Ayperos just nu. Har du någonsin drömt om något mer, Indira?”
-
Hennes blick vilar på Ayperos, ögon kisandes när han vägrar att besvara hennes fråga. Hon är självfallet inte i stånd för att ifrågasätta hans planer men hennes missnöje är påtagligt.
Det bittra fokuset avbryts av Nenya som närmar farligt nära och hennes uttryck förvrängs till det av ett djur som tvingats in i ett hörn… men hon förblir stilla, frusen med pipan som hänger från hennes läppar. Hon lyssnar intensivt till kvinnans förfrågan innan hon tillslut bryter tystnaden. “Jag förmår mig inte vara mer än jag är skapad till. Jag har inte längre rätt till att välja, min Furstinna. Jag är bortlovad.” Hon nickar frånvarande som om krafter bortom henne själv instämmer.
-
Ayperos mörka ögon studerade Indira med en blanding av något roat och nyfiket, där han så bekvämt och självnöjt satt med ett ben korsat över det andra.
“Kanske jag kan avslöja mina planer för er snart, då ni visat er värdig dem.” sa han lite hemlighetsfullt, ett löfte som nog kunde uppnås bara man behagade honom. Och vem skulle inte vilja vara i Ayperos goda nåd? Nå, det berodde kanske vilket perspektiv man hade på världen. Med en liten klappning på sina knän rese han sig från sin sittplats.
“Det är dags för mig att ta tag i andra ärenden, så jag får be om att få ta avsked en stund.” han nästan gled genom rummet, och skuggorna verkade röra på sig i takt med hans rörelser. Vid dörröppningn stannade han och såg på Nenya, sedan på Indira.
“Men i denna värld är världen sällan svart och vit, det finns öden som är stakrare än det som en gång lovats…” han lät orden hänga i luften, som om han kände på sig att mötet som skedde denna kväll var laddat med något stakrare än gamla löften.
“Och trots allt, vad vore vi om vi inte försökte nå förbi de kedjor som kommer med vår skapelse?” undrade han, och mötte Nenyas blick med något hemlighetsfullt som verkade ha en laddning i sig, innan han gled ut ur rummet och lät damerna fortsätta med sitt möte. -
Blicken mötte kort Ayperos för att le svagt och låta blicken vandra mot Indira igen, med ett litet nöjt hummande över Ayperos ord. Roat lade hon huvudet på snedden där hon betraktade kvinnan framför sig. Fuktade sina läppar medan hon försökte fundera ut de perfekta orden.
“Ah, ja… bortlovad, till någon annan än den du önskat så besvara dina… böner?” frågade hon och skakade nätt på huvudet åt det hela. Nästan lite besviket, för att ta ett steg och slå uppgivet med sina armar framför sig.
“Kanske… Jag trots allt bedömde dig fel” fortsatte hon, med en rynkad panna.
-
“Alla föds inte med en silversked i munnen som er, min Furstinna.” Hon tar en sista smutt på sin pipa innan den tillslut slocknar och låter röken fylla utrymmet mellan dem.
“Jag ser det mer som en genuin uppoffring för att Ordo Vitae skulle nå nya, onåbara höjder. Jag har jobbat, slitit min själv itu och ni har… haft en romans med mörkret. Jag ser inte att ni är i stånd att ifrågasätta min lojalitet i er simpla position utifrån Ayperos, titel eller inte.”
Hon kastar ut resterna från sin pipa in i elden, hennes tunna läppar dragna till ett svagt leende.
-
Roat skrockade Nenya till för att hålla upp sin arm som fram tills nu hade varit täckt av en mörk handske som hon långsamt drog av för att avslöja en arm som nästan var lika blixtrande som hennes klarblåa ögon. Som om hela armen i sig var en levande energi. Lika obrydd över kommentaren gjorde hon en gest över sitt ansikte och leendet som stramades till av ärret som löpte över ansiktet.
“En romans? Hela mitt liv är mörkret. Silversked eller ej och vi har alla gjort våra uppoffringar på olika sätt.” hummade hon för att sedan bita sig i läppen så en hörntand syntes, nästan lite lockande.
