Sparven och Späck hade tagit tillflykt in i ett gammalt gruvsystem dagen till ära innan de skulle ut igen när mörkret kröp närmare. Det var inte vanligt att Sparven umgicks med andra men han hade funnit ett visst tycke för sin nya bekantskap, kanske var det för att Späck luktade blod, vem visste? Dock så höll det Sparven i ett gott humör även om de ett fåtal gånger fått gå igenom Sparvens växande hunger då han cirkulerat Späck tills han blivit bortschasad. Standarden. Sparven visste självfallet inte men hade en svag aning om att Späck på något sätt förstod att doften av blod triggade Sparven när han inte ätit på ett par timmar men verkade finna sig i det oavsett. Det var ju så att om Sparven fann tycke för en personlighet så var han relativt lätt att schasa bort om han började smyga på sig kamraten och blivit upptäckt. Hade Späck varit ointressant så hade han dock antagligen redan varit död.

Sparven låg uppe på en hög av nedrasat grott tak med en avsliten arm i handen från sitt morgon mål som han använde skelettets utstickande bitar som tandpetare. Resterande kroppen låg blod-tömd en bit nedanför högen, blek som snö med ett ansikte förvridet i smärtan han dött i. När han kände sig nöjd med tand rensandet så pekande han mot Späck med den livlösa armen så att det ledlösa pekfingret pekade ut honom där han befann sig som om Sparven avslöjade hans position. Hans gula ögon lös lätt i mörkret i gruvan då ljuset från Späcks eld reflekterades likt ljuset på kattögon hos honom.

“Snart kommer mörkret.. Några önskemål för natten?” Ja det var förvånande att höra Sparven fråga andra vad de ville göra då det var välkänt att Sparven tenderade att enbart göra det han själv ville, men ändå hade han sina tillfällen som förvånade. Han kunde väll KANSKE göra vad han ville på platsen som Späck valde ut eller hur? Den psykotiska vampyren snurrade armen likt en vev så den sorgset flackade runt i skenet från elden och kastade komiska skuggor på gruvväggarna. Komiska om man frågade Sparven det vill säga. Något Späck säkerligen hade märkt under deras “vänskap” var att Sparven kunde bete sig väldigt bipolärt. Ena sekunden var han lugn och i nästa kunde han skratta mörkt av ingen anledning alls vad man själv kunde tro liksom. Samma sak att hans nöje och uttråkade skiftade brutalt vilket var varför han rivit av armen av liket och använde den som pekpinne. Man kunde aldrig riktigt veta vart man hade denna vampyren vilket för dem flest skulle vara skräckinjagande.

Sparven sänkte den avslitna armen från sitt ansikte efter att ha rensat tänderna med dess skelett innan han började snurra armen i luften bredvid sig. Armens livlösa hand flackandes sorgset i vinddraget från hans lilla propel han nu skapade medan han gav ifrån sig ett nöjt litet hummande vid tanken på detta nya lilla äventyr. Informationsövertagande i allmänhet var sällan något tråkigt, speciellt med tanke på att Sparven kunde läsa människors hjärnor likt en öppen bok och tortera dem med informationen de mot sin vilja tänkte på när man frågade om det hela. Fanns många roliga lekar att leka med den kunskapen om man frågade Sparven. Han smackade till med läpparna så ljudet ekade i deras grotta likt en förstärkt vattendroppe, propellerarmen stannade upp i sin sorgliga färd innan den släpptes bara sådär. Armen föll med en duns ner på stenen bredvid honom innan den tragiskt rullade ner för högen till sin för evigt vilande plats på det smutsiga grottgolvet.

Sparven satte sig plötsligt upp, täckt med torkat blod från gårdagens bravader och de katt-lysande, gula ögonen riktades mot Späck. Vem som helst annan person skulle troligen få en mindre hjärtattack av endast det lilla men Späck hade visat sig vara tåligare än vad Sparven först hade trott. Kanske var det varför han fortfarande andades? Vem visste. Dripp, dripp, dropp… Sparven kunde enkelt ha rest sig upp och vandrat ner från sin stenhög men det gjorde han inte. Istället så bokstavligen rullade han i ett tumult ner för stenarna innan han smidigt rullade upp på fötter väl nere på marken igen. Det gick förfärande smidigt för honom och inte ett ljud av motvilja hade lämnat honom då han slagit i stenarna på vägen ner. “Låter trevligt.” sa han som om han inte alls just rullat ner för ett mindre berg av stenar medan de nattlysande ögonen fästes mot grottöppningen som verkade ligga i mörker, perfekt; natten hade rullat in.

Han vände långsamt tillbaka ögonen mot den blödande Späck, genuint intresserad i att sätta tänder i folk självfallet men han bör ju ändå fråga vilka som skulle bli hans offer. Visst kunde han bara ta de första bästa han såg och vrida nacken av dem om de inte visste det de behövde veta men det skulle vara ett miste av blod. “Så vart tar vi oss och vilka lekkamrater är utvalda?”

Sparven var inte direkt en “person” som fann det intressant med småprat och strategier då han var en mer flyktig person som enbart gjorde vad han kände för vilket fick de lysande ögonen att fästas på teckningen aningen kyligt för en sekund. Mestadels för att han fann planer förutsägbara och tråkiga men kanske kunde han finna det roliga i det i alla fall? Han närmade sig Späck lite oroväckande långsamt med blicken fäst på teckningen men för att vara ärlig så var allt med Sparven oroväckande oavsett. Han studerade teckningen med ett lätt klickande av tungan innan blicken vändes mot Späck istället. Det var omöjligt att se på Sparven vad han tyckte och tänkte i lag.

