Snö hade fallit en gråmulen eftermiddag då en underlig skara ryttare passerat Järnporten västerifrån. Deras mörka klädsel bar spår från en lång färd och de slanka hästarna vittnade om ett ursprung från de stora vidderna i norr. Det var en omaka grupp av åtta med illavarslande uppsyn och tung beväpning. En grupp som i en annan tid fått fler frågor, fler undrande blickar från vakterna. Men i tider då det ena sällskapet efter det andra vallfärdade mot Iserion så passerade de relativt obemärkt förbi och anlände till staden då mörkret lagt sig, där snön övergått till ett iskallt regn.

Gruppen av åtta hade uppmanats att resa till Iserion så snart som den magiska mineralen upptäckts i bergen intill staden. Där skulle de invänta nästa tecken till handling. Men i sanning så visste de att väntan inte var någonting för dem, och det blev snabbt klart för stamgäster på det värdshus de tagit in på att dessa män var av en besynnerlig tro. Däremot så smälte de in bland alla de underliga folk och varelser som börjat samlas i staden och blåste liv i den.

För livat var det. En dryg vecka efter deras ankomst rörde sig två mörkklädda män mellan folk och marknadsstånd inne på stortorget i Iserion. Det var en kall dag men uppståndelsen som rådde fick en att glömma den råa kylan. Överallt försökte försäljare att överrösta varandra i en hel symfoni av rop, medan köpare irrade runt bland ficktjuvar och en och annan förlupen höna. Det rådde fullständigt kaos. Något som inte tycktes bekomma de båda männen, snarare verkade de trivas i det.

Trots att båda bar mörka kläder ovan enklare rustningar så var de väldigt olika till utseendet. Den ena var något längre, smal och blek med ett ansikte som påminde om en gnagare.
“Viktor” väste han i den andra mannens öra med en röst som var hes och knappt bar sig i det höga sorlet runt omkring. Den andre, om än kortare, var reslig och bredaxlad, inte alls lika smal som den första. Han hade ett alldagligt ansikte med mörkt hår och skägg. Hade det inte varit för ett brett och fult ärr över hans högra öga hade man nog sagt att han såg trevlig ut. Hans uppmärksamhet hade varit på ett av marknadsstånden då hans kompanjon väste hans namn och han vände blicken till honom istället.

“Se där,” fortsatte den smale att väsa över obehagligt bleka läppar och nickade bortåt över folksamlingen. Viktor höjde blicken över vimlet för att se vad han menade. En lätt fnysning lämnade honom då han såg de unga korgossarna som stod längre bort, upphöjda på varsin pall, och uppmanade folk att besöka stadens kyrka.
“Ska vi ta och lyssna på deras lögner en stund?” hans röst, till skillnad från sin kompanjons, bar sig väl och klangfullt över sorlet, men han talade ett främmande språk än de runt omkring. De allra närmast såg lite förvirrat upp vid ljudet av språket, för det höll en sådan likhet till det som normalt talades i trakterna, men ändå så annorlunda. Den andres läppar verkade spricka upp i något som kunnat vara ett leende, vilket var den enda bekräftelsen Viktor behövde för att börja bana väg genom folkmassan mot de båda pojkarnas håll. Det var flera andra människor som stannat upp i närheten, vissa troligtvis djupt religiösa inom den Athalska tron, andra kanske av en annan religion men nyfikna på det budskap som ropades ut.

I denna lilla egna folksamling så smälte de inte in lika väl, deras mörka rustningar med emblemet av en röd solförmörkelse stack ut som alldeles för olycksbådande för att vara några djupt troende inom Ljusets religion.

Trigger warning osv.

Viktor hade korsat armarna över bröstet där de stod och såg med en bekymrad rynka i pannan på folket som verkade svälja korggossarnas ord med hull och hår. Då och då rynkade han på näsan åt det som sades.
“Titta på dem…” han talade till sin råttliknande kompanjon som mer hade en mer nervös uppsyn. “…likt vinterlamm som går till slakt. Arma själar.” han gjorde en liten gest med ena handen. Även här tittade de allra närmaste förvirrat upp vid ljudet av språket han talade.

