- This topic has 33 replies, 4 voices, and was last updated 5 år, 8 månader sedan by
.
-
Det var dags. Igen. Fast denna gång skulle de gå längre, inte enbart få ut henne ur Antrophelia, utan hjälpa henne försvinna helt. Lite nervöst var det. Fast var det inte spänningen som både hon och Atlen hade sökt efter som små? Och var det egentligen någon skillnad på denne och de andra som de smugglat över Talanriens alla hav?
Vésiva hade inte berättat för någon om sin plan. Ju färre som var medvetna om deras plan innan, ju bättre var det. Speciellt inom Antrophelias räckhåll. Det var Atlens och hennes överenskommelse och än så länge hade det gått bra? Det enda som de hade kommit överens om var att mötas vid Antrophelias utkant. Många kvällar hade hon klurat på hur det skulle gå till. För det fanns inte någon som inte var medveten om vem prinsessan var. Fast… Prinsessan själv hade inte varit allt förtjust i hennes tanke när hon presenterade den. Å andra sidan var det ända hon hade behövt göra att vara i sin vattenskepnad i en säck. Hon kunde lika gärna sova där. Om hon inte snarkade och gjorde oljud så klart. Fast det var väl inte sådant prinsessor höll på med? Det var Vésiva skulle bära henne från handelsgillets huvudkontor till utkanten. Det var det som var planerat, men i ärlighetens namn var det snarare så att hon släpade säcken i den ojämna marken.
Ett ouff kom från hennes läppar när hon släppte säcken och hon lade sina händer på knäna samtidigt som hon böjde sig ner för att hämta andan. De var inte långt ifrån porten som skilde Antrophelia till resten av Me’ersia. Hennes bror skulle väl vara där när som helst. Hon kastade en blick mot fick uret hon fiskat fram ur sin västs ficka. När som helst nu. Sedan skulle de bara transportera prinsessan en liten bit bort från staden och sedan upp mot vatten ytan för att få Atlen och prinsessan ombord på skeppet. Inte Bläck, men åtminstone en värdig ersättare.
”Jag hoppas att ni är bekväm där, ers höghet?” sa Vésiva med ett svagt leende i en utandning. Hon talade tyst, även om de var utom synhåll och hörhåll från de flesta nu. Dock kunde man aldrig vara säker i dessa oroliga tider.
-
Oron låg och gnagde som en rostig spik över att de närhelst kunde bli påkomna, och kände mer än allt annat en stark lust att hjälpa till, trots att det enda hon just nu skulle göra var att ligga tyst och stilla. Och det var kanske just det som fick henne att känna sig extra hjälplös; det bästa vore om hon inte gjorde något alls.
Fëani visste inte riktigt vad hon skulle svara. Det var allt annat än bekvämt i säcken men hon ville inte göra sig till mer besvär än hon redan var, och hon skulle hellre tillbringa ett år i denna säck än en dag till i Antrophelia. Hon låg med armarna hårt pressade mot bröstkorgen och försökte att bara fokusera på sin andning. Säckens grova tyg skavde mot hennes skinn och fjäll.
“Jadå, tack Vésiva,” mumlade hon till slut lågmält. För sig själv undrade hon hur långt de kommit, hur länge till hon skulle behöva ligga tyst och stilla i säcken. Om Ves vågade tala nu, om än tyst, så borde det betyda att det inte var någon i närheten. Men trots det vågade Fëani inte säga mer än så.
-
Han hade många jobb som guppade i havet av minnen som han samlat på sig under åren… Men få hade så stor betydelse som detta. Det ovanliga, mörka anletet fyllde hans sinne och han grimaserade när oron gjorde sig påmind igen. Om mörkeralverna kunde kliva över lik för att få hem prinsessan, vad skulle de göra när de fick reda på att hon försvunnit från djupet ännu en gång?
