Ambrosina var inte omedveten länge, snart kom ljuset tillbaka och gradvis hennes andetag. Lämpligt nog skedde det precis efter att faran hade passerat och hennes angripare nu alla låg döda. Hennes dimmiga syn klarnade sakta och hon började undra om hon gjorde allt det hon såg medans det hade svartnat. Det hade varit imponerande, även om ganska klumpigt. Det var inte mycket finess i deras död, så hon hoppades att det inte var hon som hade gjort det. Snart nog vred hon huvudet däremot och kisande såg hon mot den nu blodiga Nenya.

“Du är ingen präst.” Konstaterade hon självsäkert, men med en ansträngd, svag röst och snart lyckades hon fokusera på kvinnan helt. Hon blinkade till när lite blod från skallskadan rann över hennes öga och hon torkade bort det med sin hand, för att sedan slicka den delen av handen ren. Hennes blick trots hennes vila precis var fortfarande trött däremot, hennes energi låg, hennes röst likväl som hennes ögonlock låga och tunga. Hennes näsa fungerade däremot perfekt och hon gjorde en djup inandning genom näsan, och genom det vittrade magi på Nenya. Omgående vattnades det i munnen på henne, men hon tyglade sig själv. Hon hade gått hungrig i veckor, hon kunde åtminstone hålla sig tills främlingen hade befriat henne.

“Tack för din undsättning, min sköna. Kan du hitta nycklarna till mina kedjor? Mannen längst bort borde ha dem.” Ambrosina stod på knä i en pöl av sitt egna blod och nu några andras likväl. Hon nickade mot mannen närmast trapporna.

“Försiktig så att du inte får blod på mina kläder.” Hon vände blicken mot bordet intill honom där hennes kläder låg hopvikta. Hon började få sin känsel tillbaka och kände hur det smärtade i bröstkorgen hennes. Hon såg ner och upptäckte att det gyllene svärdet fortfarande var kvar i henne.

“Och skulle du kunna …” Hon nickade nedåt. Det förklarade varför hon hade så svårt att få ord ur sig.

Ambrosina lyssnade noga på rösten och nästan omgående när hon kom så nära som hon gjorde när Nenya vred på hennes huvud så såg hon vem det var. Hennes ögon öppnades vida nät Nenya hade gått över till kläderna.

“Kusin! Vad kul att se dig!” Hon hostade till och spottade ut lite blod som kommit upp med hostningen. Svärdet hade gått igenom lungan. Det var frustrerande, det skulle innebära att hon säkerligen skulle ha ont ett tag.

“Fina, va? Jag har gjort dem själv! Så snart du befriat mig kan jag visa dig min verkstad!” Hon studsade runt på sina knän så att hon stod på knän vänd mot väggen, med hennes fängslade händer vända mot Nenya för att säkra sig om att hon inte kunde missa dem.

“Jag vill inte vara tjatig, men … svärdet.” Hon nickade mot sin bröstkorg igen.

“Jag minns faktiskt inte.” Hon svarade snabbt, men även om hon hade gett det betänketid så hade hon inte helt kunnat svara på det. Det var veckor sedan. Hon mindes att det hade någonting att göra med något av hennes konstverk, men kunde inte svära på vilket hon hade blivit påkommen med, eller om de ens hade sagt det. Hon tjöt till när svärdet drogs ut ur henne och hon sjunk ihop för ett ögonblick, axlar, huvud och hållning omedelbart sänkta, för att ganska hastigt sedan återhämta sig och räta till sin ställning på knäna. För bara ett ögonblick var det som att hennes kropp hade stängt av för att skydda henne från smärtan.

“Jag minns att de anföll mig på gatan, någon skadade mig och sedan var jag här och han vid trappan snackade om demoner eller någonting sådant. Det var ganska länge sedan dock, jag vill tro några veckor? Staden firade borgmästarens nyfödda.” Hon hade genast lite mer energi, hon kunde omgående känna hennes kropp börja läka sig själv, men det tog alltid länge för lungor och andra känsliga organ. Skador till hjärtat var det värsta! Hon log åt kusinen sin över axeln.

“Viktigare än så dock, vad gör du i den här hålan? Dejtar inte du nya världens herre eller något sådant? Ett ordentligt lyft från … vad hette pojken? Erik Munck?” Hon kunde såklart blanda ihop människor nu, det var trots allt år sedan och Ambrosina hade ibland svårt att minnas gårdagen, men ganska säker kände hon sig i alla fall och åtminstone var hon säker på att det var Nenya framför henne.