“Skulle du inte vilja vara en av hans skapelser? Inte enbart någon som tillber…?” hummade hon roat för att sedan göra en gest framför sig som om det distratherades från de rätta ämnena.
-
Hon ögnar handen med milt intresse, uppenbarligen ärrad till den grad av likgiltighet av tidigare ockulta upplevelser… hon verkade mer upprörd över Nenyas generösa kroppskontakt och närhet.
“Att förneka erat privilegium som adel är icke klädsamt. Härskares ödmjukhet inför folket klappar många medhårs… Att vara inbjudande kommer nog bli ett av era största hinder.” Trots barska ord så sägs de med en sakta växande respekt i hennes ton. Vem vill ha en rådgivare som bara är en ja-sägare i dessa svåra tider?
“Sluta dansa kring ämnet. Seså, klarspråk. Erbjuder Ni mig nattens välsignelse? Jag är i så fall oerhört smickrad, men jag kan inte ta ansvar för de konsekvenser som kommer med att avbryta ett aktivt kontrakt med avgrunden.” Hennes ögon vidgas något innan hon faller in i en host-attack. Snabbt fiskar hon upp en snusnäsduk och färgar det gulnade tyget rött efter ett par hostningar.
-
Blicken vandrade över Indira som om den övervägde de möjligheterna som fanns. På ena sidan så var det förstås ett arbete med en nygjord vampyr, speciellt i ett hönshus så som Karms adel. Men, å andra sidan… en person så sjuk som Indira var med döden så nära i hälarna. Hostandet själv skulle väl kunna stänga ute dem från olika salar.
“Det finns nog en del att arbeta hos dig med.” sa Nenya roat och väntade på att hostattacken skulle vara över innan hon hummade lite lätt.
“Men ja, det gör jag. Vi.” fortsatte Nenya, som om det också var en inbjudan av Ayperos själv. Hon sträckte sig efter ett av vinglasen för att ta sig en nästan stärkande klunk.
-
“Om det är något ni önskar i min tjänst till Ayperos… men var vaksom, du sköra rosenknopp. Vad du kan möta är bortom allt mörker du tror dig veta om.” Hon rätar sig ännu en gång till sin fulla längd och håller ut sin hand mot Nenya.
“Vad sägs om att ni möts innan du gör ett förhastat val, hmm?” Handen viftar lätt till mörkeralven att komma närmare och förhoppningsvis knyta sina fingrar med den magra häxan.
-
Rosenknopp? Kallenamnet fick henne att skratta lätt, nå kanske det med taggar var rätt i alla fall. Hon drack upp vinet för att sätta ner det på det lilla sidobordet. Lite kaxigt rätade hon på sig själv, rätt lång och kanske nästan lite längre än henne till och med.
“Nå väl, min nattviol, visa då detta mörker du talar om.” sa hon med ett roat leende för att ta ett steg närmare och greppade tag i hennes hand lite mer bestämt och tippade sitt huvud lite roat på snedden.
-
“Ni är vacker, inte sant? Likt en rosknopp som är på väg att visa världen den skönhet den inte förtjänar.” Den tidigare svaga mimiken blommar ut till en ohämmad mani likt en skrattande hyena som äntligen fångat sitt byte. När deras fingrar sluts så breddas Indiras leende nästan omöjligt långt. Långt nog för att köttet vid läpparna slits isär tills man ser kvinnans sista tänder.
“Er herre ingen kraft över mig, kvinna. Han har sina, och jag mina. Avgrunden och kosmos, en blodig dans av makt mellan två spektrum. Såsom ovan, såsom nedan, är det inte så ni säger här?” Hennes röst är förvrängd och verkar hålla tre toner samtidigt. Ett barn, en skröplig man och en förtjusande kvinna. “Er lilla tjänare bär på mörkret mellan stjärnorna, den gapande tystnaden rymden… ett virus så perverst att hon bär det själv för att skydda hennes dåraktiga lojalitet till konungen av demoner.” Hon fräser till och spottar till sidan. Långa naglar drivs in i Nenyas hand för att tvinga henne att stanna kvar.
“Så, driv ut mig. Släpp mig fri för att härja över denna kontinent. Gör. Det.” De sista orden är inte mer än en viskning från barnrösten.