Med fumlande och omplåstrade händer sträcker han sig in innanför sin lappade rock och drar fram en benvit pipa med tunna, snirkliga avbildningar av fåglar. Han skakar lätt när han försiktigt tänder den men verkar slappna av när han fyller sina lungor med röken. Han ökar takten något och slänger en blick bakåt, bara ifall att…
Han höjer ögonbrynen något när han svänger runt ett hörn och ögnar Vésiva som står där utan prinsessan. Nog hade han förväntat sig en förklädnad eller…
Hans blick landar på säcken och han för sin pipa till sidan av munnen.”Vafan.”
Han biter ner på munstycket och trycker ner sina såriga händer i sina fickor samtidigt som han så diskret som möjligt rör sig mot sin partner. Ännu en blick över axeln.
”…Säg inte att hon är i säcken, Vésiva.”
Hon kan lätt känna igen ångesten som så gärna flammade upp bakom hans ögon när han ögnar henne upp och ned innan han slutligen låter blicken vila på det kungliga färdmedlet; Säcken. -
Äntligen! Nog var det alltid skönt att se den långa och stora skepnaden av Atlen torna upp mot henne. Men idag kändes det ännu mer lugnare. Hon hade klurat länge, och få skulle tänka att det var något galet med två personer med en säck. Åtminstone inte två från handelsgillet. Planen var ju inget fel med! Hon hade till och med frågat hur den kungliga prinsessan hade det – riktigt service inriktad. Ivrigt höjde hon handen och vinkade till honom, som vanligt glad och ivrig.
”Atlen…!” utbrast Vésiva ivrigt, till hon hörde hans svordomar och hans fråga. Som ändå på något sätt inte var en fråga. Hon rynkade på ögonbrynen, kliade sig lite i nacken. Var det något som var fel? Planen var ju perfekt! Ah, så klart. Atlen var inte medveten om planen. Det var därför han var osäker. Lite säkrare lade hon sina armar på var sin sida om sin höft och nickade glatt.
”Det är klart, ingen har tänkt på något! Och den kungliga prinsessan sa dessutom allt var bra” påpekade Vésiva nöjt och visade upp prinsessan i öppningen av säcken. Enbart för en kort stund innan hon stängde den och räckte den mot Atlen.
”Du har starkare armar än vad jag har. Vi måste få ut henne lite till, utanför Antrophelia så vi måste använda våra andra skepnader för att sedan få upp er två på ett skepp som väntar där.” viskade hon och fiskade ännu en gång upp sitt fickur från västens ficka och slog på den två gånger. Snart. De måste röra sig. Hon knuffade på Atlen, som för att visa att de hade en tid att passa.
-
Den skakande handen nyper tag i hans olivgröna näsrygg samtidigt som han låter ett lågmält stön lämna hans mun. Han blundar för en stund och samlar sina tankar som hotar med att svämma över hans röriga sinne. Ordning och reda, hans eviga mantra.
Han öppnar ögonen igen och tittar på Vésiva med blidare ögon, såsom han ofta gör när han ännu en gång accepterat ännu en ohämmad och ibland till och med orimlig plan.
”Vi har ju inte dött än…” Tänker han för sig själv och låter det sneda leendet sprida sig över hans läppar. Huden stramar något kring hans amorsbåge där ett färskare ärr nu pryder hans ansikte efter ett par hårda nätter vid de mer slummiga områdena Antrophelia.”Jag ber om ursäkt, ers nåd…” Muttrar han tyst till den kungliga säcken innan han slänger den över axeln med ett tyst grymtande. Han tittar bakom sig innan han börjar spatsera framåt, obesvärat nog att man sällan kunde ana att det var något så värdefullt som skumpade mot hans rygg.
”Vart ska vi?” Väser han tyst till Vésiva samtidigt som två suspekta me’er vänder sig om och ser allt annat än glada ut när de ser vem som vågat sig ut på gatan igen. Atlen sänker snabbt sin blick och riktar den istället mot sin partner.
-
Säcken öppnades för ett kort ögonblick och under de sekunder som ljuset flödade in han Fëani inte mer än få syn på Atlens ansikte och notera ett nytt ärr hon inte sett innan, hon halvt öppnade munnen för att hälsa men hann inte säga något innan säcken stängdes och det blev åter mörkt.
