- This topic has 35 replies, 6 voices, and was last updated 4 år, 3 månader sedan by
.
-
‘Avfyra pilarna, framåt! Ererthil är med er!’ ropade Aenya med auktoriteten hon alltid haft som befälhavare över gränsvakterna i Nela’thaënas. Men de orden hade aldrig yttrats med så mycket ilska och aggressivitet innan. Hon hade alltid varit en uppskattad och eftertänksam ledare, men sedan hennes tid i Iserion hade hon förändrats. Luften fylldes av susandet från pilarnas ven och den metalliska klangen från klingorna drogs, och hennes rop besvarades av blodtörstiga alvers krigsrop från de som var ute efter hämnd och blod.
‘Döda dem alla…‘ men det sista ropade hon inte ut, utan viskade mer för sig själv då hon spände sin båge och siktade en pil mot en av de beridna riddarna.Aenya Eldhår hade alltid varit beslutsam men eftertänksam, en ledare som gjorde det hon måste göra men inte tog någon njutning av det. Nu var hon som utbytt, och istället stod där en alv med glöd i sina ögon och med en grimas som liknade ett rovdjurs som fick det annars vackra ansiktet att se allt annat än behagligt ut. Alverna som var här idag var inte de stillsamma och artiga alver man hörde om i sagorna, nej dessa var alver eggade till krig och deras vrede var fruktansvärd att se på. Anfallet var för sent att stoppa, och alvernas uppror hade fått sin början.
Det var drygt två år sedan det senast varit beväpnad konflikt här på landsvägen utanför skogsriket, då Iserions sändebud attackerat alverna i ren provokation. Då hade det varit alverna som försvarat sig mot det brutala och metodiska kavalleriet som kallade sig för Blodkorparna. Nu var det istället alverna som anföll människorna, en delegation av sändebud och deras eskort som flaggade Iserion och hus Belsantes banér. Det var som om ingen kunde förväntat sig att alverna skulle lämnat skogen de dolt sig i så många hår, men här var de nu med blodtörst i ögonen då de anföll människorna som kommit österifrån för att möta en av Mahadwens hästfurstar.
–
Några veckor innan hade Aenya oväntat dykt upp i Nela’thaënas, två år efter att hon lett försvaret mot blodskoprarna som tänt eld på skogen vilket slutligen lett till att hon och hennes kapten Camthalion blivit tillfångatagna. Ingen hade hört om henne sedan hon tillfångatogs av blodkorparna, trots allt hade alla utgått ifrån att de var döda, vilket så klat resulterat i att hennes återvändo hade tagits emot av glädje av hennes forna kamrater.
Men snarare att återvända till drottningens tjänst som gränsvakt hade hon istället berättat sin historia om hur hon och Camthalion brutalt blivit torterade, lemlästade och misshandlade av människorna i Iserion. Ett år hade hon arbetat tillsammans med flera av falangerna i Iserion som stod emot styret, och stridit mot Belsantes styre på alla vis de kunnat. Men det hade inte varit tillräckligt för Aenyas hämndbegär, och till sist hade hon återvänt. Med den auktoritet hon hade fick hon många att lyssna på hennes berättelse, trots allt kom alla ihåg hennes uppoffringar och hennes ledarskap, och snart hade hon fått en rätt brokig skara av alver som delade hennes begär av hämnd mot människorna som gång på gång förtryckt deras folk.
Det var dags att ta saken i egna händer, för det hade redan bevisats att drottning Nearena och rådet inte tänkte ge dem rättvisa mot människorna. Tiden att följa deras försvarstaktik var slut, det var dags att visa människorna att alverna hade en styrka att frukta. Framför allt unga alver som törstade efter äventyr och möjligheten att bevisa sig själva flockade till Aenyas uppror, och snart hade de flera ledare i deras ranger. En av dem var Camthalion, alven som varit Aenyas kapten och också fått uthärda människornas grymhet, och den mer lugna Faen.
–
Bara en dag innan anfallet på landsvägen hade Faen, Aenya och Camthalion fått ord om Iserions politiska sändebud till Mahadwen. Det fanns inte mycket tid att förbereda sig, men Aenya hade inte gått att övertyga till försiktighet och ledarna för deras uppror hade samlats.
‘Vi måste stoppa dem, innan Iserion vänder Mahadwen emot oss.’ sa Aenya beslutsamt och slog en knuten näve i sin handflata, hennes brinnande blick facklade från Faen, och vände sig till Camthalion.
‘Vi kan inte låta dem få ett fäste här så nära våra gränser, där de kan sända in attack efter attack mot oss! Tiden att slå till är nu!’ hon gjorde en gest till sin kapten och gamla vän.
‘Säg att du är med mig, Camthalion!’ sa hon och såg på Faen.
‘Du med, Faen, tiden att vara försiktig är förbi! Deras intrång i Mahadwen är en krigsdeklaration, liksom den var förra gången de anlände så nära våra gränser!’Aenyas flammande röda hår yrde omkring henne då hon såg från den ene till den andra, håret som som givit henne namnet Nairfindë, vilket betydde eldhår på alvernas språk. Hon var klädd enkelt i mörkgröna färger, med sin båge och koger på ryggen och en klinga i sitt bälte.
-
Faenrìonae såg uppgivet på medan anfallet utfördes, dold i en dunge där hon satt med den trupp alver som stod henne närmast. De var där som en sista åtgärd, reserver som kunde lägga sig i bakhåll om dessa ‘människor’ visade sig vara starkare än vad Aenya hade förväntat sig. De som omgav Faen här var inte många, men hon hade sedan länge lärt sig att ett välplanerat, oförväntat slag kunde sätta stopp för de flesta strider. Fast mest av allt så önskade hon att hon och hennes inte skulle behövas. Detta var enligt den mörkhåriga alven inte bara ett slöseri med tid, utan ren och skär dårskap.
