- This topic has 35 replies, 6 voices, and was last updated 4 år, 3 månader sedan by
.
-
Arathiel skrek till nästan mer i förvåning än smärta! Hon lät sitt huvud dras med för en sekund, orolig över blodet från såret på Saskias hals! Idiotiska människa! Börja sprattla med en klinga mot sin hals! Hon ville inte vara skyldig till att döda någon som var värd så mycket levande. Hennes tvekan var nog för att Saskia skulle kunna slita sig loss, och blodet från halsen trots att det var skrämmande mycket, kom inte ut i pulserande rytm, tacka stjärnorna! Hade det varit så hade Saskia förmodligen bara haft sekunder kvar att leva. “Dumma jävla människa!” Väste hon när Saskia började fly igen. Nu var det färdigt med silkesvantarna! Alven kastade sig efter sitt byte och försökte sätta kniven i hennes ben eller fot, låt henne försöka komma undan då!
-
Hästfursten, Éomund, hade satt efter Saskia redan innan någon av alverna hade hunnit stoppa honom, men hans folk stod kvar bland de beväpnade alverna, alltjämt på sina hästar och somliga med en blick som lovade att detta tilltag inte skulle komma att glömmas.
Så försvann Saskia och den alv som jagade henne ned i marken. Eller det var i alla fall så det såg ut, och för ett ögonblick var han tveksam till hur han skulle hantera situationen.
Sen ljöd ett högt skrik och han såg hur Saskia Belsantes gyllene huvud dök upp ur ett hål i marken. De båda måste ha tumlat ned i ett rävgryt eller något liknande, en tanke som fick ett skratt att lämna hans strupe medan han höll in sin häst intill hålet.
Det var när han såg blodet kring Saskias hals som skrattet tvärt dog ut och han hoppade av sin häst med ilska i de gröna ögonen stegade han fram till hålet och tog tag i Saskias klänningstyg och ryckte upp henne därifrån, innan han drog henne skyddande intill sig och riktade sitt spjut mot alvens hals.
”Stanna där du är, långöra!” Fräste han åt alven, ännu omedveten om kniven som borrat sig djupt in i Saskias ben.
-
Aenya kunde se tumultet framför henne, och på lätta och snabba steg var hon snart där med sitt svärd i hand, men gestikulerade åt de alver som följt henne att hålla avstånd. Detta var inte hur denna situation skulle gå, varför hade Mahadwens krigare behövt blanda sig? Tanken var frustrerande, vid Erethil! De hade varit så nära att fånga Saskia, och ha något verkligt att skada Iserion med.
‘Ge henne till oss.’ sa Aenya något tonlöst och känslokallt åt Éomund, bara åsynen av Saskia fyllde henne med spänt hat, och hon kunde känna de hemska minnena som hemsökte henne om nätterna kom fram under ytan. De där fruktansvärda förnedrande minnena om vad hon och hennes vän Camthalion fått uthärda i Iserion. -
Saskia
Det small till i hennes ben, inte helt olikt ett getingstick. En dunk långt in i hennes ben. En kall och lite brännande smärta. Men inget som hon tänkte på helt stinn av adrenalin och chock. Den starka hand som slet upp henne på fötter prövade även den sömmarnas styrka. Det knäckte och knakade i sömmarna. Hennes nerver stängde av totalt, eftersom kniven i hennes ben – kvar i alvens hand sprättade upp hennes underben. Kniven for ur hennes ben strax ovanför hennes ankelknöl. Hennes vad liknande en kokad korv vars skinn spruckit. Skärsåret löpte ett halvt varv runt benet. Den alviska klingan var vass och hade inte mött något motstånd alls i hennes ben.
Saskia såg ner, när hon kände hur något varmt och blött rann över hennes fot. Först trodde hon att hon gjort på sig eller svettades, men åsynen av allt blod – tillsammans med den snabba blodförlusten fick hennes färg att rinna av henne. Hennes ork, energi lämnade henne i takt med hennes hjärtslag. “Snälla.. “ Saskia förstod att hon inte kunde stanna här, behövde stoppa blodflödet. Behövde vård. “Kan.. kan inte.. “ tungan växte sig liksom hennes mun. Hon sluddrade. “m-måste.. gåh…” Smärtan var fortfarande fördröjd, men skräcken grep tag i henne. Hon fylldes av overklighetskänslor, som att hon betraktade allt genom en dröm. Det här hände inte. Hon gick ganska fort från att vara spänstig till att hänga lealöst i mannens famn. Kallsvetten lackade och hon kämpade med att försöka se något. Det slog lock för hennes öron och hon hörd de djupaste av bastonerna i deras röster, eftersom de tvingades att färdas genom gröten i hennes huvud. Det kittlade i huden och hennes syn flimrade i svartvitt. Sen försvann världen lika snabbt som det röda blodet pulserade ut ur det öppna såret.