Ilskan hos den andre fascinerade Sparven en aning då han hörde blodet rusa igenom kroppen på Späck och såg hur hans händer skakade till vilket han fann ro i, han gillade emotionella utdrag då han själv sällan eller aldrig själv var mer än likgiltig. Vid Deshnak’s uppdykande så såg han den krokiga skriften på pappret vilket självfallet talade om för honom att Späck inte varit i sitt sinnes fulla bruk då han kladdade ner sin information men för att vara ärlig så var ju Sparven själv aldrig direkt i sitt sinnes fulla bruk heller. Dock så var det omöjligt för honom att bli berusad men det var ju en sak. Så när frågan dök upp så lutade Sparven sitt huvud aningen åt sidan som reaktion över dessa planeringar. Planering.. sådant främmande vatten. Men ja han hade ju inte direkt något bättre för sig så att hitta en vätte kunde ju vara roande med eller hur?

Lite tråkigt att de måste vara snabba dock, han var ju hungrig redan nu men lite vätteblod kanske skulle jämna ut det hela lite grann. Dessutom hade han ju sagt att Späck skulle få bestämma natten så det fick han väll göra då. ” ja ja vi letar vätte, var ett tag sedan jag fick leka med en vätte senast. Kommer vara irriterande at inte få äta på vägen men det löser sig kanske ändå.” Ja enligt Späcks planer så behövde de ju vara snabba trots allt eller hur? Kanske lite snabbmat på vägen om han hade tur. Han vände sig om och sträckte på sig aningen på ett oroväckande sätt innan han började gå ut från grottan in i natten. “Kom då Späck.”

Man visste aldrig med Sparven hur han skulle bete sig vilket kanske gjorde det bra att han för ögonblicket var relativt lugn och faktiskt höll sig till planerna. Han rörde sig tyst och höll sig till skuggorna tillsammans med Späck och undvek att bli funnen av diverse vakter på just det sättet. De tog sig effektivt framåt, stigar blev vägar som sedan blev gator och det vart betydligt mera upplyst vilket gjorde det viktigare för dem att hålla sig till skuggorna.

Till sist stannade de båda upp en bit bort från porten in till den centrala staden i skuggorna och Sparven hörde Späcks ord. Jo det fanns många sätt att ta sig förbi vakterna men med tanke på att de skulle hålla sig så pass osynliga som de bara kunde så vart det svårare. Sparvens huvudplan hade ju simpelt nog bara varit att döda vakterna och gå in i staden annars. Han tittade mot porten och muren runt om staden och tänkte sig att det simplaste var att klättra över muren på ett skuggigt ställe. Ja simplast för honom i alla fall med tanke på att Späck bar på ett ankare med.

“Vi kan klättra över muren.. om du inte känner för lite skådespel? Men blir ju svårt att förklara ankaret om de vill undersöka oss, det säger ju en del bara i sig.” Sa han och klickade dovt med tungan då hungern hade börjat slita i honom och doften av Späcks blod inte direkt underlättade det hela för honom. De kunde ju förvisso döda de två vakterna och ställa upp dem som om de vore vid liv men om någon försökte gå in i staden så skulle det ju fallera. Lättaste skulle vara att klättra, han hade gjort det förr, det svåraste var ju dock att göra det kvickt nog för att bågskytten där de klättrade inte hann reagera.

En bågskytt skulle inte läggas märke till att denna var död på ett bra tag så det var det mest effektiva. Med den tanken så talade han igen. “Vi får klättra. Det är lättare för mig så jag klättrar upp först och tar livet av den närmaste bågskytten, medan jag gör det så kan du börja ta dig uppåt. Det är mörkt och skyttarna är långt utspridda så å så vis kommer vi lättare in.” Jo Sparven må vara en galen och psykotisk varelse men det verkade som att han KUNDE tänka när han väl behövde det.

Sparven nickade till Späcks ord Jo Sparven hade som vampyr inga svårigheter med att klättra upp för en mur då det var nästan som att gå upp för den i hans fall med tanke på det övernaturliga som låg i hans ras. Det var ju inte direkt som att han bara skulle gå rätt upp och ner på muren men ett par hopp skulle lösa problemet trots att muren var hög. Han tog sin plats och inväntade Späcks manöver och i samma sekund som stenen träffade fönstret så for han iväg. Sprang mot muren innan han tog ett imponerande hopp, landade knappt förens han gjorde ännu ett minst lika imponerande hopp följt av ännu ett.

Han landade ljudlöst uppe på muren efter sin serie av hopp och lika snabbt så hade han tagit sig fram till skytten bakifrån. En kall hand tillhörande sparven slogs över vaktens mun som gav ifrån sig ett förvånat gny innan sylvassa tänder sprättade upp hans kött över halsen och blodet flödade in i Sparven. Några sekunder senare hade vakten slutat röra sig och det sista hjärtslaget han någonsin skulle ha lämnade hans kropp med ett svagt dunkande. Sparven satte upp vakten mot en av murens pelare så det skulle se ut som att allt var frid och fröjd innan han greppade en hög med rep som låg i vakttornet, antagligen i förebyggande syfte om vakterna snabbt skulle behöva ta sig ner från tornen. Knöt det runt vakten och pelaren för att sedan kasta ner repet mot Späck då han inte direkt såg scenariot att han skulle kunna hoppa sin väg upp.

När Späck väl var uppe så fästes Sparvens ögon mot stegen ner in i centrala staden innan han tog sig dit för att börja klättra ner i staden. Nöjd och belåten över målet med mat som han fått av den nu avlidna vakten. “Visa vägen du.” Sa Sparven till sin nuvarande allierade innan han tog sig ner på marken.