Sändebud? Det enda detta skulle göra var att spela Iserion och alla andra som ställde sig mot alverna i händerna. Detta skulle få alverna att se ut som de bestar som människorna sade att de var. I det långa loppet skulle denna symboliska vinst visa sig tom, och det skulle stänga dörrar för dem i framtiden. Faen kunde bara hoppas att genom att hålla sig kvar vid sin position så skulle hon kunna hindra det som nu hände från att hända igen.
Men de var för få. De som tänkte som Faen. De syntes på lilla antal alver som hon omgav sig med. Medan Aenya hade en här, så hade Faen endast några dussintal alver som lyssnade till hennes försök att få dem att tänka på framtiden. Att se att det fanns en annan väg. En bättre väg. Framförallt en smartare väg.
Faen suckade då slakten började. Hon höll upp sin hand, visade att det inte var dags för dem att ge sig in i striden. Hon hoppades innerligt att de inte skulle behövas alls.
–
Det var tydligt för Faenrìonae att det inte skulle gå att tala ned Aenya, där de satt i ett rådslag dagen före, men Faen skulle inte förlåta sig själv om hon inte försökte. Alvinnan sänkte pipan från sina läppar för att svara med sin lugna stämma:
“Du byter en tidig seger mot ett nederlag.” Faen försökte förklara, men hon var inte bra med ord. De mänskliga rikena skulle alla få höra att alverna hade anfallit diplomater från Iserion. Det skulle ge dem en anledning att ställa sig med sina ‘fränder’. Varför kunde inte Aenya se att om de skulle kriga med människor, så var de tvungna att tänka som dem? “Kan du inte se att det här kommer få oss att se ut som de som förklarar krig?”
Kanske var det hopplöst. Faen hade gått med rebellerna i hopp om förändring, men de tycktes inställda på att begå långsiktigt självmord. Sen hon gick med var det allt hon kunde göra för att avråda deras mest idiotiska planer, men det tycktes inte som att hon skulle lyckas den här gången.
-
Saskia Belsante
Hon hade svept luckan åt sidan för att betrakta de svarta ruinerna efter Mednas Hallar. Den ödelagda staden låg som som en förkolnad, svart hög vid horisonten. Mellan följet och den forna huvudstaden, på de runda gräskullarna betade en flock hästar. Solen hade passerat zenit och de hade fortfarande en god bit av dagsljus kvar. Saskia reste i en vagn, men med tanke på den så kallade ”vägen” genom Mahadwen hade det varit en betydligt smidigare resa att göra direkt på hästryggen. Det fanns inte mycket till väg egentligen… Det var mer en hårt packad jordstid i hennes ögon. Stenig och vid varje gupp undrade hon om hon skulle slå huvudet i vagnens tak. Hon delade vagnen med en av hennes hovdamer och en av alverna som ordnat mötet med hästherren. Den andra alviska diplomaten red eller gick, hade hävdat att det var för trångt i vagnen.
Saskia hinner luta sig tillbaka innan hon känner ett vindrag vid sin kind, med ett tyst susande och ett stumt “phhhfft” när den alviska pilen satte sig i hovdamen, Lessoras hals. Saskia stirrade på Lessora, som gav ifrån sig ett dovt gurglande läte, innan hon började hosta upp blod och kämpa för att andas. Hovdamen var lika förvånad som Saskia över vad som just hänt. Den alviska diplomaten agerade snabbt, lutade sig fort fram och drog ingen luckan för vagnens fönsterglugg. Saskia tog emot Lessora i sina armar när den andra kvinnan föll framåt och kämpade panikartat med att få luft. Furstinnans händer skakade våldsamt när hon kämpade för att stoppa blodet. Skulle man dra ur pilen eller inte? Den smaragdgröna klänningen, som i sig varit ett konstverk, sölades ner och mörknade av blodet. ”Ssh,, sshh… sååja, såja…” viskar Saskia till Lessora, men rösten bar inte helt.
De alviska pilarna smattrade mot vagnens tak och väggar precis som ett hårt vinterregn. Visst var tiderna oroliga, den stilla friden hade varit bräcklig när de gett sig av – men inte såhär bräcklig?! Följet var inte ett stort följe och de flesta beväpnade var unga män, som nu fick döpas in i striden. Vissa av dem fann sig snabbt i situationen, medan andra försökte fly. Vagnen stannade plötsligt och Saskia anade att kusken blivit sjuken. Lessora hade blivit tyst och stilla, när Saskia såg ner på den andra kvinnan hade hon slutat att andas. Utanför hördes stridens larm, stål som mötte stål, stridsrop – både alviska och Belsantes eller Iserions egna. När de alviska stridsropen nådde även Saskias öron vred hon sin blick till diplomaten, de hade förrådit henne..! Insikten av svektet fick hennes blick att blixtra till. Överlevnadsinstinkterna slog till, precis som de slagit till vid blodbadet. Hon kastade sig mot dörren, men den alviske diplomaten gjorde vad hen kunde för att hindra Saskia att kliva rakt ut i ett nytt pilregn. “Släpp mig! Förrädare!”
-
Aenyas vrede var så stor att hennes händer skakade, och allt hon såg framför sina ögon var sin tid i Iserions fångenskap. Männen utsedda att skydda delegationen, som knappast hade haft något med henne att göra, bar samma uniformer som de män som torterat och utnyttjat henne under månaderna som känts som en evighet i mörkret. Utnyttjat henne, torterat henne, och gjort detsamma med hennes älskade vän Camthalion.