Hon fick anstränga sig för att inte utstöta något ljud då hon i säcken kastades och landade över vad hon antog var Atlens skuldra. Än en gång tänkte hon att hon gärna hjälpt till mer, på något magiskt vis göra sig lättare att bära, ja vad som helst, men hon visste inte hur. Trots att hon visste att hon hade deras sällskap så kände hon sig ensam. ’Inte långt kvar nu,’ intalade hon sig själv inombords om och om igen, fast hon inte alls visste hur långt det var kvar.
De talade så lågt att Fëani misstänkte att andra måste vara nära nu, och undvek att säga något alls. Istället lyssnade hon bara, och gungade med i fotstegens rytm, inte för att hon hade så mycket val.
-
Så här nära kunde hon se hans nya ärr. Ett till? Vad hade hänt? Hon hade velat ställa alla frågor till honom, men det kom inget från hennes mun. Hon gapade efter luft ett tag innan hon stängde den för att följa Atlens blick mot de två suspekta me’er. Det fanns en tid för allt. Och nu var inte tid för denna. Det skulle komma mer tid. Det skulle inte bli det sista som de sågs. Eller?
Än så länge hade allt gått bra. Var det skicklighet, eller tur? Eller kanske en blandning utav det. Hon hindrar sig själv från att kasta en blick mot säcken och väljer att låta blicken vändas mot den skimrande väggen av bubblan som omringade Antrophelia. Nästan som en fisk små vattenbubblor. Tanken fick Vésiva att le lite i den spända situationen. Det var nästan som om hon hade glömt Atlens fråga.
”Ut och så pass långt bort att vi nästan är mellan Neurotar och Nentia” viskade Vésiva tillbaka och kliade sig under näsan samtidigt så att ingen skulle se att de talade så lågmält. Det var väl suspekt om något? Hon harklade sig och sträckte på sig för att se på vakterna som stod vid malströmmen som tog de både upp till ytan, men även ut till resten av landet. De verkade inte riktigt lägga märke till dem, som om de hade sina tankar på något annat sätt. Det behövde inte ens berätta vad de hade för tankar. Märkligt.
En liten suck lämnade Vésivas läppar. Att skepnads byta hade aldrig varit något som hon tyckt om. Bara tanken på benen som ändrades fick henne att grimasera. Nästan lite ångestfyllt slöt hon ögonen för att låta den mörkgråa skepnaden av en stingrocka ersätta hennes ben. Kläderna tycktes på något märkligt sätt formas med kroppen och enbart västen och skjortan blev kvar. Hon skulle väl egentligen valt något annat som torkade fortare… Men hon försökte att inte tänka på det mer innan hon i slängde sig in malströmmen och hamnade på andra sidan. Lite yr, som alltid. Försökte hon att få fattningen igen.
-
Atlen låter sin blick vila en sista gång på de två individerna de passerar och nickar tyst till dem, vilket de speglar med viss motvilja. Det var en olustig stämning som han gärna tog sig så långt bort från som möjligt, även om han gärna ännu en gång hade velat hävda sin heder inför huliganerna som gjort hans liv surt den senaste veckan. Nog kunde man se att de två hade få tagit ett par smällar själva, men i slutändan verkade det som Atlen hade råkat värst ut av dem.
Han muttrar tyst om att han ska få tillbaka sina pengar och verkar för ett ögonblick glömma bort det stora ansvaret han bar på, bokstavligen. Han skakar på huvudet för att väcka sig själv från sina grubblerier och höjer diskret på ögonbrynen när vakterna släpper igenom dem utan några frågor. Även denna me’er fann sin mer naturliga form ett bestyr som han oftast inte ville tampas med, men ändå låter han sina ben försvinna bakom de krämigt vita tentaklerna med brandgula sugkoppar som står i stark kontrast.
När de äntligen fått tillbaka sin balans från dansen med malströmmen frågar han tyst:
”…Hade du betalat av dem?” -
Spjutfisken skvalpade där den låg, ankrad, och väntade på att fiska upp något stort. Kai, som stod som kapten på Spjutfisken, en slugen, pervers, och av den kriminella släktet av de me’er som landkrabborna åtagit sig att åtnjuta lite förskummelser, stod och såg ut över vattnet och ropade på Toss som skulle gett Kai något att bita i i väntan på detdär bytet. Bytet ja, en högt uppsatt från Me’ersia, detta skulle det gå för en bra kosing i Barastar.
