“Allas vårt sken, min drottning, jag föddes för ingenting mindre än detta. Att låta dina styrkor och ditt ljus skölja över resten av kontinenten är min anledning till livet. Sharah brinner inom dig och om det så krävs så sätter vi världen i brand med den elden.” Hon log varmt åt Akila och snart stannade hela armén upp när de kunde se staden i fjärran. Det var en mindre stad, men en stad, dess murar karaktärsenliga Karm och redo att prövas mot deras makt.

“Det kommer glädja dina soldater att få sova under hustak i natt.” Soldaterna hade marscherat länge och nu äntligen skulle de få chansen att strida. De flesta trodde på Akilas styre, militären sedan Nashwars tillträde som översteprästinna lojalitetsgranskades ofta och noga och var redo att agera som drottningens svärdsspets.

Nashwar lyfte fram ett horn från hästens sida och blåste i det. En musikalisk not tjöt så att hela armén hörde den och från mitten någonstans kunde man se en grupp fortsätta röra på sig medan alla andra stannade. Ett stort, tjockt skynke fördes över ett tiotal soldater som bar på någonting tungt och medan resten av armén nu stod stilla och blickade ner över staden, så gick dessa soldater vidare framåt, knappt en fläck i storlek jämfört med resten av Akilas armé som närvarade. Om Nashwars folk hade rätt i sin forskning, skulle det bli en historiskt kort belägring.

Under ett skynke vandrade gruppen med soldater som lämnade armén framåt, som för att skydda sig själva både från ögon och pilar. Det rådde inget tvivel om vad som skulle komma härnäst för staden, de stod inför ett angrepp och när stadens krigsklockor ringde bemannades väggarna med skyttar och soldater. Kommandon skreks bland väggens soldater och pilar började avfyras mot truppen på väg mot staden. De sköt i blindo mot skynket då de inte visste vart under skynket soldaterna stod, och de pilar som ens tog sig igenom det tjocka materialet missade oftast soldaterna, och de som träffades hade ett överflöd av skydd över bröstkorg, axlar och huvud, skyddet helt utformat för att minska risken för att stupa från pilar från ovan. Deras rustningar var tung metall,  inte gjorda för att slåss i, men bra skydd.

“Min drottning, våra själars sken, låt oss se vad dvärgarnas innovation blandad med vår egen kan åstadkomma.” Nashwar log när truppen pressade sig mot stadsmuren. Efter en kort stund backade de undan igen, och när de lämnade väggen stod en väldig, rektangulär trälåda kvar mot väggen. Soldaterna sprang mot resten av armén, men istället för att bli skjutna på började stadens vakter skingra sig, springa undan från väggen i enlighet med befälhavarens direktiv att följa soldaternas exempel och springa undan från lådan.

Ett öronbedövande dån fyllde området kort därpå till sällskap av en massiv explosion och väldiga lågor. Många av soldaterna i armén höll för öronen från volymen från explosionen, och skrik i panik kunde höras från stadens insida när stadsmurens uppsprängda stenar flög inåt och uppåt och regnade över stadens hushåll och invånare, utöver att själva explosionen krävde ett stort antal liv. Innan striden ens hade börjat, hade försvararna försatts i fullständig panik och led av märkbara förluster. Nashwar till sällskap av ett belåtet leende blåste i hornet igen, och Akila’s armé började röra sig framåt.

Att Akila beväpnade sig själv och gjorde sig redo för strid skapade stor stress för Nashwar, men hon behöll lugnet. Hon hade avrått från det, men hon tänkte inte tjata, hon visste bättre. Istället skulle hon göra vad hon kunde för att skydda Akila om det krävdes, hennes krigarpräster redan beordrade att kontrollera slagfältet så att drottningen aldrig skulle försättas i en situation där hon blev omringad. Inte för att det skulle bli mycket till slagfält.

Det tog inte länge innan armén vällde innanför stadens murar genom det stora hålet i väggen och som en tryckvåg sköljde de genom staden i varje riktning, deras rörelser mönsterliknande och systematiska, Akilas armé betydligt mer vältränad än den försvarande vaktstyrkan.

Nashwar lämnade sin häst utanför murarna och den blev omhändertagen av en soldat, hon räknade inte med att den kunde ta sig oskadd genom den rasade. Väl inne höll hon en hand på piskan sin, och den andra greppade svärdet, men vapnen var inte dragna, då hon inte var här för att anfalla, utan för att försvara. Så hon såg sig vaksamt om medan hon följde Akila som en skugga.

Akilas anländande in i staden var synligt från långt och motiverade många svar från de stadsvakter och krigare som inte valt att fly, som då rusade mot deras enda chans att stoppa kriget innan det började. Nashwar lossade piskan och långt innan den första krigaren nådde dem skickade Nashwar iväg en snärt av sin piska som om man tittade noga fick en röd glöd när den var på väg ut och med ett kras slog den igenom bronshjälmen på mannen på väg mot dem och omgående föll han till marken med spasmer, innan han sedan stillnade. Vid det skedet hade en annan kommit ännu närmare henne och Akila, och Nashwar drog då sitt svärd, klev undan från svärdet som svingades mot henne och förde in sitt egna svärd i kvinnans hals hastigt och lika hastigt sedan drog ut det för att vara redo att använda det igen.

“Vårt Ljus, jag känner det! Framtiden ligger under vår häl.” Bakom henne avlossades pilar från anländande Iselemska skyttar och sänkte ytterligare några av de som var på väg mot dem. Akila ville slåss, men hennes styrkor var inte ivriga på att låta fienden komma fram till henne.