Vreden fick henne att spänna bågen snabbare och hårdare än hon annars gjorde och avfyrade pil efter pil mot männen på hästarna. Ett ögonblick verkade hon inte ens registrera att det fanns alver med i följet, men de var så gott som förrädare de med. Alverna i hennes närhet blev dock vaksamma, och hon vaknade något ur sin blodsvrede.
‘Skada inte alverna, eller adelsfolket!’ beordrade hon och gav Faen en glödande blick över axeln, trots allt hade hon noterat att Faen och de krigare närmast henne inte hade deltagit i deras anfall. Men detta var inte tiden att diskutera sådana saker, nej detta var tid att agera. Istället drog hon sitt svärd, och började med beslutsamma steg gå mot vagnen.Det var inte direkt någon som hindrade henne, för krigarna hade fullt upp med att slåss med alverna. Ljudet av skrik och stål fyllde luften där klingor skar genom lemmar och pilar träffade, samt ansträngda kämpande stön då alver och människor möttes i en kamp om liv och död. De alviska diplomater var dock förfärade av vad de såg, och försökte desperat ropa åt Aenyas krigare att sluta upp med anfallet. Men deras bön ignorerades, och skadan var skedd.
‘Du inne i vagnen!’ ropade hon på det allmänna språket, tung med alviskt uttal, med beslutsamma steg i vagnens riktning. Hennes steg var snabba och beslutsamma, och det röda håret fladdrade ilsket omkring henne och gav henne en skrämmande uppsyn med blicken fylld av vrede och hat.
‘Kom ut ur vagnen!’ vem som var inne i vagnen viste hon inte, men med tanke på flaggorna kanske det kunde vara någon ur Belsante familjen – eller någon av deras sändebud? Tanken på att det kanske kunde vara Vendrik fick hennes hjärta att slå hårdare, för Vendrik var en man hon aldrig skulle glömma.Inne i vagnen höll diplomaten ett hårt tag om Saskia.
‘Nej!’ lovade alven till Saskias anklagelser.
‘Jag vet inte vad som pågår, men dessa är inte krigare som strider under drottning Neareans order!’ sa diplomaten, och paniken i hennes ögon och röst vittnade om sanningen.
‘Ers höghet, jag ber er, stanna inne i vagnen så ska jag försöka få ett slut på detta.’ -
Saskia Belsante
Paniken steg i henne. Pulsen ökade och tankarna skenade. Utanför hördes stridens larm, de ljud som tycktes skära lättast genom vagnens väggar var skriken fyllda av smärta. De dog utanför och hon var instängd i en låda, mitt i allt kaos. Hon klättrade över den döda hovdamen, men hejdade sig med handen på handtaget. Vart skulle hon egentligen ta vägen? Dödsångesten rev och slet inom henne, hon skulle dö. Oavsett om hon stannade härinne eller gick ut. Kunde den alviska diplomaten vinna lite tid? Hon drog en skälvande suck och strök sig om ögonen, strök bort tårarna som gjorde sikten dimmig. Saskia sjönk tillbaka på sin plats. Det måste finnas en hemlig lucka någonstans i den här vagnen, det fanns alltid hemliga luckor för frälse att fly om det behövdes. Hon var knappast den förste som behövde en sån lucka.
”Vinn mig tid.” mumlade Saskia med en röst, som knappt bar. Hennes röst var knapp mer än en viskning. Hon vågade knappt andas i rädslan för att de utanför skulle höra henne. De kom överens om att Saskia skulle låsa efter att alven gått ut. Med rörelser som var smidiga som vatten klättrade den alviska diplomaten över den döda kammarjungfrun och öppnade dörren fort och slank snabbt ut, som en vessla. Saskia var snabbt på låset och såg till att dörren låstes bakom alvens rygg. Under tiden som hon hörde diplomatens myndiga, men lugna stämma tala till anfallarna utanför – på alviska, stirrade Saskia på den döda kammarjungfrun. Den enes död, den andres bröd. Saskia började snabbt snöra av sig sin klänning. Det var otroligt mödosamt och krångligt att byta överklänning med Lessora. Men likstelheten hade ännu inte slagit grepp om kammarjungfruns kropp. Saskia slet av sig sin tiara och fäste den på den döda kvinnas hjässa. Det kanske skulle vinna henne lite tid, om de trodde att de dödat henne. Hon slet av sig smycken krånglade på dem runt Lessoras hals, försökte undvika att stirra på pilen som klyvt den smäckra halsen. Saskias fingrar var hala av allt blod och hon skakade, det var svårt att pilla med smyckenas små krokar och spännen.
Det var svårare än vad hon trott att klä på sig själv, hela sitt liv hade hon haft folk som klätt henne. Hon grät både av frustration och skräcken, hur kunde hon vara så hjälplös?! Men nöden var uppfinningarnas moder och hon gjorde det hon förmådde. Bara det såg ut som att hon var klädd. När hon var klar, märkte hon att samtalen utanför tystnat och hennes puls ökade på nytt, hennes hjärtslag slog så hårt att det var det enda hon hörde. Saskia smög fram till dörren och försiktigt, så ljudlöst som hon kunde, drog hon ifrån låste och knuffade upp dörren, bara en liten springa så att hon kunde kika ut med ett öga. Vad händer..?
-
Det var svårt för Faen att hindra en äcklad min från att sprida sig över hennes drag då hon iakttog slakten framför sig, men för sin grupps skull höll hon minen stilla. Människorna hade inte en chans mot alverna, men trots det så tycktes Aenya endast tänka på att driva på slakten. Be dem ge upp, tanken ekade i Faens sinne. Be dem ge upp. Om människorna fick chansen skulle de inte fortsätta slåss. Allt de blod som spilldes blötte marken helt i onödan. De hade kunnat göra detta så mycket bättre…
I ögonvrån såg Faen hur en av alverna i hennes närhet började fingra på en pil i sin båge, och hon gjorde en kvick gest med en utbredd hand, nekande. Vänta. De skulle inte lägga sig i. Inte så länge de inte behövdes. Faen hade ingen som helst önskan att bloda ned sina händer i en poänglös slakt.
