Nattens tystnad avbröts av hovar som slog hårt mot stenarna. Dammet yrde kring de tre ryttarna och det var svårt att urskilja dem till en början. Rakryggad och stolt med en hand hårt hållande i tyglarna. Likt som natten, bar drottning Akila en klänning som var lika becksvart som natten, i ett tyg som tycktes reflektera allt ljus omkring henne. Ett vitt bälte, varav spännet var hennes familjs emblem, en vit behornad huggorms huvud. En lika vit yllemantel, som var mer grå av den långa ritten hit, vilade tungt på hennes axlar och höll henne varm i hennes öken kalla nätter. Det svarta håret var lite rufsigt efter ritten, men Akila drog en hand igenom sitt hår för att rätta till det och vitguldskronan som ständigt fanns på hennes hjässa.

Drottning hade allt föredragit att rida, framför en droska. Hon hade alltid känt sig instängd, ett lätt byte. Enkelt att mörda henne. En sådan sak skulle aldrig vara enkelt. Framför allt inte nu. Hennes folk behövde henne och hon hade tänkt göra Iselem det största riket. Allt för att skydda Iselems folk i Saharahs namn. På hennes höft vilade två vackra, lite böjda, svärd som hade Saharahs märke ingraverat. Som barn hade hon inte tyckt om att strida, men som vuxen kändes det som om svärden var en förlängd del av armen. Som en del som alltid hade varit där.

Alla bugningar och artigheter som vakterna och soldaterna gav henne var som skuggor. Något hon förr i tiden gav stolthet i och besvarade med ett leende, ägnade hon inte ens en blick till. Det fanns något nytt i hennes bärnstensfärgade blick. Något mörkt, snarare en obehaglig känsla än något som syntes fanns i drottningen.

De höga stövlarna slog hårt mot stenarna. Varför skulle hon dölja sin ankomst?  Bakom henne gick de andra ryttarna, tillräckligt nära för att rycka in om något hände, men tillräckligt långt borta för att inte störa drottningen. Hon yttrade inte ens ett ord. Varför skulle hon behöva slösa sin tid på att tala, de hade förväntat sig henne. Som av ren vana, vandrade Akila in i borgen till en kammare som hade ett bord fyllt av mat och dryck. Hon satte sig vid bordsänden och hade inte ens hunnit sätta sig ner innan de fyllt upp ett glas vin av Iselems finaste.

Även om det inte hade undgått någon att drottningen ridit in i slottet, sprang en av de yngre befälhavarna till Marzban Zerah, en kort artighetsnick med andan i halsen.

”Ärade Marzban, vår heliga drottning Akila Ténir har anlänt.” flämtade mannen fram och försökte stå rakryggad där, även om enbart tanken att vara nära Saharahs ställföreträdare gjorde honom svag i benen. Att hon hade kommit hit, ända upp till Harthir, vid Iselems gräns, det var något som väldigt få kunde tro.

Vinglaset vilade tungt i hennes utsträcka hand, där hon satt tillbakalutad och det fanns en elegans även i hennes mer avslappnad tillställning. Hon drog en hand genom sitt svarta hår och de många guldarmbanden gav till ett behagligt klirrande ljud som tycktes eka i salen som fortfarande var tom. Eller så tom som den var när man var drottning. Några få tjänare och vakter som ständigt höll ett öga på hennes säkerhet och trivsel. Tystnaden i rummet var behaglig. Det var sällan som hon inte hörde något… eller någon.

En röst som fyllde hennes sinne. Fick henne att se mer än vad hon var hade sett innan.  Alla skuggor verkade mer klara. Allt som gömde sig från henne. Hon fuktade sina läppar med sin tunna tunga för att luta vinglaset framför sig för att betrakta färgen. Rött och kanterna gick nästan lite mer åt det blåa hållet. Försiktigt rörde hon glaset så att vinet skvalpade omkring. När det var bra nog drog hon ett djupt andetag för att försöka få så mycket smak som möjligt.

Sedan tog hon en djup klunk. Vinet rann ner i hennes strupe. Det som förut hade gett henne en smak upplevelse, en glimt av lycka. Gav henne inget annat än något som växte i munnen. En äcklig känsla som om hon hade tagit jord i munnen. Besviket satte hon ner glaset på bordet och vilade båda armarna på armstödet. Fingrarna slog mot armstödet och skapade ett lätt trummande ljud.

Hennes tålamod hade sjunkit och att vänta på denne Mazraban var något som irriterade henne, även om ett litet leende fanns på läpparna för att inte visa den.