Ayperos stod som en skugga och vaktade dem. Ibland gick processen enkelt och smärtfritt, ibland misslyckades den – något som oftast ledde till den potentielle vampyrens död. De verkade befinna sig i det andra kategorin denna kväll, men kanske inte för att Indira inte var kompatibel, eller för att hon var för svag. Nej, det var något annat i spel, kanske den obehagliga värden som använt henne som fortfarande hade avdyningar i hennes puls, i hennes blod. Långsamt rörde han sig närmare, oftast inte den som var delaktig i detta.
“Mörkret i henne hämmar övergången.” mörkret var fel ord, men det bästa han hade i denna mänskliga tunga. Långsamt satte han sig ned på ett knä, tog sina vassa klor och skar ett litet sår i sin egen handled. Med ett grepp om Indiras käkar fick han några droppar att rinna in i hennes mun, blod som nästan tycktes pulsera kraft då de kom från en demon som han.
“Nenya, ta av mig du med. Om hennes blod är kontaminerat av…” han sa inte mer, de kunde båda dra slutsatsen. Hans blod skulle göra henne starkare, och förhoppningsvis hjälpa Indira på vägen i hennes övergång.

Det som sipprade ur Ayperos ådror var mer än blod. Snarare var det en tyngre vätska, mörkare än vinternatten, trögflytande som om själva intet pressats genom ett sår. Varje droppe bar med sig en puls, inte hans hjärtas slag, utan världens första rytm, den som en gång fick mörkret att andas innan solen var tänd i Talanrien.

När de svarta dropparna föll in mellan Indiras läppar glimmade de till som mörk metall, för att i nästa ögonblick mattas till en matt glöd, lika mycket kyla som hetta. Det brände i henne utan att ge värme, kylde henne utan att ge svalka. Den döende kroppen i sitt övergående stadie kände inte igen det, visste inte om den skulle stöta bort eller omfamna det, och så fann sig hennes ådror tvingade in i en ny takt, en främmande puls som slog genom henne som hammarslag mot sten.

I varje droppe fanns en antydan om något uråldrigt, något som funnits före allt liv, en mörk ocean som tycktes sträckas längre än vad ett medvetande kunde. Men det var också vackert, för i samma stund som det trängde in i henne kom en klarhet, en styrka, en viskning om att döden inte längre hade samma makt som den haft på hennes dödliga kropp. Natten hade kommit till henne, genom Nenya och Ayperos, en natt där hon inte längre vara dödlig.

En rysning gick igenom hennes kropp när Ayperos nämnde mörkret, eller vad man nu skulle sätta för ord på det och det tog inte många sekunder för henne att övertalas om att styrka sig med hans blod. Hon slickade rent den sista droppen ifrån sina läppar precis när ylandet kom och att någon greppar tag i henne. Om det skulle vara vem som helst skulle hon ilsket borstat bort henne och kastat henne på golvet. Men det var annorlunda detta var en del av henne nu, hennes skapelse och hon kunde känna hennes smärta och förtvivlan. Istället satte hon sig på knäna för att låta sina händer smeka kinderna till Indira, en av fingrarna milt strykandes över hennes läppar.

“Schh… nu Indira, det är inte ditt bekymmer längre.” sa hon, utan att riktigt veta vad hon skulle säga men lät blicken vara kvar på henne.

Ayperos visade ingen större reaktion på ylandet och skrikandet än tystnad. Kanske det var reaktion nog, för demonen lät sällan sådana saker påverka honom. Men det var något med denna kvinnas omvändelse som var annorlunda. Kanske just för att något annat, något fasansfullt, huserats i henne. Men förvandlingen verkade göra sin verkan, verkade ta henne tillbaka från dödens rand och börja läka skadorna i hennes kropp. Det var som det skulle vara, hon hade visat sig stark nog att bli en av hans skara och han borde känna sig stolt. Men istället kände han sig nästan vaksam. Nenya var mästare nu och ansvarig för denna kvinna, men något sa att det inte skulle vara så lätt som med andra nyblivna vampyrer. Han drog långsam efter andan och nickade sedan, fick anta rollen som den fader han var för sitt folk.
“Du är en av oss nu, Indira.” sa han. “En av blodets välsignade ätt, av skuggfolket. Mitt blod. Res dig nu, som en av oss.” uppmanade han.
“För denna kväll har ni ingått en helig pakt, som mästare och lärling.”