Sedan fick hennes ögon syn på alv diplomaten som steg ut från vagnen, och hennes hjärta slog ett extra slag. En av deras egna. Säkerligen kunde Aenya fortsätta nu. De skulle kunna sköta det hela fredfullt härifrån. Säkerligen….
-
Då diplomaten steg fram stannade Aenya upp något. Hon hade trots allt inte förväntat sig en av deras egna stiga ut ur vagnen där hennes mål fanns. Nej, snarare hade hon hoppats på att i vagnen skulle sitta någon ur Belsantefamiljen. Ilskan bubblade inom henne över att hennes förhoppningar kanske skulle gå isär, och med en aggressiv gest höjde hon sin hand.
‘Sluta strida!’ beordrade hon på aela, och ropade sedan på människornas språk.‘Lägg ned era vapen, om ni värderar era liv!’ de vigulanta alverna tog några steg bakåt från sina motståndare med bågar och svärd redo, och det var enkelt att se att striden var slut. De iserionska krigarna verkade tveka ett ögonblick, men även de fick inse att Iserions och Belsantes heder inte var värd deras liv. Speciellt inte nu då flera av dem redan flytt medan andra låg döende på marken.
Aenyas gröna ögon for från den ena människan till den andra, med en min av avsmak över vad de och deras uniform representerade. Men det var en sak att dräpa människor som kom dit för att förstöra, en annan att dräpa en diplomat under drottning Nearenas beskydd. Diplomaten var en högalv, det var tydligt på hennes ljusa hår och isblå ögon, troligen en från adelns inre cirkel och personligt utvald av drottningen. För den som var lite mer skarp i sinnet var situationen som stod framför dem inte långt ifrån de alviska inbördeskrigen några hundra år innan som utspelat sig mellan den regerande klassen och arbetarklassen. Aenya, en skogsalv, med blodigt svärd i handen, som stod ansikte mot ansikte med en av de mer priviligierade alverna.
Aenya såg milt irriterad ut över att behöva stå ansikte mot ansikte med diplomaten som ställt sig mellan henne och vagnen.
‘Vem är det ni eskorterar?’ ville Aenya veta. Diplomaten verkade nästan tappat talförmågan, för sådant våld som Aenya och hennes följare utfört var helt emot alvernas linje och drottningens politik.‘Vem har auktoriserat denna attack? Ni har ingen rätt att anfalla en fredlig delegation som inte hotat våra gränser…!’ sa diplomaten, som försökte hålla sin röst i kontroll men att blodet och våldet omkring henne påverkade henne var tydligt i den darrande rösten.
‘Vi, det alviska folket, har tagit saker i egna händer.’ sa Aenya simpelt. ‘Eftersom drottning Nearena inte skyddar våra gränser, är vi tvungna att göra det själva.’ Svaret fick diplomaten att genomgå en rad känslor, blandade av sorg men även ilska över hur Aenya inte respekterat drottningens auktoritet.
‘Vem är det ni eskorterar?!’ upprepade Aenya med högre röst och tog ett steg närmare diplomaten, som höjde sina händer i försvar.
‘En av Saskia Belsantes allierade som för hennes talan!’ svarade diplomaten, det var den bästa lögn hon kunde komma på i stunden.
‘Men jag är rädd att ni redan dräpt henne!’Aenya fnös bara åt hennes ord, och gjorde ansats att ta sig förbi diplomaten men hon ställde sig i vägen och försökte ge mer tid åt Saskia, som hon lovat göra.
‘Jag har inget otalt med dig, diplomat, flytta dig!’ röt Aenya med sammanbitna tänder, och tog ett steg bakåt för att höja sitt svärd mot diplomatens bröstkorg. De andra diplomaterna som stod på fältet gav ifrån sig ilskna protester, att en alv hotade en annan med vapen var ett grovt brott ingen sett sedan inbördeskriget.
‘Sluta skydda dessa människokräk!’ -
Arathiel fnös till från sitt gömtälle. Allt hade stannat av innan de sanna troféerna var döda men det var väl så saker fungerade på människors termer, låt de låga dö så länge de pomösa politkerna fick leva för att fortsätta förhandla bort alvernas egenvärde. Det var slugt av mänsklig adel men det var ett mysterium varför mänskliga krigare fann sig i detta. Människor var verkligen enfaldiga om de så lätt kastade bort sina liv för att skydda någon som såg ner på dem så mycket. Om de ser ner på sina egna försvarare att ha med dem som försmmbar buffert måste de ha ännu lägre värde på icke-människor.
Och nu hade även rebellerna fastnat i politiensröda tråd. Diplomat. Arthiel spottade ut ordet torts att det var en inre monolog. Varför hade averna ens en diplomat hos människorna, hen var bara där för att förse människorna en väg till att lura alvena till mer underkastelse utan alt för mycket blodspill. Men nu skulle det ju vara slut på det. De skulle inte få möjlighet att förhandla bort alvernas heder, att försöka trycka ner alverna SKA kosta blod, inte tomma ord och pengar.
Så varför har allt stannat upp? Att följa Aenya sklle ju vara annorlunda, hade Arathiel velat tolerera sånt daltande hade hon fortsatt följa den svaga drottningen. Men det är klart, Aenya skulle ju behöva på nåt sätt försvara sina handlingar. Såhär långt hade människomittan spridit sig, att även en rebell måste smeka fiendens högsta höns med silkesvantar. Om inte de silkesvantarna sköt först…
Arathiel log brett. Såhär kunde hon hjälpa Aenya. Ge henne en öppning.
