- This topic has 7 replies, 2 voices, and was last updated 4 år, 9 månader sedan by
.
-
Ulfruk satt i sin väl komfortabla vagn inredd med mjuka röda dynor i sammet. Framför sig på sitsen hade han fällt ut ett litet träbord vars fäste satt fast i vagnens insida. På det mörklackerade träet hade han placerat en gåspenna, rött vax samt ett bläckhorn som han stirrade intensivt på. Skulle han verkligen göra det, klanens heder stod på spel, men dvärgarnas heder även mer så. Ulfruks vanligtvis stadiga hand skakade när han förde den fram emot gåsfjädernpennan. Han drog tillbaka handen och hans breda panna rynkades när han försattes i tankar. En utsträck hand, till alver! Hade tankar kunnnat spotta hade det flugit lite saliv ur dem.
Ulfruks tanke hade först verkat så simpel, en impuls, skriv till drottning Nearena och vädja om att de skulle få lov att röra sig fritt i Nela’thaënas och handla med sina varor. Han var evinnerligt trött på denna långdragna procedur med smugglarna som skulle föra in deras varor in i Nela’thaënas för försäljning. De fick inte alls bra priser och det kändes fel att smussla omkring varor som skurkar. Visst han hade någon berättat att det var bra affärer, men de bästa affärerna måste väl göras på ett hedervärt manér eller?
Tanken var så enkel, men tvekan hade slagit rot i hans sinne. Om drottningen mot all förmodan var välvilligt inställd då skulle de kunna kunna utöka sina affärer otroligt, få tillgång till alvernas egna eftertraktade varor och kanske till och med förbättra relationerna mellan folken över tid. Från en objektiv synvinkel var det både klokt och konstruktivt.
Samtidigt gnagde det honom att han på sätt och vis skulle förråda sina förfäder bara genom att skriva brevet. Från sina barndomsminnens middagsbjudningar hörde han sin ölfyllda skrålande farbror dundra ”ni kan aldrig lita på en alv, hör ni det!”. Det var ett vedertaget faktum, dvärgarna hade förlorat sitt imperium när alvkräken inte kommit till deras undsättning, och nu hade de uteslutande Zirthimar kvar. Ett styng av ilska sköljde över Ulfruk och han stirrade upp i det vadderade taket av gult silke i ett försök att återigen fokusera sina tankar. Han fick påminna sig själv om att det faktiskt var dvärgarnas egna ansvar att skydda sitt hem, inte alvernas. Det lugnade ned honom en smula, men hans tankar fann ändå inte riktigt ro.
Samtidigt, om drottningen nekade dem skulle det vara en förolämpning mot deras klan. Visserligen vore det inte hela världen egentligen, andra hade försökt och misslyckats de med. Däremot att en dvärg sträckte ut en välvillig hand och nekades av en alv skulle ändå vara ett nederlag. Trots allt, dvärgar bad aldrig på sina knän. I varje fall inte om de inte hette Ulfruk och ville börja idka handel med alverna, tänkte han för sig själv.
Ulfruk visste inte hur hans fränder skulle reagera om det kom ut, oavsett resultat. Hans egna skulle visserligen omedelbart se fördelarna, men frågan är vad de som arbetade för Stenskalleklanen skulle säga. Eller deras politiska allierade för den delen.
Ulfruks breda bringa fylldes av luft när han drog en djup suck. Det var verkligen ett dilemma, och det enklaste vore att lägga tillbaka pergamentet och skrivdonen samt att fortsätta till Järnporten dit hans resa bar hän. Känslan av tvivel pyrde obönhörligt inom honom. Dvärgar och alver hade inte haft en vidare relation på runt femtonhundra år, och visst kunde de inte sitta och tjura i Zirthimar i all evighet, eller?
Ulfruks händer var stadigare nu men hans hjärta pumpade hårt när han sträckte sig fram mot pennan. Varsamt doppade han toppen i det svarta bläcket innan han satte spetsen mot pergamentet och började att skriva.
”Till hennes strålande Majestät Nearena, Drottning av Nela’thaënas och Härskarinna över det Alviska Folket.