Det fanns många saker som Ambrosina inte var, men om hon hade en talang för någonting, så var det detaljer. Överkänslig för dem ibland till och med. Hon lade märke till de små skiftningarna hos Nenya när Ambrosina hade pratat om deras relation, Nenyas and Ayperos, men kommenterade inte reaktionen. Exakt vad reaktionen var kunde hon inte veta, men det kändes inte som att Nenya blev förolämpad av tanken. För Ambrosina kändes det som att Nenya istället hade någonting obearbetat där. Men Ambrosina bara log.

“Han ja! Du har varit ett riktigt samtalsämne runt matbordet kan jag säga. Nu var det några år sedan jag var hemma, men en sådan historia åldras lika väl som ett gott vin.” Hon slickade sig om munnen och med ett ömt leende stirrade Ambrosina på nyckeln nu.

“Tack för att du drog ut svärdet, men du glömde att låsa upp mina kedjor.” Hon vickade med huvudet mot sin baksida där hennes händer var fastklämda i kedjan.

“Lossa mig så kan jag bjuda på någonting gott i min verkstad sedan, så kan vi snacka ikapp oss om allting spännande du gjort sedan du flyttat hemifrån!” Hennes röst började bli mer samlad, mindre ansträngd, mer energifull. Hon var fortfarande utsvulten och otroligt törstig, men att ha sällskap från någon hon kände gav gott om energi. Otroligt nog utan en enda tanke om att faktiskt sluka hennes magi. Hon var familj trots allt.

“Det är nog håret.” Hon log för sig själv. “Det brukade vara svart. Spännande nog har jag inte färgat det.” När handfängslen och kedjan lossnade från henne släppte hon ut en lättad suck och tog omgående fram händerna framför sig och började massera handlederna. De var ärrade och irriterade, men allt blod som var där var gammalt och torkat. Efter så länge med dem på hade hennes hud härdats, det var just i början det gjorde som mest ont. Efteråt skavde det mest och smärtade från passivitet istället för skarphet, kyla eller tyngd. Hon gav sina handleder en kyss var.

“Ja, din familj har alltid varit lite känsliga.” Hon flinade till och drog sedan av sig skruden prästerna tvingat på henne. Hennes kropp var blek, blekare än några veckor i en källare skulle kunna orsaka. Tid borta från solen, eller dålig hantering av kroppen av solskenet verkade vara en livsstil. Hennes kropp visade tecken på att vara undernärd, men just det var nog däremot mycket tack vare de här veckorna utan mat. Annars var nog det mest utmärkande med hennes kropp att den på något svårplacerat sätt inte kändes anatomiskt korrekt. På något sätt kändes hon oproportionerligt lång, nästan som om hon blivit utsträckt. Väl rak i ryggen stod hon strax över två meter lång, någonting som inte alls syntes på henne när hon stått på huk.

Hon böjde sig ner och plockade upp huvudet på den som hade tappat sitt, och satt det under armen när hon sedan gick för att plocka upp resten av kroppen. Hon flyttade runt på kroppen med enkelhet, trots att den verkade väga betydligt mer än undernärda henne. Hon placerade den sittandes mot väggen hon hade suttit fastkedjad i, och balanserade huvudet på det som var kvar av nacken. Hon lutade lite på huvudet och studerade kroppen, och satte sedan benen i kors och vilade armarna hans på låren. Vid första anblick såg det ut som att han mediterade. Hon fortsatte sedan med att göra detsamma med alla andra kroppar, tills de alla satt på rad i samma ställning med exakt samma avstånd mellan varandra längst källarväggen.

“Jag tror inte att mina största flaskor är någonting för dig ändå, men jag hoppas att någonting av allt jag har hemma kan tilltala dig och kanske till och med mätta eller försätta dig i en fylla, vad än du önskar.” Hon plockade upp sina kläder och började med att klättra in i ett par lång svarta strumpor och lite grövre arbetshandskar i läder. De passade helt klart inte in med resten av utstyrseln. Sedan tog hon på sig underbyxor och tunika av det enklare slaget, lika välgjorda som handskarna, strumporna och resten av plaggen. Ambrosina hade gjort alla plagg själv och var väldigt stolt över dem alla. Sedan tog hon på sig en lång, blå klänning som matchade hennes hår, och slutligen en ljusbrun kappa med guldkanter, följt av ett par grova kängor av läder.

“Får jag fråga, är han en demon på riktigt eller är han en sådan där person som man brukar kalla för demon, men de är egentligen bara lite udda?”