Hon spände sin båge… siktade på vagnens fönster och var noga med att inte träffa något i vagnen. Ingen skulle kunna se att en pil i farten var en alvisk pil, folk som spänt höll gonen på vargnen från andra sidan sklle bara se en pil flyga innfrån vagnen mot åskdådarnas generella håll. Det sule räcka med en eller två nervösa händer där ute för att släppa iväg sina pilar och den rättsmäktiga stirden skulle få liv igen.
Pilen ven igenom vagnen och ut på andra sidan, förbi diplomaten för att knuffa ödet i rätt riktning.
-
Saskia Belsante
Hon såg diplomatens ryggtavla, hon hörde inte orden som yttrades till de attackerande alverna. Men hon bestämde sig för att hon inte längre kunde sitta i vagnen och invänta sitt öde. Saskia stängde dörren försiktigt igen och såg sig omkring, till slut fick hon syn på luckan, dold under en av sittbänkarna. Försiktigt öppnade hon luckan och kröp ut. Det var inte första gången hon behövde röra sig tyst och försiktigt. Hon stängde luckan efter sig och låg en lång stund under vagnen, betraktade hur några alver steg fram och hörde hur fönsterluckorna bröts upp. Upprörda röster, på ett främmande språk som troligen bekräftade den döda Lessora. Saskia slöt ögonen en stund, hon behövde ta sig härifrån.
Hon fick sin chans när den alviska diplomaten får en pil i ryggen och faller ihop, skrikande av smärta. En stund uppstår det förvirring, kaos bland alvernas egna led, vilket också de mänskliga soldaterna uppfattar. De modigaste av soldaterna från Iserion fattade vapnen på nytt och högg ner de alver som stod närmast. Saskia önskar att hon kunde minnas vilka de männen var, men hon kunde inte lägga någon tid åt att memorera deras ansikten. För de gav henne fönster där alvernas uppmärksamhet inte låg på vagnen. Ett tillfälle för henne att kräla bort från vagnen och in bland vegetationen vid sidan av vägen. Hon fortsatte att kräla, vågade inte resa sig upp. Saskia kröp in i en rotvälta och försökte andas ut. Hon skakade häftigt av adrenalinet. Saskia tryckte sig mot den jordiga klumpen och hoppades på att göra sig osynlig. Andades genom klänningens ärm, för att dämpa sina häftiga andetag – som om hon var rädd att de skulle höras över den vinden som drog över slätterna.
-
Ett plötsligt dundrande kunde plötsligt höras. Ett lågt mullrande som i takt blev allt med högljutt och tydligt och snart stod det klart att det var hästar som närmade sig, hästar som i full galopp red mot stridigheterna. De kom över krönet några sekunder därpå. Två dussin krigare till häst, klädda i rustningar av läder och metall, de flesta bärandes spjut i händerna och svärd vid sidan.
Ett av dessa spjut kom vinande genom luften och slog ned i marken med en hård duns, precis mellan Aenya och en av de mänskliga soldaterna. Det darrade lite där det satt, en grön vimpel hängdandes från dess långa skaft.
Mannen som kastat spjutet höjde en näve i luften och hela kompaniet med ryttare stannade tvärt ett par meter ifrån stridigheterna. Han lät sin häst ta några ytterligare steg framför de andra innan också han stannade till och betraktade blodbadet framför sig. Hans blick gick först mot de sårade soldaterna kring vagnen, och sedan mot alverna som dykt upp från skogsbrynet. Det här var ytterst ovanligt, men det förstärkte bara hans beslutsamhet i att försöka få Iserion på sin sida. Alverna hade gått för långt. Om det skulle visa sig att de haft ihjäl Belsanteflickan…
Den långhåriga, blonda mannen i sadeln drog en djup suck och harklade sig sedan högljutt, även om han var mer än medveten om att han redan hade fått allas uppmärksamhet när spjutet slagit ned i marken.
”Är det någon som vill förklara för mig varför ni spiller blod på Haedos slätter?” Frågade han högljutt, men exakt vem han riktade frågan till var inte klart, troligtvis för att han inte visste exakt vem han skulle fråga.
-
En pil i ryggen. Faen slöt sina ögon och tog ett långsamt andetag. Första dagen, och den här så kallade revolutionen gick redan för långt. Att de inte bara dödade, men att en av deras egna hade fallit. Obeväpnad. Det var nog för att väcka ilska i den mörkklädda alven, men hon tvingade ned den. Ilska skulle bara få ännu mer folk dödade.
En sak var dock säker. Faen var fast besluten att det hade varit fel beslut att följa Aenya. En övertygelse som bara blev starkare då hon hörde ljudet av hästar, och fler människor red in. Dessa invånare från Mahadwen. Det var inte svårt för Faen att se hur det här skulle se ut för dem. Alver som anföll diplomater ute på ett fredligt uppdrag. Precis så som hon sagt.
Detta var helt klart fel beslut.
Och hon var fortfarande.
Med en blick till det dussin som följde henne så gjorde Faen ännu en gest. Hon höll ut handen, drog den till sitt bröst, och upp över huvudet. Retirera. Det här var inte hennes strid längre, och inte deras heller, om de ville följa henne.
Långsamt, med tveksamma blickar, så började alverna som låg i bakhåll dra sig tillbaka, dolda av dungen.
-
Även om Aenya kände stor avsmak för dessa diplomater som till synes var på människornas sida hade hon aldrig valt att skada en. Att plötsligt se pilarna vina utan att hon beordrat om det fyllde henne med ilska, och hon skrek för att få stopp på det, men för sent. Striden var i full gång och hon såg några alver falla under iserionska svärd. Deras skrik ekade över slagfältet, och snart blev människorna övermannade igen – åtminstone de som inte lyckades fly undan. Allt detta kaos gjorde så klart att åtminstone inte hon såg Saskia där hon kröp.
