Han fortsatte att se förvånade på de båda, var kungen här för översteprästinnan och vad var det hon hade sett? Han förstod fortfarade inte situation men han reste sig iallafall artigt på sig för att höviskt i märehsnk stil hälsa på de båda och vifta undan prästerna som såg ut att vilja köra iväg de” nasa krowichattj sirtja satja, nizrandr bratavrattj skivoje” sade han till de istället det. Det var hans tält trotts allt och han körde inte iväg några från det, istället tog någon och började bära fram salt och bröd åt gästerna. Medan Vasilj lyssnade på översteprästinnan rådvill över situationen. Det passade sig inte att karms översteprästinna satt på knä framför en adelsman från Märehn på gränsen till sammanbrott ansåg han. Han ser därför mot den förvirrade kungen, den enda som verkade dela hans känslor av förvirring i rummet.

Han hörde prästinnans ord om ljuset hade han varit ljuset? Nej det kunde han väl inte ha varit? Om Vasilij hade haft något minne om vad som hade hänt tidigare under dagen hade han nog kunnat förminas sig om att prästerna redan hade haft detta samtal tidigare. Likt nu som då hade han inte kunnat ta till sig det, utan likt då förnekade han det hela. Det hon talade om var orimligt, det var något som inte hade hänt på sekel inte sen familjen von Breslau dräpte draken. Ändå när hon talade och han såg på Kung Sandor kändes det som att det kanske hade hänt. För varje gång hans ögonlock slöt sig fick han inblickar i något som inte kunnat ha hänt men som hade hänt. Han fick upp små minnes bilder av en stad i brand, hur hans armar stärkte sig  mot konungen medan döden omgav de.

Sen nästa gång han slog upp ögonen stod han själv i staden av eld och död med döda och brinnande människor omkring honom. När han sen lyfte blicken kunde han se sig själv som grep tag om Kung Sandors hand medan den andre sträckte sig ut för att suga livet ur de döende och döda. Han hade verkligen gjort detta? En kall kår gick geno hans rygg och hans farhågor besannades när han såg sitt andras jags ögon, de var helt svarta. Hade detta skett verkligen? Det var då han hörde den mörka varma och framförallt trygga rösten ” Ja det var du, eller rättare sagt det var hon” Han vände sig om men såg ingen där annat än döden och den brinnande staden. ”Vem är du?” frågade han varpå rösten svarade ” den rätta frågan skulle vara vem är du?”.  Sen mörknade allt igen och nästa gång kunde han slog upp ögonen befann han sig djupt ner i iskallt vatten, instinktivt tog han simmade  mot ljuset medan han försökte hålla andan. Dock när han nåde ljuset insåg han att befann sig under is och medan han började banka mot den ihop om att bryta sig igenom. För varje slag som han slog kände han dock paniken komma allt närmre när smärtan i bröstet tilltog. Han försökte hålla emot viljan att bara få andas ut och ta ett djupt andetag men det blev allt svårare, och tillslut gav han med sig bara för att mötas av en kallsup och insikten av att han skulle drunkna.

När översteprästinnans hade försökt tala om vad som hade hänt för Vasilij hade han reagerat likt tidigare gånger och svimmat. För det som hade känt som en evighet för Vasilij när han var borta i sin inre värld hade endast varat i någon sekund för de församlade i rummet. Innan han drog efter andan och kippade efter luft likt någon som nyss hade hållt på att drunkna ” Krai stjaehn” Vart är jag var det första han uttryckte på sitt språk innan han insåg vart han var när han såg sig omkring i rummet. Hans blick föll tillslut på prästerna som såg ut att vara på god väg att strypa överteprästinnan ” Låt henne vara” sa han kort på det allmänna språket medan fortfarande omtumlat försökte sätta sig upp på knä medan han funderade på vad som hade sagts, vem var han? Samtidigt som han kunde höra nånstans i sitt bakhuvud, ja det är en bra fråga, och det var något i den andres röst som ingav en känsla hos Vasilij att den andre mycket väl visste vem han var. Dock undvek han att tala med rösten inför det andra, han ville inte att det skulle ta honom för att vara galen.

Han undrade i sitt stilla när Araniel hade lämnat tältet vad de kunde innebära för framtiden, kunde det betyda ett närmande från templet i Hannadon till Märehn. Han sneglade tillbaka på Kung Sandor, samtidigt undrade han hur kungen själv reagerade över de. Kungen hade trotts allt vid rådsmöten i Hannadon haft starka intressen i vad Templet kunde och inte kunde göra, han sköt tanken urvägen. Vad templet gjorde och inte gjorde spelade nog ingen större roll, han kunde trotts allt inte förminna sig någon från Karm som han hade mött som speciellt troende mer än de som sökte sig till templet.

” Jag tror inte jag kan förena Märehn, jag har för avsikt att förena de troende folkena” Han såg mot prästerskapet i deras tält ” Och med deras välsignelse är det möjligt, för det är något de troende har väntat på i generationer, det är en tid som är sagd att komma och nu är den kommen.” Han undrade om Kung Sandor förstod att han menade ett betydligt större område än Märehn. En nation som sträckte sig från snötoppornas sydspets till dess nordspets, en nation som även innefattade Ljusets öar ” Jag kan inte garantera något som att blodspillan mellan våra nationer aldrig kommer ske igen” Han tystnade, han funderade hur han skulle beskriva det, ett koncept där heder hölls högre än allt, där människor tog hellre sitt liv än vanära sin familj. Kung Sandor hade tidigare trotts allt tidigare visat sitt ogillande till tagit diplomatiska metoder som tagits just för att undvika hederskonflikter från Märehns sida.

