Kai drog en djupt suck. Inte nog med att Toss hade sprungit in i Kai som en dåre, Kai hade förflyttat sig ett par meter från där han just sod.. och stod nu flera meter från därifrån Toss sprungit in i honom, ett par steg från att ramla ner i vattnet.

“För i helvete Toss.. Varför ska du jaga dendär fördärvade grishelvetet just nu..?”

Kai borstade av sig det damm och stoft som hade samlats på hans axlar efter den klumpiges krock med honom sekunderna innan. Kai gav ett besviket och en bestämd blick på Toss, med Tass i famnen.

“Kan du Toss, snälla nu gå och gör någonting i ordning för våra..”

Kai kunde inte säga gäster, för han visste gott och väl att några gäster var de ju inte, snarare, smuggelgods, värdefull gods som skulle få in en fin mängd slantar i Kais kista, så i och för sig så borde Kai ju sköta om dem så att de inte misstänker att, väl i hamn, så går, hon.. ‘prinsessan’, till högste bud, och bläckfisk.. bläckmänniska.. Atlen, ja, vad det nu blir av Atlen är kanske oklart, kanske han kan nyttja lite arbete på någon av Barastars gruvor eller något annat smutsigt jobb där hans.. tentakler kan användas för nytta..

“för våra..” gäster? nä, Kai kunde inte rå sig för att säga det ordet..

“domdär två.. där.. borta” Kai pekade på Atlen.. “och.. var är nu dendär andra.. Fëani? mata henne med är du så snäll Toss…”

“…Och GLÖM nu inte att det är DU som styr skutan, förhoppningsvis inte mot vår död”

Kai kände hur han nästan röt till mot Toss, men hindrade sig till slut och drog en djup suck och skakade på huvudet och gick fram till Toss och klappade honom på axeln, och drog på sig ett leende, sedan vände sig Kai till Atlen och svarade

“Hur Spjutfisken fått sitt namn? min mamma var en spjutfisk-me’er, och min fader, ja, han var väl som mig, en trollhaj, vet fortfarande inte vad min moder såg i min far, min far som var en kåtbock och min moder som.. tydligen kunde ta sig an det mesta.. ni vet väl säkert hur det går till, men jag var en av många syskon, och själv var jag den klipskaste, och snyggaste av alla mina syskon” Kai var faktiskt ganska ståtlig, och mycket mer än sina syskon, de födärvade småglinen.. “så skutan är en tribut till min moder, som det skall vara..”

Kai steg ner under däck och såg sig om efter de andra slashasarna som skulle haft navigerings planer med sin kapten om några dyrbara minuter, men alla hade flockats omkring Fëani..

Knappt hade hon hunnit resa sig förrän den hemska grisen kom farande igen och stötte in i hennes sida så pass att hon tappade balansen. Omedelbart kom även den stora karln som var Toss flygande ned för trappan, Fëani vred på huvudet lagom i tid för att med fasa i blicken se hans stora silhuett och just då tycktes tiden gå mindre än hälften så snabbt som vanligt, men ändå hann hon inte flytta sig. Lyckligtvis landade Toss inte rakt på henne, men nästan, och drog med sig henne i fallet. Hon fann sig för andra gången med magen mot golvet under däck, och med ansiktet i klädhögen.

“Mmhhf,” mumlade hon dämpat och gjorde ett nytt försök att resa sig. Hon såg sig om panikslaget som om hon letade efter en flyktväg, med armarna i ett hårt grepp om klädbyltet pressat mot bröstkorgen. Snabbt rusade hon in genom närmsta dörr och smällde igen den bakom sig. Med skakiga ben sjönk hon sedan mot golvet med ryggen hårt pressad mot dörren för att hålla den stängd, eftersom Tass inte verkade vilja lämna henne ifred. Så satt hon en stund, och hoppades att ögonen skulle vänja sig vid mörkret där inne, men det gjorde de aldrig. Ingenstans kom det in något ljus. Vad som fanns i det mörka rummet framför henne hade hon ingen aning om, inte heller hur stort eller litet det var, så när hon lugnat ner sig en aning tog hon inte lång tid på sig medan hon bytte om till de torra plaggen. Hon öppnade dörren igen med den blöta klänningen i ena handen och kikade ut.

”Förlåt, gick det bra?” pep hon.

Inte nog med att Fëani hade legat med hela sin kropp ner på däck golvet, nu låg också Toss där med näsan nertryckt bland plankorna, och Tass grymtande bredvid. Kai skakade på huvudet och bröt upp dörren till besättningens mass sovkabiner, dels för att inspektera och dels för att se till att inte gästerna fick för sig att ta en bädd som var avsedd för besättningen, här skulle det inte finnas någonstans och sova för en fin gäst, om de nu inte ville ha blickar på sig hela natten. Nåväl, tänkte Kai, besättningen är väl rena rama kåtbockarna nu när Fëani legat på golvet två gånger och torkat damm med näsan, och inte gör det bättre av att Toss gör det nu med.

Kai gick ut i korridoren igen och såg Fëani sticka ut huvudet ur Spjutfiskens arrest, där fångar vanligtvis fick sitta instängda och äta halm, kanske Fëani föredrog arresten ändå. Kai rynkade på ögonbrynen.

“Är ni nöjd med att sova där inne?” frågade Kai och tittade på Fëani. “Kanske aningen mörkt, men det finns alltid en orsak till varför just det rummet är så mörkt..”, det var ju ändå tänkt att bryta ner förbrytare och fångar så de kunde frågas ut smidigare efter ett par dagar i totalt mörker och skumpande från vågorna någon meter utifrån. Det skulle säkert driva vem som helst till vansinne, men om denna gäst nu så gärna vill bosätta sig där så går väl det an. Kai måste då bara hitta någonstans och lägga Toss när han druckit sig stupfull och börjar tafsa på allt och alla, och måste sättas in i någon kabin för att lugna ner sig, det händer sig.