Trots att svetten lackade, var hennes panna kall, vilket hästherren kunde känna eftersom hon tuppade av med huvudet mot hans hals. Vid deras fötter växte en röd pöl.
-
Arathiel stirrade med eld i blicken på hästfursten, men log förnöjt när Saskia svimmade i hans armar. “Din leksak behöver vård, hästgosse, om du inte vill ha med dig ett kadaver härifrån. Både blodsförlusten och giftet på min klinga är mycket dödliga men båda kan jag råda bot på om du släpper henne och ditt vapen och går härifrån.”
Alverna hade sådant sådant gift, det var behändigt när du ville ha fångar, en rispa i fienden och de behövde din nåd, flykt var omöjlig. Att Arathiels klinga inte haft sådant gift på sig just idag behövde ju inte hästfursten veta, det hade ju trots allt varit logiskt att förbereda något sådant om hon hade planerat på att ta värdefulla fångar.
“Nå, hur ska du det? Ska hon vara död hos er eller levande hos oss? Tiden rinner ut.”
-
Saskia kändes liten och nätt i hans armar, men blev plötsligt betydligt tyngre när hon tuppade av. Inte ens han kunde undgå att notera blodet och det stora såret i hennes ben, och han svor högljutt över det hela. Hur skulle han förklara det här för sin herre?
”Du är full av skitsnack, alvkräk. Jag vet både hur det luktar och ser ut, ni har lekt samma lek med mig förut”, kraxade han bittert. Och sanningen var att även om han tog fel när han synade alvens lögn så var det inget alternativ att lämna Saskia till dessa alver. Han skulle hellre ha henne död i sina hallar än levande hos denna grupp alver.
Med en låg svordom spottade han mot alven där nere i hålet, kastade upp Saskia på ena axeln och lät höra en högljudd vissling för att kalla till sig sina män. De vände sina hästar åt hans håll och tycktes inte bry sig om alverna som försökte hindra dem. De hade trots allt hört deras ledare order att inte skada dem, och de hade trots allt övertaget där de satt på sina hästar.
”Och du! Ditt sorgliga ansikte kommer jag sent glömma. Er drottning ska få höra om den här skymfen”, tillade han med blicken riktad mot Aenya innan han vände sig om för att försöka slänga upp Saskia på sin häst. Han kunde binda om hennes ben för att stoppa blodflödet, men mer än så låg utanför hans kunskaper.
-
Arathiel bet ihop. Dumma jävla människa, visst, giftet kanske var en bluff men att lojt traska tillbaka med Saskia sådär när blodet pulsade ut, hon hade sekunder för helvete, häst-dåren lunkade på som om han hade minuter på sig! Saskia skulle dö, alverna skulle få skulden och inte ens få nyttan av att ha haft henne som fånge!
Lyckligtvis kom räddningen när han vände sig om. Arathiel kunde knappt tro det, är det verkligen möjligt att underskatta någon till en sån grad att han vänder en arg och uppenbart blodtörstig alv, beväpnad med båge, ryggen? Snabbt och lätt satt det två pilar i hans rygg och med en snabbhet människor sällan skådade hade Arathiel kommit fram, knytit bågsträngen hon hade i reserv ovanför Saskias sår och stoppat blödningen. Detta kulle hålla henne vid liv länge not för att en helare skulle kunna se över om foten kunde räddas. Fot eller inte for spelade egentligen ingen roll, bara den eländiga människokvinnan överlevde.
Med Saskia i famnen sprang hon fort till den största samlingen alver hon kunde se i närheten. Hon visste hur farligt det här var, alla hästherrar var nu ute efter henne och vare sig hon lyckats döda deras ledare eller inte, lär hon nu ha förargat dem rejält. Hon skynda sig Aenya, hon hade de skickligaste kämparna med sig. Hon förberedde sig på att fortsätta springa även om hon skulle träffas av en pil, hon behövde bara komma nära nog för att överlämna Saskia. Det var inte direkt sannolikt att de skulle skjuta och riskera att träffa Saskia men vem vet med dessa intelligensbefriade människorkräk!
-
Nesta
Alla Nestas värsta mardrömmar hade plötsligt blivit verklighet. För bara några minuter sedan hade hon suttit på en säck potatis bak på den sista vagnen i följet och blickat ut över vidderna. Nu låg vagnen på sidan, potatisen hade rullat ut i leran och runt henne ven alviska pilar.