Istället byter han ämne, kanske kunde Kung Sandor förstå hans folk om Kung Sandor förstod vad de värderade  ”Mairehn, Kazykehn Aranehn och Ijuzenehn består av familjer, de familjerna förenas med blod och blod är allt för oss. Vi skulle dö för vårt blod och vi skulle döda eller dö för att hålla ryktet om vårt blod rent, vår heder” han tystnade igen försökte tänka ut vart han ville komma med detta, han hade en tanke och en plan men han var osäker på hur Kung Sandor skulle ta det hela ” Om vi delade blod, skulle detsamma gälla för dig. Vi skulle vara allierade och de jag delar blod med skulle även de stå upp för dig” Visst hade det förekommit Märehnska familjer gifte sig med Karmiska ädlingar men det hade alla var familjer med anor från Karm, likt von Breslau. ”Vi skulle inte dra våra svärd utan sökt efter alla diplomatiska lösningar först men framförallt skulle vi ställa upp för din familj i tider av nöd” som dessa tider, ett äktenskap skulle ge Sandor det han behövde och kanske tilliten att låta denna nation växa fram.

” Jag tvivlar med på att han bryr sig om nationer och allianser men svara mig då, vilka av dina allierade kom utan att begära något i gengäld? Vart är Iselem? Endast Nicolaus von Breslau kom, han begärde inget i gengäld, han betraktade er plan som vanvettig då han såg det hela som ett självmords uppdrag. Ändå red han ut” När han uttalade orden kom en till minnes bild tillbaka till honom, bilden av hur de hade på morgonen bett sina böner, skrivit sina böneband och offrat sitt blod. Hur Nicolaus von Breslau hade beordrat de alla att skriva en dödsbön. Inte en bön för lycka, hop eller kärlek till de man älskade, utan en bön för att dö ”Vi bad inte för en seger när vi red in i Loradon, vi bad om en smärtfri död.” Han tystnade igen, sakta började bilder komma tillbaka, på alla de som han aldrig skulle se igen i detta liv. Dymtro som han hade jagat med som ung utmed Märehns och Kazykehns öppna heder eller Orysya som han hade haft sin första dans med. ”Jag tänker inte kasta bort mitt folks liv igen på det sättet, om mörkret kommer efter oss. Må så vara men jag dör hellre fri stridandes sida vid sida vid mitt blod än på något avlägset slagfält. Om du vill ha mitt stöd och min hjälp blir det som jämlika och allierade parter”

”Du menar om jag överlever det som skall komma ” svarade han lite tort, för handsken var kastad. Von Breslau hade fortfarande stöd kvar, främst bland de legoknektar han lämnat efter sig i Märehn och de adelsmän med legoknektar han hade sänt till Iserion. De skulle knappast ge sig bara för att prästerskapet gav någon annan makten, om de nu ens gav honom den. Visserligen talade tältet med dess prästerskap, altaret och helgon ikonerna för att prästerskapet skulle göra det men han kunde inte vara säker. Utan deras stöd kunde han lika gärna ta sitt liv efter detta, det skulle vara mer skonsamt för de han delade blod med efter ett sånt öppet uppror mot von Breslau ”Men vinner jag prästerskapet stöd kommer innan chanser vara goda, det är få klaner i Märehn som kommer välja von Breslau framför prästerskapet ” Han hade alltid undrat, de som stått von Breslau bi sedan Nicholaus von Brelaus farfars kupp mot konventena. Hur hade tänkt, hade de aldrig insett att en dag skulle domen falla, inte bara mot dem utan mot deras blod med ”Men går allt ivägen kommer jag kalla dig till Märehns lås, inte som furste över Märehn utan som furste över de förenade länderna av tron. Då kan vi talas vid om hur framtiden skall se ut och då kommer din haft tid att rådfrågat dina rådgivare” Han sade det inte öppet, att de skulle talas vid om deras nationers framtida relationer. Därför att idén om att det återigen skulle få vara ett folk med en nation igen var en så främmande tanke att han inte ens vågade tänka på den. ” När den tid kommer hoppas jag vi kan komma fram till hur vi kan förenas i blod och inte bara i tomma ord” Vasilij trodde likt många i Märehn nedats på allianser via giftersmål och gisslans utbyte, pergament och sigill stämplar var något han starkt misstrodde

”kanske” svarade  Vasilij, styrka var ändå att uppnå sitt mål, stå vid sitt ord, vara lojal och framförallt skydda sin klan. Att hjälp skulle kanske vara accepterat men det fanns andra avsikter med att inte ta hjälp från någon annan  ” Framförallt kan man endast anse sig vara suverän härskare om man själv utgör sitt fundament för sin makt” Han skulle inte ta hjälp av Karm eller någon annan nation som Iselem exempelvis, för han skulle inte bli någon annans vasall eller stå i tacksamhetsskuld till någon annan. Nicholuas själv hade hatat Sandor för just det, genom att ta stöd av en utländsk makt för att själv ta makten tillhörde aldrig makten riktigt en själv. En liknande inskränkning av hans suveränitet skulle han inte tillåta, nej skulle denna kamp vara mödan värt måste Märehn lösa sina problem internt om det skulle förbli en suverän stat.

Han tog Kung Sandors hand när han räckte fram den ” Och när allt är över, om jag fortfarande lever”  Han kunde återigen höra den där rösten i sitt huvud, mest bara som ett skrapande som han förstunden försökte tränga undan. Han hade inte tid för skumma mystiska röster i sitt huvud när han stod inför en kung ” Måste vi ses igen och ta itu med frågor rörande våra nationers framtid” Han visste att vid något tillfälle måste de lösa det exakta sydliga gränserna mellan furstendömet och Karm. Sen med tanke på Iselems framväxande makt i söder finna ett samarbete rörande det, för han skulle behöva ett stakrt Karm likt en mur mellan sig och Iselem.