Medan Viktor dräpte magikern på ett vis som kunde anses vara diskret fokuserade Ithia på att ta han dom den andra magikern med mindre mordiska metoder. Samtidigt som Viktor tog sig an den andra passade hon på att använda förvirringen till att ge den mindre magikern ett slag i bakhuvudet med svärdseggen, följt av en besvärjelse som träffade magikern rätt i bröstkorgen, snabbt nog för magikern att inte hinna upprätta något försvar. Med förvånansvärt starka armar drog Ithia magikern in i gränden som Viktor valt ut, och började med effektiva fingrar klä av magikern hennes kåpa. Antagandes att Viktor använt liknande metoder som henne gav hon inte honom en större granskning, utan band kvinnan efter att hon låg på marken i sina underkläder.
‘Förlåt för detta…’ muttrade hon tyst, och med ryggen vänd mot Viktor drog hon av sig sin tunika för att lämna den åt magikern innan hon snabbt drog på sig kåpan för att inte ge Viktor tid att studera hennes bara rygg mer än nödvändigt.
‘Helare Cestania…’ konstaterade hon då hon studerade magikerns halsband och färgerna kåpan hade.
‘Hur går det där?’ undrade hon och såg över axeln mot Viktor.

Ithia hade varit för upptagen med sitt egna offer för att notera vad Viktor hållit på med. Men då hon hörde hans ord kände hon en rysning gå genom hennes kropp, en som var fylld med föraning och fruktan.
‘Vad?’ frågade hon och vände blicken mot honom för att se blodet han torkade av. Åsynen fick en känsla av förlust och förfäran att skölja genom henne, och hon blev nästan förstenad i sin rörelse, blicken fixerad på blodet som sipprade ur mannens hals.
‘Vad gjorde du?!’ frågade hon ilsket, även om det var uppenbart vad hon gjort, då hon återfick fattningen, och vände sina skarpa ögon mot honom och reste sig för att konfrontera honom. Så klart visste hon att detta hade kunnat gå fel, men hon var ändå inte beredd på skuldkänslorna som nu gick genom henne.
‘Du hade inte behövt dräpa honom!’ sa hon och knuffade till Viktor på bröstkorgen, ilsken och förvånansvärt kraftig i sin ilska.

Ithia som precis varit fylld med ilska nog att ta konfrontationen till mer våldsamma vatten kände sig något yr ett ögonblick över vad hennes agerande och allians med Viktor hade lett till. Hon stannade till, och kanske var hon något blekare i ansiktet en stund, blicken fixerad på den döde mannen. Hon kände sig plötsligt matt. Visst, det var Viktor som utfört dådet, men det kändes som om det var hon själv som gjort det. Hans ord och resonemang hörde hon knappt.

‘Athal förlåt mig…’ suckade hon, men om Athal var på hennes sida visste hon inte. Mannen som nu låg på marken hade kunnat vara en av hennes studiekamrater, om saker hade gått lite annorlunda. Nu hade han råkat befinna sig på fel plats vid fel tillfälle. Templet hade dock gett henne ett uppdrag som hon ämnade fullfölja, mannens död var ett bekymmer som de fick ta senare, så hennes ansikte blev återigen mer beslutsamt. Hon skakade på huvudet, och återvände till nuet för att se på Viktor – kanske först nu med insikten gällande hur farlig han var. Men just då hade hon inga andra allierade.

‘Låt oss röra oss, snälla dräp ingen om det inte är absolut nödvändigt.’ bad hon hon och vände sig om för att dra upp huvan på kappan hon tagit av magikern så hon kunde dölja sitt ljusa hår och började röra sig med snabba steg. Hon drog djupa andetag för att stabilisera sig och få tillbaka lugnet, men allt hon kunde känna var lukten av piss och smuts i gränderna.

Med de nya kläderna rörde de sig rätt obemärkt i staden, trots allt hade Caras Idhrenins närvaro blivit påtaglig sedan mineralen upptäckts i bergen, och det var dit de skulle ta sig nu. En väg hade upprättats utanför staden som ledde direkt till gruvorna, och längs med den färdades allahanda personer. Arbetare av olika härkomst, soldater, dvärgar, alver, människor, magiker, så de smalt bra in i mängden. Ithia var okaraktäristiskt tyst under färden, försjunken i egna mörka tankar, men till sist var de väldiga bergen framför dem och den enorma arbetsplatsen bredde sig ut framför dem, där de grävt sig in i bergen. Det var smutsigt och eländigt, och hon tyckte sig notera att en stor majoritet av arbetarna såg ut att komma från den alviska slummen i staden.
‘Vilken fars…’ muttrade hon då Viktor kom upp vid hennes sida.
‘Allt detta lidande och elände för vad?’ undrade hon, inte för att hon direkt väntade sig något svar av Viktor.