“tjviiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii”
Visslandet från tekannan fick henne att vakna till med ett ryck. I det nyvakna kaoset for hon upp på fötterna och såg sig förvirrat omkring efter vad som orsakade ljudet. De mjölkiga, vita ögonen fann snart kannan där vattnet kokade över, spottande och fräsandes ner i elden.
“Nä nänänänäää!” Utbrast hon och grep tag i den heta kannan. Det var ett misstag och med ett smärtsamt tjut ryckte hon tillbaka händerna som bränt sig mot den varma metallen.
“AAAJ-yperos!” Fräste hon och gnuggade de ömma händerna mot mot varandra och blåste varsamt på handflatorna. Tjutandet fortsatte och det var med viskande svordomar som den lilla kvinnan såg sig omkring efter något att använda för att ta bort kannan från elden. Tillslut fick hon använda sitt egna kjoltyg för att försiktigt ta tag i kannan och ställda den på ett halvruttet bord som stod i ena hörnet av det lilla rummet. Fumligt började hon gräva bland burkar och flaskor till hon fann ett litet krus och kikade ner i.
“Hmpf… inte mycket kvar nu.” Sa hon lågt, den hesa rösten full av besvikelse. Så stannade hon upp, som om hon väntat sig ett svar.
“Pojkar?” Hennes vita ögon sökte över rummet och fastnade på en hög av ben och torkat skinn. “Mäh, vakna nu era latmaskar…!” Fräste hon irriterat och gjorde en gest mot högen. Det rasslade till lite men blev sedan stilla. Hon rynkade irriterat ögonbrynen och gjorde ytterligare en gest mot högen, denna gång mer bestämt. Högen rasslade och knakade av gamla senor och två små gestalter av ben och hud reste tillslut sina små gulnande skallar mot henne och i de tomma ögonhålorna tändes ett avlägset vitt ljus. De började att gå runt i rummet med ryckiga rörelser som påminde om hundar, vilket de säkert varit en gång i tiden.

Belåtet vände hon sig tillbaka till kruset och grävde fram ett par kaffebönor från botten som hon började mala ner i en mortel. Den lilla kvinnan var en näpen gestalt, knappt en och sextio över marken och kroppen var så tunn att höftbenen kunde skymtas under den smutsiga, enkla klänningen. Av den mörka hyn att döma kunde man tro hon hade Iselemskt ursprung men de spetsiga öronen som stack fram mellan de långa, svarta flätorna antydde att hon inte var av mänsklig härkomst. Hennes ansikte antydde att hon var ung, inte ens tjugo år fyllda, men hennes aura var betydligt äldre. Mungiporna pekade naturligt neråt och gav hennes fylliga läppar en konstant sur uppsyn och ögonen var mjölkiga och helt vita, man kunde knappt ana en iris i dem. Den mörk hyn var fläckvis vit, som hon långsamt höll på att tappa allt pigment. För dem ytterst få som kände till henne kallades hon Aida.

Aida hällde upp kaffet i en väldigt kantstött kopp med trasigt öra och gick ut ur det lilla rummet. Utanför den trasiga och ruttna dörren bredde träskmarkerna ut sig i all sin dystra skönhet. De små odöda hundarna följde med och gick rastlöst omkring det lilla huset. Eller hus och hus, det var knappt ruinerna av ett ruckel. I utkanten av staden hade hon byggt upp sin lilla stuga av sten, trä, gamla flaggor och benrester. Det lutade oroväckande mycket åt ena hållet och såg ut att börja sjunka ned i träsket. Men det var detta Aida kallade sitt hem och hade gjort så de senaste hundra åren. Allt sedan hon blivit fördriven från det där hemska stället Caras Idhrenin. Tanken fick henne spotta ut en brun loska på marken. De hade påstått att hennes krafter var “otillåtna”, “ondskefulla”, “mörka” och “förkastliga”. Hon fnös och drack av det uppiggande kaffet. Nekromanti och blodsmagi hade de kallat det för när de försköt henne. I hennes stam hade hennes gåva varit den mest välsignade. Kraften att väcka de döda och förmågan att dra kraft från blod. Den finaste av alla gåvor.

