“Jag är alltid hungrig, men just nu lite extra. Men jag har gott om mat hemma, det mesta borde fortfarande vara ätbart!” Hon log åt henne och ledde snart in Nenya på en trång sidogata. Efter lite ytterligare vandrande svängde de snart in till en gränd med en mur några meter hög framför dem. Ambrosina klättrade upp på trälådan som stod ställd mot den och med ett studs hoppade hon upp och tog tag i överkanten av muren. Hon klängde sig upp och höll ner handen för att artigt erbjuda hjälpa Nenya över, ett ljust leende på Ambrosinas ansikte. Hennes leende kunde se lite märkligt ut, nästan påtvingat, då hennes blick var trött med tunga ögonlock, nästan som att hon närsomhelst var redo att sluta ögonen och somna.

“Vi behöver inte prata om din historia. Men jag är nyfiken på den. Vill du dela med dig av någonting alls lyssnar jag gärna.” Hon verkade omgående glömma bort att hon hade erbjudit sin hand för att hjälpa Nenya och utan att ta hennes hand gled hon ner från muren till andra sidan. Hon landade bredvid en kraftfull trädörr som ledde in till en av byggnaderna, och drog upp den långsamt. Dörrens vikt var oproportionerlig till dörrens material och storlek och även trots tidigare demonstrerad styrka verkade hon behöva anstränga sig för att få upp dörren. När den väl var öppen stod hon och väntade på Nenya.”

“Välkommen till mitt hem!” Skulle Nenya gå före henne in genom dörren skulle hon inte se något mer än ett tom korridor. Självklart fanns det en magisk port vid gångens slut, men den var dold för det blotta ögat, dock tänkte Ambrosina att Nenya säkerligen hade samma känslighet till magi som henne och skulle märka att hon inte kallade bara en korridor för sitt hem.

“Magi!” Upprepade Ambrosina med aningen mer glädje än Nenya. När de båda var inne i gången stängde hon dörren efter sig. Så snart dörren var helt stängd och Ambrosina släppte den förändrades den trånga korridoren som om man klev igenom en dimma och det var inte längre det de först hade sett. Väggarna försvann som om de vore rök i vinden och avslöjade ett stort rum istället, som enkelt kunde jämföras med en arbetsverkstad. Det fanns bord, stolar, lådor och material av alla möjliga slag utspridda i rummet, på borden och på golvet. Tyger, trådar, verktyg för sömarbete, snickeri, läderarbete med mera var allting till någon utsträckning synligt liggande på bord, stolar, hängande på väggar eller lite varstans. Det var riktigt oredligt i rummet, en slags kaos som inte verkade ha något system till sig.

Utöver den synliga förändringen förändrades även doften. Och rummet doftade död. Det var en metallisk doft i luften, doften av sedan länge undanstädat blod, men inte städat väl nog att det doftande spåret av dödsfall var dolt. Och det var omöjligt att Ambrosina inte var medveten om doften, för den var stark. Dock fanns det inga tecken någonstans om att någon slags kamp hade förekommit i rummet, eller att någon hade dött.

“Välkommen kusin!” Hon sträckte ut sina armar som för att visa rummet de helt plötsligt stod i. Längst bort på motsatta väggen, där korridoren hade slutat i den förra bilden, hängde en stor ädelsten på väggen och den utstrålade en märkbar energi och var väldigt tydligt kraftkällan som den ursprungliga illusionen kom från. Hade man gått närmare hade man kunnat se inristningar i ädelstenen.

Ambrosina vandrade bort till ett av träskåpen som stod vid väggen och även det skåpet hade tecken ristade på sig, men det verkade inte som att det fanns någon synlig kraftkälla. Hon öppnade skåpet och man kunde se kylan från inuti skåpet falla ur det. Hon sökte skyndsamt igenom hyllorna och plockade ut en flaska vin. Hon plockade också ut några mindre flaskor med någonting blått i, helt klart inte vin, och stängde sedan skåpet. Hade Nenya varit uppmärksam hade hon nog kunnat uppfatta högar med köttbitar, glasburkar med frusna väggar där man inte riktigt kunde se igenom glaset, men kunde urskilja att någonting låg i dem, och små läderpåsar lindade runt saker. När skåpet stängdes lyste inristningarna på dörrarna till för ett ögonblick och slocknade sedan.