En pil hade träffat diplomaten i ryggen, och det utfallet chockerade Aenya lika mycket som det tycktes chockera diplomaterna. En stund stod alla bara stilla igen, innan ilskna röster i protest från alvdiplomaterna ekade över vad som blivit ett blodigt slagfält. Aenyas gröna ögon såg sig hårt omkring, som för att söka den skyldige, och hennes blick landade på Arathiel med sitt leende. Aenyas gröna ögon tycktes borra sig i den unga alven som pilar, men detta var inte platsen eller tiden att ta den diskussionen. Hela situationen höll på att utmynna i katastrof, men det fanns ingen annan väg att gå än framåt.
‘Hjälp henne!’ beordrade Aenya skarpt och gestikulerade åt diplomaten med pilen i ryggen medan hon gick mot vagnen för att sparka in dörren med en välplacerad spark. Aenyas ögon hann ta in scenen i vagnen några korta ögonblick, kvinnan med pilen i halsen som bar en adelsdams dyra kläder. Hon böjde sig ned för att studera kroppen, men hann inte göra en noggrannare undersökning av vagnen innan hon blev avbruten av hovarnas slag.
‘Vad nu?’ svor hon sammanbitet, men svaret kom rätt tydligt då hon steg ut ur vagnen och ett spjut landade i marken medan hon placerade en pil på sin båge. Hon visslade några snabba signaler som fick de alver som fortfarande var krigsdugliga att samla sig i formation, med spjut och svärd främst och bågar bakom i riktning mot de annalkande Mahadwenska ryttarna.Aenya tog några steg framåt för att möta hästfursten.
‘Detta är inte er strid, hästfurste.’ sa Aenya simpelt med sin sjungande accent på det allmänna språket.
‘Denna strid är ett svar på alla krigsbrott Iserion utfört mot Nela’thaënas folk, och Nela’thaënas själv.’ och med det menade hon så klart skogen som blivit bränd då hon själv blivit tillfångatagen av kompaniet utsänt från Iserion. Och likväl syftade hon på striderna som skett så många år sedan i alvernas skogar mellan Iserion och Nela’thaënas, som fortfarande var färska i alvernas minnen men som kanske börjat blekna för människorna.‘Jag råder er att vända om.’ sa hon, och slängde en blick åt Faen där hon och hennes krigare var dolda. Men det verkade som om hennes farhågor sannats, och att hon blivit övergiven.
-
Arathiel deltog entusiastiskt i striden, nöjd med sin insats. Aldrig igen ska dessa människor få gömma sig bakom förrädiska alver och tro sig kunna segra utan en strid! Det hade svidit att skjuta en alv men hon var ganska säker på att det inte var dödligt, i alla fall inte direkt dödande, syftet hade ju bara varit att sätta igång striden igen. Hon fick trösta sig med att det bara var en diplomat. Hon spottade på marken, människor var verkligen vidriga, deras användande av smutsig politik hade fått något så ädelt i grunden som diplomatyrket att lukta som pesten. Nej, alvernas heder kan inte längre förhandlas bort av sluga människor som kan tricksa med ord. De kanske hade lurat drottningen och diplomaterna men det fanns fortfarande alver som värnade om sin frihet och heder och om eld och blod är enda vägen dit, låt det så ske. Det var människorna som eliminerat alla fredliga vägar så nu var det bara att skörda vad de sått.
Kontrasten var påtaglig, efter att ha smugit som en räv till att bli en ren vilde på slagfältet. Men hon kunde ju inte smyga mer efter att ha fått igång striden, nu var det hennes plikt att se till att så många rebeller som möjligt överlevde.
-
Flera av alverna verkade inte måna om att sluta slåss, trots att deras ledare gett signal för detta. Med en handgest fick han några av de andra ryttarna att placera sig och sina hästar mellan de stridande parterna, innan han själv satt av från sin häst.
Hans fötter slog i marken med en dov duns, varpå han stegade fram till Aenya. Han hade visserligen sitt svärd vid sin sida, men han hade inte dragit det, och verkade heller inte ha någon tanke på det. Istället lät han sin gröna blick fara över de människor och alver som stupat, och rynkade lite på näsan, som om han funderade över hur han skulle förklara det här för sin herre.
”Jag är rädd att det inte är ni som bestämmer det. Det här är inte Nela’thaënas. Ni befinner er i Mahadwen, och det här…”, han gestikulerade mot vagnen och de döda människorna, ”… Är min fars inbjudna gäster”, fortsatte han sakligt.
Med en suck drog han upp sitt spjut ut marken och snurrade det lätt i handen.
”Vill ni dräpa människor från Iserion så får ni göra det i er egen skog, eller i Iserion, men Mahadwen står utanför er konflikt. Jag skulle råda er att låta det förbli så”, tillade han i samma sakliga tonfall, innan han gick fram till vagnen med den döda adelsdamen. Han var helt och hållet redo att mötas av Saskia Belsantes sköna anlete, Iserions ros, men det han såg fick honom att stanna upp.
Han lutade sig in en bit i vagnen och lyfte lite på klänningstyget med spetsen på sitt spjut. Sen skrattade han plötsligt till och andades ljudligt ut, märkbart lättad.
”Vid Erethil! Och här trodde jag att ni haft ihjäl Saskia Belsante, men det här är ju någon annan jänta!” Utbrast han lättat, bara för att snart få en liten bekymmersrynka mellan ögonbrynen.
”Så vart är hon?” Frågade han och vände sig mot Aenya med en något förvirrad blick.