Plötsligt började ett av kranierna över hennes dörr att frenetiskt hacka tänder och skallrandet fick henne att vakna till ur sina bittra tankar. Vad var detta? Något, eller någon, närmade sig staden. Något levande. Aida såg ut över träskmarken. Hon hade satt upp massor med spejande skallar och besvärjelser runt om i träsken för att kunna bli varnad när människor närmade sig. De ville alltid något ont, försökte dräpa henne och slog sönder hennes hundar.
“Åh nej…” Sa hon lågt för sig själv och såg ned på sina små benrangel till hundar. Pip och Viv skulle inte bli sönderslagna. Hon måste skrämma iväg dem. “Kanske har de kaffe…” Mumlade hon lite för sig själv och bet fundersamt på en smutsig tumnagel. Kaffet höll ju trots allt på att ta slut och det hade ju varit förfärligt.

“Jag skickar spejarna!” Utbrast hon för sig själv och småsprang runt det lilla rucklet. Där, runt husknuten, hade hon samlat på sig en hel drös av olika kadaver hon hittat genom åren.
“Vakna, ni har jobb att göra” Hon sparkade till högen och tog sedan ett steg bakåt med båda händerna knäppta kring koppen. Med ryckiga, onaturliga rörelser reste sig två att kropparna, vita små ljus lysande från de annars tomma ögonhålorna. Den ena var reslig, en stor oxe med skinn och många förtvinade muskler kvar, den andra lite mindre, kanske hade det varit en ponny en gång i tiden. De stod och stirrade tillbaka på henne. Aida beundrade dem för ett ögonblick innan hon gjorde en beslutsam nick mot träskmarken bakom henne. Med knakande ben rörde sig de med en onaturlig lätthet över tuvorna och pölarna. Aida betraktade dem försvinna in i dimman och drack lite av kaffet som börjat svalna.

Kasimir hade egentligen inte tänkt följa med detta sällskap, nej hans ursprungliga plan hade varit att segla upp för aldarfloden förbi aldarsjön för att i Iserion rekrytera ryttare från Märehn att ta med sig på detta äventyr. Fram till Iserion hade allt gott väl men i själva Iserion hade han stött på problem, han hade inte fått tag på en enda ryttare från Märehn. Tydligen hade han fått veta att Märehns nya furste hade förklarat att alla från Märehn som uppehöll sig i Iserion eller hade förbindelser med nationen skulle ses som förrädare och deras familjer skulle avrättas. Effektivt sätt att avskräcka någon från hans besättning att sätta sin fot i alndet eller för hans del att finna någon från Märehn i nationen.

Han hade dock inte gett upp och när han hade fått höra om detta sällskap som skulle färdas norrut dit han själv hade planerat att fara hade han erbjudits sina tjänster. Först hade någon protesterat när han hade sagt sitt namn  ty människor från Märehn var ju  allmänt välkända för sin blodtörst och opålitlighet. Sen hade någon annan dock påpekat att nej de är bara blodtörstiga och opålitliga mot människor som bryter mot deras hederskodex. Att Kasimir var från Ijuzenanehn var något han hade försökt förklarat men om han var från Märehn eller öarna utanför, var ingen som hade brytt sig om. Deras intresse hade istället snart fallit på hans båge och Märehns rykte som skickliga ryttare och bågskyttar hade kommit väl till pass. Ja han kunde bruka bågen väl och han kunde rida med även om han föredrog att rida på havets vågor framför att rida på ett enligt honom dumt djur.