Men hans kompanjon verkade ha fått syn på någonting i folkmassan och tog tag om hans axel för att väsa i hans öra.
“Viktor. Där” han nickade utan att släppa det han sett med blicken “Paladin från templet” hans ord fick Viktor att göra en grimas som att han precis spytt lite i munnen. Hans blick följde sin väns och fastnade snart på en ung kvinna i vad som kunnat vara paladinernas rustning. För ett kort ögonblick synade han henne innan han himlade med ögonen och vände blicken framåt igen.
“Tsk, hon är från Iselem. De tillber en annan falsk gud.” sa han kort och harklade sig lite, uppmärksamheten mot orden från korggossarna igen. Men hans kompanjon verkade inte ge sig och fortsatte att krama hans axel med ena handen.
“Nej. Det är en paladin.” insisterade han, den låga rösten darrande av antingen nervositet eller upprymdhet. Viktor vände tillbaka blicken till kvinnan, för en längre stund denna gång. När han insåg att hans vän troligtvis hade rätt höjde han lite på ögonbrynen.
“Hah, där ser man. Hennes mor blev väl våldtagen av något paladinkräk och så lurade de väl i henne att den falska orden var hennes enda väg till frälsning. Parasiter och mördare”

Även om folket runt dem inte förstod orden, kunde de ändå ana den ogillande tonen och försökte maka sig bort från dem med både irriterade och oroliga blickar. Viktor hade börjat söka av folkmassan där han stod.
“Hon verkar vara ensam. För närvarande” han gav sin kompanjon en menande blick, men denne hade sina små pliriga råttögon fortfarande fästa vid kvinnan och skakade lite på huvudet.
“Nä..nä.. Viktor.. Jag behöver några dagar till” väste han utan att släppa kvinnan med blicken.
“Kom så, vi kan väl presentera oss? Om paladinerna är här så kommer vi ändå snart att agera” en antydan till ett leende syntes på hans läppar men den andre fortsatte bara att skaka på huvudet. Viktor fnös till och knuffade honom lätt i bröstet innan han vände på klacken för att bana väg genom folkmassan mot kvinnan. Hans kompanjon försökte till protest men dennes svaga röst dränktes omedelbart av sorlet runt omkring.

Trots att hon inte stod allt för långt bort så tog det någon minut att ta sig mellan människorna innan han stannade vid hennes sida, dock vänd mot kroggossarna.
“Så jag förmodar Templet fått upp sina ögon för det Iseriska miraklet?” det fanns en viss ironiskt underton i hans ord, även om de var sagda med en viss lättja. Han talade perfekt karmanska, med den tydliga artikuleringen från huvudstaden, men där fanns vissa betoningar på vokalerna som tydde på en lantlig dialekt.

Viktor stod fortsatt vänd åt korggossarnas håll, händerna knäppta bakom ryggen. Hennes ord och hur hon yttrade dem gjorde honom något förundrad vilket syntes som en rynka mellan ögonbrynen och ett aningen snett leende då han vände blicken till henne. Visserligen var ju paladiner självgoda och skenheliga, men han hade nog förväntat sig en annan typ av reaktion. Å andra sidan hade han inte råkat på någon paladin de senaste tio åren.

För ett kort ögonblick synade han henne från topp till tå, inte olikt från vad han gjort tidigare, men nu på närmare håll fanns ju såklart fler detaljer att se. Hans blick stannade vid svärdet fäst vid hennes höft. Det var någonting annorlunda från ett vanligt svärd i stål… Insikten fick honom att le roat då han höjde blicken till hennes ansikte.
“Tog verkligen era förluster vid Loradon så hårt att Templet delar ut såna där?” han nickade kort åt svärdet utan att sänka blicken från hennes ansikte. Ett ofrivilligt litet skratt lämnade honom och han skakade lätt på huvudet.
“Ni måste ha blivit sannerligen desperata som förlitar er på gammal skrock för att besegra Ayperos” lättjan fanns kvar i hans röst, även om orden kunde tolkas som nedlåtande av någon utan humor. Däremot reagerade en äldre dam intill dem på namnet som yttrades och hon såg förskräckt upp och gjorde ett kort tecken för att avvärja ondska. Viktor tog ingen notis om henne.