-
Skuggorna i kammaren rörde på sig plötsligt under kvinnornas konversation. Ayperos återvände till rummet, men inte dödlig köttslig gestalt, utan i en närvaro. Som om själva intet blivit levande och tryckte sin panna mot stenens kalla yta och lät en droppe medvetande sippra genom springorna. Ayperos väsen, det som var äldre än Talanrien själv, hade kommit tillbaka in i rummet. Likt en skugga i ögonvrån, en närvaro man kände men inte såg, en skugga som rörde sig där inga flammor fladdrade. Luften tjocknade och började smaka av järn, blod och nattlig jord, kanske likt det Ayperos barn suktade efter. Nästan nyfiket verkade Ayperos medvetande nudda vid det som bodde i Indira, som talade genom henne. En dissonans i luften, som om tre toner spelades samtidigt och skar i öronen.
Ayperos nuddade vid den, den kosmiska hungern som bar tomhetens mönster. Hans närvaro lade sig som is över sprickan som släppt in det utomjordiska, stilla och orubblig, en närvaro som gav Indira chansen att välja vem hon ville lyssna på. Han rörde vid Nenyas sinne, en sval tyngd som lät hennes tankar stå fasta som murar, en påminnelse om att hon kunde behöva sitt mentala försvar som de övat på mot det hon mötte. Nenya skulle känna hur det i hennes bröst lättade på andningen, hur hans kraft gav henne styrka. Men vad hon skulle göra var hennes val, om hon skulle konfrontera detta väsen och Indira, eller inte.
Sedan gled hans mörker över till Indiras sinne. Han lindade sig kring det främmande väsendets grepp i hennes kött, kring sprickorna i hennes själ, och fyllde dem med en annan kyla och värme. Som nattens mörker som skulle bli den rådande harmonin i världen, ett mörker ja, men ett mörker som verkade höra hemma mer i Talanrien än det hon var allierad med.
Ayperos gav henne ett val och en möjlighet. Hon kunde känna hans närvaro som en dörr på glänt. Inte framtvingad, inte med våld. En möjlighet. Om hon bara lät sitt grepp lossna ett ögonblick kanske hon kunde välja mellan det mörkrer han erbjöd, eller det mörker hon redan tjänade. Ayperos sträckte sig inte längre än så, för kampen var Nenyas och Indiras. I deras agerande, och i deras val skulle det avgöras vilket mörker som skulle bli deras – eller så kanske något alldeles nytt skulle uppstå.
-
Skrattet, det hysteriska, ekade fortfarande i Nenyas sinne så som de tre andra rösterna gjorde. Ett litet tag kände hon hur paniken tog ett fäste i hennes kropp. Tanken att göra sin egna mästare besviken, och Isra… Hon kunde inte låta sin egna del av deras plan gå i stöpet för hennes egna nyfikenhet eller dumhet. Men kanske var det också just den paniken som hade kallat dit Ayperos igen. Lättat andades hon ut och de elektriska ögonen vandrade mot Indiras gestalt.
Ett litet väsande lämnade hennes läppar när naglarna sjönk ner i hennes hand och hon visade sina egna vassa tänder åt henne samtidigt som hon lät sina klor nästan plågsamt långsamt sjunka in i Indiras egna händer. Skrattet som lämnade hennes läppar var en blandning av kaxighet och hånfullhet.
“Och vad var din lilla plan Indira? Hålla detta inom dig… och sedan vad, släppa loss det när döden tog dig i sitt grepp?” fnös Nenya och leendet rörde sig till något av ett galet flin. Ayperos var med henne, och vad var dessa… tre röster, eller kraft för motstånd?
“Eller tänkte du föra över dessa till en utvald? Att bära samma börda?” fnös hon vidare för att höja deras händer och låta sin smala tunga långsamt stryka över hennes handrygg där blodet hade börjat sippra ner. Ett litet nöjt läte, nästan som en suck lämnade henne.
“Smakar inte allt för dumt, det måste jag ge dig. Eller ska jag säga er?”
