- This topic has 8 replies, 2 voices, and was last updated 4 år, 7 månader sedan by
.
-
”Så du släppte ut din bror? ”Jarek ser på henne över boken han har i sina händer där han sitter vid brasan. På samma sätt som i Märhen bara det att här var slottet, palatset gjort av sten och inte trä. Han synar henne med skarpa bruna ögon från ett fårat ansikte. Beskedet om Nikolaus von Breslaus död hade tagit honom hårt. Nätterna hade tillbringats utan sömn i ett försök att få tankarna på plats, göra upp planer. Han lägger ifrån sig boken och reser sig upp för att komma i samma höjd som henne och möter stadigt hennes blick.
”Var det en så bra idé tycker du? ” Djupet i hans röst avslöjar att han inte alls tyckte om tanken på Vendrik lös i palatset” Med tanke på vad han gjort kunde det nog vara bättre, för hans och för alla andras skull att han stannade där i tornet. ” Saskia var svag för sin bror, han vet det och det var inte första gången han uttryckt sin motvilja att släppa mannen fri. Ändå hade hon gjort det, gått bakom hans rygg. Det var väl det som sved mest.. sammanbiten ser han på henne utan att ta bort blicken, inte vika för en sekund. Han hade gett henne makten i Iserion, ja för Belsante var ett känt namn här i Iserion. Von Breslau med för visso men kanske inte på något bra sätt och det bästa sättet att hålla makten var att ha Saskia som furstinna. Men.. han hade ändå hoppats att hon skulle ha samrått mer med honom om saker som rörde riket. Så hade det inte riktigt blivit.
”Det innebär att jag numera kommer behöva sova med en dolk i handen. Du är medveten om det? Vendrik, din bror störtades av min kusin, du tror inte att din kära bror kommer att vilja ha hämnd? Inte för att jag räds honom men man kan ha trevligare sällskap i bädden än kallt stål”
Skakar lätt på huvudet åt henne, en pik måhända att det fortfarande inte växte något barn inom henne. Ett slag under bältet, ja… han måste medge det och han ångrar sig så fort han sagt orden. Men han var arg, besviken och ville visa henne det.
”Hur lång tid tror du att det kommer ta tills det att din bror tagit tillbaka makten från dig och skapar ett rike styrd av en tyrann?”
-
Saskia Belsante
Hon studerade sin make, även i det varma skenet från elden syntes det hur trött han var. Nikolaus von Breslau var död. Hans bortgång hade fått det att skälva i luften här. Mest surrade det bland de adelsmän som tagit de tomma stolarna i hovet efter att Iserions adel blivit slaktade. Saskia svalde hårt, men vägrade vara den som vek undan blicken först. “Han är min bror och ska inte sitta inlåst i ett torn.” Säga vad man ville om vad Vendrik gjort eller inte gjort. “Han har fått sitt straff och inte är han är sugen på att spendera mer tid innanför de här väggarna än vad han måste.” Vilket hon inte alls klandrade honom för, hon hade också fokuserat på sin nyvunna frihet om hon varit i hans position. Dessutom hade Jarek inte sett honom där i tornet, men Saskia såg att hennes bror hade förändrats. Men det återstod att se om det var till det bättre eller värre. “Jag vet vad han är och han skulle aldrig göra något som skadade mig.” Även om han hatade henne för stunden. “Skulle han mörda dig, skulle min tid som Iserions furstinna bli betydligt mer kortlivad än vad jag planerat.” Adeln från Märehn skulle störta henne. Vendrik var rå.. elak rentutav, men han var inte dum.
“Det skulle inte vara likt Vendrik om hans hämnd var så enkelt som ett mord i natten…” Han kände inte hennes bror som hon gjorde. Han var en orm, vars gift var plågsamt. Långsamt och smärtsamt. Hennes blick smalnade en aningen när han pratade om sängkamrater. Om han bara visste hur många gånger hon drivit hans barn ur hennes kropp, det var inget fel på deras fertilitet. Han skulle mörda Ismat om det kom fram vilka örter som hon försåg Saskia med. “Åtminstone är stål hårt.” klipper hon vasst av, en pik mot honom. Hon kunde också spela det spelet… Inte för att Jarek hade större problem med sin potens, snarare tvärtom. Men hon slog på den inneboende osäkerheten som alla män hade kring sitt kön. Saskia suckade högt när Jarek fortsatte att älta om Vendrik och hon var nära att himla med ögonen, men tvingade sig att hålla kvar blicken i Jareks. Var aldrig den som viker med blicken.