“Men det är ju förstås inte varför du och dina kompanjoner är här” fortsatte han sedan, för att komma till sak och samtidigt släta över det hela som ett skämt. Hans blick gick kort ut över folkmassan då han formulerade orden i sina tankar. “Det finns saker som sker här i staden i skydd av denna kapplöpning om celanoiten” hans blick vändes till hennes igen och rösten höll en allvarligare ton.
“Något som alla paladiner här bör känna till.” han sänkte rösten för att betona ämnet allvar och känslighet.

Viktor hade endast höjt ögonbrynen aningen skeptiskt till hennes förklaring. Det fanns visserligen en road, eller kanske belåten, krökning i ena mungipan då hon nämnde det om hot. Men i övrigt verkade han knappast lägga någon större vikt eller intresse av hennes ord om svärdet. För stunden fanns det annat han var mer intresserad av.

Hennes gliring om samvete och hjärtan fick honom faktiskt att skratta till. Han skakade på huvudet och bröt ögonkontakten för den stund skrattet varade. När han vände tillbaka blicken fanns där ett leende kvar, även fast man såg att han försökte att hålla minen allvarligare.
“Sådan skenhelighet lämnar jag till dig och dina” han bet sig i underläppen i ett fortsatt försök att bli av med leendet, men den roade glimten kvar kvar i hans ögon. Uppenbart var att han funnit hennes ord orimligt underhållande.

“Låt oss säga…” sa han med ett djupt andetag. Leendet var till sist borta och han begrundade henne då han funderade på ett pris. “.. att det kostar vad ni anser det värt. Vi är inte intresserade av guld” sättet han vägde orden på antydde att det var information som gavs i utbyte för information.

Under denna tid hade han hela tiden stått med händerna knäppta bakom ryggen och utan en tanke på sin råttlika vän. Den senare hade smugit sig fram, hukad mellan människorna för att gripa tag om hans axel och väsa hans namn så högt han kunde.

“Viktor…!” väsandet bar knappt över sorlet runt omkring. Viktor ryckte till och slöt ögonen med ett djupt andetag, uppenbart inte beredd på det hela. Långsamt öppnade han ögonen och sa någonting sammanbitet på ett språk som för Ithia skulle upplevas så väldigt bekant, men ändå helt obegripligt. Hans kompanjon drog lätt i honom och väste något på samma språk, vilket fick Viktor att släppa sina händer, eller det han haft i händerna, och lägga en betryggande hand på hans axel. Ett par lugnande ord lämnade honom innan han vände sig tillbaka till paladinen med en uppmanande blick.
“Det är ingen slump att du kom hit just vid denna tidpunkt paladin, ni behöver den här informationen.”

• This reply was modified 3 år, 11 månader sedan by FruVider.

Viktor hade redan vetat att hans uppmaning skulle gå hem hos paladinen. Allt man kunde formulera som ett tecken från deras falska gud svalde de villigt. Hans hand vilade fortfarande mot sin väns axel, som för att lugna den andres nerver. Den långa smala mannen med sina små råttögon verkade inte alls trivas i den stora folkmassan.

“Jag tror det är bäst att vi går undan från nyfikna öron” svarade han på hennes fråga med något lägre röst och en menande blick mot de människor närmast som då och då gav dem nyfikna blickar. Viktor hade redan uppmärksammat de många blickar kvinnan fick, flera nedlåtande. Det bevisade bara hur patetisk deras religion var, att de till och med såg varandra med avsky.

Han höjde lätt sin fria hand mot henne i en gest att hon skulle vänta, då han vände sig tillbaka till sin kompanjon. De utbytte några korta meningar, även om det framförallt var Viktors röst man hörde men tillslut vände sig mannen om och Viktor gav honom en vänskaplig och uppmuntrande klapp i ryggen då denna började bana väg bort mellan människorna.