När han som hade tagit på sig att vara guide föreslog att de skulle lämna hästarna var det för Kasimir då en välkommet förslag. Insidan av hans lår hade de senaste dagarna börjat brännas av allt ridande och han var mer än trött på att få en häst att lyssna på honom. Dock barbarens ord om att de var mat fick honom ändå att rynka på näsan åt hennes ord. Många ur hans besättning var kom från Märehn och även om han han själv ansåg att de var dumma djur visste han hur mycket de älskade dessa märkliga djur. För deras skull skulle han aldrig kunna äta eller ens medvetet skada dessa, ja dumma djur enligt honom.

Han sa dock inget, istället började han lyfta av det han behövde från hästen. En enkel packning, ett koger med pilar och fodralet som innehöll hans båge. Sen gav han deras gulögda guide en nickning, han var klar för att fortsatte resan. Han sparsamhet med ordern kom sig inte av hans natur utan mer att han kände inte för att han hade direkt något att dela med gruppen han var inte här för att dela med sig av sitt kunnande utan mer för att sätta så många pilar man kunde i eventuella hot. Dessutom var inte hans folk speciellt kända för sin talsamhet utåt, de föredrog tystnaden när det kom de som de inte var förtrogna med eller ej delade blod med . Att hålla sig på sin kant i ett sällskap som redan dominerades av en färgstark barbar passade honom. I sin tysthet kunde han studera landskapet på jakt efter de som han hade kommit hit för.

Han sa inget, han tag bara sin båge utav idegran och drag fyra pilar ur sitt koger. En lade han på bågsträngen medan de andra tre höll han i handen som han drog strängen med, det Märehnska sättet att skjuta båge på. Det sade att människor från Märehn på så sätt kunde avfyra fyra skott i så snabb följd att de alla fyra var i luften innan den första landade även på nära håll. Han kastade en snabb blick på barbaren och passerade den, han hade inget intresse av att bråka. Han ville få jobbet gjort och sen avika för det han egentligen hade kommit för när tillfälle passade sig och ingen skulle tro att bara för att man var störst och högljudligast s¨var man viktig för gruppen. Tvärtom i hans ögon, han hade många gånger sett hur mindre och svagare personer övervunnit jättar. För med svärd i hand eller båge var det i första hand skicklighet och träffsäkerhet som avgjorde. Han höll upp bågen och avvaktade, ahn tänkte inte spänna den för tidigt då bågen styrka motsvarande hans egna kroppsvikt om inte mer. Han lätt blicken följa den meterlånga pilen för att ta upp ett sikte och riktade den mot där ljudet kom ifrån. Vad som en klev ut där skulle den snabbt få 4 meter långa pilar i sitt bröst såvida den snabbt förklarade sitt ärade, sen kanske den fick fyra pilar i sig iallafall som ren säkerhet. Endast Athal kunde veta, endast ljusets dotter barmhärtighet kunde rädda den som ställde sig framför honom men i slutändan var den jungfruns vilja som skulle råda. Han andades, han var redo för strid…

AIDA

Med koppen av svalnande kaffe höjd i båda händerna blickade hon stilla ut över träsket. Ögonen var lika mjölkvita som dimman och hon rörde sig knappt förutom en liten sipp av den beska drycken då och då. Tystnaden var total och hon slumrade till där, ståendes och allt, men med en liten snarkning ryckte hon till och blinkade frenetiskt.
“Jag är vaken…!” Väste hon för sig själv och stirrade stint mot dimman.

Plötsligt började en av skallarna att tjattra igen vilket fick henne att spilla ut kaffet över sin klänning just när hon var på väg att dricka en slurk.
“Nej… neeej..!” Muttrade hon för sig själv och snurrade förvirrat runt ett par varv. Hade människorna förstört hennes fina spejare? Och nu var de på väg hit? 
“Inte bra inte bra… Pip! Viv!” Med de små skeletthundarna i hasorna skyndade hon sig in i det lilla rucklet hon kallade hem och kröp så långt in i ett hörn hon bara kunde. De odöda djuren la sig vid hennes fötter och skakade som av rädsla. Förhoppningsvis skulle människorna passera utan att märka av hennes boning i dimman. Kaffekoppen var kvar i ena handen och hon drog en mögliga gammal filt över sig, i hopp om att allt ont skulle försvinna.