Hon gick närmare sin make, med vaksamma och mjuka steg. “Han är inte ett hot.” Menade Saskia, men helt ärligt var hon inte så säker än på sin bror. Men hon ansträngde sig för att inte den osäkerheten skulle läcka in i hennes tal. I ett försök till att blidka sin make, fångade hon upp hans hand och kysste hans handflata mjukt. “Låt oss inte bråka mer, min kära. Om det gör dig lugnare kan vi skicka ut honom på landsbygden att besöka de nya herrarna och inspektera så att allt går rätt till. Det kommer hålla honom borta några veckor i alla fall..” Hon kysste makens fingertoppar vartannat som hon talade, ibland sög hon något längre på något finger. Väl medveten om den känsliga huden på fingerspetsarna.
-
Ja, han var trött. In i själen trött och han gör inget för att dölja det. Inte för henne, den som var hans hustru. Och visst älskade han henne på sätt och vis, kanske inte den där himlastormande känslan man kunde läsa sig till i böcker. Mer att han fann det behagligt att inte vara ensam. På gott och ont naturligtvis, som nu. Han viker heller inte med blicken, de hade haft dessa styrkeprov förut med varierande resultat” Fått sitt straff säger du? Men har han lärt sig något? blivit bättre? ”Skakar på huvudet” Du känner honom inte, inte egentligen käraste och jag tror inte att någon gör det.”
Trött drar han handen över ögonen, klämmer till om näsroten och viker med blicken från henne. Han hade inte orken att bråka med henne egentligen. Inte nu när tröttheten låg som en dimma över hans tankar och syn. ” Kanske vill han röja dig ur vägen och ta tillbaka det som rättmätigen är hans från början ”Men som nu inte var hans längre tänker han stilla men säger det inte högt. Ser att hon kommer närmre, står kvar och låter henne ta hans hand ” jo, han är ett hot ” Vidhåller han och nu återigen med sin trötta blick i hennes. ”Och nej… jag har hellre mina fiender nära än långt bort. Låt honom stanna… men, jag tänker förstärka vaktstyrkan. Jag litar inte på honom, inte för ett ögonblick och det borde inte du heller göra.”
Han sluter ögonen för en kort stund, låter kyssarna som hon så ömt och mjukt placerar över hans fingertoppar. Njuter lite av känslan och vilar i stunden” Jag orkar inte bråka… men jag tycker inte om att du går bakom min rygg när du vet vad jag tycker. Jag hade en tanke på att lämna Iserion och resa till Loradon för att samla ihop det som finns kvar av min kusins mannar men.. med Vendrik fri vill jag inte lämna dig. Jag önskar jag kunde vara två flera platser samtidigt…för vad kommer att hända med mitt Märhen nu? “Han är på riktigt bekymrad för även om han ni bodde här i Iserion så var Märhens hans hjärtas hem.
-
Saskia Belsante
“Du skulle sett honom..” sa hon lågt. Den man som stått innanför dörren hade varit en blek skugga av hennes bror. Hon svalde lite och skakar på huvudet. “Den mannen som mötte mig innanför dörren var en nedbruten man, en som gett upp.” Det hade varit en jobbig syn. Hon log lite när Jarek sa att ingen kände Vendrik. “Det märks att du spenderat lite tid i Iserion. Här känner man aldrig någon egentligen.” Leendet på hennes läppar var litet, men talade om hur farligt det var att sätta sin tillit till någon. Iserions hov var fläckat med blod för att man släppt in dem man trott varit vänner… men ens så kallade vänner hade släppt in vargarna. Blodbad..
Hon höll sin makes hand nära sitt ansikte. “Vendrik älskar mig.” Jarek förstod inte hur mycket bara, mer än en bror älskade sin syster. “Han kommer aldrig klara av att röja mig ur vägen.” Hans känslor gjorde honom svag. Hennes egna känslor för sin bror gjorde att hon förmodligen grävde sin egna grav för att hon skyddade honom. Hon blev irriterad, ju mer han insisterade på att hennes bror var ett hot. Hennes blick blixtrade till och hon kramade hans hand hårdare. “Jag vet inte vad familjeband betyder i Märehn, men här är de mäktigare än maktlystnad.” Det var hon säker på. “Vendrik är som en rädd hund, han låter mer än vad han är farlig.” Saskia spände sin blick i sin makes. “Lita på mig, jag kan hantera min bror. Om du försöker kontrollera honom, kommer du bara få honom att känna sig trängd.” och trängda djur slogs.