“Toss, res dig nu upp och iväg med dig i kabyssen, och glöm inte att det är du som styr.. så styr nu oss rätt så vi inte går på grund på nån val eller nått annat förskräckligt..”.

Kai gick längst bak i aktern på båten, där kaptenens kabin låg, och låste in sig för att studera navigeringskartor och mäta avstånden mellan öar och närmaste kust, och beräkna kompassens mätningar i jämförelse med vad de nu har strövat omkring på vattnet de senaste timmarna, allt för att inte åka vilsne. Men med Toss bakom ratten kan vad som helst hända…

Kai hörde hur det grymtades och flämtades ute i korridoren..

Vad har Toss nu ställt till med? tänkte Kai.

“..Nej!” utbrast hon hastigt, kanske lite för hastigt, som svar på Kais fråga. I det mörka rummet ville hon inte spendera ett ögonblick mer än absolut nödvändigt.

Så fort hon klivit ut ur det mörka och skrämmande rummet och noga stängt dörren bakom sig befann sig Tass tätt intill, hon kände de sträva svinborsten stryka mot hennes bara vad och hon ryste lite. Så vände hon sig mot Atlen för att skingra tankarna, han verkade ha ställt henne en fråga och hon skakade lätt på huvudet så att de röda lockarna guppade som vågor kring hennes axlar.

“Jag har redan gjort det, se!”

Både Toss och Kai hade gått iväg åt vart sitt håll nu och kvar stod Fëani med grisen. Toss hade kanske glömt att ta med sig den. Hon visste inte riktigt vad hon skulle ta sig till, eller vart hon skulle heller för den delen. Nyfiket stack hon in huvudet genom dörren som Kai öppnat utan förklaring, det såg ut som någon slags sovkabin, men lukterna som slog emot henne fick henne att rygga tillbaka. Det luktade lika instängt som det gjort i mörka rummet, och hon beslut sig för att gå upp på däck igen istället, där den kyliga kvällsluften inte längre bet i skinnet nu när hon inte var drypande blöt som en ovriden disktrasa.

Oron lämnade henne och hon fylldes istället av en upprymdhet som hon inte känt på länge. Man kunde nästan till och med säga att hon kände sig lycklig, när hon sprang fram till relingen för att blicka ned på de mörka vågorna som slog mot Spjutfiskens skrov. Dit ned ville hon inte igen, i alla fall inte på väldigt länge.

Kai öppnade kabindörren och in smet Tass, med knorren i vädret, nu blev det kalas. Tass sprang omkring i Kai’s kabin och rotade bland alla kartor och mappar och tuggade på ett par pergament och böcker som låg framme.

“Tass.. men.. nej.. va..” Kom det ur Kai som såg på när Tass sprang omkring i kabinen och grymtade.

Kai grep tag i sin sjöpistol och avfyrade ett skott i taket, för att skräma ut den vandaliserade grisjäveln ur kabinen.

SKRABAM

Kai hade skapat ett hål i taket mot rummet ovanför, kanske inte så gemontänkt att avfyra vapnet inomhus, men Tass skulle ut, och nu med knorren mellan benena, hela kaptens kabyssen var en enda röra, grisen hade svinat ner hela kabinen, dragit fram pergament och tuggat på viktiga kartor och dokument, detta skulle ta hela halva natten att röja upp, och Kai som tänkt sig en godbit såhär dags, och inte behöva städa upp efter grishelvetet..

Inte kunde Kai kalla på Toss heller, Toss hade ju fullt upp med att styra skutan och koka middag åt hela 15 mannar +2. Även om nu Kai inte visste om dessa +2 var såndära.. veganer, men isåfall fanns det sjögräs och sjöborrar så det räkte och blev över.

Skottet hade också tillkallat en del av besättningen som befunnit sig i rummet intill. Kai förklarade vad som hade hänt och bad männen röja upp i kabinen så skulle Kai ta med sig Tass till Toss..

“Kom hit nu Tass” Kai grep tag i Tass och tog grisen under armen och vandrade över till kabyssen.

“Toss! Håll koll på grisen, Tass åt just upp ett par viktiga kartor och pergament och vände upp och ner på hela kabinen min, och skottet som du hörde, ja nu har vi också ett takfönster..”

Hon hörde ljudet av Atlens fotsteg närma sig bakifrån men vände sig inte om utan lutade sig framåt över relingen med armarna i kors över den väderpinade kanten. Vågorna nedan skvalpade och rullade mot skrovet som rytmiskt stötte dem ifrån sig i små kaskader av vattendroppar.

“Ja..” började hon men avbröts av en hög smäll som lät som den kom från under däck, som om någon avfyrat en pistol, och hon ryckte till och andades häftigt. Färden skulle då verkligen inte bli händelselös, så mycket hade hon definitivt insett vid det här laget.

Hon var helt klart nervös. Hon tvivlade inte för en sekund på att Isra skulle komma efter henne och ha ihjäl henne så som hon mördat Zator. Kanske skulle det inte vara så illa ändå, att få återse de älskade hon bestulits på, och slippa fly. Men nej, hon hade inte kommit så här långt bara för att ge upp och dö. Dessutom vägrade hon underkasta sig sin halvsyster och hennes tyranni.

“Det skrämmer mig att inte veta vad som ska komma. Men det skrämmer mig mer att tvingas axla en roll jag inte vill ha,” erkände hon. Vad hade hon inte gett för att slippa positionen hon nu satt i? Men önsketänkande var värdelöst, det visste hon.