Kusken låg framför henne på marken, han stirrade dött på henne med en stelnad skräckfylld grimas. Hon blundade hårt igen, drog upp knäna ännu närmare bröstet och tryckte händerna hårdare över öronen. Om hon varken hörde eller såg kanske döden inte skulle göra lika ont – för dö skulle hon göra här, det visste hon. Aldrig skulle hon få träffa sin mor, sin far och sina systrar igen. Andan rev hackigt i hennes bröst och tårarna fortsatte att bana sin väg ner genom smutsen i hennes ansikte. Hon noterade att hennes hårt knutna huvudduk också verkade våt – hon föreställde sig ett stort sår i huvudet som blödde och blödde – kanske skulle slutet komma snabbare än hon trott? Kanske skulle hon slippa den fasansfulla döden i händerna på en grym monstruös alv. Hon var en enkel ung kvinna, utan formell utbildning – men ett visste hon säkert: alver var monster! Det som hände här var ju klara bevis på detta. Hon började skaka av rädsla och gråt igen.
Mitt i tankarna insåg Nesta plötsligt att det var lugnt omkring henne. Var hon död nu? Andhämtningen stannade nästan av helt. Vågade hon titta? Hon lättade först på händerna över öronen – upprörda röster, men inga pilar. Hon kikade med ett öga, det mötte först kuskens döda ögon, hon vände snabbt bort blicken och den föll på fler döda – men inga pilar i luften. Hennes andetag blev snabbare och snabbare medan en tanke slog henne – kanske kunde hon rädda sig nu? Hon visste inte hur länge hon satt med den nästan skrämmande hoppfulla tanken i sitt hjärta. Tillslut kastade hon sig bara ut på marken och började krypa bort från vagnen mot trädlinjen, så hjärtskärande långt borta. Då började pilarna vina igen och hon stelnade till av skräck med ett ångestfyllt skrik. Hon låg platt mot marken, instinktivt drog hon händerna över huvudet igen – men det var det enda Nesta mäktade med att göra.
-
Den rödhåriga alvens blick sköt nästan blixtar mot Éomunds trost och hot. Hon hade precis tänkt agera, men hann inte göra något innan ynglingen som redan skapat så mycket oreda tog fart igen. Aenya gav ifrån sig ett stön inombords åt farsen som utspelades framför henne. Det var ingen idé att ens ropa i protest åt den unga galna alven som löpte amok, det enda som skulle stoppa Arathiel var en pil. På tal om pilar förstörde den unga alven en lång pakt mellan Mahadwen och Nela’thaënas genom att avfyra och träffa hästfursten. Vem han var visste Aenya inte med säkerhet, men hon visste att de diplomatiska följderna skulle vara extrema. Men lite för sent att tänka i de banorna nu. Men till Aenyas förvåning fick den unga alven tag i Saskia, och det var nog för att få Aenya att ignorera de diplomatiska följderna åtminstone en stund.
‘In i skogen!’ ropade hon åt alverna. ‘Hjälp henne!’ beordrade hon och flera alver skyndade sig för att skydda Arathiel som hade deras byte. Alverna började retirera mot skogsbrynet, samtidigt som de tog med sig några av de andra levande människorna som gisslan.
Ett skarpt ansikte prytt med ljusa tatueringar och ljust långt hår och intensiva gröna ögon dök upp framför Nesta som försökte krypa bort från striden. De gröna ögonen som tillhörde en ung skogsalv vid namn Felaern betraktade Nela, konfunderat, som om han inte var helt säker på vad han såg på. Var detta verkligen de fruktade människorna? Detta första möte hade varit kaotiskt och förvirrande, men han lydde bara order då han drog upp flickan på sina fötter och pekade mot skogen.
‘Spring.’ sa han på det allmänna språket, orden tunga på hans läppar som inte var van med språket, ett draget svärd i sin hand. Betydelsen var rätt tydlig, spring mot skogen eller dö här på fältet. -
Han hade kanske satt för mycket tro till den pakt som fanns mellan Mahadwen och Nela’thaënas. Kanske var han dumdristig på det viset. Han hade aldrig trott att alvernas hat sträckte sig så långt att de var villiga att bryta en fred som varat i hundratals år, en fred och en allians som köpt dem säkerhet när resten av världen verkade dra sig allt närmre… Och i samma ögonblick som pilarna borrade sig in i hans rygg så insåg han också att de tankar han gått i, de tankar som hans far delgett honom, var sanna och kloka.