Hon sög lite lätt på hans finger toppar, men när han hävdade att hon gått bakom hans rygg bet hon till. Inte hårt, men nog för att markera. Saskia föste bort hans hand från sig, som om hon bränt sig på honom. “Jag behöver inte din tillåtelse för att släppa ut min egna bror! Jag behöver inte din tillåtelse att göra något, jag är furstinna över Järnporten. Iserions folk kommer alltid lyssna till en Belsante. Din kusin höll min tron varm, men han spillde Iserionsk blod på våra gator, dödade mina vänner och låste in min bror!!! Jag behöver inte be dig om lov för något!! Om du tror att du kan styra över mig, kommer Märehn att tappa sin enda allierade!” Hon skälvde av ilska och hade knutit sin ena hand hårt, stod och klämde naglarna in i hennes handflata med den växande ilskan. “Du gör mig galen! Jag skulle kunna slänga ut dig över muren..!” Hon började bli upprörd, nej, hon var upprörd, frustrerad. Såna här utspel var inte likt henne. Det var hennes bror som stod för utsvävningarna. Saskia andas korta och snabba andetag. Hennes sista ord hade ekat ut i korridoren. Spänt såg hon på Jarek, osäker på hur han skulle reagera. Vilket fick hennes hjärta att slå snabbare och hårdare.
-
”Den mannen är galen Saskia, sen får han vara din bror hur mycket som helst. Han orsakade ett blodbad, tortyr. Den mannen kommer aldrig att bli bruten, aldrig helt.. jag har sett det förut. ”Studerar henne lite mer ingående vid hennes vidare ord och rynkar pannan en aning” Nej.. ibland tror jag att jag inte ens känner min egen hustru. ” Tonen en aning kall, vass” Vendrik älskar inte någon annan än sig själv. Han skulle sälja dig om det innebar att ge honom mer makt. Du vet att det är så.” Han backar ett steg från henne, blicken inte lika vänlig längre” Jag litar inte på att du kan kontrollera din bror Saskia och familjebandet mellan dig och din bror har visat sig vara skört tidigare. Han borde ha stannat inlåst. ” Han låter henne ha kvar hans hand i sin och rycker den tå sig när hon biter i hans finger för att i nästa stund höra vad hon säger.
I nästa stund slår han henne hårt över kinden och höjer handen genast till ett nytt slag men besinnar sig, i stället greppar han henne om överarmarna i ett hårt och fast grepp och skakar henne lätt innan han möter hennes blick med sin, fast och orubblig, vass” Där… Saskia… gick du över gränsen” Säger han farligt lugnt och lågt utan att ta blicken från henne en sekund, utan att ens blinka” Du är furstinna av järnporten.. ja.. det är korrekt. Men jag är din make och jag såg till så att du fick järnporten tillbaka, glöm aldrig det. ”Greppet hårdnar än mer” Du behöver inte min tillåtelse men att släppa ut din bror är en stor sak efter allt som hänt. Tycker du inte att det hade varit respektfullt och klokt att ta upp det med mig först INNAN du gjorde något så korkat som att släppa ut den egocentriska och farliga mannen? ” Hela tiden talar han lugnt med kyla i rösten.
Omilt slänger han henne mot fåtöljen han tidigare suttit i men kommer snart efter och naglar fast hennes handleder mot armstödet med sina händer. Böjer sig över henne, nära” Och vad spelar det för roll om du är Furstinna över järnporten när du inte ens klarar av att avla en arvinge? Vad är det för örter och dekokter du använder för att stöta bort min säd? ” Släpper hennes ena hand och slår henne igen över den andra kinden” Det är slut med det nu… hör du det! Och din bror ser du till att skicka långt härifrån.”
-
Saskia Belsante
Även om hon väntat sig ett slag blev hon överraskad av det. Det kändes som att i ena stunden hade de argumenterat och i andra stod hon med en svidande kind. Det gjorde ont och hennes ögon tårades. När han höjde sin hand för ett andra slag var det inte ilska som fick hennes hjärta att slå snabbt. Hon blev rädd, dock kom inte slaget där och då. Saskia suckar lite lättat, men spänner sig när han greppar henne. Saskia kände sig utelämnad, fysiskt var han överlägsen henne och det var mer troligt att om nån kunde slänga en av dem över muren, så var det han som kunde kasta henne. Hon var beroende av de män och kvinnor som följde hennes order. Jarek ville inte sälla sig till dem, hon kunde inte styra honom och hon kunde inte styra Vendrik. De två männen som stod henne närmast. Hon hade bara varit såhär rädd och medveten om sin egna maktlöshet en gång tidigare, vid blodbadet. Orden fattades henne, de infann sig inte. Tankar, hennes berömda framsynthet och slughet blockerades av den där förnedrande känslan när någon tog ner en på marken. Hon blev som paralyserad och oförmögen att se möjliga vägar ut. Överrumplad av Jarek.