“Hur funkar det intima? Kan du bli med demoner, eller blir de vanliga barn efter era dödliga former?” Hon betraktade de uppradade kropparna noga när hon var påklädd och efter lite betänketid gick hon tillbaka till dem. Hon tog tag i huvudet på den som låg bredvid den som hade tappat sitt efter striden mot Nenya och med en fot planterad på kroppens ben började hon med båda händerna slita uppåt och snart nog slet hon loss huvudet på prästen. Det blev inte lika snyggt separerat, betydligt fler skador, men intakt. Hon placerade sedan tillbaka det, och gick över till nästa och gjorde detsamma, fram tills dess att hon hade avlägsnat allas huvuden och satt tillbaka dem. Ambrosina betraktade sedan sitt arbete nöjt innan hon gick därifrån. Hon gick sedan över till det gyllene svärdet som hade använts mot henne och samlade även in skyddet som tillhörde det. Hon fäste det om sig och torkade bort blodet från svärdet med en bit tyg utan blod som hon hittade.

“Är du tillbaka för att träffa dina föräldrar?” Hon log till och plockade sedan upp en krita i kalk prästerna hade använt för att skriva besvärjelser på väggen bakom henne. Hon började rita på marken fram tills dess att hon hade skriftat en av Lloths äldre symboler på marken, som användes av en av hennes kulter förr i tiden. Hon kastade sedan undan kritan och började gå ut från källaren.

“Vi kan rengöra din klänning när vi kommer hem, göra dig fin, jag har lite parfym och annat som kan hjälpa, men frågar du mig passar du bra i skjorta.” Hon började klättra upp för trapporna med avsikt att helt enkelt bara vandra ut på gatan i riktningen mot det gamla arbetsdistriktet. Det såg ut som att hon hade det lite svårt med trappor, det verkade inte riktigt som att hon hade balansen för att bestiga dem väl. Ännu en följd av hennes långa period utan mat. Att lyfta sina ben så högt var lite ansträngande. Mer ansträngande än att slita av någons huvud visade det sig.

“Jag kan gå själv,” Hon fnös till och började gå med lite raskare takt trots att det gjorde ont. Kanske fanns det en gnutta stolthet i Ambrosina som ville visa för sin kusin att hon inte längre var ett barn. En absurd sak att bevisa, det var uppenbart, men någonting kliade i bakhuvudet och hon ville ändå bevisa sig i den här saken för Nenya. Men också för de nu döda prästerna, att de även efter så här lång tid inte hade lyckats ha sönder henne.

“En kort visit och ändå skänker du lite tid åt mig. Vad fint av dig!” Hon log åt Nenya och när de var uppe för trapporna började hon gå lite mer normalt när de kom ut på gatan.

“Men jag måste fråga. Mor säger att din familj anser att det var mors fel att du gav dig av. Stämmer det?” Hon såg mot Nenya och började gå mot arbetardistriktet.

“Kanske var det för att de förstod potentialen som de blev rädda? Jag förstår potentialen och jag är knappt vuxen.” Hon log åt henne. Nu när de gick bredvid varandra på gatan blev det tydligt hur mycket längre Ambrosina var. På två meter, onaturligt uppnådd längd som det verkade på proportionerna såg hon lite ner mot Nenya när de pratade.

“Det bekanta är tryggt. En demon är obekant och världsförändrande. Inte tryggt. Men hade de känt lukten av honom på dig så som jag gör hade de kanske övervägt det. Lite berusande faktiskt.” Hon log åt Nenya och gjorde en lång inandning med näsan.

“Hur summerar man flera år? Inte länge efter att du lämnade lämnade också jag. Stämningen var lite obekväm. Jag reste runt lite, träffade världen och alla dess väsen. Fick en aptit för magi och kunskap. Smakade på lite av det världen hade att erbjuda. Kom tillbaka hit. Provade på lite konst. Var sömmerska. Blev tagen av präster. Och nu hittad av dig.” Hon log brett åt det sista och placerade en hand på axeln Nenyas, och kramade den ömt med handen.

“Vuxit har jag, men jag har själv varit lite oförberedd på det. Kanske någonting i mina gener som visar sig, jag kanske är på väg att bli vampyr?” Hon skrattade till och satte sin fria hand i munnen trots handsken för att känna på sina tänder.

“Dig har jag såklart hört mycket om, men inte i dina egna ord och säkert med en del felaktigheter. Så jag hör gärna din sida av historien.”