När han vände sig tillbaka till den unga kvinnan kom inga ursäktande ord över dröjsmålet. Om det var för att han inte hade den uppfostran eller om han inte fann det nödvändigt skulle vara omöjligt att säga, men besynnerligt var det trots allt. Han höjde blicken över folkmassan och kisade med ögonen då han kort såg sig om innan han sänkte blicken till henne igen.
“Kom, det verkar inte vara lika mycket folk här borta” han gjorde en lätt gest med ena handen för henne att följa honom innan han började gå. Strax såg han sig om över axeln.

“Ska du inte hämta dina bröder.. och systrar?” Eller är du här själv?” hans röst bar precis över sorlet runt omkring då de lämnade korggossarans skanderade och kom in i de höga ropen av köpmän och lycksökare. Viktor verkade inte ha några problem med att ta sig fram mellan människorna, tvärtom pekade hans avslappnade rörelser på att han var van vid en sådan miljö som här. Men hans steg höll inte den pompösa gång en riddare eller adelsman skulle haft, utan han rörde sig runt människor snarare än att tvinga dem att flytta på sig.

Viktor såg sig över axeln åt hennes ord, eller snarare över det glädjelösa skratt som följde. För ett par steg gick han i sidled och begrundade henne kort med rynkade ögonbryn. Någonstans hade han haft förväntan att en så ung, och då troligtvis nybliven, paladin skulle hysa en större heder och gemenskap mot ordern.

Men han kommenterade det inte utan skrattade själv till då han vände sig framåt igen.
“Man kan säga att vi också är här för att se och lyssna” och vänta, la han till i sina egna tankar. Vad de väntade på visste han inte, men han visste att bara denna knappa vecka hade varit för lång tid för var och en av dem. Redan nu hade de satt saker i rullning, visserligen mest för underhållningens skull.

“Iserion kommer ju snart att bli hela världens knytpunkt” la han till då han börjat sakta in på stegen. Han gav henne en kort blick och gjorde en gest åt henne att följa med mellan två marknadsstånd. De var precis i utkanten av torget, och bakom den sista raden av försäljare stod det mest vagnar med gods som en och annan dräng vaktade, men i övrigt var det mycket mindre folk och oljudet från marknaden blev betydligt mindre. Intill en tom hökärra stannade han och vände sig mot henne. Återigen synade han henne, nästintill kritiskt, som att han vägde hennes värdighet att få ta del av det han hade att säga.

“Jag vet inte hur mycket du känner till om Iserions förfarande kring den här celaoniten. Men jag antar att du känner till deras samarbete med dvärgarna i Zirthimar?” han hade sänkt rösten en aning för att betona ordens känslighet. Den intensiva blicken var fäst vid hennes och sanningen var den att han vägt och mätt henne i sina tankar, i ett försök att lista ut om det var templet eller oskyldiga människor hon skulle vara mest benägen att skydda. Han hade, mot sitt bättre vetande, bestämt att hon nog skulle vara mer angelägen om andras liv, med tanke på hennes tidigare glädjelösa skratt över sina egna.

Viktor betraktade paladinen, ögonbrynen i en konfunderad rynka. Det som förvånade honom var inte att hon visste dessa saker, snarare att hon så lättvindigt kunde spilla ur sig sin oro för en främling. Men han var tacksam över informationen om magikerna, de hade inte synts till än men med tanke på lärorna några av hans kompanjoner utövade skulle de bli en nagel i ögat senare. Han nickade för att visa att han lyssnade medan han drog av sig handskarna och stoppade in dem i bältet. För att få tillbaka lite mer värme i fingrarna gnuggade han händerna mot varandra och blåste lätt i dem, utan att vända uppmärksamheten från henne. Hans händer bar spår i form av små sår från den långa ritten de gjort för att ta sig till Iserion. Men utan handskar var det inte bara dessa skavsår som synliggjordes, utan även en mindre, sylformad kniv som var fäst intill skjortärmen.

