- This topic has 64 replies, 2 voices, and was last updated 3 år, 5 månader sedan by
.
-
Nästan lite bistert såg hon på honom, som om hon utmanade honom till att våga fortsätta skratta. Till sist verkade han samla sig något, och hennes blick for flyktigt mot de andra männen i närheten – hennes blick kylig mot dem med- innan hon såg på honom igen.
‘Av allt det du hörde fastnar du på den lilla detaljen?’ frågade hon och varken förnekade eller bekräftade hans påstående, kanske något röd om kinderna fortfarande. Nej, det hörde nog inte direkt till paladinernas etikett att dricka och supa ned, men samtidigt var inte alla inom paladin-ordern så fromma som allmänheten trodde.‘Hmf…’ muttrade hon bara till svar, men hon kunde se att han åtminstone delvis skämtade, men vem kunde veta helt säkert med främmande män vad de verkligen ville? På något vis tycktes han vända det hela till en komplimang, och en liten rodnad fanns där på hennes kinder, delvis maskerad av hennes mörka hy men inte helt. Något utmanande höjde hon ett ögonbryn då han betraktade henne så noggrant från topp till tå.
‘Några hemligheter… kanske.’ sa hon hemlighetsfullt, med ett litet lurigt leende, kanske i ett försök att väcka hans nyfikenhet. Trots allt hade han varit väldigt hemlighetsfull med henne, och lett henne in i trubbel. Tanken om vad de hade sagt fick henne att se lite allvarsam ut.
‘Men något… mörkt är i görningen.’ erkände hon. ‘Men det kanske du redan visste, varför skulle du annars skickat mig till dvärgarna… Om det inte bara var ett spratt?’ -
Viktor höjde ögonbrynen vid hennes ord och knäppte händerna bakom huvudet då han lutade sig tillbaka mot väggen igen. Ett långdraget “hmm” lämnade honom och ett leende som sa att han visste mer än han berättade ryckte i mungiporna. För några ögonblick såg han bara tyst på henne med det leendet.
“Kanske… eller så var det bara ett spratt” han ryckte på ena axeln, fortfarande med händerna bakom huvudet.
“Eller så hade jag hoppats de velat berätta mer för någon i din position” men högst osannolikt. Hans blick vändes från henne och mot sina kompanjoner. De hade stannat upp i sitt sparrande och brottande för att betrakta dem istället. Alla utom två verkade ha kommit närmare för att höra vad som talades om. Han såg inte sin råttaktiga broder dock, den enda som visste att flickan var paladin. Leendet hade ersatts av en fundersam min, och som alla hans miner såg den dyster ut. Om de andra redan visste att hon var paladin skulle de definitivt försöka skära halsen av henne. Hans blick gick tillbaka till Ithia och reste sig med en mödosam suck.“Smeden tar inte emot kunder idag. Kom, jag ska visa dig till en annan.” han tog ett steg som förde honom mellan Ithia och sina kumpaner som närmade sig och gjorde en gest mot utgången av innergården.
“Inget spratt, jag lovar” la han till, rösten så uppriktig han bara kunde få den. -
Ithia höjde långsamt ett ögonbryn över hans hummande, och en fnysning följde.
‘Så du visste.’ konstaterade hon, lite trött, och vände sig om i en uppvisning av frustration med knutna nävar och blicken upp mot skyn över galenskaperna som fick hennes hår att flänga runt innan hon vände sig om mot Viktor igen. Knappt hann hon öppna munnen för att försöka fiska ut mer ur honom, innan han plötsligt annonserade att smeden hade stängt verksamheten för dagen.‘Vad?’ frågade hon, men hann inte protestera då hans röst förvandlades till en mer uppriktig en. Något fundersamt blickade hon över axeln mot hans kumpaner , fundersam över deras syfte i Iserion, innan hon vände fokus till honom igen.
‘Ärligt Viktor, vad är det som sker?’ ville hon veta. Hon visste att hon gjort bort sig då hon varit så frispråkig med honom då de träffats, kanske hade hon bara törstat efter prat eller någon att ventilera sina tankar med? Sedan hon lämnade Kessie hade hennes resande varit rätt ensamt.
‘Dvärgarna lät antyda att något mycket mörkare än bara en magisk mineral är i görningen.’ lät hon sig själv avslöja. -
Viktor sneglade bakåt innan han vände blicken tillbaka till henne.