Kai, som var av me’eriskt släkte, halv trollhaj, halv människa, tillräcklig människa för att stanna på ytan, och tillräckligt fisk för att kunna leva undervatten. Kai hade seglat med Spjutfisken, och med Toss, sin trogne, men totalt urblåsta kock, och så dendär evinnerliga svinet till gris som Toss alltid skall gå och bära på, varför skall Toss alltid bära på sig de mest evinnerliga djuren. Först envisades Toss om att han hade bekantat sig med en älg, och då banne mig skull han ha den på skutan, men nejfan, älgen satte sig rakt igenom däcket så fort den satte foten på Spjutfisken.. Nej det blev älgstuvning av den älgen. Sen, sen fan, sen skulle Toss ha med sig en tiger ombord, var får man tag på en tiger i Barastar? Hur får Toss med sig en tiger? nej Kai fick sälja tigern bakom Toss rygg och sen ge dendär grishelvetet.. men åtminstone är de lika korkade, grisen och Toss, och ja, Toss är ju ändå en rimlig kock, men den dagen ha gör stuvning på grisen, den dagen är det fest.
Ja men, var var vi, Spjutfisken hade varit i Kais innehav sedan han tagit anarki från sin ‘ägare’ ja eller fram tills att Kai spetsat sin mästare och tagit skutan i färd med att pirata och bova vid Barastars kust, de övriga skeppsmännen var lite som dom är, en del råttor, bokstavligen, andra jävla svin som bara är ute efter guld och äter all mat på båten, nej, och sen har vi dedär fjantarna som tror de är pirater men spenderar mesta dels av sin tid på däck och spyr överbord. Landkrabbor, det är vad dom är…
Toss är också Spjutfiskens illråddiga styrman, men åtminstone gör Toss vad man säger åt honom, säger man att man ska åka barbord så gör Toss det, säger man att man skall åka styrbord så gör Toss det, inget fjanterier. Men man måste alltid säga åt Toss vad man skall göra annars så håller Toss samma kurs tills att man säger till den långsamma jäveln. Men Toss är bra nog trogen, enda av de sjömän som Kai kunde lita på att inte hugga honom i ryggen, den enda som skulle våga göra det är dendär förbannade grisen som tror att Kai är ett köttben och gillar att tugga på hans ben, ärgh..
“Men TOSS för i hela de sju eldarna.. vart håller du hus?”
-
”Nej… Men de borde fånga upp er när som…” Innan Vésiva hann säga något mer hade Atlen och säcken omslutits av något nät som drog upp dem mot ytan.
–
Rösten till kaptenen skar igenom öronen på Toss som sprang upp på sina ben som man kunde tro när som helst kunde gå itu då den stora magen vällde över byxkanten. När han sprang skumpade romflaskan till i magfickan, i läderförklädet som hängde sjaskigt över halsen, och slog till pipans munstycke som stack upp. Något hår på hjässan hade han inte att tala om, utan ett stort skägg som var flätat med en rosa rosett i slutet. Ett av fingrarna hade tyg virat kring sig och det var inte svårt att förstå att det var ännu ett skärsår. Trots allt var det inte allt för sällan som kniven var snabbare än Toss.
Andfådd kom han till slut fram till kapten Kai, efter att ha sträckt fram ett lagom fettigt lamm ben, lade han händerna på sina knän och lutade sig framåt för att få tillbaka lite luft. “Här…Här…” var det enda han fick ur sig, så andfådd som han var. Det var inte mycket luft han fick när manskapet började ropa. Han kisade med sina ögon för att se hur resten av besättningen hade börjat dra upp en av deras många fiskeredskap. Så mycket för att andas, tänkte Toss för sig själv medan han började röra sig dit.