Ett frustrerat och smärtat vrål lämnade hästfurstens läppar, men han kämpade sig trots smärtan upp på knä för att kunna vända sig om och se på de flyende alverna. Med en sista kraftansträngning grep han tag om sitt spjut, stapplade sig upp på fötter och drog bak armen. Sen kastade han, ett hårt och säkert kast som fick spjutet att vina rakt mot Aenya. Med lite tur skulle det träffa, och det skulle sända ett tydligt meddelande till alverna.
”Låt dem fly”, beordrade han sina män när de nådde fram till honom och erbjöd honom en axel att luta sig mot. Det här var inte slut, långt ifrån.
-
Med lättnad lät Arathiel en alvfrände ta Saskia ifrån henne när hon äntligen mött upp en grupp som sändes att hjälpa henne. Hon fortsatte springa med dem fram till Aenya för att rapportera att de hade en fånge. Innan hon kom ändra fram till sin ledare började hon dock vackla. Hon såg sjukligt blek ut och hennes ansiktsuttryck började lösas upp som om hon sov gående. Hon föll på knä framför Aenya, inte som någon gest, hennes knän hade helt enkelt vikit sig.
“Vi har.. vi… har en..” hon kämpade med orden.
Hon hade gjort såhär förut. Kämpat långt över vad hennes kropp egentligen borde ha klarat av, dragit från någon form av energireserv som, de flesta som kände henne, skulle förmoda var hennes vrede. Efteråt sade kroppen alltid ifrån men riktigt såhär illa hade det inte varit förut.
Hon gav upp på orden och försökte vacklande ställa sig upp igen.
-
Nesta
Nestas ögon blev stora som tefat när alvens ansikte kom för hennes syn. Hennes annars rosiga äppelkinder var bleka som aska under smutsen. Hennes läppar föll isär och hon bara gapade i ren skräck, nu måtte väl ändå hennes sista stund vara kommen!?
När alven drog upp henne på fötter blundade hon hårt i väntan på stöten. Livet passerade revy: livet som barn i tvätteriet i Iserion, chansen till kökstjänst hos Hus Belsante, sin första resa utanför stadsmurarna i detta följe. Mer skulle det inte bli. Hon kände skamset hur hennes tunga grova kjol blev blöt av urin.
Så kom den där främmande rösten, först förstod hon inte vad rösten sa. Hon öppnade sina stora bruna ögon och stirrade rakt in i alvens gröna. Hjärnan kom ifatt och överlevnadsinstinkten kickade in. SPRING! Innan hon ens hann tänka tanken hade hennes ben börjat röra sig. Hon sprang för sitt liv – bokstavligt talat! Alla lås som tidigare fryst hennes kropp var fullt öppna och adrenalinet surrade i hennes kropp. Hon snubblade och tog sig upp, drog upp de tunga kjolarna och sicksackade mellan tuvor och stenar. Hon var en annan, hon var ett bytesdjur som fått en lucka för flykt – eller var det bara en katt-och-råtta-lek?
Skogsbrynet närmade sig snabbt och precis när hon kastade sig in i ett buskage gick det upp för henne vad som förmodligen väntade här inne i skogen.
-
Aenya var allt annat än nöjd med dagens prestation, de som följde henne behövde betydligt mer träning och dagens uppvisning var ett klart bevis på det. Som om hon inte ville låta Saskia försvinna ur hennes synfält följde hon alverna som bar Saskia med sina ögon. Hon var allt för upptagen med att intensivt stirra på den avsvimmade iselemska adelskvinnan, för att märka spjutet som kastats mot henne av hästfursten.
‘Arathiel, vad du gjorde idag var bortom korkat och ovärdigt…! Du kan inte bara löpa amok, har du någon aning om konsekvenserna för…!’ men vad hon tänkt säga till näst avbröts av spjutets vinande och en köttslig duns då spjutet träffade henne i axeln och fällde henne till marken. Adrenalinet som pumpade var starkt nog för att hon inte skulle känna smärta, mest kände hon chock över hur hon en sekund stått upprätt och andra sekunden hade marken till synes hoppat upp och slagit henne i bakhuvudet. Och hon kunde inte stiga upp igen.
–
Felaern betraktade kvinnan framför sig med rynkade ögonbryn, en blandning av avsmak och förvåning. I Nela’thaënas tränade nästan alla för krig, och han kunde inte förstå varför en kvinna så rädd som denna följde i ett sällskap som furstinnans. Vilken nytta gjorde denna människa, om hon inte ens kunde möta honom utan rädsla? Vad väntade hon på? Hon verkade frusen på plats. Men sedan till hans stora förvåning började hon faktiskt springa. Hon sprang inte direkt snabbt, inte förvånande med alla de tyglager hon bar – vilken nytta de nu kunde göra, men hon rörde sig och han sprang på till synes fjäderlätta steg bakom henne. Nästan som en jagande varg som nafsade henne i benen för att hålla henne i rörelse.