“Samma sak som när en hare går ner i rävgrytet” han hade kortare ton än vad han tänkt så han log lätt för att ta bort udden av orden. Med ytterligare en gest mot utgången från innergården la han ena handen på hennes axel för att nästan börja fösa henne framåt.Men vid hennes sista ord stannade han upp för ett ögonblick och smalnade sedan av ögonen, uppenbarligen intresserad av vad hon sagt.
“Något… mörkare?” han fortsatte att leda henne mot utgången. “… vadå menade dem med det?” Någon bakom Viktor och Itha kallade på honom och han såg sig över axeln. Den andre började tala men Viktor avbröt honom med några korta ord på samma språk han tidigare talat, det som var så likt karmanskan, innan han vände blicken framåt igen med en fnysning. -
Hon hade inget annat val än att följa med då han föste ur henne, så klart hade hon kunnat streta, men det var något i Viktors sätt som sade att han väldigt gärna ville få bort henne därifrån bland de andra männen. Likväl verkade hon ha fångat hans uppmärksamhet med sina ord, och en del av henne tänkte behålla hemligheten som hämnd för hans gärningar – samtidigt hade hon inte lyckats hitta något ännu som kunde hjälpa henne att gräva mer i saken. Kanske Viktor hade någon idé? Lite förvirrat följde hon med ordväxlingen, fortfarande med den irriterande känslan om att orden var bekanta, men att hon inte kunde placera dem.
‘Något man inte talar om här.’ konstaterade hon till sist, då deras ordväxling var över, fortfarnade med lätt rynkade ögonbryn.‘Så låt oss röra oss och se om vi hittar smeden du talade om, så kan vi tala mer om allt detta, hm?’ föreslog hon, och började röra sig bort därifrån i riktningen han föst henne till en början. Tillsammans började de röra sig och en stund var hon tyst, tills hon inte riktigt kunde hålla sig mer.
‘Vad är det för språk ni pratar?’ undrade hon. ‘Det låter så bekant… Men jag kan inte placear det.’ -
Viktor hade vänt tillbaka uppmärksamheten till Ithia och nickade fundersamt både över hennes ord och uppmaning. Nu blev det nästan som att han följde efter henne än att han ledde vägen. Väl ute i gränden drog han björnfällen tätare omkring sig och korsade armarna över bröstet för att hålla den på plats där de gick, fortfarande med en fundersam min och en rynka mellan ögonbrynen.
Samtidigt hade hans puls gått upp då tanken slagit honom att detta kanske var detta som var hela anledningen till uppmaningen om att resa till Iserion? Res till Iserion och vänta. Vad var det för hemligheter dvärgarna grävt fram i berget?
“Ehm..” han harklade till, vid hennes fråga, inte riktigt beredd på den så han rycktes tillbaka till nuet. “Tarnakiska” han lät fortfarande lite frånvarande och drog ett djupt andetag av den kalla vinterluften innan han vände blicken till henne då de gick.
“Inte riktigt gammal tarnakiska, utan det som pratas där idag” han ryckte lite på axlarna och grävde ner händerna djupare i pälsen “Varför ville inte dvärgarna prata mer om vad de hittat?” fortsatte han sedan. Det var en fråga men han ställde den nästan till sig själv. -
‘Tarnakiska…?’ frågade hon tankfullt och stannade till så plötdligt att han skulle gå in i henne om han inte var uppmärksam. Visst, att bli en paladin innebar studier – men hon hade föredragit svärdet framför den mer akademiska biten. Men hon visste ju så klart om riket Tarnaq, att det fanns rykten om folk som fortfarande levde där. Men alltid hade hon tvivlat. Men om Viktor talade sanning, var det inte underligt då det var besläktat med dagens karmanska.
‘Så… Ni är överlevare?’ undrade hon, och skakade på huvudet över hur dumt det lät.
‘Ättlingar till överlevare, menar jag.’ förtydligade hon, hans kroppsspråk och ansiktsuttryck något mer allvarsamt än innan. Åt hans fråga bet hon sig lite bekymrat i läppen.
‘Trots att vi alla var packade…’ erkände hon lite skamset. ‘Så vägrade de säga mer. Order uppifrån, kanske?’ föreslog hon, tanken hade slagit henne men den bekymrade henne.