Hennes sista ord fick honom att stelna till och han gjorde en liten grimas.
“Vi har handlat länge med dvärgarna i norr, deras intresse att vinna tillbaka sina förfäders länder skulle knappast upphöra för en mineral som endast skänker magisk styrka,” sa han med en lång och menande blick. “De är allt för stolta och envisa för att resa så långt in i människors länder om det inte skulle mena en rejäl fördel för deras intressen… och såklart kanske ett gemensamt och djupt rotat hat för en annan grupp” han talade långsamt och sänkte rösten en aning, blicken sökte kort av den närmaste omgivningen innan den landade på kvinnan.
“Det finns en mycket mörkare agenda för dvärgarnas närvaro här paladin” han synade henne kort och blåste återigen in i sina händer för att värma dem.

Viktor fnös till i ett kort skratt åt hennes fråga och skakade på huvudet med en suck.
“Dvärgarnas intentioner är nobla, om än lite själviska. När de har fått vad de kommit för kommer de återvända till sina hemländer,” han synade henne kort innan han tog på sig handskarna igen, provocerande långsamt medan han fortsatte “Men deras upptäckter kommer ju vara kvar. I händerna på någon närmare hem för dig”

Viktor höjde blicken till henne igen och korsade armarna över bröstet. Han hade bestämt sig för att han sagt nog. För tillfället. Hans uppmanande blick talade för att han ville veta någonting av henne, men istället ställde han det som en följdfråga på sina tidigare ord.
“Klarar verkligen templet ett krig inom Athals riken? När andra fiender närmar sig från andra håll?” han hade något nästan belåtet i blicken. Om han nu syftade till Aypeyros eller Iselem fick dock lämnas åt fantasin.

Trigger warning osv

Viktor hade fortfarande armarna korsade över bröstet då han lyssnade till henne, men ju mer hon sa desto mindre trotsig såg det ut att vara då han sänkte axlarna. Iselem var ett sådant rike som var svårt att nå. Fanatiker till er falsk gud hela bundet, stängt och avvisande till alla främlingar. Men paladinens ord om riket fick honom att höja ögonbrynen en aning då han förstod att det troligtvis var ett mer spänt läge här i söder än vad de någonsin kunnat hoppas. Världen var definitivt redo att falla.

Han öppnade munnen för att säga något men verkade ångra sig och rynkade fundersamt på ögonbrynen, de grå ögonen begrundade henne. Hon verkade verkligen… insatt i Iselem. Han hade nog haft rätt tidigare, hon var resultatet av en våldtäkt och nu använde templet henne för att infiltrera sin sydliga fiende.
“Du får ursäkta den personliga frågan paladin, men…” han la huvudet en aning på sned, ögonbrynen fortfarande rynkade. Egentligen ville han inte be om ursäkt för frågan som skulle komma, men han var ändå nyfiken på svaret så det var lika bra att försöka vara inställsam. “… vad är din personliga relation med Iselem?”

Att han inte blev förvånad över hennes svar skulle ha varit en lögn, men någon stor reaktion blev det inte utan han höjde endast på ögonbrynen med ett litet hummande. Adel, eller i alla fall inte någon bonde, han han redan tidigare kunnat lista ut då hennes hy knappast bar några spår av hårt arbete i väder och vind.

“Vilka grisar” kommenterade han bara kort och sänkte händerna där han stod och istället vilade ena armen mot svärdsfästet. Den fundersamma rynkan var tillbaka mellan hans ögonbryn och han kände en uns medlidande för henne, för det lät inte som att hon valt att bli paladin. Hon hade inte valt den falska guden, utan tvingats till det. Sannerligen var de en stor drös av grisar. Han vägde från ena benet till det andra, aningen otåligt och ett tydligt tecken på att han ville bege sig.

“Hm, ni har sannerligen många fienden i världen,” sa han fundersamt med en blick kort omkring sig innan han vände sig mot henne igen “Jag avundas dig inte paladin, och behöver bege mig”.
Viktor synade henne en sista gång innan han fortsatte med en suck “Fråga dvärgarna efter Abrâfu Shaikmashâz. Han kan säkert ge dig svar du behöver”