Ett milt leende växer fram på Sahiras läppar medan Nara slår sig ner på golvet mitt emot. Naras gröna ögon trollbinder och för ett ögonblick glömmer hon bort att svara som om de vore ensamma i den stora salen och hade all tid att förlora. Sahira viker med blicken ner i skålen med gröt och hon rör skeden däri med visst motstånd, inte heller hon har någon särskild matlust. Inte när deras mat både ser ut och luktar som väggspackel. Man vänjer sig, hade någon av de äldre sagt, ja, när? Har hon frågat sig i några år nu utan förbättring.

“För dem är varje dag en fest… men det är ett slöseri med maten” Det är orättvist fördelat, all den överblivna mat som går till spillo efter dagen som gott kunde ha fördelas mellan tjänarna kastades istället som om det vore en ren förbannelse att dela med sig. Att vara tacksam för det lilla är en utmaning varje dag. Sahira gör en grimas både över sina ord och gröten men minen mildras när blicken landar på Nara igen. “Utan dig.. vet jag inte om jag hade klarat av det här” Orden landar mjukare, tystare än de andra. Hon vet inte vem som lyssnar och bland tjänarna finns inte många som kan hålla på hemligheter. Alla vill de bli Sharahs främsta tjänare där skvaller och uthängningar blivit vardagsmat. Där fysiska hängningar och publika straff till följd inte alls blivit ovanliga. De måste vara försiktiga, med allt.

Sahira ler lite svagt när Nara stryker några hårtester från hennes ansikte och händerna lockas att fånga Naras kinder mellan sina händer i en kyss. Men blir avbruten tacksamt i både handling och tanke när en av deras arbetsledare och tillika självutnämnda religiösa ledare inleder en gemensam och högljudd bön i salen med sång. De höga falska tonerna som den medelålders mannen tar för tankarna till en pojke i målbrottet och Sahira kväver ett skratt som vill ut i en frustning. Men faller snabbt in i allvaret omkring dem och sluter ögonen. Fångar Naras händer i sina och håller dem hårt. Det enda hon vill be om är att Nara får en bra dag och att dagen passerar snabbt och omärkbart förbi av de adliga omkring dem. Sahira höjer blicken och öppnar ögonen men för en kort stund håller hon kvar vid Naras händer innan hon släpper dem. Frågan får henne att vika med blicken. “Jag vet inte” Hon sväljer impulsen att förbanna palatset och stunden hon blev hitdragen men Yanara hade levt hela sitt liv här och Sahira vill inte göra henne upprörd. Vill lova, dyrt och heligt att hon kan smyga undan men ingen dag i hennes liv är riktigt den andra lik och med sina rumskamrater och sysslor blev det svårt att verkligen komma undan. “Men jag ska försöka.” Sahira söker blicken i Naras gröna ögon som ett halvlöfte i sin egna lite brutna blick. Hon känner inte alls välsignelsen av Ljusets herre med sitt arbete här. “Samma ställe?” Det vore smart att försöka variera sig, hitta nya obevakade ställen för dem att mötas efter dagens slut för om de någon gång blev påkomna så skulle ett par piskrapp säkert inte räcka till.

Mitt i frustningen, som förkläs dåligt i ett plötsligt hostande märker hon den vassa blick som deras arbetsledare skänker dem, eller snarare, henne. Sahiras leende bleknar hastigt när deras arbetsledares blick tycks skära rakt genom alla de andra tjänarna som sitter framför dem. Ett litet orosmoln tycks ta sig form i hennes egna ögon när hon möter blicken som lika snabbt under bönens sång vandrar vidare. Med ett växande allvar klämmer hon Yanaras hand när det hon misstänkt och haft till magkänsla kanske faktiskt visar sig att bli sant. “Jag ska börja det nya passet idag. Med …dem…” Somliga kom faktiskt aldrig tillbaka redan vid första passet. Som ett misstag vore den mest oförlåtliga synd. Är det här ett straff hon får för att hon har svårt att hålla skrattet inne alla de.. alla.. de.. bönestunder de haft. Om Sahira inte höll Yanaras hand kanske hon faktiskt skulle smälta ner genom stengolvets smala springor.

Och hoppfullheten som visar sig i Yanaras blick i det ögonblick innan den viks ner i deras kalla gröt, förstärker liksom olyckan mer. “Det låter underbart” Vad hon sagt och inte vad Sahira själv gjort. För det finns inget underbart i det passet med allt hon hört och framförallt sett. Även Sahira sänker blicken till sin gröt och viskar lidelsefullt men nästan besviket. “Vårat eget hus” Som en dröm man inte ens vågar unna sig drömma. Hon önskar de gjort den upptäckten tidigare. Innan denna dagen. Att det kunde bli deras ställe. En fristad. Tillsammans. “Jag vet inte när jag kan.. ta mig loss..” Hon grimaserar över formuleringen och tvingar liksom Yanara in en sked full med gröt i munnen. Inga kryddor i världen kunde få denna gröt att smaka bättre än den såg ut. Havren måste vara gammal. Hur kunde de göra så, mata dem med det här, det är värre än vad kungahuset ger sina hästar och kameler.