‘Men vad kan dvärgarna ha hittat i bergets djup, förutom en mineral?’ det var följdfrågan. -
Viktor var försjunken i sina egna funderingar och var nära att gå in i henne då hon plötsligt stannade upp. Det var med nöd och näppe som han undvek ett totalt fiasko som skulle ha lämnat dem båda framstupa i den smutsiga snöslasken som låg över Iserions gator. Av reflex la han händerna mot hennes axlar då han lyckades stanna upp och gick sedan upp vid hennes sida istället och blinkade bort det förvånade uttrycket från ansiktet. Det hade trots allt varit en del drickande dagen innan.
“Ättlingar..? Nej, eller jo några kanske,” han ryckte lite på axlarna, det hade gått för lång tid sedan han kommit till Tarnaq för att han associerade det hela med en gammal civilisation som störtas till ruiner “Jag växte upp i Smedslätten”
Vid sina egna ord dröjde han lite på steget, namnet på den ort där han vuxit upp kändes obekant på tungan men ändå hade det kommit så lätt. Även om han inte yttrat det på säkert tio år. Återigen drog han björnfällen tätare omkring sig, men om det verkligen var för kylan i luften visste nog inte ens han själv.
En ofrivillig fnysning lämnade honom och han vände blicken till Ithia med ett skeptiskt leende.
“Dvärgar älskar att skryta om rikedomar och att överdriva…” han skakade lite på huvudet och såg åter framför sig igen “… det är något dem är rädda för.”Återigen smalnade han av ögonen och vände tillbaka blicken till Ithia. För ett kort ögonblick fick han omformulera sin tanke innan han yttrade den. Framför allt hur han yttrade orden så han inte skulle avslöja sin egna hoppfullhet över det.
“… Gruvorna ligger inte långt från Loradon…” började han med blicken fäst på henne för att se om hon skulle följa efter i tankegångarna. -
Lite förvånad blev hon över att känna hans händer på sina axlar, men gjorde ingen sak av det. Hellre det än att falla ned i den förbannade snöslasken, troligen någon demons påfund. Hur man kunde välja att leva i detta land snarare än i söderns sol förstod hon inte. Orten han nämnde sa henne inte så mycket, troligen någon av de många områden i Karm som hade ett lummigt namn som stod i total motsats till platsens sanna natur.
‘Smedslätten, hm?’ frågade hon lätt, för att lägga armarna i kors då han rörde sig till hennes sida. Vid hans ord såg hon lite bekymrad ut en stund, men sedan mer beslutsam vid nämnandet av Loradon.
‘Så, låt oss ta reda på vad det är!’ sa hon beslutsamt, som om det vore så enkelt.
‘Två är bättre än en, och få kan ta sig in obemärkt.’ nog för att hon stack ut en del, men med rätt förklädnad skulle det säkert gå.
‘Hjälper du mig?’ undrade hon, lite hoppfullt kanske även om hon försökte att maskera det. -
Hennes bekymmersfulla min fick hans sluga lilla leende att bli än bredare, för han förstod att hon följde vart hans tankar gått. Men leendet gick snabbt över i en skeptisk grimas och han rynkade lite på näsan.
“Ta sig.. Obermärkt in?” han höjde på ögonbrynen och såg sig kort omkring, kanske i hopp efter någon person som hade mer vett än vad hon hade.
“Det finns allstå en möjlighet att något uråldrigt, mörkt väsen lever där och du vill ta dig in?” blicken var åter till henne med den där skeptiska minen kvar i ansiktet. Sedan skrattade han till och ryckte på axlarna.
“Visst, jag är med” han log lite, men verkade inte helt övertygad. Visserligen kunde han ångra sig sen. “Jag missade när du söp ner en hop av dvärgar. Jag tänker inte missa det här” skrockade han belåtet men blicken han gav henne var mer skämtsam än nedlåtande. -
Hon lade sina armar i kors då han tvivlade och verkade ifrågasätta henne. Det var väl självklart att de behövde ta sig in? Hon hade precis tänkt kommentera det innan han plötsligt verkade gå med på hennes förslag.
‘Det är den rätta saken att göra.’ sa hon beslutsamt, oavsett om rådet hade beslutat att hon skulle undersöka saker och ting här visste hon att hon inte kunde låta Iserion, dvärgarna och magikerna riskera släppa lös någon till ondska över dessa länder. Som om det inte varit nog med Loradon.
‘Bra.’ sa hon med en nickning, trots allt var han skyldig henne något efter fiaskot med dvärgarna.Efter ett snabbt besök hos smeden satt de på ett av värdshusen där de kunde tala ostört i vimlet, och hon försökte fundera ut den bästa planen, vilket inte riktigt var det lättaste.