Omilt och osmidigt landar hon i stolens mjuka dynor och hon hinner knappt räta upp sig förens han högg fast hennes handleder. Förvånat stirrar hon på hans ansikte och försöker lösgöra sig från hans grepp. Han var mycket starkare än henne, hon hade aldrig gjort ens en dag tungt jobb i sitt liv. Hennes underläpp darrar. Hur visste han att Ismat gett henne örter?! “D-de är slut. Jag har i-inga kvar.” Var det enda som hon lyckades få ur sig när han ställde henne mot väggen om frånvaron av en arvinge. Hur kan han veta?! Andra slaget överraskade henne som en huggande orm. Hon kved lite och hennes hjärta slog så hårt att det kändes som om det höll på att gröpa sin väg ut ur hennes bröst. Den saliga blandningen av rädsla och ilska gjorde henne yr. Smärtan, ringandet i öronen. Saskia rullade lite med sitt huvud, kved. Avgrunder, det gjorde så ont! Huvudet fann stöd mot fåtöljens mjuka dynor. Hennes stolthet vägrade låta henne be om ursäkt till honom. Han kanske hade satt henne på plats nu… men hur skulle det se ut i framtiden? “Ja. Jag ska se till att han ger sig av.” Hennes röst som annars var orubblig, darrade nu vid varje ord. Hon kände sig instängd i klänningen, instängd i det här rummet, instängd. Saskia andas häftigt, hennes ögon är glansiga. Men hon kämpar mot smärtan och tänkte inte visa honom hur ont hon egentligen tyckte att det var. Kinderna glödde röda efter hans slag.
Saskia visste att hennes make hade rätt, om Vendrik, om att det varit mer respektfullt att bege sin make om planera att släppa ut Vendrik och om dem som gett henne Iserion. Men hon klarade inte av att erkänna det. Hon kunde inte, det satt en stor klump i vägen. Den klumpen var hennes högmod.
-
Han hade varit en oerhört förstående och mild make till henne. Hade han inte? Och det var på det här sättet hon lönade honom. Genom att gå bakom hans rygg och… som han misstänkt… förhindrat att hans säd fastnade i henne och blev till barn. När han förstått hur det låg till hade han först blivit ledsen och sedan arg, han kände sig oerhört sviken av henne, ett svek han haft svårt att släppa, smälta. Nu erkände hon alltså att hans misstanke hade varit sann för veta säkert kunde han inte. Han ser på henne efter att han gett henne ett slag till, besvikelsen stor i de mörka ögonen. ” Så de är slut nu… innebär det att du äntligen kommer att ge mig chansen att ge oss en arvinge? Dig en arvinge… barn? ” frågar han vasst med låg röst. ” varför Saskia? Har jag inte försökt vara en god make till dig? Jag har varit mild, förstående medan du gått bakom min rygg och nu önskat se mig kastad över muren. Vill du se den mörkare sidan av mig så fortsätt för all del med ditt lilla spel… jag kan ta mycket men det går till en gräns och du är farligt nära att träda över den gränsen ” fortsätter han lika iskallt lugnt som tidigare med blicken rakt i hennes. Ser på henne en stund innan han släpper sitt grepp om henne och backar undan något steg för att ge henne lite mer utrymme, inte tränga in henne i ett hörn som han gjort nyss. ”Ja du ska se till så att han ger sig av… eller låsa in honom i tornrummet igen. Han är en vandrande katastrof och Iserion har tillräckligt med problem som det är.
Med en liten suck mjuknar blicken endast lite men tillräckligt för att det ska synas. En hand över ansiktet, samma hand som just slagit henne ”Jag vet att du inte älskar mig, att vårt äktenskap var uppgjort. Jag vet att du inte vill ha mig här men nu är det så att vi är man och hustru och lever under samma tak. Jag förväntar mig arvingar, du behöver arvingar. Fram tills det är avklarat så skulle det underlätta för både dig och mig om vi åtminstone kunde behandla varandra med respekt. När det är avklarat är du fri att leva vilket liv du vill, med eller utan mig. “Han ser fortfarande på henne, lugnare nu, vreden stillad för stunden.” Jag gör inget anspråk på din titel som furstinna över Iserion men jag säger som jag gjort förut, jag finns här för att hjälpa dig. Så svälj din förbannade stolthet och låt mig göra det! Jag är inte din fiende Saskia, inte än men fortsätter du såhär riskerar du att göra mig till en. Det är ditt val…och jag råder dig att välja noga.”