-
Aenya betraktade mannen där han steg ned från sin häst, hennes blick hård och kanske lite trotsig. Hästfurstens ord påverkade inte henne, och hans lilla spel med sitt spjut lika lite.
‘Mahadwen påstår sig vara våra allierade, och ändå bjuder ni in våra fiender?’ frågade hon, fastän det var mer ett konstaterande.
‘Iserion har än en gång tagit krigare till våra gränser, det är något vi inte längre kan tillåta. Så som de fått oss att betala med blod, är det nu deras tur.’ sa hon och gjorde en gest mot de döda krigarna på marken, medan hennes kalkylerande ögon betraktade hästfursten där han gick till vagnen.En susning gick genom hennes kropp vid hans ord. Så hon hade haft rätt – systern till sadisten Vendrik Belsante var här – de hade bjudit in henne och väntade henne! Och det fanns ingen chans att hon skulle låta Saskia falla i Mahadwens händer, inte nu då hon var så nära att slå Iserion där det kändes. Saskia måste på något vis ha flytt ut ur vagnen då det hela började, och hon kunde inte ha kommit långt.
‘Mitt folk har henne.’ sa hon allvarligt men högt så de andra skulle höra henne, med blicken fäst på hästfursten. Så de förstod att spelet hade skiftats – att de skulle försvara sig om det blev nödvändigt.
‘Hon är redan innanför Nela’thaënas gränser, med våra allierade.’ hon gjorde en gest åt sina krigare som snabbt skapade en formation bakom henne med höjda bågar, spjut och svärd, och hoppades att Arathiel inte skulle vara lika skjutglad denna gång.‘Jag uppmanar er att ge er av, son av Mahadwen. Erethil önskar inte blodspillan våra folk emellan.’ Bara ryttarna gav sig av, skulle de hitta Saskia.
-
Saskia
Hon kurade i sin rotvälta, lyssnade till mardrömsliknande ljud. Mullret, skriken.. och sen tystnad. Utan att hon tänkt på det hade hon knipit ihop sina ögon och kurat ihop sig. Kroppen värkte efter den obekväma ställningen som hon suttit och spänt sig i. Hennes hjärtslag hamrade på innanför hennes bröstkorg. Men visst.. det hade tystnat. Hon öppnade långsamt sina ögon och drog flämtande efter luft. Plötsligt dök ett ansikte upp mitt i rotvältans öppning. Saskia såg de spetsiga öronen och skrek 50% överraskat och 50% livrädd, samtidigt som hon måttade en spark mot alven. Saskia kände hur hennes fot träffade något mjukt och hörde ljudet av brosk som krossades, som lät ungefär lika högt som dånet från ett fallande träd (åtminstone i hennes inre lät det så).
Den alviske spejaren höll baklänges, blev förmodligen lika överraskad som henne. Han började skrika av smärtan i den brutna näsan. Hon hade fått in en fullträff. Alven tog sig över sin näsa, blodet sprutade ut i kaskader och smärtan blixtrade i hans huvud. Saskia kravlar sig ut ur rotvältan och försöker krypa under ljungen. Men med tanke på hur mycket spejaren ylade av smärta, så var det dumt att ens försöka smita osedd. Hon hade sluta skrika.. trodde hon? Snubblade upp på fötter, kastar en blick mot vagnen. Där det såg ut att vara ett dödläge mellan alver och Mahadwiska ryttare. Saskia andades snabbt genom sin halvöppna mun, hon såg ner på alven – som fortfarande vred sig i sina plågor i den blommande ljungen. Åsynen av blodet och näsan, som såg ut att fått en ny placering på alvens högra kind, gjorde henne riktigt illamående.
Bakom henne fanns den millånga slätten.. långt borta skymtades hennes hemtrakters berg och den brända, forna huvudstaden. Saskia chansade, hon började springa mot Mednas Hallar – det var trots allt närmare till drakvistet än till Den Fria Staden. När hon sprang, insåg hon att hovdamers klänningar inte var gjorda för den här typen av terräng. Tistlar, stenrösen och snåriga taggbuskar rev och slet i kläderna. Vackert siden är också skört… Till slut, uppgivet och desperat, stannar hon till och tar tag i klänningen. River hårt i en stor söm, som redna blivit spräckt. Klänningen fick en kortare fåll, men hon kunde springa betydligt mer obehindrat. Saskia var smidig i stenlagda hallar, men inte i vildmark. Gång på gång snavar hon till. Ibland lyckas hon återfå balasen, ibland ramlar hon. Ibland kom ett hinder, som en grop eller bäck som hon inte vågade testa på att springa över, så då valde hon en ny väg – kanske blev det längre.. men hon ville inte riskera att bryta benen genom att ramla ner i någon ravin eller mellan några stenar. Det skulle sonika vara svårt att träffa henne med en pil, efter som hennes färdväg blev allt för oförutsägbar.
-
Han ignorerade alvens ord om att de skulle ha bjudit in en fiende till alverna, för även om det låg viss sanning i det hela, och det var exakt därför som Belsante blivit inbjudna, så var det inget han kunde diskutera här. Han hade helt enkelt inget bra svar att ge alven.
Han hade dock ett och annat att säga om hur hon nu påstod sig ha Saskia Belsante i sitt våld. Hans ögon blixtrade till av ilska vid orden och han öppnade munnen för att säga något dumdristigt, något som säkert skulle ha förstört den lilla fred som ännu fanns dem emellan, men han räddades undan sin egen dumdristighet av ett högt skrik.
Det fick honom att slå huvudet i vagnen i brådskan att se vart det kom ifrån, och med en högljudd svordom så riktade han blicken åt hållet från vilket det kom. Han såg en alv ligga på backen en bit bort i skogsbrynet och kort därefter dök Saskia Belsantes gyllene huvud fram från bakom en rotvälta innan hon började springa, helt oväntat, i riktningen mot Mednas Hallar. Trodde hon verkligen att hon skulle nå fram dit innan någon hann ifatt henne?