‘Vi kunde alltid ta två magikers uniformer.’ sa hon till sist. ‘Jag har lite magi i mig.’ -
Viktor kände inte att alkohol var det som han var mest sugen på, men väl på värdshuset och ett stop öl in så började det kännas ganska bra. Han kanske hade sluppit lida igenom denna dags bakfylla genom att helt enkelt ha tagit en öl tidigare. Åt hennes plan såg han först lite skeptisk ut men höjde sedan på ögonbrynen och försökte bita tillbaka ett roat leende.
“Jasså, du har magi i dig alltså?” han skrattade till lite och kunde inte hålla tillbaka leendet. Det var kanske barnsligt men det var svårt att inte misstolka när hon satt där vacker som ett litet ljus.
Han fick harkla till och skakade sedan på huvudet.
“Det lättaste är alltid att bara ha ihjäl vakterna. Inga vittnen, inget bråk. Man smyger upp på dem och,” han drog fingrarna över halsen i en menande gest och drack av mjödet. “Fast det är nog inte bara ett par vakter att ta sig förbi”. Han drog lite missnöjt på munnen och höjde blicken ut över vimlet i en fundersam min. -
Ithia hade inte riktigt tänkt att hennes ord kunde tolkas som något annat än exakt det hon menade. För ett ögonblick reagerade hon knappt, utan var på väg att förtydliga.
‘Ja, jag…’ men hon stannade sig själv då hon uppfattade den sanna naturen av hans leende och skratt, och lade återigen armarna i kors över bröstkorgen och fnös till med en min som försökte se bister ut men som inte riktigt kunde hålla minen från ett leende från hans dumheter. Innan hon hann ge något vasst svar fortsatte han tala, och hans ord gjorde henne lite allvarligare.
‘Vi gör det på mitt vis.’ sa hon bestämt, trots allt var hon inte redo att döda, om det absolut inte behövdes.
‘Kan du hålla dina knivglada fingrar i styr, tror du?’ frågade hon med ett menande höjt ögonbryn. -
Viktor himlade med ögonen åt henne och muttrade något för sig själv innan han fäste blicken i henne.
“Kom igen, ditt sätt låter fruktansvärt tråkigt och ineffektivt,” han gjorde en sur min och tog en klunk av ölen “Att inte fler paladiner dör av ren och skär tristess måste vara ett underverk av er gud” han skakade lite på huvudet och ställde tillbaka stopet på bordet. För en stund såg han lite bistert på henne innan han lutade armbågarna mot bordsskivan och stödde hakan mot ena handen.
“Men okej, ditt vis. Vi klär ut oss till magiker och sen? Varför skulle de släppa in oss?” lite disträ snurrade han på ölstopet framför sig. -
‘Dagen då jag dödar för nöjes skull är dagen då solen inte längre lyser.’ muttrade hon till svar över hans ord.
‘Och det har inte något med någon gud att göra.’ tillade hon, det var hennes moral och etik som talade där, något hon åtminstone själv var övertygad om att inte hade något med sin uppväxt att göra. Då han verkade gå med på hennes krav såg hon sig omkring och lutade sig fram med, armbågarna på bordet, hennes ansikte nära hans.
‘Magikerna får tillgång till gruvorna… De har något med reningsprocessen och stabiliseringen av mineralen att göra, hörde jag. Tydligen har magikerna investerat en enorm summa pengar för att få tillgång till mineralen…’ sa hon lite konspiratoriskt.
‘De förväntar sig säkert tjäna pengar utan att tänka på konsekvenser, som alla andra inblandade i denna soppa.’ hennes min gjorde det tydligt att hela situationen var moraliskt förkastlig. Så där nära kunde han se hur ungdomligt hennes ansikte verkligen var, med små fräknar här och där på den mörka huden. -
“Den dagen kanske är närmare än du tror,” sa han lågt åt hennes ord och synade henne fundersamt. Erkände hon att hennes gud faktiskt dödade många och oskyldiga? Men han tänkte inte mer på det då när hon kom närmare för att lågmält berätta om sin plan. Han begrundade hennes ord, fortfarande snurrandes på ölstopet.
Ett lågt skratt lämnade honom, även om det var glädjelöst. Han fuktade läpparna och smalnade av ögonen en aning då han övervägde sina ord innan han tilllsut talade.
