Runar, eller Svart Runar som han var känd som, stod stilla på sin plats i väntan på vad hans syster skulle kunna urskilja den bästa vägen efter deras marsch genom det snåriga landskapet. Han var en man med ett strängt yttre, fylld av skuld över att inte kunna få sin döde broders styrka från vad snart kändes som en evighet sedan. Det var sällan man såg en dragning i mungipan på honom nu för tiden om det nu inte var under avlägsnandet av en fiendes huvud det vill säga.

Till skillnad från sina ljushåriga syskon så hade han en svart hårfärg vilket antagligen var vart hans smeknamn kommit ifrån även om det fanns en hel del platser det kunde ha anlänt från. Han var inte längre säker då deras liv tenderade att gå fram i all hast och det fanns inte allt för många tillfällen att fundera på. Han behövde vara fokuserad och hålla sinnena öppna från både bakhåll och faror vilket till en del säkerligen fått dem alla att överleva så här länge. Det och deras goda stridskunskaper självfallet.

Rösten av sin far försökte konstant tränga sig fram inom huvudet på honom men han kunde inte låta det ringa för högt, de hade viktigare saker att tänka på än det som likväl kunde vara deras faders sista ord till dem. De hade ett uppdrag och det skulle fullföljas även om de själva följde med deras far till krigarnas sista boning.

Snart hördes hans systers stämma och han rätade på sig för att börja lunka framåt år hållet hon pekat åt med vapnen som klingade lätt ut i sång vid hans rörelser. Sant, Runar var inte generös med ord men det var inte heller ovanligt att han förblev tyst i en evighet. Visst kunde det gå dagar utan att han sa ett ord men behövdes det eller om det ovanliga hände så fanns det ändå ett hopp. Detta var en av de tiderna; “Låt oss röra oss då, vi har en bit att ta oss trots allt.” Sa han medan blicken vandrade från det ena syskonet till det andra och sedan upp mot det tredje medan han gick framåt. Öronen och ögonen på spänn över suspekta ljud och syner men för närvarande var det lugnt, nästan obehagligt lugnt till och med.

Tyra vandrade längst bak av de tre. Hon vandrade i tystnad medan hon sökte av sin omgivning med blicken, något förhoppningsfullt. Svärdet hade hon sedan länge tillbaka satt i skidan som hängde vid hennes midja. Då och då såg hon fram mot sina två syskon. Med tiden gick hennes blick sakta från mordiskt förväntansfull till uttråkad, då hon sakta började inse att inget anfall skulle komma från någon ynkrygg som väntade på dem i buskarna. Tyra släppte ut en lång suck. Detta skulle bli en lång dag.

Tyra klämde sig fram mellan buskar och snår innan hon till slut tagit sig upp på den höjd där Runar och Tyrild befann sig. Hon stannade upp jämte sina syskon och torkade svetten från sin panna. “Hm?” Hördes frågandes från Tyra när hon hörde sin systers ord. Hon kisade ner  mot älven och fick syn på den ensamma, magra mannen, även hon.  I samma ögonblick uppenbarade sig den hatiska och intensiva blick från tidigare. Tiden var kommen. Äntligen skulle hon få sätta sitt nya svärd på prov.

Den äldre tvillingsystern drog sakta fram sitt svärd ur skidan. Medan hennes syster fortsatte iväg mot den riktning hon nyss pekat ut, tog Tyra istället ett steg rakt fram. Hon hade andra planer. Hon hade nämligen fått upp ögonen för en annan väg, som ledde rakt ner till mannen. Den skulle gå betydligt snabbare, men risken att bli upptäckt längst den vägen var också betydligt större.  Det var dock ingenting som berörde Tyra. Snarare tvärt om. Hon var inte mycket för att smyga sig upp på sina fiender. Nej, Tyra föredrog att gå rakt på sak och få det överstökat. Ju snabbare blod spilldes, desto bättre.

Innan Tyra hann ta fler steg mot hennes nyfunna väg som ledde ner till mannen, mötte hon Runars blick. Hans blick talade väl om för henne att han inte skulle låta henne ta sin egna väg ner. Tyra suckade bittert och ryckte på axlarna innan hon följde efter hennes syster längst den väg som Tyrild spanat ut åt dem.

Runar var van med hur hans systrar betedde sig så visst var han inte det minsta förvånad över hur de betedde sig mot varandra medan de gick framåt. Visst KUNDE han säga åt dem att sluta trakassera varandra där de gick men det skulle sluta i att de lyssnade i 3 sekunder innan trampandet återupptogs. Dessutom var de inte barn längre heller för den delen och det var inte längre hans jobb att säga till dem vad de skulle eller inte skulle göra. Sen hade väll deras familj aldrig direkt varit mycket för att säga till heller för den delen.

