- This topic has 8 replies, 2 voices, and was last updated 3 år, 1 månad sedan by
.
-
Aine Chaullac
Författarens övergivna läger låg där framför dem, både Aine och guiden tvekade. De satt i skyddet av några sandstensklippor och tvekade i timmar, tills de var säkra på att lägret faktiskt var tomt. Aine gick först, med den tveksamma guiden i släptåg. Eryn hade förmedlat en bra kontakt och Aine tog till minne att hon skulle låta underhållaren få intervjua henne, om de överlevde. Magikern såg, av att döma på lägrets skick att hon inte var den första som letade efter några svar här. Hon suckade lite åt tanken av att inte vara här först. Hon bad guiden att leta efter spår tillsammans med henne. “Se om du hittar något som … ja något…” Hon vandrade runt i spillrorna av Alhazreds läger, hon visste inte ens vad hon skulle söka efter. Den inte längre lika spända tältduken fladdrade hårt i vinden. Men Aine kunde inte ignorera det hon känt och de minnesbilder som hon förnummit när hon hållt i brevet. Precis som Eryn, var Aine nu övertygad om att det krönikören skrivit var sant och att försvinnandet inte var något märkligt sätt för att skapa en efterfrågan. Hon gick runt tältet, nog för att det egentligen bara var en tältpinne som höll upp det hela nu och det föga kunde kallas för tält. Hon sjönk ner på huk vid den plats som han suttit och kände på resten av eldstaden, den var täckt av ett lager sand. Som allt annat i lägret…
“Skulle du rådfråga en karta över Iselem så skulle du förvänta dig resa över öppen, tom mark när du reser längst vattnet i sydvästra Iselem mellan Aldarah och Harthir. Men just när man har nått den delen på resan där man är på väg att lämna Aldarskogen bakom sig så har det sedan bara några dagar stått en mäktig stad i ens väg, precis vid vattnet, med murar som sträcker sig längre än några dagars arbete kan skapa, murar gjorda för att hålla ute de mest vildsinta av styrkor och varelser, vilket slitaget och skador tydligt visar att har hänt.”
Hon hade memorerat brevet och läste upp det högt, både för sig själv och guiden. Magikern vrider sig mot henne. “Kan du ta mig dit? Till den platsen han beskriver? Är det långt dit?” Hon mindes vad Eryn sagt och hon mindes vad som stod i brevet, att förr eller senare hade Alhazred blivit upptäckt och öknen var en farlig plats. Aine hade ingen chans att ta sig dit levande, inte själv i alla fall. Öknen var en varm och ogästvänlig plats. Hon kände sig för dåligt insatt i det här, men det var inte första gången universum lagt ett mysterium framför hennes fötter och det var hennes plikt att ta reda på vad det var. Kunde en stark artefakt gömma en hel stad? Och varför hade krönikören sett staden? Aine hade uppsökt det lokala biblioteket innan hon rest, men inte hittat något om försvunna städer. Inte ens en liten skröna…
-
Guiden såg sig omkring i lägret utan att visa något större engagemang att hitta någonting. Hon förstod att om det fanns något att hitta, hade det hittats av någon av de många som besökt lägret innan dem. Hon var inte smartare än någon av dem, så hon försökte inte ens. Hon petade på en liten sten med sin stav när Aine talade till henne. Guiden var omsvept i ljusa, sandfärgade tyger, enfärgad från topp till tå bortsett från packningen på hennes rygg som inte ens försökte smälta in i öknen, med utrustning som hängde från varje spänne, vapen, kartor, stekpanna, vattenskin med mycket mer. Hon bar utrustning utvald för att leva länge i det vilda, och för en av hennes lilla storlek, nästan två huvuden kortare än Aine, var det imponerande att hon kunnat vandra en heldag med allt på ryggen utan att bli trött.
“Om jag förstår brevet korrekt reste han från Aldarah till Harthir. Om vi antar att staden är nära vatten, om inte till och med direkt berör det, så kan vi veta nästan exakt vart den är. En missbar yta på några timmar i vardera riktning på sin höjd, om virrpannan fortfarande kunde se Aldarskogen. Detta beror alltså på om han menade synligt bakom sig, eller geografiskt bakom sig. Sover vi inte kan vi vara där inom två dagar med solens höjdpunkt i hänsyn, och jag tror inte vi har en storm inom de kommande tre.” Hon såg upp mot skyn som om den visade någonting, vilket den inte gjorde. Hon försökte bara se vilket humör den var på.
