Ithia höjde ett ögonbryn lite frågande åt hans ord. Få hade någonsin sagt något i hennes försvar över vad hon varit med om som barn. Visst hade hon känt så med då hon var barn, men nu som vuxen undrade hon om de verkligen var de grisar? Kanske det hade blivit så normaliserat för henne att hon bara accepterade det. Något som hon upplevt barbariskt och orättvist som barn, kanske fortfarande undermedvetet som vuxen. Nå det spelade ingen större roll, och han hade sannerligen rätt då det kom till fiender. Mannen hade uppenbarligen bestämt sig för att han var färdig med henne, och hon nickade lätt, lite förvirrad över om informationen hon fått skulle visa sig värdefull eller inte. Men det var mer än vad templet eller någon annan kunnat ge henne, och hon nickade.
‘Tack för informationen. Kanske vi ses igen i kaoset.’ sa hon enkelt, medan hon upprepade namnet gång på gång igen i sitt sinne, dvärganamn var trots allt svåra att minnas.
‘Mitt namn är Ithia, förresten.’ tillade hon, trots allt kände hon att det var en liten artighet att ge ut i alla fall.

Den unga paladinen betraktade Viktor tankfullt, och det kändes som om det fanns lite mer tyngd i deras bekantskap då de hade namn. Om hans var det sanna namn han bar visste hon inte, men namn hade vikt och hon nickade lätt till svar. Hans ord bådade inte gott, och bekräftade hennes känslor av föraning hon haft sedan hon satt sin fot i staden.
‘Lycka till.’ sa hon, lite formellt, men vänligt, och började röra sig därifrån hon med.

Det fanns inte mycket mer att lägga sitt fokus på där i Iserion, så efter att hennes häst fått en plats i det lokala templets stall och hennes saker var välförvarade i ett simpelt rum reserverat för paladiner på resande fot lämnade hon sin orders säkerhet bakom sig. Medan det var en trygghet att veta att Athal hade ett starkt fäste i Iserion, gjorde det inget för att betrygga henne då hon närmade sig det som blivit dvärgarnas kvarter.

Ithia hade på en väldigt kort tid blivit relativt världsvan, men då det kom till dvärgarna, deras seder och kultur, var hon väldigt naiv och okunnig. Det bästa hon kunde göra var att gå fram och visa öppenhet och ärlighet. Kanske. Efter lite frågande runt omkring fick hon reda på vilket av värdshusen som hade blivit den lokala hänghörnan för en stor mängd av dvärgarna i staden.

Hon såg sig omkring i värdshuset, och som det berättats åt henne satt det flera dvärgar runt om i borden – flera av dem med smuts på händerna och ansiktena som vittnade om arbete i gruvorna. För att vara en stad främst bebodd av människor och delvis av en alvisk minoritet kände hon sig väldigt utanför i detta värdshus, men hon köpte ett stop mjöd och närmade sig ett av borden.
‘Ursäkta mig…’ sa hon och blev ignorerad, innan hon harklade sig och bestämde sig för att gå rakt på sak.
‘Jag söker efter Abrâfu shaikmashâz.’ sa hon något högre.

Den första känslan Ithia kände var förvirring över kaoset som utbröt som svar över hennes ord. Sedan hettade det till om hennes kinder då hon började få en förklaring och hon stelnade till något, delvis av skam men främst av ilska. Den uslingen Viktor hade drivit med henne, och hon hade spillt ur sig ord över honom i god tro. Om hon överlevde detta, svor hon, skulle hon hitta ett sätt att hämnas. Kanske inte speciellt athalitiskt av henne, men i stunden kände hon inget annat än just det; vrede. Men just nu hade hon mer direkta hot att möta, och hon höjde sina händer som för att dämpa den aggressiva stämningen.

‘Jag beklagar, Fjalnirs renaste, det verkar som om jag blivit spelad ett spratt.’ erkände hon då hon såg ned på dvärgen. Han verkade inte speciellt farlig med sin korta växt, men hon om någon visste att utseende inte var någon indikator för ens styrka.
‘Det sades till mig i god tro att förolämpningen jag nyss spillde ur mig var en person, jag inser nu att jag borde undersökt saken närmare innan jag närmade mig er.’ sa hon och bugade sig för dvärgarna, så som hon hört att dvärgarna gjorde då de presenterade sig eller bad om ursäkt.

‘Mitt namn är Ithia, jag är en paladin, och jag söker ert folks råd, om ni fortfarande kan tala med mig efter mina ohövliga ord som yttrades i okunskap.’ sa hon, och hoppades det skulle räcka. Dvärgens yxa såg inte trevlig ut, och hon hade ingen önskan att strida mot samlingen.