Till slut hade de fått upp ett stort nät som de kastade på däcket. Inget fint och graciöst här inte. Fina människor eller inte. Det var ack en fin fångst. Han kisade på ögonen och fick syn på Atlen. En lång jäkel, inte allt för många former inte. Allt för vackra var inte de från me’er, det såg nästan ut som en man i hans ögon. Fast… Det var väl sådana fruntimmer såg ut under vattnet?
Innan någon annan hann se vad som fanns i säcken hade hans svin hunnit in med sitt tryne in i säcken. Trots allt kunde det finnas mat där!
-
Kai såg hur Toss kom flämtades från under däck, den korkade jäveln, men mat hade han med sig till Kai. Men inte fick Kai bita tag i benet förrän det bubblade upp på ytan.
“Mannar, fram med kranen, näten och ta nu för fan i med hårdhanskarna, nu får vi vår efterlängtade fångst, seså, alle man på däck, dit med er era slashasar, upp och hoppa”
Kai drog till med hårdhandskarna annars skulle han få göra allt slit själv, nej här skulle inte kaptenen få jobba, utan, ja iofs, jo Kaptenen fick ju föra väsen för att manskapet skulle göra något annat än att spela tärning och gissa vem som kastar upp näst.
Med stora drag drogs fångsten upp på däck, och inte nog med det, det folkades omkring fångsten som om vi fångat upp en skatt. “tillbaka till era skitgöror” skrek Kai, “detta är inget zoo, antingen äter vi fångsten eller så säljer vi den, inte skall vi glo på den och mata den med smulor och sånt trams, detta är inget nöjesutflykt, vi är här på Barastars överherrars begäran, och då ska vi fan ge dem vad de vill, för de betalar oss bra.”
När Kai fått folkmassan att skingra sig såg han Atlen, och en säck som det stack en grisända ut från. “MEN Toss för i.. tag nu å håll koll på grisjäveln innan jag gör hajmat av honom” Kai lyfte upp den grymtande grisen och slängde den i famnen på Toss, “försvinn nu från min åsyn Toss, men tack för lammet..”
Sedan vände han sig mot Atlen, “jasså, det var då en jävla ful fisk vi fiskade upp”, Kai drog ett brett leende på sina läppar, och tittade på säcken
“Är det där..?” frågade han och pekade sniket på säcken?
-
Rörelsemönstret förändrades och det kittlade i magen, och innan hon visste ordet av befann de sig inte i vattnet längre. Röster lät annorlunda i luften än de gjorde under ytan, och Fëani välkomnade det. Hon såg fortfarande inte ett dyft, men försökte hitta balansen så snart hon kände något hårt och fast under sig. Stjärtfenan delade sig och formgav hennes två ben. Den salta havsluften kändes kylig mot den blöta huden.
Hennes av säcken begränsade synfält fylldes plötsligt av ett gristryne och hon gav ifrån sig ett förskräckt tjut innan hon slog handen för munnen för att hejda sig själv, väl för sent. Lika snabbt försvann trynet igen, och hon var ivrig att kika fram ur säcken och storögt se sig omkring på skeppet och sedan nästan förläget på var och en av besättningsmännen, till sist även vad hon gissade var förövaren; en gris, i famnen på en stor skäggig karl.
Fëani ställde sig upp. Det vilda röda håret satt som fastklistrat mot kinder och nacke, och hon huttrade till. Små skrubbsår från säckens grova tyg fick skinnet att rodna på sina ställen men det brydde hon sig inte om. Ett leende klöv hennes läppar och hon nästan studsade till när hon ivrigt vände blicken mot Atlen.
“Vi klarade det!” kvittrade hon glatt, även om det inte var stor del tack vare henne som saker flutit på enligt Vésivas plan.
-
Atlens ögon spärrades upp med viss panik som snabbt bubblade upp över den ärriga ytan av hans anlete medans han snabbt separerades från Vésiva. Han fick hejda sig själv för att inte släppa säcken och vilt försöka ta sig ur den fångenskap han kastats in i, istället grep han hårdare om säcken och verkade lika spänd såsom en fiolsträng som hotade med att brista vilken sekund som helst.