“Vin? Jag vet inte vad det är för vin, men den förra ägaren verkade mån om det, så det är nog väldigt bra.” Hon log åt Nenya och placerade vinflaskan på bordet framför kusinen. Hon drog sedan ut en stol åt sig själv vid bordet och med ett svep av hennes arm över bordet välte hon ner tygerna och redskapen på det ner på golvet för att göra plats för dem att sitta ordentligt, med bara en flaska mellan där Ambrosina satt och Nenya stod. Hon öppnade en av de blåa små flaskorna hon hade tagit ut ur skåpet och hällde den trögflytande blåa vätskan i munnen. Trots att skåpet verkade ha varit väldigt kallt, baserat på luften som föll ut ur det, var vätskan inte frusen, och den skvalpande vinflaskan verkade inte heller vara det.

“Du gillar inte magi alltså?” Hon höjde ett ögonbryn åt Nenya och log medans hon sköt vinflaskan mot henne.

“Du lever väl och andas magi. Hela vår ätt är väl ändå magisk?” Hon log medan hon följde sin kusins indikation och märkte att det hade runnit ner på mungipan. Hon drog ett finger över vätskan och förde in det i munnen sin när hon var färdig med flaskan.

“Din pojkvän hade inte funnits i världen vår nu utan magi, visst?” Hon vandrade runt bordet och stannade bredvid Nenya, stirrande på packningen.

“Jag kan rengöra klänningen åt dig.” Hon höll ut handen som för att acceptera att Nenya räckte över kläderna till henne.

“Utan magi!” Försäkrade hon Nenya och flinade medan hon såg henne i ögonen.

“Okej okej, ingen pojkvän.” Ambrosina höjde sina händer i löften som för att visa sig undergiven och ofarlig och log sedan åt Nenya. Hon rundade sedan Nenya för att ta hennes packning och slängde den över sin egen axel.

“Om du vill smälta in har jag märkt att det absolut bästa är att klä dig som en tjänare eller arbetare, inte faktisk adel. Det kommer alltid finnas de som är nyfikna på nya vackra ansikten och med fel sorts klänning syns du på långa vägar. Ingen i den kretsen tittar däremot på en tjänare.” Hon flinade och med ett svep av hennes arm tömde ner allting på ett av borden på golvet och hällde ut innehållet i Nenyas packning på bordet. Hon gick sedan för att hämta en träbalja från ett av hörnen och började släpa den genom rummet mot klädeshögen.

“Jag menar inte att vara otrevlig förresten,” Hon skickade ner alla kläder in i baljan. “Jag är bara nyfiken på ert förhållande. Jag vet att jag kan vara lite svårpratad med ibland. Jag tycker helt enkelt inte att det hade varit någonting konstigt med att han var din pojkvän, även om han är gift. Inom det här skiktet av samhället är den typen av förhållanden faktiskt inte ens ovanliga.” Hon hämtade en flaska som såg ut som att den var gjord av järn, och inte större än en liten vinflaska och vickade ner den över träbaljan. Vatten började rinna ur flaskan och det slutade inte, trots att flaskan borde ha varit tom tio gånger om för länge sedan, och snart var baljan full med vatten.

“Vi låter det ligga där en stund. Vill du ha något att äta?” Hon vände blicken mot Nenya och log vänligt.

“Åtrå är jag inte så bekant med. Jag är betydligt mer bekant med att vara osynlig.” Hon log åt Nenya. Hon hade kunnat nämna att hon föredrog just det, att vara anonym, i bakgrunden, det tillät henne att jobba mer med hennes konst och ägna mer tid åt sina tankar. Två saker hon verkligen trivdes med. När hon fick svar om hungern kom hon på hur hungrig hon var själv och gick till skåpet från tidigare som hon hade hämtat dryckerna från.

