“Ni njuter av allt detta gör ni inte?” Han böjer sig ner närmare henne, så nära hon borde kunna känna den glöd och värme som flödade från hans ögon nu. Men också så nära att hennes hand rör vid honom. Hennes fingrar gör så det rycker till i hans lem, hans kropp stelnar helt till medan ett långt stön dras från hans hals. Hennes vågade ord, synen av henne och den magi som flödade gjorde honom känsligare än vad han var normalt. Han lutar sig ner mot henne, böjer med hennes ben så länge det går och hon låter honom. Men han slutar inte innan hans panna rör vid hennes horn, läpparna retsamt nära hennes och hans fria hand nu på hennes bröst. Handen är något omild men tar för sig i hur han utforskar hennes bröst, resten av hans kropp är nu än närmare henne. Men han håller ett litet avstånd mellan dem. Men det är så där retfullt lite ändå. Han vill pressa sig mot henne, känna henne mot och runt sig men han håller sig med ett djupt morrande.

“En byracka är ett halvblod, jag är inget av det. Skapad och utvecklad i avgrunden, de högre skikten där är mitt hem när jag inte är här. Var hör ni hemma?” Han slickar sig om läpparna igen innan han pressar läpparna mot hennes i en kort men hård kyss, en kyss fylld av hetta och begär.

“Jag säger du är halvblod. Hur annars hade du låtit dem hålla dig nere som de gör?” Han slickar sig om läpparna ett retsamt flin som sprider sig i takt med hennes skratt har smittat av sig till honom. Höfterna hans sköt framåt precis lagomt för att låta hans mandom röra vid henne men inte mer innan hans blick lyft mot den som höll hans hand. Hans egen mer aggressiva energi flödade över dem båda där inne, blåste mer liv i allt runt dem. Arzin hade inte missat hennes välbehag och rysningarna som hon ändå inte ens försökt dölja.

“Om jag inte vill vara försiktig då?” Rösten är långsam, orden utdragna, små pauser på precis rätt ställe. Medan hans hand mjukt och ömt började föra tyget från hennes kropp. Blotta allt mer av henne men ändå utan att släppa hennes ben helt. Händerna arbetade lugnt, metodiskt men också retsamt nu då de inte lät sig röra vid hennes hud. Bara vid tyget som sakta försvann, samlades i hög bredvid henne på sätet.

Det kunde helt klart vara så att hon eller andra halvblod var lika eller mäktigare än honom, även om han inte mött någon som var det så skulle han aldrig erkänna att den chansen fanns. Han kanske inte visste allt om henne men han trodde sig vara mäktigare än henne. För än hade hennes förmåga inte fått honom göra något han inte villigt hade gjort annars. Han visste han kunde hindrat sig själv om han velat. Arzin hade stannat sina rörelser flera gånger redan trots hennes ord och inverkan.

“Men om man är starkare…är man då ändå en byracka? Lyssna är jag väldigt duktig på…Lyda…inte lika duktig om det inte är vad jag vill…” Han flinar mot henne, hennes fräckhet var…uppfriskande, hennes orädda sätt var något nytt. Så ofta de andra demonerna vikt sig när han visat sig vara starkare. Här tvingade hon sig till att vara jämlikar även om han kanske var starkare i kraft så var hennes vilja minst lika stark om inte starkare. Åhh det var utsökt på så många sätt.

“DIN byracka?!” Hans hand sköt ut så mycket snabbare än mänskliga ögon kunnat följa, placerar sig om hennes hals eller mot väggen bakom henne ifall hon undviker den. Inte hårt eller våldsamt, mer uppvisande och utmanande. Långsamt släpper han hennes ben, låter handen följa det till hennes höft, vidare mot brösten för att ge dem ena handens fulla uppmärksamhet om hon lät honom. Långsamt men i säkra rörelser gned han sig mot henne, kände hennes fukt och hur den började täcka honom ju mer han rörde sig mot henne. “Inte vara försiktig med er? Då hoppas jag du är medveten om vad du säger…” Han flyttar handen från hennes bröst innan den drar av honom hans tunika, ett svagt rödgult sken pulserade under huden i hans bröstkorg. Handen söker sig till hennes höft medan han ställer sig mer stadig, följt av hur höfterna stöter framåt hårt och bestämt, ser till han bottnar helt i henne med ett långt stön som följd.