När han äntligen kommit till ytan omfamnade han säcken med alla sina åtta vita tentakler likt en moder som skydde sin avkomma mot hungriga munnar… eller trynen. Han fick kisa när ljuset och de skarpa ljuden slog mot honom. Det var en överväldigande sensation som aldrig verkade förlora sin egg trots att han spenderat större delen av sitt liv på resande fot mellan hav och land.
“Ful kan du vara-“Hans blick dras mot det röda håret som växer fram ur säcken och blommar ut till en fullfjädrad prinsessa. Han blinkar snabbt och man kan klart se kugghjulen som arbetar alla plötsliga intryck innan han vänder sig mot Kai igen. Samtidigt som han släpper säcken med sina sugkoppar och reser sig upp transformerar han till något mer mänskligt med ett par ben. Han knycker på nacken fram och tillbaka vilket skapar ett ohyggligt, knakande ljud.
“Ja ers Nåd.”
Säger han något bittert och ställer sig framför henne demonstrativt.
“…Och ni är?”
Hans blick landar på Kai ännu en gång och han kan inte låta bli att lägga armarna i kors, något som fortsatt framhäver hans bredd och längd som triumferade de flesta me’er. Men trots sin hållning och sura ton kunde man se en viss mildhet i hans ögon, kanske även en gnutta olust. -
Tjutet fick Toss att hoppa till, plankorna gav till ett klagande knarrande och tycktes böja sig lite av de många kilon som han bar på. Det var förstås inget som den storvuxne barastaren tänkte på, så lät trots allt däcket. Men sedan när gav säckar ifrån sig ett tjut? Speciellt så högt så det ringde i hans öron. Ett kort ögonblick höll han för sina öron men så fort Kai kastade Tass, hans älskade gris och följeslagare, tvingades han att fånga honom. Det fanns inget annat val när Kai kastade Tass in i Toss mage så att både maten i magsäcken och romflaskan i hans ficka skvalpade runt. Om det var Toss eller Tass som gav till ett besviket grymtande, det var svårt att veta. Kanske det var båda? För det verkade som om de alltid var tvungna att lämna när det blev intressant. Huvudet sjönk ner mot bröstkorgen medan han rörde sig mot rodret med grisen under ena armen.
På vägen dit hörde han hur bläckfisken frågade vilka de var. Det var ju en löjlig fråga det! Toss var ju Toss, Tass var Tass och Kai var definitivt Kai, eller… han var ju också kapten. Lite svårt blev det han kliade sig på sin bara hjässa medan han funderade på saken. Men det var väl inte hans sak att svara på det. Vilken tur! Kaptenen, eller Kai, hade nämnt att han skulle styra Spjutfisken mot Barastar. Det var mellan två öar. Hur svårt kunde det vara? Det fanns tre öar, vilken tur! Då fanns det en större chans att låta skutan fara mellan två öar. Ibland var det svårt att tänka på hur skarp och smart Toss var. Fast Kai brukade aldrig avsluta meningen och fråga om han hade svårt att tänka. Fast sedan var inte barastaren den som skröt, det var onödiga ord. Dessutom brukade snarare nävar tala mer effektivt en flera ord.
-
“Bwahahaha” Kai skrattade högt, och slog sig om magen, när han såg Atlen transformeras från en, bläckfisk till ett något, bättre utseende, inte definitivt något mer snyggare än vad han var i bläckfisk-form, förståeligt dock.
“Välkommen till Spjutfisken!” Kai bugade lite snett på huvudet mot Fëani, och sneglade på Atlen. “Ni är nu ombord på skutan som kommer ta er till Barastar, ingen lyxyact precis, men hoppas inte, ers höghet, har något emot lite kvalitets kryssning” Kai skrattade åter, och harklade sig och sa:
“Mitt namn äro Kapten Cyraeneus, Kapten över Spjutfisken. Toss kallar mig Kai, så antar ni kan väl lov att göra det samma så ni inte vilseleder Toss’ hjärna för mycket. Ja.. Toss är Spjutfiskens kock, styrman, och stolt grisägare, loyal som den, men totalt korkad, men han gör som han blir tillsagd. Grishelvetet som besökte höghetens boning, Tass, är Toss’s husdjur.” Kai vände sig mot Toss håll. “Fråga mig inte varför grisjäveln har ett så klantigt namn som Tass.. den envise fan”.