Sahira ser hur skeden tycks darra i Yanaras hand. “Jag önskar du kunde följa med mig..” Ord hon lika snabbt ångrar.  Yanara hade en bra position i köket, hon var säkrast där utom syn och hörhåll för överklassens uttråkat mordiska tendenser. Ändå fortsätter hon, “Du kunde komma med en bricka tilltugg innan mitt skift tar slut” …och rädda mig. Men främst kanske avsluta en potentiellt katastrofal dag med en slags mildrande omlindning eller trumfkort. Det skulle kanske inte rädda henne under andra skiftet men på roterande schema kanske hon kunde klara sig en tid. Värmen hon känner av Yanaras hand i hennes hjälper lite och under tiden de småpratat så har den sjungande bönen avslutats och tjänare runt omkring dem börjar resa på sig för att börja dagens många bestyr. Sahira släpper Yanaras hand och fyller munnen bestämt med ännu en och annan sked av gröten, för hon vet inte riktigt när hon ska komma undan till långvarig rast nog att hinna äta annars under dagen. Med kinderna fulla ler hon med sluten mun, alldeles varmt och uppriktigt men det är kanske mest en mask för den oro hon känner inför passet som inte skulle bli så lätt som de städpass hon haft annars. Men det skulle bli skönt att komma upp från knäna och skrubba golv till att faktiskt passa upp på någon. Där var nog dock inte många ibland dem som skulle hålla med om att tjänsten hon nu fått verkligen var en befordran.

–

Timmarna passerar för de städande tjänarna ganska obemärkt förbi. Man kan avlägset fortfarande höra svepandet av halmborstar i korridoren över stengolvet trots att solen börjat gå ner. Tills dess att en silverbricka bryter tystnaden och far iväg som av egen kraft och skramlar runt över golvet inne i den stora salongen med många meterslånga tunga mörkröda gardiner och hänger för de avlånga moskéliknande fönster, stora vävda gobbelänger hänger över vissa väggar och bastanta möbler i mörkt trä för att  påminna om hemlandet, Iserion. Men det är inte nog för pojken som borde vara en man, Vendrik. “Bort med dina smutsiga händer! Jag sa att det var nog!”Sahira knuffas omkull utan mycket till kraft alls från Vendriks sida, sin något taniga kroppsform till trots. Vendrik rycker till sig både vinbägare och karaff från slaven som en hund med ett blodigt ben. Han ställer karaffen ifrån sig på bordet och låter handen stryka genom det korpsvarta håret för att lägga rätt sin frisyr. Sahira blir sittande kvar på golvet, ställd men inte skadad. Omskakad vågar sig blicken upp till de runt bordet medveten om att hon blivit instruerad att inte söka ögonkontakt. Hon rättar till sina kläder och försöker snabbt komma på fötter.

“Nej!” Skriker bara hennes ögon både till Yanara och situationen de de plötsligt befinner sig i. Inget gör ondare än att se Yanara ens närma sig faran. Hon ångrar det dumdristiga förslaget hon lagt fram för att Yanara skulle hjälpa henne till kvällen. De skulle ha mötts utanför… i vad som kunde varit deras hus. Deras hemlighet som två vandrande andar i det väldiga slottet, de skulle förblivit främlingar och osedda av drottningen och hennes likar. Sahiras ögon brinner också, men inte rodjurslikt mörkt som drottningens utan av ren och skär rädsla. Hon håller andan medan hon hastigt kommer på fötter och tar några allt för hastiga steg fram till Yanaras försvar. “Låt henne gå” Orden viskas och försvinner delvis på vägen som ett ångrat andetag.

Vendrik som försjunken i egna tankar räddat sin bägare från att rinna över av en klumpig tjänare missar nästan helt dramat kring den andra. Karaffen ställer han ifrån sig på bordet och först då egentligen lägger han ögonen på den andra tjänaren, som odugliga kryp men han roas till ett svagt flin åt hans kära drottnings behandling av henne. Det glimmar halvt om halvt något farligt i hans blick när han synar Yanara som ett levande lamm till offer i lejongropen. Det föder en alldeles genialisk idé. “Vi borde ha gladiatorspel på festen av vårat bröllop. Låt dessa ynklingar och andra skabböron slåss mot tigrar och andra monster. Det skulle underhålla våra gäster” Det skulle främst av allt underhålla honom i brist på andra idéer han ännu inte helt lyckats blåsa liv i. Det kunde vara startskottet av något. De sällsamt lyckosamma tankarna avbryts av det han upplever gält i Sahiras röst när hon talar emot dem och hans ögon vidgas, fräckheten! Han lutar sig fram med händerna stödjande mot armstöden och i en överdriven ilska ryter han efter vakterna. “Grip henne! Grip dem båda!”En ilska som gör honom nästan rosenröd i ansiktet över skymfen av tjänarens inbillade status att tilltala dem på det sättet. “Häng dem!” Överväldigad spottar han fram orden som en pojke på en tron han aldrig förtjänat. Han blickar mot Akila för försäkran. Hon kan inte acceptera att den här smutsen talar emot dem.

Sahira ser hur vakterna intill dörren närmar sig men hennes oro är större för Yanara som fortfarande är fast i Akilas grepp. “Yanara…!”