Hans bröstkorg pressades mot hennes hand, värmen pulserade som en levande eld och stadigare än hjärtslagen som kunde kännas svagt bakom det hela. Hans hand höll lite hårdare om hennes hals medan tummen rörde sig långsamt längs den tunna huden på sidan av halsen. Leendet som prydde hans ansikte var roat, bredare än normalt och njutningsfullt.
“Du…kommer ha dig en utmaning…när du försöker få mig lyda.” Orden var självsäkra och på gränsen till arroganta medan hans energi flödade från honom till henne från varje centimeter av hud som mötte hennes.

Hennes klor som klöser över huden eggar hans inre mer och mer, höfterna börjar en hård och omild rytm i sina rörelser mot henne. Varje gång han rör sig in trycker han henne upp mot väggen med sin kropp, handen om hennes hals och hur hans läppar nu sökte sig till henne. Den andra handen kramar och smeker över hennes bröst hårt, ett ägande och instinktivt sätt. Stön och dova ljud bytte av varandra i hans bröst medan höfterna blev snabbare men ändå lika hårda i en stadig rytm.

Fingrarna om hennes hals klämmer allt hårdare vid hennes ord, det retade honom lite hur hon försökte göra anspråk på honom. Men samtidigt kunde han inte neka till att det gjorde det hela mer njutbart att hon försökte, åhh så naiv hon verkade där.  Hennes gnyenden tillsammans med klornas utsökta skrapande mot hans hud gjorde att hans ögon rullade tillbaka gång på gång av njutningen. Ett långt stön hördes i en tung utandning.

“Säg det där igen… Hur du vill jag ska visa hur jag vill göra dig till min… Säg det högre…” Rösten är ett djupt skälvande medan höfterna för de ögonblicken är stilla. Men sen ger han henne det hon verkat vill ha, omilda rörelser utan någon rytm. Händer som gör anspråk på hennes kropp och hals. Han står lite mer bredbent, kroppen så nära henne det går, läppar som rör sig över halsen där han kommer åt bredvid sin hand. Ett hårdare bett vid hennes axel som skulle lämna märken på hennes ljusa hy men utan att tränga genom huden.

Hennes? HENNES!? Orden sprider en rödflammande känsla i hans bröst och ut i resten av kroppen. Handen om hennes hals håller allt hårdare tills den helt hindrar andetag. Hans rygg och hud skulle ha röda märken, tydliga men utan att de skulle dra blod från honom. Detta ögonblick av att just nått högsta toppen av extas för att samtidigt känna sig retsamt irriterad av hennes ord, gjorde att hans kropp reagerade något mer kraftigt än han hade tänkt sig. Händer och höfter som rörde sig aningen hårdare än han tänkte sig, men bara hårdare utan att öka takten.

“Inte din… Ingens…” Han sa inte emot hennes ord om byracka denna gången även om han inte höll med om det alls. Hans rörelser och händer skulle inte slappna av innan han kände och hörde hur hon nådde toppen av extas och lustar mellan dem. Då släpper händerna sitt grepp, flyttar sig till hennes höfter medan han andas tungt, ansträngt för att luta pannan mot hennes horn igen medan han håller sig tryckt inne i henne medan kroppen långsamt slappnar av.

Hans läppar och kroppen svarar på hennes kyss, fortfarande med hunger samt begär även när han ännu pulserar i henne. Mer energi än nått som flödar mellan dem nu.
“Nöjd? Aldrig nöjd. Mer, alltid mer…” Det är en djurisk röst om lämnar hans läppar, ljudet av en varelse man varnar för i nattens mörker. För en kort stund hade hörntänderna upp och nere hos honom växt sig längre så de syntes tydligt när han öppnade munnen för att ta ett djupt andetag. Att hennes klor sjunker in i honom gör att han trycker sig närmare mot henne med ljud som kunde varit av smärta och njutning. Händerna rör sig över hennes armar, fingrarna utsökta mjuka i sina rörelser medan den ger sig hän åt att utforska var och hur känslig hon var nu så här i efterdyningarna av deras extas.

“Är ni nöjd? Det känns som att ni är det för stunden…” Han har lutat sig fram och viskar orden i hennes öra innan han biter väldigt retsamt lätt i toppen av hennes lite spetsiga öra. Det verkar inte som att han har någon tanke på att dra sig undan från henne. Ville hon och behövde ta mer från hans energi så var hon välkommen. Men han hade börjat känna hur hon tog av den även om det inte var ens bråkdel av vad han hade inom sig.