“Det sägs att magiker ska bli starkare av den där mineralen” lite disträ kliade han sig i skägget “Och män med makt gör allt för att få mer,” orden var bittra och med en kort blick till henne la han slutligen till “…kvinnor också”Även om han misstrodde paladinerna så kunde han ändå inte riktigt se att hon skulle ha någon mörkare agenda. Hon kändes så förfärligt oskyldig att han nästan blev lite illamående.
-
Ithia fnös över hans ord, som om tanken var befängd. Hon skulle aldrig dräpa någon om det absolut inte var nödvändigt för det allmänna goda, eller i självförsvar. Så klart, fick hon inse, kunde självförsvaret komma till användning tidigare snarare än senare om de skulle gräva i detta. Men paladinordern hade krävt det, och hon tänkte fullfölja sin plikt.
‘Det sägs det ja…’ sa hon tankfullt, kanske den till och med kunde göra henne starkare? Stark nog att avsluta hela denna fars? Men det var farliga tankar, och hon släppte dom för tillfället.
‘Och där slog du huvudet på spiken… Denna upptäckt kommer bli ett vapen, snarare än något som använts till nytta.’ hon tömde sin dryck, kanske i stärkande syfte inför vad som skulle komma.
‘Så, är du redo? Vi har två magiker att hitta som passar våra mått.’ -
Viktor smalnade av ögonen åt hennes ord och fuktade belåtet läpparna. Hon var nog inte så oskyldig som hon såg ut. Alla i Athals tjänst skulle förr eller senare korrumperas och sukta efter mer makt. Det visste han sedan länge.
Han drack av ölen för att dölja sin belåtenhet och när han sänkte stopet till bordet igen höjde han på skeptiskt ögonbrynen.
“Nu?” missbelåtet drog han tungan över tänderna och gav henne en sur blick. Samtidigt kunde han inte låta denna chans rinna mellan fingrarna. Om mineralen kunde göras till ett vapen ville han gärna påskynda den processen och om hon ville stoppa det så behövde han sabotera för henne. Han muttrade lågt och svepte det sista av ölen.
“Okej, så vi hittar två magiker och.. Du tänker binda fast dem? Du vet vad som behövs göras för att det ska gå vägen…” han gav henne en menande blick. -
‘Ja, nu!’ sa hon som om ölen var av minsta betydelse i världen just då, vilket Viktor som alla män helt tydligt verkade ha en annan åsikt om.
‘Det finns andra sätt än mord, Viktor.’ sa hon trött åt hans menande blick, då de var utanför värdshuset och på jakt efter någon som skulle passa beskrivningen. Trots allt var det många magiker i staden nu på grund av mineralen, och det dröjde inte allt för länge innan de hade turen nog att hitta ett par magiker som gick tillsammans och samtalade. Hon såg menande på Viktor.
‘Medvetslösa, inget mer…!’ -
Viktor hade motvilligt rest sig och följt med den ärtiga lilla paladinen ut från värdshuset. Luften kändes om än kallare nu än tidigare, men gårdagens dryckenskap kändes inte av längre efter det välgörande stopet av öl. Med butter uppsyn följde han Ithia och bidrog faktiskt inte alls till sökandet, men det var nog mest för han inte var lika bevandrad som henne i hur magiker klädde sig.
När hon tillslut verkade ha fått vittring på två passande byten stannade han upp och gav henne en sur blick.
“Nåväl,” suckade han och snörvlade till. Dagarna var korta under vintern och till deras fördel hade det börjat skymma. Däremot tyckte han att hennes plan om medvetslösa var fullständigt befängt. Alla visste att en magiker kunde göra motstånd så det bästa var alltid att släcka deras liv. Tanken på blodspillan fick hjärtat att slå hårdare och förväntan spreds som eld inom honom.Med en nick mot Ithia började de följa efter magikerna på gatan, en kort bit bakom dem. Så runt en sväng var det bara dem fyra där. Ögonblicken behövdes tas omedelbart och Viktor klappade lätt och snabbt Ithia på axeln för att omedelbart skrida till verket. Förvånandsvärt kvickt tog han sig upp bakom den större av magikerna och drog armen om dennes nacke och täckte över hans mun när han slet honom bakåt.
Det som inte syntes var den långa syl han alltid hade gömd vid handleden och dragit fram. Den kalla metallen trycktes hårt in genom hals och nackkotor på magikern som blev lealös då han släpade in mannen mot en mindre sidogränd. Men för ögonblicket såg det bara ut som att han höll handen hårt mot mannens hals som i ett försök att stilla honom.
You must be logged in to reply to this topic.