Denne enkla dvärg ber om ursäkt för att slösa er dyrbara tid med detta banala brev. Er ödmjuke tjänare.. Ulfruk muttrade fram en svordom innan han doppade pennan i hornet igen för att fortsätta sitt brev. Ulfruk Dvulunzuk i Stenskalle önskar endast det ringaste ögonblick av er tid för påkalla er uppmärksamhet till de fördelar som kunde gynna våra folk om vi återigen enades som fränder i samarbete. Er ödmjuke tjänare besitter inte rätten att tala för Zirthimar, utan endast för min egen klan Stenskalle. Vänskap byggs över tid, och detta brev är syftat att belysa Stenskalleklanens höga önskan att beviljas ynnesten att räkna oss bland Ers Majestäts vänner.
Som ett tecken på att vi är sanna fränder till den lysande Nationen Nela’thaënas.. Ulfruk himlade med ögonen och formligen rös över hur fjantig han kände sig. skulle vi önska ge er gåvor som ett tecken på vår höga önskan att knyta starka vänskapsband med Er högaktade Nation.
Ers Majetstät har sett många åldrar passera, och sett skönhet som en enkel dvärg aldrig kommer kunna förstå. Er tjänare vågar inte ens önska att Ers Majestät delar vår förhoppning om att dessa enkla gåvor av bästa dvärgiska smidekonst skulle kunna symbolisera en början på en nya möjligheter för våra folk att åter enas i syfte likt systrar och bröder.
Detta är blott en dröm, men drömmar är värdefulla och vad som driver de levande att söka skapa en bättre värld för oss själva och andra. Han kliade sig i skägget medan tanken slog honom att i en idealisk värld var alla vättar spetsade på pålar, med hullingar. Som en sista vädjan och min längtan efter att få närvara i Ers Majestäts praktfulla glans skulle jag endast be om ett tecken, så skulle jag färdas dag och natt utan mat, vatten eller sömn tills jag kunde presentera våra gåvor inför Era fötter.
Må Tharûk för evigt välsigna Ert styre och vaka över Ert folk.
Ers Majestäts evige tjänare,
Ulfruk Dvulunzuk i Stenskalle”
Ulfruk inspekterade noga sitt brev, det han ville säga stod där. Visserligen mer motbjudande lismande än någonting han någonsin skrivit förr, men det var där. Ulfruk drog sig förstrött i sitt långa svarta skägg med sin grova hand, och förbannade sig själv över att inte lyssnat bättre på sina lärare när han var ung. Då kanske han kunnat författa ett brev som en drottning kunde ta på allvar.
Handligen var dock utförd, skulle alvernas drottning också se fördelar i bättre relationer dem emellan så kanske hon skulle låta bevilja en audiens. Med största sannolikhet skulle hon dock förmodligen aldrig läsa brevet. Drottning Nearena var inte känd för sin strävan efter diplomatiska relationer trots allt, och en dvärgsk ädlings vädjan torde inte göra något större intryck på en odödlig drottning.
”Nåväl, inget du kan göra åt den saken i varje fall” sade Ulfruk högt för att lugna sig själv. ”Var lade jag nu sigillet igen”. Han rotade runt bland sina saker tills han fann en tung ursirlad stållåda som han låste upp med en nyckel han bar kring halsen. Inuti den låg Stenskallarnas sigill. Ulfruk vek varsamt ihop pappret, och gav order till sina tjänare att ge honom ett ljus. Med ljuset i hand smälte han vaxet och tryckte med kraft ned sitt sigill i den nyformade klicken. Ett skäggigt dvärgansikte med korslagda brutna vapen bakom sig uppenbarade sig i det röda vaxet.
Ulfruk lät vaxet hårdna och ropade på sin bästa Sköldkrigare, ”Einark!”. En äldre veteran från hans garde med skägg vitt som snö och iförd en tung rustning av dvärgiskt smide uppenbarade sig utanför hans vagnsdörr. ”Ja Mäster Ulfruk?” Ulfruk såg med sina blå ögon rakt in i Einarks, med en blick som inte tolererade motsägningar. ”Jag vill att du lämnar över detta brev till alvernas drottning, Nearena. Jag struntar i hur du gör det, men jag vill att hon läser det, förstått?” Einark slog ihop sina klackar och svarade högt ”Ja mäster Ulfruk!” – samtidigt som han tyst undrade för sig själv hur i Loths rövhål han skulle lyckas med ett sådant projekt. Ulfruk räckte honom brevet och soldaten tog emot det innan han bugade och gick sin väg.
Sådär ja, tänkte Ulfruk, nu var det ordnat med, ingen skulle kunna säga att han inte kunde svälja sin stolthet när det väl behövdes. Det bar visserligen emot oerhört, men var möjligt åtminstone.