“Ja det hade varit oartigt av dig, särskilt när jag erbjudit mig tvätta dina kläder och eskortera dig till ditt möte! Det minsta du kan göra är att låta mig bjuda på mat.” Hon flinade och öppnade skåpet och tog fram någonting nerkylt, inlindat läderstycke samt en skål övertäckt med ett tygstycke. Hon stängde skåpet efter sig, plockade med sig en kniv och en tallrik från ovanpå skåpet och lade ner allting hon hämtade på bordet Nenya satt vid. Hon öppnade det första inlindade och det var en ganska tjock röd köttbit som hon började skiva med kniven. Hon lyfte sedan bort tyget från skålen som visade en röra av potatis, sylt och grädde. Hon ställde skålen och tallriken framför Nenya och när hon skivat allt kött lämnade även kniven till henne. Hon placerade några skivor på Nenyas tallrik och började sedan äta från de som låg kvar på lädret.

“Tyvärr har jag ingen människa du kan mumsa på och inte heller något blod, om du inte vill ha mitt.” Hon log ett retande leende åt Nenya medan hon höll upp köttet och tog en tugga. Det var segt, men det var också nerkylt. Inte stelfruset, men kallt nog att det kunde ha kommit från ett färskjagat djur i ett vinterlandskap. Däremot var det tillagat, troligtvis grillat över en eld och därefter fryst, indikerat av det brända ytterskiktet av köttet.

“Eller hur, gott, vem hade kunnat tro!” Ambrosina nickade. “Det är troll!” Hon tog sig en tugga till och log stolt åt Nenya. “Det enda som krävs är att man kokar och torkar köttet ordentligt innan man steker det. Det hjälper också om de inte känner någon rädsla innan de dör. Lite som rådjur.” Hon slickade sig om fingrarna. Hon reste sig upp och sträckte på sig, stretchade och vred sig lite så att lederna knakade och gick sedan över till tvätten.

“Det var länge sedan. Jag saknar dem faktiskt lite, men de är viktiga och jag är jag, så jag håller mig till min verkstad och mina små sysslor. Jag får jaga mina intressen och de behöver inte oroa sig för att jag trampar i klaveret under något politiskt möte. Sedan vet jag inte om de riktigt gillar mig heller. Sarethna käraste när hon tvingar sig på är väl det mesta kontakt jag har, men även henne träffar jag mindre och mindre.” Hon ryckte lite på armarna och gav en blick antydande ‘vad kan man göra’ åt Nenya och ryckte på axlarna innan hon med ett leende satt sig på huk vid baljan med tvätt i och plockade upp en borste ur den som när hon började skrubba mot klänningen släppte ut någon färgad vätska som började orsaka skum i vattnet när det rördes om medan hon skrubbade.

“Varför ska du träffa dem nu? Har jag frågat det? Har du sagt att du ska träffa dem?” Hon flinade till, osäker på vad de hade pratat om ursprungligen. Hon var uttorkad och svulten trots allt.

“Skogstroll,” Rättade hon Nenya och log åt henne. “Men tack för komplimangen!” Tänka sig att hennes kusin trodde att hon hade förmågan att ta ut ett bergatroll. Inte för att Ambrosina hade provat, så det var möjligt att hon kunde det, men hon vågade inte svära på saken. Hon skakade på huvudet för sig själv åt blotta tanken dock, hur hade hon ens gått tillväga? Gift? Nej, skulle förstöra köttet. Angripa från insidan? Ja, helt klart! Då var det bestämt. Ambrosina kunde helt klart besegra ett bergatroll.

Hon lyste sedan upp mot Nenya, ett brett leende och stora ögon. Hon släppte plagget och reste sig upp hastigt för att sedan gå rätt upp till Nenya och ta hennes händer med sina egna blöta, tvåliga. Hennes fingrar var långa nog att de kunde sluta sig helt runt händerna, uppspelthet tydligt i blicken.