Ett högt skratt lämnade hans läppar innan han såg tillbaka på alven som talat med honom en sekund tidigare.
”Ert folk har henne, hm? Nå, låt oss se vem som är snabbast, den här hästfursten, eller en tanig alv!” Utbrast han roat, som om det hela faktiskt inte alls var en känslig, diplomatisk situation. Sen rusade han bort till sin häst och svingade sig vigt upp i sadeln och satte hälarna i djurets sida med ett högt och roat tjut för att sekunden därefter sätta efter den flyende Saskia.
-
Arathiels ögon hade landat på Saskia men det hade varit problematiskt att följa henne utan att dra uppmärksamhet till det. Hon hade fått smyga runt i omvägar och sedan bege sig i rätt generella riktning då omvägen gjort att hon förlorat synlinje. Nåja, så svårt skulle det inte vara, en klumpig människa utan skogsvana, hon måste ha lämnat alla möjliga former av spår eller gömt sig på något självklart ställe. Och ja, ett skrik nära en rotvälta nära henne fick henne att le. Hon lade an en pil för att sakta ner den tydligen viktiga människan så fort hon.. HELVETE nu började någon rida mot henne! Och bara hennes huvud stack upp, nog för att hon inte skulle sörja en människa mindre men denna människan var uppenbarlig mer värdefull levande. Hon satte iväg för att komma först, lyckligtvis hade hon fördel i att redan ha varit på Saskias spår innan kapplöpning började.
Stackars människa. Famlande över rötte roch grenar utan en aning att hon var tätt förföljd, visst var hästfolken eller de andra alverna inte inom synhåll men en alv hade lätt skådat Arathiel bakom sig såhär nära. Hon såg håligheten av ett inrasat rävgryt och tog sin chans! Hon ökade farten och tacklade Saskia ner i hålet där de blev liggande tillsammans dolda av mossa och väktslighet. Hon höll en hand över hennes mun och den andra tryckte en kniv mot hennes hals. “Inga mer skrik. Det finns sätt att tysta dig som du inte vill tvinga mig till.” viskade hon. “Ligg helt still. Var tyst tills de passerat.” Hon såg allvarlig ut men också kusligt upprymd, alven gillade det här! Men hon ville uppenbarligen inte döda Saskia, åtminstone inte just nu.
Folk som skyndade till häst skulle inte märka dem här i hålet och förmodligen i stället rida förbi. Någon som spårade Saskia mer noggrant skulle lätt kunna hitta dem, men det hade Arathiel ingenting emot. Det skulle mer sannolikt vara rätt folk som sökte med sådan precision.
-
Aenya svor då uppståndelsen som uppstod avslöjade Saskia och förstörde hennes bluff – och där var hon! Åsynen av Saskia fyllde henne med ilska och hat. Med en snabb gest mot sina krigare och Mahadwens ryttare ropade hon åt dem att hålla ryttarna borta från Saskia.
‘Stoppa dem, men skada inte hästfolket!’ beordrade hon, och började själv springa mot Saskia med sina snabba steg som – även om de var väldigt snabba – inte kunde mäta sig med en hästs. Bakom henne hade några följt med henne, medan andra riktade sina bågar och vapen mot hästfurstens följe i en slags stand off. Det verkade dock som den unga Arathiel hade varit steget innan resten och redan följde efter Saskia innan de båda försvann i ett virrvarr av hår, klänningstyg och växtlighet.Vad hade detta urartat sig till? Från att först varit en skärmytsling till en tävling om vem som fick tag i Saskia Belsante först.
-
Saskia
När deras kroppar slutat rulla och de låg med jordväggar omkring dem – såg Saskia att det var en alv som fått fatt i henne. Paniken gjorde hennes ögon blanka, stora och rädda. Rädslan grep tag i henne och ett tag låg hon stilla, tyst. Paralyserad. Men efter en stunds stillhet, där allt hon hörde var alvens och hennes egna andetag, kröp tankarna förbi skräckens dimmor i hennes huvud. Saskia var medveten om att hennes värde låg i att tas levande. Skulle de döda henne så skulle Iserion gå i krig … ett krig lett av hennes bror. Han var obarmhärtig och hämndlysten, öga för öga var i Vendriks mening inte tillräckligt. Vilket vissa av alverna förmodligen redan kände till, hon hoppades att de fruktade Vendriks hämnd mer än vad de önskade … vad önskade de ens? Saskia förstod inte varför de blivit överfallna tillsammans med alvdrottningens diplomater.
Det som skrämde henne mest att att tänka på vad alverna skulle göra med henne om de fick henne levande. Hon var övertygad om att hon skulle betala för de skador som Vendrik gjort på alverna och deras skog för nått år sedan. Om det här nu var de alverna? Det här var inga Iserionska alver, så mycket hade hon noterat i alla fall. Så, om hon gjorde som alven sa skulle hon förlora. Antingen dö eller tas levande, torteras tills hon var småsmulor eller Iserion ockuperat.. om hon inte tog chansen att försöka fly igen…
Saskia börjar sprattla och åla, precis som en fisk som hamnat på land. Hon sparkade och kråmade sig. Skrek, fast det vilade en varm hand över hennes mun och dämpade det mesta av ljudet. Adrenalin och skräck försåg henne i stunden med obegränsad energi. Hon slog ut med handen mot alvens huvud, greppade efter hennes långa spetsiga öra. I syfte att slita lös örat från hennes huvud eller bara orsaka tillräckligt med smärta för att alvens grepp skulle lossna om henne och hon skulle kunna kravla sig loss.
You must be logged in to reply to this topic.