Han ropade på kusken, ”Grach! Ta oss till Iserion!”. Kusken piskade genast på hästarna och hela sällskapet började röra sig framåt på den lilla ungdangömda stigen. Om några timmar stkulle de nå fram till den stora vägen som till slut skulle ta dem ned till den ökända Järnporten.
-
Nela’thaënas uråldriga och höga träd stod med sin eviga närvaro, och även från vagnen där Ulfruk satt kunde man känna dem nästan betrakta en. Eller kanske var det de alviska spejarna som ständigt var närvarande bland träden. De flesta kunde påstå att de inte känna något, eller ignorera känslan, men det vore en lögn. Skogen var uråldrig, och radierade av alvernas magi som de under årtusenden spridit omkring sig, och för den som inte visste sin väg kunde Nela’thaënas vara väldigt farlig. Där fanns varelser som de flesta aldrig hört om, som inte var vänliga mot utomstående.
Efter att dvärgen Ulfruk skickat iväg Einark in i Nela’thaënas gränser var det inte länge tills väktarna fann dvärgen som ovant och klumpigt rörde sig omkring i skogen. Men de valde att inte ingripa till en början, utan observerade och studerade snarare än att göra något åt saken. Men då dvärgen envetet inte vände om och tillbaka ut ur skogen blev det dags att ingripa.
‘Halt, dvärg!’ sa en kvinnlig alvröst på det allmänna språket, och då hon dök fram bakom träden var det uppenbart att det var en skogsalv på det mörka hår hon hade. Liksom alla väktare var hon klädd i en blandning av bruna och gröna färger, med läder som var dekorerade med alviska mönster, med båge i handen och pilar i koger på ryggen. Alvens ljusgröna ögon betraktade dvärgen med en sträng uppsyn.
‘Har du tappat bort dig från landsvägen?’
-
Einark, fortfarande klädd i sin tunga rustning, hade varit så upptagen med att försöka ta sig fram genom den täta skogen att han inte upptäckt Alvväktarna förrän de ropade på honom. Han svor till för sig själv över sin oaktsamhet, hans gamla lärare skulle aldrig ha förlåtit honom för att han lät någon smyga sig upp på honom. ”Väl mött!” sade Einark, högt och avväpnande. ”Jag heter Einark Oingarzuk i Hammarnäve, och bär ett brev från min herre, Ulfruk Dvulunzuk i Stenskalle, till Hennes Majestät Drottning Nearena av Nela’thaënas. Jag har därför inte tappat bort mig från vägen, utan är på väg till Dal´elath”.
Han hoppades att Alvkrigaren skulle acceptera hans förklaring. Alverna var inte kända för att vara välkomnande mot andra raser som vandrade in i deras skogar. Einark försökte att se så avväpnande ut som en gammal ärrad veteran kunde i full mundering. Han förstod att det var ett, för hans uppdrag, kritiskt ögonblick och försökte sig därför på ett leende. Einarks leende kunde inte beskrivas som vackert, det belyste ärren i hans ansikte tydligare, och även de tänder han hade blivit av med över åren.
-
Väktaren betraktade dvärgen med en blandning av nyfikenhet och skepticism, men såg ingen orsak att dra sin båge eller övriga vapen mot en ensam dvärg. Bäst att försöka hålla det hela så civiliserat som möjligt. Trots allt kunde han inte vara så kunnig om deras seder och traditioner. Ett litet leende dök upp på hennes läppar då han presenterade sig, då dvärgarna ofta hade så långa namn.
‘Mitt namn är Elethi.’ sa hon rakt på sak, det var inte mer komplicerat än så.
‘Men om du är på väg till Dal’elath går du i fel riktning.’ förkunnade hon simpelt, och gjorde en gest åt de övriga väktarna som sade att de kunde återgå till sina positioner. Tidigare hade det inte hörts ett knyst från dem, men nu då de var mer avslappnade kunde man höra flera steg och se flera alver omkring dem som gick i motsatt riktning, med några nyfikna och några ogillande blickar på dvärgen.‘Du kanske hade hoppats på att kunna ta dig förbi våra väktare, och ta dig till drottningen utan att bli stoppad?’ undrade hon.
‘Det är inte så lätt. Men du har tur, för drottning Nearena har nyligen blivit mer mottaglig för diplomater.’ vad som ändrat situationen kunde hon inte säga.