-
“Hennes plan? Ge inte trashanken beröm för detta. Det var du, lilla rosenknopp som öppnade denna dörr. Hon? Hon vågar inte annat än att slänga sig raklång inför din Herre. Patetiskt.” Hennes ansikte slits mellan det animalistiska leendet och ett par stålgrå ögon som söker kontroll. Kontroll innanför hennes kött där Indira försöker klösa sig fri.
“Hon är bara ett steg på vägen, Hon har tyvärr väldigt lite att göra med den historia jag kommer att skapa i detta plan av existens.” Hon rullar sin nack och verkar nästan njuta av smärtan som Nenya tillfogar henne… men hennes, eller snarare Indiras blick blir mer och mer panikartad.
Äntligen. Hon när slutet av den långa korridoren som formats i hennes sinne. Bara några steg till så…
Hela hennes anlete förvrids av en rå ilska som samtidigt exploderar genom hennes kropp. “Du är min, orm. Du bryter ditt kontrakt. Konsekvenser kommer att bli ofantliga-!
Indira faller ned på knä och lyfter sitt huvud mot taket. Trots hennes lager av kläder så ser man hur något slingrar sig under hennes hud tills det når hennes sönderrivna mungipor.
För en kort stund så är allt otroligt tyst… innan det verkliga helvetet bryter ut. Från djupt inom henne reser köttiga tentakler ur hennes käftar. Hon hamnar på alla fyra, hulkandes och med sin sista kraft pressar hon ut det sista av massan. En tentakel lyfter på sig och verkar titta på Nenya. Ett… hund kranium?
“Vi glömmer dig aldrig, lilla rosenknopp…” Blandningen av rösterna och den ohyggliga varelse verkar få även den mest robusta att vilja fly bara för att komma undan känslan av att den SER genom din själ. Indira ligger istället kvar, utslagen och blodig när varelsen rör sig framåt, hur? Inget som går att förklara mer än att den hasar sig fram i allt för hög fart rakt mot en vägg.
-
Det var definitivt något som Nenya hade sett förut, eller ens hennes egna fantasi kunde komma på. Både äcklad, nyfiken och panik över vad som hände framför henne. Stelfrusen däremot, som om hon inte riktigt visste vad hon skulle göra. Döda… vad det nu var? Gick det? Eller skulle det i sådana fall ta henne i besiktning? Nej, något sådant kunde hon inte riskera. Inte med deras planer. Hon mötte dock dess blick och det fanns något bestämt där i de elektriskt blå ögonen där hon inte vek.
En liten fnysning, som ett skratt lämnade hennes läppar över dess ord. Osäker på om det var en bra, eller dålig sak i sig. Hon rynkade lite sin näsa.
“Och vi får se om jag kan bränna bort minnet av… er.” sa hon, osäker på om det var en, eller flera. Men till slut hade hon bara lagt till er, istället för dig. Det skulle kommit ut kaxigt, men det kanske inte riktigt hade samma effekt som Nenya hade hoppats på när blicken fortfarande hemsökte henne. Hon stod stilla en stund, innan hon sjönk ner vid Indiras sida. Nästan milt strök hon undan håret på henne och lade det bakom örat.
“Indira…?”
-
Ihopkrupen och sprucken och blodet forsar ur hennes mun. Trots de groteska slamsorna av hennes kinder, eller vad som ens är kvar, så är det inte tillräckligt stora skador för att förklara mängden av hennes vitae som färgar golvet. Inre skador? Mest sannolikt. Nenya har två val. Låt Indira vittra bort eller ge henne en andra chans till ett nytt “liv” för att inte förlora viktig information.
Gurglandet verkar indikera att hennes tid snart är kommen.
Den obeskrivliga varelsen rör sig igenom väggen för att sedan förflytta sig till ett annat plan bortom verkligheten… något som kan kännas för alla varelser som bär på själar runt om i slottet.
-
Kort kastade Nenya en blick över axeln, en sista blick på vad som enbart kunde beskrivas som mardrömmar i verkligheten, lät hon sedan blicken vandra mot Indira igen. Blodets doft, men samtidigt stanken av något annat där bakom var tydlig och hon visste att det inte var många sekunder de talade om.