“Jag behöver inte vila! Jag följer gärna med! Jag vill se dem acceptera ditt erbjudande!” I Ambrosinas sinne kändes det väldigt tydligt vad “men” betydde i sammanhanget, det betydde såklart att hon ville ha med sig Ambrosina men oroade sig för att hon var utmattad. Det var såklart inget problem.

“Nu när jag är hemma igen har jag tillgång till mina essenser, jag har en för sömn. Några droppar och jag är utvilad!” Hon lutade sig ännu lite närmare och viskade. “Drick aldrig en hel flaska. Lita på mig.” Hon flinade till och släppte taget om Nenya för att sedan börja söka igenom rummet, riktat mot golvet och allt som låg utstrött där.

Klänningen låg i baljan, vars vatten var nu rödfärgat från blodet som blandats i den, men klänningen hade förlorat mycket av blodet och verkade inte ta till sig av det blodiga vattnet. Som om Ambrosinas tvål hade skapat en skyddande täckning som stötte bort blodet från att färga klänningen på nytt.

“Här!” Hon tog fram en lysande grön dryck i flaska från inuti en trasig stövel, öppnade flaskan och lät några droppar falla på tungan hennes.

“Det brukar gå ganska snabbt för den att verka, men jag är redo nu!” Hon var väldigt ivrig att äntligen ha sällskap, att äntligen få träffa sin kusin igen efter så länge, och äntligen få träffa sin familj igen, även om det var i ett sammanhang som lät som utpressning mer än ett erbjudande från formuleringen Nenya gav.

“Ska jag klä mig fint? Jag har säkert några tjusiga klänningar som fortfarande passar. Skräckinjagande? Jag har några plagg för när jag behöver skrämma någon eller utge en hotfullhet. Anonymt? Jag har gott om kappor och annat med stora huvor, jag har masker av olika slag och en stor variation av utstyrslar från arbetarklassen. Praktiskt? Jag har bekväma kläder gjorda för strid, långvandringar, utforskande och utredningar. Strid? Jag har lånat lite olika utstyrslar gjorda för strid.” Hon stannade upp och tog sig ett andetag, när hon insåg att hon sagt allt det där utan att stanna upp en gång, högt energiskt. Hon blundade och tog ett till djupt andetag.

“Det gick snabbt. Jag antar att min kropp hunnit avvänja sig med drycken efter de här veckorna. Från att ta droppar dagligen till aldrig på flera veckor hinner nog skjuta ut allt ur systemet. Men det lugnar sig snart, jag lovar.”

Ambrosina skrattade och skakade på huvudet. “Vem tycker inte om sömn? Jag tycker bara inte om drömmarna. Dessutom finns det på tok för mycket att göra i vår värld för att jag ska sova bort min tid.” Hon gick över till ett av skåpen mot väggen och började söka igenom det, bläddrande mellan galgarna som bar en stor variation av kläder.

“Om vi ska bana väg för kungen och drottningen av Me’ersia borde jag bära någonting där elegans och praktikalitet möts.” Hon tog ut några plagg och lade dem på bordet närmast henne. Hon drog sedan av sig sina kläder och började klä sig på nytt i en svart tunika och underbyxor. I hennes nakna tillstånd kunde man märka att de sår som hon hade när de först träffades nu var borta, de skador prästerna hade gjort nu helt läkta. Hon band kläderna mot kroppen med remmar, då hennes magra tillstånd gjorde kläderna pösiga. När det svarta väl var på henne fäste hon en väst och enskilda bitar i läder över överkroppen och band skydd av läder över låren. Tillslut svepte hon sin bruna, välskötta kappa med guldkanter över sig och slöt framsidan av den så att hon helt dolde sitt skydd av läder.

“Borde jag bära mask? Mitt ansikte brukar göra folk lite obekväma. Jag kan vara din anonyma livvakt. Vad ska du ta itu med? Ska vi trycka till några hot mot det kungliga paret innan de anländer?” Hon smällde en näve in i sin handflata och log uppspelt åt Nenya med ett beslutsamt uttryckt liknande en redo för strid.