Ithias ögon följde med händelseförloppet, och även om hon inte förstod allt som skedde så var det rätt tydligt att dvärgen ville ha ett nytt stop. Hon suckade inbombords, än en gång blev hon en tjänsteflicka av någon sort. Hon förbannade sig själv, och hon förbannade Viktor som satt henne i denna situation. Han skulle få sota för detta, men den tiden var inte nu. Kanske detta kunde vändas till något i hennes fördel. Något motvilligt vände hon sig om, gick till baren, och några ögonblick senare hade hon stop åt hela bordet och ett åt sig själv som hon med en skummande duns lade ned på bordet. Hennes kalla ögon såg något hårt på dvärgen.

‘Här är mjöd, för att dränka min okunniga förolämpning.’ sa hon simpelt, och med ögonen fortfarande fästa i den förbannade dvärgens höjde hon sitt stop mot sina läppar, för att sedan ta rejäla klunkar. Hon fortsatte klunka och klunka, så mycket att hon till sist var tvungen att höja stopet i vädret för att få i sig allt. Klunkande gick allt ned i den relativt korta kvinnan, otroligt nog kunde man tro, men å andra sidan var dvärgarna mindre än henne, om än något mer robusta, och kunde häva i sig mängder med mjöd så varför inte hon. Varför hon gjorde det var hon inte helt säker, kanske var det impuls, eller så var hon helt enkelt bara trött på allt just då och man kunde väl lika väl ta ett stop mjöd. Paladin eller ej. Med en duns föll hennes tomma stop på bordet, och något utmanande såg hon på dvärgen.

Ithias klara ögon fortsatte betrakta dvärgen under den spända tystnaden som följde, hennes ansiktsuttryck beslutsamt. Hon kunde känna mjödet skölja genom hennes kropp, och kanske en gnutta lätthet i huvudet. Men hennes kropp hade inte hunnit med alkoholen som rusade genom hennes kropp än. De klara ögonen såg utmanande och hårt på dvärgen där han hinkade sitt stop, och en liten uns av ett leende fanns där på Ithias läppar.

Hur hon hamnat där var hon inte helt säker, hon hade ju trots allt bara kunnat välja att gå. Men hon kände ändå att något fört henne dit, och att hon var tvungen att ta detta till sitt slutmål. Ett slutmål som troligen innebar redlös fylla, men det berodde på dvärgens uthållighet så klart. Hon ryckte inte till som en fin dam hade gjort över dvärgens rapning, utan stod bara lutad över bordet med händerna på den grova bordsskivan.
‘Ett till.’ upprepade hon, med ett leende som sa att hon inte tänkte förlora detta spel. Åt helvete med paladinordens fromhet. Kanske lite dryck skulle få dem att lätta på tungan.

Några ögonblick senare stod två fulla stop redo bredvid dem.
‘Så, Fjalnirs ättling, dags att visa vad du – snarare än din ättling – går för.’ sa hon.

Ithias ögon betraktade dvärgen utmanande, och trots att hon redan kunde känna alkoholens rus som började bedöva hennes sinne något lät hon det inte visa. Snarare hade hon samma beslutsamma min fortfarande, även om ögonen kanske för den observanta kunde se lite mer glasartade ut. Hon visade ingen förskräckelse över hans sätt.
‘Mitt namn är Ithia, och jag är en paladinkrigare.’ sa hon bestämt, nästan på gränsen till överdriven artikulation, som för att kontra eventuell slurrighet som skulle komma av alkoholen. Hon la sina händer om sitt stop, och lyfte upp det igen. Åtminstone ett stop till skulle väl rymmas i hennes mage. Hoppades hon. Det vore ju inte passligt att spy upp mjödet här inför alla dessa dvärgar.
‘Och vem är det jag förolämpat?’ undrade hon.

Ithias blick mörknade något över skrattet som exploderade fram då hon nämnde sin titel och sitt yrke. Det var, med andra ord, så som det burkade vara. Men hon valde att inte kommentera det, trots allt försökte hon reparera relationerna snarare än att förstöra dem. Även om hennes något berusade sinne kanske inte var helt lika kontrollerat som vanligt. Och hon var en temperamentsfylld kvinna.
‘Bomin, vad är det för namn?’ frågade hon, utan att hinna hindra frågan innan den lämnade hennes läppar.
‘Vilka krig har du utkämpat, Bomin Bavinsson?’ undrade hon, och slog sitt stop i utmaning mot hans, hennes hand lite mindre stabil än innan så det spillde en hel del mjöd över dem båda innan hon tog hans erbjudande och satte sig ned.
‘Så, mina herrar, är ni här på grund av mineralerna?’ undrade Ithia utan subtilitet.