Han rörde sig tyst nedåt mot deras mål och när de stannade upp och han hörde sin systers stämma så funderade han snabbt och självfallet kom han lika snabbt till ett beslut med. “Nej.. vi behöver honom.. Gudarna behöver honom, låt dem få honom.” Sa han med låg stämma medan han la en hand över sin systers båge för att få henne att sänka den. Ja vad fanns det egentligen som var bättre än att offra en man som detta till gudarna? Sådant svin av annan religon förtjänade inte att röra sig bland dem och skulle säkerligen ha lärt sig sin läxa då han fick gudarna framför sina döda ögon. Han skulle få vad han förtjänade efter att ha försakat de sanna gudarna, eller hur?

Han såg från sin ena syster till den andre med sin klassiska menande blick där de befann sig. En spinkig man som denne hade garanterat ingen chans oavsett om de alla tre skulle ha varit invalider eller inte och då mannens stämma flög genom luften så fick Svart Runar kämpa för att ögonen inte skulle rulla bak i huvudet på honom. Mes. Han vred nacken aningen för att få någon slags bot på sin irritation innan han helt drog sitt svärd. Sekunden senare så bar det iväg mot mannen som antagligen av den bedövande chocken nästan hoppade ur sina kängor vilket gjorde det lätt för Runar att placera klingan mot hans spinkiga hals i väntan på sina systrars marsch. “Skrik och du förlorar tungan.” Sa han i mörk stämma. Man visste ju inte om han var själv, som det verkade, eller om kumpaner befann sig på ett skriks avstånd.

“Mhm..” Tyra nickade och hånlog när hon hörde tvillingsysterns förslag. Hon hade en poäng Benen var tjockare än armarna och innebar mer kött för hennes svärd att skära igenom. Hon vred sedan på sitt huvud och flyttade blicken mot sin bror med ett höjt ögonbryn och något äcklad min. “Aldrig att jag tänker bära omkring på den där lilla råttan.” Klargjorde hon. Därefter suckade hon något smått besviket igen. Nåväl, Runar hade rätt, som vanligt.

Tyras blick pendlade mellan hennes tvillingsyster den hariga lilla mannen vars panikfyllda vädjan redan började gå Tyra på nerverna. “Du Tyrild, undra om hans tunga går att slita ur käften på honom?” Frågade hon något irriterat. Hon rörde sig runt Jerker och placerade sig mitt framför henne. “Var vill du börja?” Frågade hon Tyrild samtidigt som hon höjde sitt svärd med ena handen och höll det vassa bladet i höjd med Jerkers ena hand. “Jag tänkte nog börja med ett par..” I samma ögonblick högg hon hastigt, men ansträngningslöst med sitt svärd i en svepande rörelse rakt mot Jerkers fingrar. “..Fingrar.” Det var inget kraftfullt hugg, men då svärdet alldeles nytt och sylvasst var det tillräckligt med kraft för att avlägsna minst 2 fingrar från den veka mannens hand.

Vid namnet Athal så gick det inte att undvika att höra hur Runar fnös till på ett retligt sätt och hade impulsen att bara hugga huvudet av denna råttan som hans syster sagt och sedan hitta en bättre gåva till gudarna. Man kunde se hur han kämpade med den impulsen då hans ögon mörknat osedvanligt mycket vid blotta namnet Athal. Skona mig? De skonade ingen, så var det bara. Det var nog därför det var bra att hans syster högg fingrarna av den lilla lusen för annars skulle gudarna inte ha fått sitt blot med tanke på att Runars ilska bara hade huggit huvudet av mannen. Om man ens kunde kalla detta yngel för man. Det fanns bara en sorts gudar, det borde alla veta vid detta laget. Man kunde se hur hans ögon lättade lite på mörkret då han lugnt bevittnade hur mannen hyperventilerade och snörvlade som en treåring. “Vi ska skona dig, skona dig från att befinna dig vid livet som en skam till gudarna. Gudarna får bestämma vad de ska göra med dig och för det bör du vara tacksam.” Ja gudarna lär dock inte vara vänligt inställda till detta yngel med tanke på att han vänt sig till en falsk gud.

Runar greppade tag i veklingens nacke i ett hårt grepp medan han började släpade med sig honom i riktning mot älven. “Vi ska färga älven röd i riktning mot gudarna, lägga fram den röda mattan i ära av våran första gåva under denna resan.. Och mer ska de få.” Sa han lugnt medan Jerker ylade över sina förlorade fingrar och antagligen rädslan han kände just i detta tillfället. “Ta med hästen. Jag tror gudarna uppskattar den mer än denna vekling trots allt.” Hästar var välbehövliga hos gudarna enligt svart Runar trots allt, de behövde alltid fler hästar att rida på trots allt och denna hästen var en riktigt fin sådan. Säkerligen mer uppskattad än Jerker även om de säkerligen skulle ha det bra att bestraffa Jerkers skam över att ha lämnat deras sida.