“Sedan har vi ett par skeppsråttor, och andra fula fiskar som inte sett liknande fångster, vi är bara vana att få upp fångst vi kan göra stuvning av..” Kai drog ett brett leende och satte armarna i kors.
Kai drog upp en säck med filtar och dylika plagg och kastade den i famnen på Atlen “Här är för er att sova på under däck, där ni ryms, tyvärr finns det inga fina rum här, ni sover bland de andra, det tar en stund för denna att ta sig till Barastar, om nu Toss kan hittar rätt och inte gå på grund…”
Kai tog en tugga av det lammkött som Toss hade åt honom tidigare, och kollade på sin fångst.. ursäkta.. gäster.
-
Hon kikade fram från bakom Atlen som nu skymde all sikt, och tog ett litet skutt för att inte snava på säcken som låg kring hennes fötter likt en besegrad best som inte hade mer att hoppas på än att lyckas fastna runt någons fot och fälla denne till marken. Trots att Atlen ställt sig framför henne som en beskyddande mur av bläckfisk så klev hon förbi och gick ett varv på däck för att hälsa på alla besättningsmän, i alla fall de som stod närmast. Lager av blöta tyger från kjolarna hon bar låg klistrade mot hennes ben och lämnade ett spår av vattendroppar som föll på däck där hon gick. Sedan återvände hon till Atlen men ställde sig bredvid istället för bakom, och tryckte in sin lilla beniga hand mellan hans vänstra arm och bröstkorg så att hon i ett något hårt grepp kunde hålla tag i hans arm med sin egen. Så presenterade hon sig själv som Fëani, men inte mer än så, för inte ville hon bli identifierad av någon prinsesstitel hon inte tackat ja till. De kanske redan visste vem hon var men hon ansåg att det vore allt annat än artigt att inte presentera sig under första mötet.
-
Han slappnar av något när de skarpa intrycken börja forma sig till en mer behaglig bild som hans förstånd kunde omfamna inom ramen av ’vettigt’. Han följer prinsessan med blicken när hon rör sig på däck och lämnar inte det eldröda håret en endaste sekund förrän hon är tillbaka vid hans sida. Nog hade man hört att smugglaren var på sin vakt, men man kan nästa uppleva honom som en aning paranoid.
”Jag antar att min partner har fullföljt vår del av överrenskommelsen?”
Han klappar diskret på sin penningpung och ger Kai en menande blick samtidigt som har ögnar igenom de filtar och kläder som han nu håller under en arm.”Jag har inget emot att sova på ett golv, men ers Nåd kanske skulle kunna få en hängmatta eller dylikt? Även om… jag vet att ers Nåd förmodligen längtar till ett vardagligare liv så bör ers Nåd kanske inte ligga på golvet.”
Han vänder sig något till Fëani som greppat tag om hans andra arm när han yttrar den sista meningen och ser på henne med en ursäktande blick. Det är lika klart som vattnet kring en vit strand att han höll prinsessan på en enorm pedistal, trots att hon stod där lika simpelt som vilken annan me’er som helst. -
Kai såg på när Fëani gick omkring och hälsade på alla de förvånade skeppsråttorna på däck, inte hade de någongång sett något tidigare, något som från en säck som för ett par minuter sen kommit upp från vattnet, och som följeslogs av en, bläckfisk.. människa? Hur det nu låg till var ingen på Spjutfisken, förutom Kai, något begripligt på.
“inte nödvändigt att tramsa om att hälsa på varenda jävla kotte på däck, de flesta pratar inte ens ert språk, och andra är för dumma för att förstå sig på artigheter, de lever bara på sjöröv.. sjöhandel” Kai harklade sig lite, inte vill man nu påstå att Spjutfisken och dess besättning skulle vara någon hop med pirater precis, smugglare ja, men pirater? mja, de tog vad de hade all rätt till, om det nu ändå inte tillhörde någon annan, så då är det väl bara att ta för sig, eller hur det nu var. Piraternas kodex och dylikt som alltid är så viktigt för de på sjöfartshandelns vägar, seglar.