Aida blev snart varse om att så inte var fallet då hon hörde en ilsken röst utifrån. Hon drog ned filten från ansiktet och drog ett djupt andetag.
“INGEN!” Skrek hon för fulla lungor tillbaka. “Det är ingen hemma! Fortsätt vidare ni! Här finns inget att se!” Så drog hon tillbaka filten över huvudet. Det tog ett helt ögonblick innan hon insåg att det där kanske inte varit så smart. Insikten fick henne att fara upp på fötter och kila fram till ett av många små hål i väggarna till rucklet. En, två, tre – Oj hon var en stor en..! Fyra. Räknade hon tyst för sig själv.
“…Eller alltså det finns kaffe!” Ropade hon innifrån rucklet. “Nej, vid Lloth… det finns inte för fyra” Mumlade hon för sig själv och harklade sig innan hon återigen ropade. “TE! Te finns. Men ni får vara utanför, det finns inte plats här inne. Inte för hon den stora i alla fall” Aida nickade lite för sig själv, stolt över att kanske räddat situationen.

Måltid som man går miste om? Eyrin skulle bli förvånad om hon sig hur långt man kunde gå på lite torkat kött och torkad ost, som han hade tagit med sig för han hade hört om landets totala avsaknad på liv. Han förväntade sig rent av se odöda fåglar flyga i skyn när han första gången. Nu var det dock han som tvekade kring om det skulle räcka, nog för att kazykerna hade intygat om att det skulle göra det men det var också från fastlandet, från Märehn de var trotts allt enligt många rena djur när det kom till att överleva. Han själv var från havet, havet som alltid var fullt med liv vart en man vände sig. I jämförelse med havet var detta en öken, en öken av död.

Han sänkte ändå bågen när han hörde rösten, trotts döden som omgav de, för man höll inte en båge spänd mer än några sekunder. Såvida det inte var sagor såklart, där kunde man spänna bågen och till och med ha med ett helt epos av dialog innan de sköt sin pil men detta var inte någon saga. Detta var verkligheten även om landskapet omkring de kunde vara hämtat från en saga eller kanske mer en mardröm denna öken av död. ” Eyrin” sade han iallafall och tog för första gången sen de klev in i denna dödens värld och tilltalade någon som inte var av hans folk i gruppen ” Om individen inte vill komma ut, ta bara och tänd en brasa mot husvägen” han sa det ledigt som om det inte vore något konstigt med att hota att bränna människor inne, de gjorde det dagligen på fastlandet där han kom ifrån, varför inte här ute med? Odöda tog väl inte och drog sig till ljus likt flugor eller?

AIDA

Ett litet hopp om att det hela var räddat flammade upp inom henne, men kvävdes snabbt då en av människorna pratade om att tända en brasa. Skulle de bränna ned hennes hus? Aida fnös förfärat till. Människor var verkligen ondskefulla varelser. Men så tändes hoppet till igen och hon kikade genom ett av titthålen.
“Ja, eller nej… bara te faktiskt.” Rösten var kraxig, hon använde den trots allt inte så ofta. Lite skyndsamt tassade hon över till ena hörnet och drog den mögliga filten över sina skeletthundar. “Göm er där” Viskade hon och tassade tillbaka till dörren. Med ett djupt andetag öppnade hon den försiktigt och stack ut huvudet.

“Mynta eller körvel?” Kraxade hon hastigt och svalde hårt då de mjölkvita ögonen vandrade mellan människorna. Blicken vilade extra länge på den enorma kvinnan och hon pep till lite. Hon själv var ju en hobbit i jämförelse.
“Ni får hjälpa mig med bordet så ställer vi det härute. Det borde finnas lite tunnor och pallar runt hörnet som ni kan bära hit” Hon viftade in en av dem för att hjälpa henne med det vingliga bordet.