Guiden, Sami, var en kortväxt människa, möjligen med halvingar i släktträdet, och nästan komiskt överpackad för sin storlek, men det var tydligt att kritik mot hennes förmågor som guide var dumheter. Kritik mot hennes mentala struktur kunde vara giltig, men det hon bidrog med kompenserade tillräckligt för hennes underligheter att man oftast lät dem passera i tystnad. Hon drog en hand över sitt smutsiga ansikte som om hon torkade bort någonting, men alltid förblev oförändrat, lika smutsigt om inte smutsigare än innan. Hon såg mot Aine och log, innan hon började gå, hennes trogna, krokiga, enkelt designade trästav i hand som vandringskepp.
“Du måste göra allt jag säger, när jag säger det, annars är det inte säkert att vi kommer klara av resan. Du brinner som en eld, sandens faror kommer söka sig till dig som vilsna själar. Men jag är inte orolig, du verkar kompetent. Vi kommer nog klara oss galant, och hitta den där staden ni har tappat bort.” Hon log brett, vilket avslöjade aningen ovårdade tänder.
-
Aine Chaullac
Även hon hade fått anpassa sina klädsel efter öknen. Hennes långa kaftan var mörkbrun, vid och lös i formen. Hennes huvud var skyddat med en ljusgul turban, där ett stycke hängde ner över hennes ena axel och var ämnad att dras över ansiktet om det skulle börja blåsa upp till sandstorm. Hon bar med sig en enkel och ganska nött väska, men som på något magiskt sätt innehöll mer än vad den såg ut att rymma. En ganska finurlig artefakt och hon hade lovat guiden en sådan artefakt i betalning för att hjälpa henne genom öknen. Ett vattenskinn hängde i en rem tvärs över Aines överkropp och dinglade mot hennes höft. Hon blev fortfarande fascinerad över hur guiden hittade vatten i den här miljön, som såg likadan ut överallt. Magikern nickar fundersamt åt guidens ord. “Jag lovar.” Hennes överlevnad hängde på den här kvinnan och Aine såg ingen anledning till att vara trilsk helt enkelt. Hennes blåa ögon lyste som det sällsynta vattnet i den här ogästvänliga miljön.
“Innan vi går, jag måste bara göra en sak först.” Hon sjönk ner på ett knä, hon kände sanden bränna genom tygerna. Försiktigt borrade hon ner sina fingrar i sanden och slöt sina ögon, mest för konstentrationens skull. Hennes medvetande sipprade ut ur hennes fingrar, växte sig ner under jorden likt rötter och bredde sedan ut sig. Under sanden kryllade det av liv, insekter och ödlor, små möss och rävar som väntade på natten. När hennes medvetande snuddade vid den döda kroppen, ryckte hon till. Som vanligt var den döde människan ett ihåligt, kallt skal i jämförelse med vad de levande varelserna var. Hon samlade ihop sig och drog upp fingrarna från sanden. “Det ligger en död kropp där borta, låt oss bara först se vem det är.” Aine reste på sig och gick målmedvetet upp längs en sanddyna. På åsen låg kroppen, täckt av ett lager sand, men en bit underligt tyg stack fram. Aine strök bort sanden från kroppen och när hon kom till bålen, stelnade hon till. En stod mörkbrun klump hade stelnat ihop med sanden. Blod. “Jag tror Alhazred lever och lyckades i alla fall försvara sig mot en av de där märkliga personerna..” och hennes föraningar visade sig ha rätt, när hon sopat bort all sand från den döde låg där en nästan utomjordiskt vacker man. Hennes hjärta slog ett extra slag. Dödsmasken som hans ansikte klätts i fick honom mer att likna en staty än en person, fridfull och perfekt. Hon märkte det knappt själv, men hon hade lagt handen på hans kind och strök ömt den kalla huden, ner mot hans käke. När hennes tumme strök över de välformade läpparna, suckade hon och drog bort sin hand.
“Jag behöver hans kläder…” hon sneglade mot guiden. “Alhazred skrev att de snabbt upptäckte honom.. Hjälp mig här med hans arm.” Vilket inte var konstigt, att de upptäckt honom. De här tygerna liknade ingenting hon sett förut, de var som om de vore från en helt annan värld. Aine hade redan började med att krångla med den dödes stela kropp och plagget han bar.
-
Guiden såg fundersamt på Aine när denna utövade sin konst, och log underligt när de började gå i riktningen Aine hade bestämt.