Försiktigt drog hon sitt ena långa finger över kinden som gjorde en rispa så att lite blod fastnade under nageln, långsamt dra sin lite tunga över blodet med de blixtrande blå ögonen fästa på Indiras anlete. Ett smakprov, som definitivt inte smakade allt för illa. Nej, lite kryddigt och inte lika lent som en oskyldigs blod men… detta hade sting.
Utan att tveka längre, höll hon ner hennes kropp hårt för att sedan låta sina huggtänder sjunka ner i henne nacke. Njutningsfullt drack hon av henne. Till slut drog hon bort sig ifrån hennes nacke för att betrakta henne lite konfundersamt och det var kanske något drömmande där i hennes blick. Efter att ha sett hennes minnen och… hennes känslor som överväldigade henne något.
“Det vore dåraktigt att låta döden ta dina kunskaper… och liv, när du fortfarande kan tjäna din herre…” hummade hon och lade huvudet på snedden medan hon betraktade henne och torkade sin kind med en servett som hon tog ifrån bordet nära dem.
“Vill du verkligen dö, Indira?” frågade Nenya med en mjuk röst, för att böja sig fram och strök sin tumme över hennes läppar nästan milt.
-
Vad som än skett med de obeskrivliga väsen av fasa som Indira släppt lös lämnade för tillfället en skugga av obehag över slottet och platsen, som om den varit med om något fruktansvärt. En fruktan som Saelorians borg för tillfället hade svårt att ruska av sig. Till och med Ayperos verkade lite stelare än vanligt då dörren öppnades och hans tysta steg näsan svävade in i rummet, de mörka ögonen betraktande de två kvinnorna. Kanske inte ens han kunde skaka av sig känslan av mötet med det som tagit boning inuti Indira, kanske han använde sina egna krafter för att försöka hålla dem borta. Men bäst var det nog att försöka att inte befatta sig med sådana ting, vars logik och resonemang var bortom denna plan. Istället stod han där och betraktade pånyttfödelsen av den nya kvinnan i hans flock, medan han stod redo att låna sin styrka åt Nenya om det skulle behövas, något hon säkert skulle känna med hans närvaro i rummet. En helig stund, kunde man kanske kalla det, att bevittna en som föddes in i mörkret.
-
Med halv-slutna ögon observerar Indira furstinnan som hanterar hennes lelösa kropp. Den dimmiga blicken välkomnar hennes närvaro trots tidigare predikan om acceptans inför efterlivet.
“Ni borde inte, allt har ett pris.” Hennes röst är så tunn att orden inte är mer än ett väsande. Motvilliga ord, men hennes ögon skriker efter överlevnad.
En suck av genuin lättnad är det sista som lämnar henne innan hon faller bortom sitt medvetande. Det ansträngda hjärtat pumpar panikartat ett par gånger till innan hennes kropp tillslut ger upp. Tystnad.
Den fjättrade själen är fri för en kort stund men kastas in i en ny bur, en dekorerad med Ayperos namn. En gud i köttslig form kan avnjuta den spirituella processen… men i periferin kvarstår den vidriga närvaron som huserat inuti Indira. Långt bort nog att känna sig säker, för nära för att konstant känna sig övervakad.
Nattens gift sprider sig långsamt genom kultistens kadaver, en visuell process som kan observeras genom att följa det mörker som sprider sig genom hennes kärl… kanske något för långsamt. Indira är så svårt tilltygad att ett enkelt bett inte verkar vara nog.
-
Lite berusad av blodet låter Nenya sina hörntänder sjunka ner i halsen igen, för att sedan dra sig tillbaka. Lite motvilligt nästan, men med sin tand river hon upp ett sår i sin handled som hon pressar mot Indiras mun som inte riktigt kunde missa läpparna och munnen.
Fast det var något som inte kändes helt rätt, inte som när hon omvände den där mörkeralven. Nej, det kändes som om livet fortfarande rann mellan hennes fingrar. Frustrerat pressade hon sin handled mot läpparna som blev allt kallare. Hon lät sin blick vandra upp mot Ayperos.
“Ayperos…!” utbrast hon, fick inte riktigt ut något mer men det var uppenbart vad hon ville.
You must be logged in to reply to this topic.