‘Men jag kan eskortera dig, så du får leverera ditt brev och förklara ditt ärende. Men jag kan varna dig om att det kommer bli ett kort besök. Dal’elath är inte öppet för turister.’ -
Einark häpnade över att se hur utsatt han varit, flertalet alver materialiserades ur skogen som från ingenstans. Han beslöt sig för att bocka ”Ja tack Madame Elethi, en eskort vore behjälpligt.”
Han såg henne upp i ögonen, ”Jag vet inte vad ni har för uppfattning om dvärgar, men jag kan försäkra er om att vi inte har för vana att smyga omkring i rustning, det skramlar så. Mitt mål var bara att ta mig så snabbt som möjligt till Drottning Nearena så att jag får lämna över brevet från min herre. Det är mina direktiv, så oroa er inte, jag har inte för avsikt att turista, och som ett tecken på min goda vilja så ger jag er denna att förvara till dess att jag kan få tillbaka den igen” Han fiskade upp sin yxa och vände på den så att skaftet var riktat mot Alvväktaren. Einark var likt alla soldater inte förtjust i att lämna från sig sitt vapen, men tänkte att hela uppdraget förmodligen skulle gå smidigare om han var så tillmötesgående som möjligt. Dessutom så var sändebud som bäst när de var obeväpnade, kanske skulle det även ge ett bättre intryck.
“Skall vi bege oss av då?” Frågade han glatt.
-
Elethi skakade på huvudet åt hans erbjudande om yxan, och skrattade lätt, ett klingande skratt som var behagligt att lyssna till.
‘Behåll du din yxa, mäster Einark, jag tvivlar på att du kommer behöva den men dessa skogar är farliga för främlingar. Om något händer då jag inte har mina ögon på dig kan du behöva skydda dig själv.’ förklarade hon, simpelt, utan att gå in på detaljer.
‘Du kommer få ge över din yxa då vi kommer till huvudstaden, så behåll den tills dess.’Alvväktaren gjorde en gest, och en stund senare kom två yngre alver med två enorma hjortar i led.
‘Bäst att vi tar oss till drottningen så fort som möjligt, så du får levererat ditt meddelande.’ utan att vänta tog en av alvmännen tag i dvärgen och hjälpte upp honom på den ena hjortens rygg, medan Elethi vigt hoppade upp på den andra. De hade sadlar på hjortarnas ryggar och tyglar de kunde hålla i.
‘Går det bra där, mäster Einark?’ undrade hon. -
Einark log med hela ansiktet åt att få behålla sin yxa. ”Tackar ödmjukast Madame Elethi, dyker det upp något otyg så skall jag göra processen kort med dem”. Hans självsäkra leende utbyttes mot en grimas av häpnad när han kände hur någon tog honom i kragen och drog upp honom på en, hjort!
Han kände sig både förvånad, nervös och märkligt uppspelt när han svarade på Alvkrigarens fråga. ”Det går fint, och rätt har ni Madame i att vi bör ge oss åstad snarast möjligt”. Samtidigt som han sagt så undrade Einark var han skulle hålla i sig, det var otänkbart omanligt att hålla fast i Alvkrigaren framför honom, det är en man vid Tharûk. Slutligen beslöt han sig sonika i att hålla sig fast i bakdelen på hjortens sadel. Vid ytterligare lite eftertanke vinklade han även in benen så att han kunde kroka fast sina fötter i Alvkrigarens ben om det skulle behövas. Det visade sig vara klokt eftersom hans nästan kastades baklänges av hjorten när den satte fart.
-
Alverna skrattade sina klingande skratt åt dvärgens uppenbarelse och obekvämhet på hjortryggen, men skratten var inte illasinnade utan mer lekfulla, som barns förtjusning över det hela. Hjortarna sprang med hisnande snabb fart och hoppade vigt över enorma trädrötter och annan vegetation som hästar skulle ha haft svårt med i skogen. Trots det skulle resan genom skogen ta dem nästan hela dagen innan hjortarna till sist stannade utan förvarning. Alverna steg av obekymrat, men dvärgen som var ovan hade säkert en del smärtor i bakdelen, men innan någon hann säga något hade alvmannen lyft ned dvärgen igen.
‘Vi är en kort promenad från stadens gräns.’ förklarade Elethi.
‘Och då vi anländer kommer du möta stadens väktare, Eärmelindo.’ och det fanns något i hennes sätt att säga namnet som sade att det var en respektfylld och alv värd vördnad.
‘Han är en av de första alverna.’ sa alvmannen som hittills varit tyst.
You must be logged in to reply to this topic.