“Ni magiska väsen är allt bra användbara ibland,” Började hon med ett leende och när de kom fram till den begravda kroppen hjälpte Sami till att avslöja det dolda, och tillsammans med sin resekompis beundrade hon tyget.
“Den här sortens tyg och färger betalar du en kunglig kostnad för i Thel Shaen, och jag tror inte ens de bästa skräddarna kan få till skimmret.” Hon förde handen över tyget och beundrade det hon såg, och blev nästan irriterad i sitt uttryck när Aine berättade att hon behövde kläderna. Den vackra människan i sanden var död, och att beröva den på sina kläder kändes fel. Men Sami skulle bli rikligt belönad för det här jobbet, och invände inte med ord.“Vad handlar allt det här om egentligen? Vill du rädda gubben, eller handlar det om världens hemligheter? Kan tänka mig att det finns värde i kraften att flytta på en hel stad.” Hon pratade ganska avslappnat, men konstant, medan hon klädde av kroppen. Hon tyckte inte om tystnaden när hon skändade kroppen de hade upptäckt.
“Det här ser inte ut som någon som har spenderat sitt liv i öknen, inte heller en krigare förrutom …” Hon förde sorgset handen över det grova men torkadd såret i sidan på mannen, som sannolikt hade läckt som en trasig tunna från skadan Alhazred orsakat. Mannen blödde ut i sanden här, och det lär ha gått fort. Förundrat betraktade hon kläderna, som borde ha varit soltorkade i blodet, men materialet verkade stöta ifrån sig vätskan, och var inte ens fläckigt trots allt blod som sköljt över det.När de hade fått loss plaggen höll Sami ett ac dem mot solen, och färgerna i tyget nästan skiftade färg under ljuset, det var närapå obeskrivligt, som om det fanns färger under den ytliga färgen på plagget, och solen framhävde underliggande lager. Hon slet i det försiktigt, och det töjdes tillfälligt för att dra sig tillbaka efteråt när hon släppte efter.
“Inte för att jag kan mycket om att göra tyger, men nu undrar jag om jag kan någonting alls. Har du sett tyger som dessa förrut?” Hon vek ihop det och räckte över det till Aine. -
Aine Chaullac
Ett skratt pös ur Aine när hon blev kallad för magiskt väsen. Den lilla flamman innanför hennes revben kändes mer gudomlig än sagolik. Men hon lät det här passera, öknen var helt enkelt en miljö som gjorde Aine ödmjuk. Hennes överlevnad hängde på Sami, det var ingen idé att börja skryta och vad var hon för slags gud om hon inte ens kunde överleva här? “Det är ömsesidigt, Sami. Ni vanligt folk är bra nödvändiga att ha ibland!” Även om Aine sällan erkände de vanligas förmågor, så menade hon faktiskt vart enda ord. Hon uppskattade Sami’s kunskapsbas och erfarenheter. Hon log, för att hon kanske precis lämnat sin första genuina komplimang till någon. När hon frågade om vad hela det här uppdraget handlar om, så ryckte Aine på axlarna och suckade.
“För min del handlar det om att sona för ett svek och försöka kanske undvika bestraffning. Jag övergav mitt uppdrag i Tharmad och rymde söder. Om jag hittar den här staden och om jag hittar någon ingen hittat förut.. om jag hittar Alhazred… ” hon gjorde ett litet knyck med nacken, det var för många ‘om’ för att hon skulle vara bekväm. “.. kanske man inte ser så hårt på vad jag gjort.”
Liket lämnades inte helt avklätt, hon lät han behålla sina underplagg – annars hade det varit ovärdigt. Men efter det här kunde hon väl kallas för gravplundrare… ? Aine höll ett av hans plagg i sin hand och var lika fascinerad som Sami över hur det betedde sig och såg ut. Hon var inte ovan med tyger med magi invävt mellan trådarna och det kittlade i hennes händer, skvallrade om att det här var mer än bara resultatet från en skicklig väverska och färgare. “Det är magiskt.. eller ja, det är mer än silke och lin mellan trådarna. Men frågan är vad…” Hon fick granska tyget närmare med sitt tredje öga senare. Bryskt knölade hon ner kläderna i sin väska och gav den döde en sista blick. En längre blick och tackade tyst den döde för kläderna. Men när hennes tankar snuddade vid liket, så kröp ett obehag över henne. Magikern rös, fast hon befann sig mitt i en het öknen. Hon svalde, ruskade mentalt bort obehaget och vred blicken mot Sami.