“Hängmattor finns det nog gott om under däck, om de är rena är en annan sak, vi har inte direkt någon tvättare, om vi inte får Toss att ställa upp att tvätta alla hängmattor, filtar, och vad vi än har under däck, men jag är rädd att Toss skall få i skallen att ta en dammråtta till husdjur.. Om ni nu inte vill göra er till nytta, så finns det alltid något att göra medan vi väntar på att Toss skall ta oss mot vårt mål…” Kai tittade mot trappan ner till det nedre däcket och sedan på sina gäster.
“Välkomna ombord på Spjutfisken!” Kai tog ett steg åt sidan och gick omkring på däck för att inspektera såväl skutan som de förundrade besättningsmännen som stod där och glodde på Fëani, med sina stora ögon och hakorna på vid gavel. De hade inte sett en kvinna på, många månader, kanske år, och nu gick det en tvåfotad kvinna bland dem. Kai hoppades på att åtminstone besättningen skulle hålla händerna och ögonen i styr.
Framför allt Toss, den klanten sätter alltid händerna där man inte skall lägga dem, ögonen dit de inte skall, och minst sagt näsan där den inte skall, men Toss är Toss, och Tass, ja, den grisjäveln, är som den är också…
Just som det var springer den grymtande grisjäveln framför fötterna på Kai, och efter Tass kommer Toss i lika hård fart..
“Toss..” Kai hinner inte säga mera..
-
Perfekt! Tass hade stannat till, att det var framför fötterna på Kai, lade inte riktigt Toss märke till. Han hade en fart som var svår att stanna och när Kai blev som en vägg framför sig var det plötsligt stopp. Även om Kai hamnade flera steg bakåt, var det någon som hade yttrat hans namn? Lite förvirrat såg Toss sig omkring, inte hade väl den där säcken talat? Eller den där… bläckfisken… som nu var en man… Var det som sagorna där när en groda… eller annat vatten monster… hade blivit kysst och blev till en människa. Och i sådana fall vem hade kysst Atlen…? Och varför hade ingen försökt att kyssa Kai, trots allt var han en ful fisk, som han själv påpekade.
Sedan fann hans blick till kaptenen. Det mest logiska hade varit att det var Kai som sa hans namn. Visste ens de andra hans namn? Blicken han gav Toss gjorde så att han fick rysningar ner för ryggraden. Det var en arg blick, sedan skulle nog han höja rösten igen, sådär högt så att man började undra om det var en annan person som stod där. Lite skamsen höll Toss Tass i sin famn och såg ner på sina fötter.
”Kai…?” svarade han tillbaka, lite tveksamt om han ens borde öppna sin mun överhuvudtaget. Det kanske skulle bli hans undergång…
-
“Ja tack, det blir utmärkt,” skyndade hon sig att svara, utan att specificera just vad hon svarade på, mest för att försöka styra allas uppmärksamhet på annat håll då läget mellan Toss och Kai verkade bli lite spänt. Visserligen hade grisen Tass skrämt henne samma ögonblick som hon funnit sig på skeppet men inte ville hon att den skulle sluta som stuvning redan samma dag. Konflikter slapp hon gärna om hon kunde. Genast började hon huttra igen.
“Jag fryser. Finns där något som passar mig?” frågade hon och släppte sitt grepp om Atlen för att lirka ut ett par plagg som såg ut att passa ur högen han höll. Så vände hon sig om och på kvicka fötter som trummade mot däck sprang hon mot trappan som ledde ner, skyndade ner i jakt på ett skrymsle att byta om i men snavade på sista trappsteget och landade med en duns och ett lågt “uff” på mage. En rodnad spreds över hennes kinder och hon satte sig genast upp, förhoppningsvis hade ingen sett men hon hojtade ändå ett ljust “Det gick bra!” för säkerhets skull.
You must be logged in to reply to this topic.