“Släpper in folket där ute?” Hans röst är lite frågande men inte så han verkar motsätta sig det hon just sa om att bjuda in fler där inne.
“Det min sköna blir väldigt trångt här inne då.” Med de orden stöter han höfterna mot henne retsamt och sig själv in igen den lilla bit han kunde nu. Sen verkar han fundera på hennes ord, allt medan hans händer nu vilade mot hennes höfter. Tummarna som gör små smekande cirkelrörelser över hennes hud. “Om jag inte vill släppa er då?” Hans ord är retsamma och han flinar snett mot henne innan han slickar sig om läpparna igen och sätter ner henne ordentligt på sätet, drar sig långsamt ur henne för att ta det steg bakåt han kunde.

Men han sätter sig inte ner, utan står oblygt framför henne och lägger armarna i kors över bröstkorgen. Andningen börjar blir mer normal även om kroppen ännu glöder av begär. Ett begär han vet är inte helt naturligt, men det är inget han klagar över utan verkar finna underhållande.
“Vem av er är det jag pratar med nu?” Han sträcker ut handen för att lägga fingrarna om det lilla horn han kan om hon låter honom. Annars kommer handen falla till hans sida medan han möter hennes blick.

Hans blick säger allt hur mycket han njuter av hennes ögon på sin kropp, även om den inte var mycket utöver det vanliga så kunde hans fåfänga inte hindra han format den lite bättre än de flesta andra människorskroppar. Lagomt definerad för att locka en blick, en beröring till men vad som säkert lockade mycket nu var det svaga men pulserande ljus av hans energi som flödade under huden som en fladdrande låga.

Hennes fingrar drar ett nytt långt stön från honom, då hans lem än var känslig, så väldigt känslig så tätt inpå en utlösning. Men det var en utsökt känsla av hennes hand mot sig. Något han välkomnade med att röra höfterna lite mot hennes hand. Detta var något som mer stal hans förmåga att tänka än innan. Girig var han allt och det skulle han aldrig förneka och hennes ord får honom bara le snett. Lägga handen på hennes huvud och fingrar som förvånansvärt mjukt lekte med hennes hår.

“Isla…Mmm ni är en men jag tycker bättre om den jag har här nu…Arzin som ni vet men trevligt, mycket trevligt göra er bekantskap. Vi får se lite vad som ska tänkas ske nu?” Han vill se var hon tog det hela nu. Var nästa steg skulle ta henne och hur girig hon tänkte vara nu när hon hade den chansen. Det var med lätthet han kunde fylla sin energi igen senare men än var den väldigt stark och lockande för den som ville ha mer styrka.

Varje rörelse mellan dem, varje plats där deras hud och kroppar möttes glödde, små glödande flagor fladdrade under hans hud. Gav energi och magi. Den känslan av att kroppen och sinnet blir allt starkare. Hennes hand möter lite motstånd bara för att visa han inte helt gjorde bara som hon sade. Men han sätter sig ner och kan inte låta bli att göra annat än skrocka när han här hennes ord. Var duktig? Åhh så underbart utmanande hon var och det var så länge sedan han mött någon som var det, på ett sätt som kittlade och stimulerade hans inre. Visa sin uppskattning? Det var ord han alltid tyckte om att höra. Dock var känslan som följde av hennes läppar och tunga inte alls som han väntat sig. Njutning gjorde att han för några ögonblick helt tappade andan och förmågan att tänka.

Handen på hennes huvud skiftade form, fingrar gled ihop, blev till fyra istället för fem, ändrade form tills det var som klorna hos en rovfågel som höll om hennes huvud. Klorna skrapade lätt mot hennes skalp, armen svällde i storlek och muskler och för ett par andetag var det inte längre en människas huvud på honom. Det var…något annat. En skalle från en sabeltandadtiger, men större, och hörntänderna längre, två betar sköt ut från underkäken och en kronhjorts horn var placerade på toppen av skallen. Stönet from lämnade den hud och muskellösa munnen var omänskligt och dovt. Men lika snabbt var det borta, allt mänskligt igen förutom den magi och nu sten som pulserade i mitten av hans bröstkorg. Den glödde som av eld och pulserade i takt med hjärtslagen.

“Din lilla…” Han morrade fram orden och drog sedan efter andan igen. Vad? Vad mer kunde han säga där, hon stal förmågan att tala och tänka från honom just nu. Men det roade honom mer än något annat där.