“Dags att bege oss.. eller vad säger du?” Aine antog att de hade proviant som räckte för att ta sig dit de skulle – eller att de på vägen kunde proviantera. Kanske fanns det nomadbyar längs vägen? Aine mindes inte riktigt kartan som halvalven visat, men hon litade på Sami.
-
“Dags att bege oss, ja, vi vill inte ödsla mer tid än vi behöver på sentimentalitet och förhoppningar.” Hon gav även hon en blick till den döde innan de började vandra vidare, och såg bakom sig på lägret. Om det fanns någonting mer att upptäcka där så var det säkerligen bortom deras tid, de behövde försöka hitta staden innan nästa storm, eller så riskerade de större faror än Sami var bekväm att riskera en främling i.
“Vi vanliga har gett världen en hel del gott, inga magiska väsen eller gudar kan påstå sig ha dragit mer ondska över oss än vad vi själva har gjort. Men vi har annat vi är duktiga på också såklart, om du någonsin ätit sockerkaka. Alla våra krig har varit värt det, om det tillslut gav oss sockerkakan.” Hon log brett och klappade sig om magen, som om hon precis hade ätit en. Vilket hon såklart inte hade gjort, men hon tänkte på det, och det var gott nog.
“Om du var inblandad och ansvarig i allt det som hände i Tharmad, då behöver du nog jobba lite hårdare än hitta en knäpp gammal gubbe i öknen. Jag har hört att det är ett uppror på gång i huvudstaden, man vill störta drottningen. Finns säkert någon god gärning att göra där när du hjälpt Alhazred hem.” Hon pratade på för fullt medan de vandrade, och verkade kunna prata om nästan vadsomhelst. Då och då såg hon sig om, som om hon upplevde sig själv förföljd, men hon verkade varken orolig eller ens stressad.
–
De vandrade länge genom öknen, och Sami erbjöd Aine vatten regelbundet och pratade på om väder, vind, mat, kläder, djur och det mesta. Snart var det dags för kväll, och läger, och Sami stoppade Aine.
“Gudarna släpar snart solen under jorden, så det börjar bli dags för oss att bestämma om vi ska vandra genom natten, eller sova. Här behöver du fatta ett beslut, för riskerna är olika. Antingen blir vi utvilade inför morgondagen, men vår resetid förlängs och vi löper större risk att springa på en storm, som jag tror bara är dagar borta … eller så vandrar vi genom natten, vilket kommer tära på våra krafter, och vi är lovligt byte för nattens varelser och ilska.”
-
Aine Chaullac
Hon skrattade till och skakar på huvudet åt det hon sa om Tharmand. “Hur gammal tror du jag är?!” Hon fnös till lite och förolämpades över tanken att hon ens trodde att Aine hade förpestat ett land. “Jag har inget med det som hänt där att göra, däremot var jag sänd på ett uppdrag dit för att leta efter en kollega som försvunnit. Men det finns inget levande i det landet, det behöver man inte vara en magiker för att veta. Jag ville inte bli en av de döda som vandrar i Tharmand, så jag flydde hit.”
Aine vandrade med den sockerkaksälskande guiden, i stort under tystnad. För någon som inte var van vid att vandra i sandhavet var det en plågsam vandring. Sami stod för det mesta pratet, men Aine var inte oartig. Utan deltog i samtal…så gott som hon kunde när hon inte hade andan i halsen. När de äntligen stannade lackade svetten överallt, Aine såg bestört ut när Sami pratade om att vandra under natten. Men det lät klokt att vandra i natten och komma närmare. “Kan vi.. kan vi bara vila någon timme? Men jag tycker vi vandrar genom natten, jag måste bara få hämta andan.” Kanske var det skönare att vandra i nattsvalka? Monster, Aine var inte så bekymrad över såna. Hon kunde slita sönder de flesta från insidan, men det krävde att hon kunde fokusera och inte var så trött.
Utan att riktigt vänta på något svar, sjönk Aine ner på backen med ryggen mot en röd sten. “Väck mig när mörkret fallit, jag kan hålla oss säkra om jag får vila lite.” Hon satt redan i skuggsidan av stenen och ganska snabbt slöt sig hennes ögon. Huvudet föll ner åt sidan, som om hon somnat. Aine sjönk in i en djup sömn, en meditation där hon öppnade upp sitt inre för att fyllas med de energier som fanns omkring. I regel var det en fridfull och stärkande process… Den här gången var det annorlunda. Så fort som hon slutit ögonen flimrade bilder framför hennes ögon. Hon fann inte riktigt greppa någon, men när Sami sen väckte Aine var hon fylld med forntida, uråldrig skräck. Kanske var det inte för sent att vända om? Aine kände sig inte speciellt mer energisk och oroade sig för natten när de började gå igen.