-
Saskia Belsante
Hennes arv måste vara mer än att producera barn, hon sökte efter något mer. Hennes arv låg i lagarna hon stiftade, i hur hon styrde sitt land. Barn kunde dö, långt innan de kom till en tron. Hennes blick och tankar vilade på ett långsiktigt mål, att bli någon som historien skulle minnas, men inte som en mor till en furste. Iserion var ju hennes barn. Jarek skulle aldrig förstå, Märehn var traditionella. Saskia vred irriterat bort sin blick, hon ville inte ha barn. Inte nu. Kanske aldrig. Ingenting var säkert i Iserion just nu. Hon ville inte lämna över ansvaret för Järntronen och Iserions framtid – för att ta hand om en skrikande, krävande, dregglande unge. Förpassas som Furstinna till en moder av framtida regent. Ogillandet stod skrivet i hennes ansikte, att vara havande var inget som berörde honom, att föda var ingen risk för honom… och vem skulle uppfostra barnet? Hon kunde inte lita på att Jarek klarade av det. Saskia var ung, hon hade många år kvar på sig att skaffa en unge. Men hon var för rädd vid det här laget att säga emot honom.
När han frågade varför, vred hon tillbaka blicken till honom. Tydligen hade han aldrig lärt sig: ställ inga frågor där du inte vill höra svaret. Hon ville inte heller säga något som sårade honom, det skulle bara göra honom mer upprörd och inte leda till något konstruktivt alls. Det smärtsamma som fanns mellan dem skulle bara bli mer infekterat. Till och med hon kunde se att vara ärlig jämt kunde göra mer skada än nytta. “Du har varit god mot mig, mild. Och ja.. du har gett mig Iserion tillbaka.” Om hans pris var ett barn, behövde hon betala det han krävde. Ingenting var gratis. Det kändes lättare när han drog sig undan. Hon rörde prövande på sina handleder, hans hårda grepp hade smärtat i de mjuka delarna. Hon nickar åt det han säger, som om hon höll med honom i det han sa. När jag ser på dig ser jag Nicholai, jag ser svek, dominans och mina mördade vänner. Jarek, du är ett ankare till smärtsamma minnen. Därför är det svårt att älska dig. Hon reste sig upp, långsamt och håller blicken vaksamt på honom. Beredd ifall han skulle göra något nytt utfall mot henne. Hon var trött, hon hade ont och ville dra sig undan, slicka sina sår och ta hand om sin sårade stolthet.
“Jag ska ge dig barn.” sa hon. Besegrad.
-
Ja mer än arvingar var det hennes arv men hon var också kvinna. Det handlade om att föra ättens gener vidare för om hon skulle dö barnlös, för vem hade hon arbetat så hårt för att få i stånd en förändring. Han kan inte läsa hennes tankar och i det här fallet var det nog tur för han hade nog inte tyckt om hennes tankar. Han håller blicken kvar vid henne, när hon svarar honom efter en stunds tystnad nickar han, tar ytterligare några steg bort från henne, bort mot bordet med vinkaraff och bägare, håller upp det röda vinet i en och dricker några djupa klunkar innan han fyller på, ställer ner karaffen och med bägaren i handen går emot henne, erbjuder henne bägaren som en fredsgåva nästan.
”Jag vill inte vara osams med dig Saskia. ” Säger han trött” Men det känns som om du motarbetar mig och oss istället för att involvera mig, samarbeta. Jag har varit tålmodig, tänkt och hoppats att det skulle bli bättre med tiden men nu har det gått över ett år och det verkar snarare bli sämre. Vad gör jag för fel Saskia? ” Han ser henne i ögonen, frågan är ärligt ställd” Det är uppenbart att du inte vill ha mig här… men nu är jag det, du och jag är gifta och vi måste lära oss att acceptera det. Tycker du inte det? ”Han sjunker ned i den andra fåtöljen, sätter sig på kanten med armbågarna lutade mot knäna, ser på henne” Vi har tillräckligt många fiender utanför palatsets väggar för att ha råd att göra varandra till fiender. Det viskas om uppror i staden, en del adelsmän är inte sena att stödja dem och dem som är kvar från Märhen har det svårt. Du kan inte styra ditt furstedöme utan deras stöd… och du behöver mitt stöd. ” Dröjer med blicken vid henne innan han ser ut genom ett av de små fönstren” och jag behöver ditt. ” Ser tillbaka. ” Jag kan vänta på barn Saskia, det är inte det… men det sårar mig att du istället för att prata med mig går bakom ryggen på mig, tar örter för att inte min säd ska få fäste. Om du bara pratat med mig istället….”Besvikelse i hans blick och han reser sig igen. Vad fanns mer att säga? “Du ska få vara ifred…
You must be logged in to reply to this topic.