Hans gröna ögon följde henne konstant, och han skakade på huvudet för sig själv då hon hoppade in i ett buskage. Stegen stannade lite uttråkat framför buskaget, och han böjde sig ned för att kika in och finna henne.
‘Den vägen…’ sa han simpelt, och pekade norrut, djupare in i skogen.
‘Eller måste jag bära dig?’ -
Nesta
Nesta reste sig snabbt och mötte den där blicken och den där rösten igen – jodå, han var fortfarande efter henne. Hon följde hans finger inåt skogen och det började gå upp för henne vad detta handlade om: hon skulle vallas som ett djur mot sin slakt! Rädslan förvandlades till något annat.
– Döda mig bara om du ska! Tjöt hon plötsligt innan hon hann stoppa sig själv. Hon hade andan i halsen och en glimt av ilska blixtrade till i hennes rödgråtna ögon.
Adrenalinet surrade fortfarande i hennes kropp, hon hade aldrig känt något liknande. Hur i Skaparens namn hade hon hamnat här? Hade Skaparen själv fört henne hit eller var det som alltid: hon var en ständig slav för andras vilja – fast var det inte samma sak ändå? Mitt i tanken insåg hon vad hon sagt och snörpte till munnen, hon sänkte kvickt blicken och började sedan skamset skena åt det håll alven pekat – hon tänkte inte ge honom tid att tänka över hennes “inbjudan”. Och Nesta tänkte INTE låta sig bäras!
-
Arathiel kisade, världen började bli suddig. Aenya frästa och väste åt henne, en besvikelse men inte helt oväntat. En sann alv visste att deras frihet kunde bara finnas på andra sidan kriget, ett krig som redan pågått i hemlighet i tio år, mellan vedervärdiga onda mänskliga politiker och den alvdrottning som bugade för deras vilja – mot de alver som lurats att bara tacka och ta emot, helt utan heder eller rättvisa. Inga nya konflikter skulle komma av det här, det var bara dimma som lättade och blottade allt svineri. Det här behövdes. Men såklart, ingen ville synas som den som gjorde vad som måste göras.
Det var inte så att Arathiel ignorerade hennes ord med avsikt, det var svårt att fokusera och tänka. Plötsligt vaknade hon till dock, när spjutet kom från ingenstans och träffade Aenya! Elden i hennes ögon tändes igen och hon vred sig om där hon satt på knä och drog sin båge. En stråle av blod sprutade ut från hennes sida av ansträngningen och den olämpliga rörelsen. Ett djupt sår hon ignorerat för att kunna fortsätta kampen tog ut sin rätt. Inte bara det, hennes hand grep det tomma utrymmet över hennes koger – hennes sista pil satt redan i hästgossens rygg, det fanns ingen kvar för hans huvud.
“Helvete…” mumlade hon. Ingen pil, ingen energi och knappt något blod kvar. Hon föll framlänges och svävade ut ur medvetande.
-
Felaern höjde ett ögonbryn. Han visste att högalver var dramatiska, men detta var på en helt ny nivå.
‘Döda dig?’ frågade han oförstående. Sedan riktade han blicken över axeln, nå det kanske inte var så konstigt i alla fall att hon tänkte så med tanke på alla döda människor och alver som låg utspridda över fältet. Han grimaserade lätt, att se de skadade och dödade alverna fyllde honom med ilska och sorg. Människorna skulle få betala för det. Men sedan vände den ljushårige alven sina intensiva gröna ögon tillbaka till kvinnan som smutsat ned sig själv och var på gränsen till hysterisk.
‘Du är vår fånge. Vi dödar inte fångar, så som ni från Iserion gör.’ sa han simpelt, lite bistert.
‘Så lugna dig, och använd dina fötter.’ sa han med en gest mot hennes fötter som tycktes fastklistrade i marken.
‘Den vägen.’ påpekade han, och gestikulerade in i skogen.–
Aenya var inte medveten om den kollapsade Arathiel, och långsamt började hon känna den brutala smärtan som genomborrade hennes kropp. Hennes andetag blev häftiga och ansträngda, smärtfyllda, men tur nog var fienden besegrad eller på rymmen. Det dröjde inte länge innan några andra alver var där för att hjälpa Aenya och Arathiel, och tog dem med tillbaka till skogen.
You must be logged in to reply to this topic.