-
Solen hade börjat dyka ner under horisonten, och ett rödaktigt ljus sträckte sig över öknen när Sami väckte Aine. Hon log åt henne och hjälpte kvinnan upp till sina fötter. Redan hade värmen börjat lämna deras omgivning även om solen fortfarande hängde i luften, det talade tydligt för att natten inte skulle bli en varm sådan, så som de sällan var. Den största delen av värmen kom underifrån, från sanden som blivit uppvärmd av solen hela dagen.
“Solen påbörjar sin resa, låt oss även fortsätta våran. Jag känner en ondska i luften, vi bör undvika att mata sanden med blod i natt om det går.” Hon började röra på sig i deras bestämda riktning, och såg sig över axeln mot Aine på nytt, och log åt henne.
“De där var några våldsamma drömmar du hade. Det är skrämmande hus likt ett språk drömbabbel kan låta, jag hade en vän som också brukade tala i sömnen, och hans nonsens var liksom ditt helt sammanhängande, men obegripligt. Fint av dig att drömma om mig dock, det gjorde aldrig han. Eller åtminstone pratade aldrig om mig.” Hon såg sig över axeln och hennes blick rörde sig sökande runtom i öknen. Hon betedde sig helt klart oroligt, som om hon sökte efter någonting men inte riktigt visste vad. Hon gick med självsäkra steg, men blicken talade för en osäkerhet.
“Vad var det som hände i Tharmand förresten? Jag har aldrig fått det förklarat för mig, bara hört olika sagor från resenärer.”
-
Aine Chaullac
Natten var klar, men en stark vind började blåsa upp. De gick med vinden i ryggen, medvind. Än så länge var den inte stark nog för att blåsa upp till en sandstorm, men vinden rev i sanden och kastade upp små moln av fint damm här och var. Stormen var inte långt borta. I den här uttorkade omgivningen, ju närmare hon kom platsen där den förlorade staden sades ligga desto mer kändes som att hon närmade sig en stad som hade en förbannelse hängande över sig. Aine mindes inte vad hon drömt, så när vägvisaren berättade att hon pratat om Sami fick hon en olustig känsla. “På Akademin lär de oss att ta drömmar på allvar, när vi sover är vi mottagliga och öppna för… “ Aine funderade på hur hon skulle förklara, men allt som behövdes förenklas lät nästan dumförklarande. “… vårt undermedvetna kommer i kontakt med makter som vi annars stänger ute när vi är vakna.” Hon suckade själv åt förklaringen, det var mer komplext än så, men för invecklat för att förklara för någon som inte studerat vid Akademin.“Oneiromantik kallas den väg som magiker studerar om de vill läsa framtiden, nuet och det förflutna med hjälp av drömmar. Skickliga Oneriomatiker kan styra och påverka andras drömmar. Jag har övervägt att studera den vägen, jag har lätt för de mentala magivägarna.” Aine visste inte varför hon ville berätta det här, men det kändes trevligt att prata om något på vägen. “Hörde du något av det jag sa i sömnen?” Det kunde vara viktigt, men det kunde också vara rent nonsens.
Hon såg ett ljus, det var svagt men Aine hade bra syn. Var det stadens ljus hon såg? Hon kisade, men vände sig mot stigfinnaren som frågade om Tharmad. “En förbannelse, den kallas för Benpesten… Det är högst troligt att det var mörkeralver utsända från Lloth som kastade besvärjelsen. Men jag har hört att ättlingar till överlevare finns i Barastar, kanske där finns det fler svar på den gåtan?” En dag kanske hon borde resa dit och efterforska på det här, söka upp ättlingar till flyktingarna. Kanske det fanns kvar berättelser och vittnesmål? Men Barastar var minst lika avskärmad och avlägset som Tharmad. Aine sköt tankarna om framtiden åt sidan, istället pekade hon mot det svaga ljuset hon såg flämta längre fram. “Är det där.. en eld? En stad? Är vi framme?” Vid horisonten hade månen börjat stiga, den höjde sig över sanddynerna som ett illa begravt lik.
You must be logged in to reply to this topic.