Ithia som annars försökte vara så subtil hon kunde var nog inte så intetsägande där hon lutade sig fram konspiratoriskt med dvärgarna, aningen påverkad i detta lag trots allt. Men även genom ruset stannade deras ord kvar hos henne som en mörk tanke, eller som en mardröm vars rädsla man fortfarande känner om morgonen. Hon insåg till sist att varken hon eller dvärgarna var stabila nog att fortsätta, så hon tog sig till sitt boende något mindre värdigt än hon hade önskat. Lite pinsamt för ordern, kanske, men mest för henne. Fast just då var hon för trött för att bry sig. Men hon brydde sig om en sak… Hur Viktor lurat henne och tanken fyllde henne med mer ilska än vad en paladin borde känna.

Trots bultande huvudvärk dagen efter fortsatte hennes arbete, med något fler ledtrådar än innan. Och på så vis fortsatte dagarna, hon försökte fiska fram mer information om denne… någon som dvärgarna nämnt. Eller något. Skammen över vad Viktor utsatt henne för fortsatte leva med henne, och det var av en slump som hon hörde ljudet av bråk i gränden då hon var på väg till en rekommenderad smed. Dragen av allt väsnande befann hon sig plötsligt på innergården med, en något utstickande figur där bland männen. Och det var då hon såg honom, och hennes ögon smalnade. Utan att bry sig om männen omkring dem stormade hon fram med beslutsamma steg och petade Viktor i bröstkorgen.
‘Du!’ utbrast hon, inte speciellt paladinaktigt.
‘Du lurade mig, din…!’ fortsatte hon med gäll röst.
‘De höll på att slå ihjäl mig!’ Hennes ljusa hår blev ett virrvarr i hennes utskällning.

Hennes klara ögon tycktes bli än mer frustrerade över hans oskyldiga och förvirrade uppsyn. Ett ögonblick hade hon kanske registrerat fruktan där, och åtminstone det gav henne lite tillfredställelse. Men hennes blod kokade för mycket för att njuta av det just då. Utmanande och ilsket, med en hand på en kurvig höft, bara så där som en kvinna kan göra, stirrade hon på honom med en blick som kunde mörda.

‘Jag litade på dig…!’ sa hon, nästan lite klagande i rösten som lät mer flickaktigt än krigaraktigt, trots allt hade de haft en hemlighetsfull diskussion där hon delat med sig mer än hon hade behövt… mer än hon bordat. Och han hade återbetalat henne med ett spratt som nästan gått riktigt illa. Med armarna i kors över bröstkorgen stampade hon lite frustrerat i marken med foten.

‘Du tycker det är roligt?!’ frågade hon. ‘Jag sa det inför ett helt sällskap, de var minst tio! Tio dvärgar redo att slita mig i stycken!’ men hon kunde inte hjälpa känna en liten dragning i mungipan över hans skratt då han verkade tappa fattningen.

‘Det… det är inte roligt!’ sa hon, men lät inte så övertygad själv, och mot sin egna vilja lämnade ett skratt hennes läppar, vilket fick henne att lägga en hand på sina läppar som om det skulle hjälpa till att stoppa det.

Ithia som kommit in med ilska och sårad stolthet kände långsamt de känslorna rinna ut i sanden. Konstigt nog, noterade hon i ett märkligt ögonblick av självinsikt. Kankse var det lättsamheten han tog det med, och skratten som följde. Kanske hon hade fel, men det kändes mer som ett barnsligt spratt än ren illvilja. Med en något sur min på läpparna som inte såg allt för övertygande ut höll hon sina armar korsade medan hon såg på honom. Ett av hennes ljusa ögonbryn höjdes.
‘Är du klar?’ frågade hon, och skakade på huvudet för att sedan sucka djupt, en rodnad på hennes kinder över hela situationen och hennes egna dumhet.
‘Jag gjorde det enda man kan göra i ett sådant sällskap…’ sa hon och såg på honom lite finurligt med ett litet lurigt leende, som om hon tänkte låta honom gissa sig till vad det kunde vara.
‘… jag söp ned dem.’ att hon själv blivit rätt berusad var väl en fotnot. De klara ögonen betraktade honom, inväntandes mer av hans retsamhet.
‘Var det din plan hela tiden, hm?’