- This topic has 84 replies, 2 voices, and was last updated 6 h, 28 min sedan by
.
-
Det hade regnat i närmare en vecka nu, och det verkade inte som om det tänkte sluta på minst en vecka till. Vägarna var leriga och svåra men vagnen, hästen och föraren drev på ändå.
De hade precis passerat sista milstenen som talade om att nästa anhalt var Linenna, när ena hjulet styrdes över en sten och brast itu med ett högljutt brak då det damp i marken. Hela vagnen skalv till och kom till ett abrupt stopp och föraren höll på att falla ur kuskbocken.
“Neeehehejjj!” Utbrast kvinnan på kuskbocken då hon förstod vad som hänt. Hon hoppade ner på den leriga vägen med ett klafs för att syna skadan och sparkade till det trasiga hjulet hårt och argt. Detta resulterade i en ond tå och en rad svordomar som fick hästen att vända på huvudet och frusta.
“Jaja, förlåt. Du vet att jag inte menar det.” Svarade hon hästen, samtidigt som hon närmade sig djuret för att börja spänna av det.
“Nåväl, det var ju i alla fall inte så långt kvar till byn och förhoppningsvis finns där någon som kan hjälpa till som inte känner till hela vår livshistoria.”
När hästen var avspänd från vagnen ledde kvinnan dem in mot byn. Det var en blöt promenad, men då de närmade sig byn fanns ändå hoppet om en varm eldstad och ett varmt mål mat.
De drog inte till sig värst mycket uppmärksamhet, mer än vad normala främlingar och förbipasserande gjorde, vilket fick kvinnan att slappna av något. Det var dessutom inte särskilt många bybor ute i det där vädret. Hon letade sig fram till det lokala vattenhålet, fick hästen under tak och klev sedan in genom dörren.
Stämningen där inne var lugn och behaglig kunde hon känna, efter att ha avvaktat en kort stund vid dörren. Hon svepte snabbt med blicken över rummet, innan hon klev vidare helt genomdränkt, droppandes hela vägen fram till bardisken.
“Något varmt att äta och dricka tack.” Bad hon samtidigt som hon lade fram ett par mynt på den slitna träbänken. Hon log mot mannen bakom disken, som synat hennes dränkta uppsyn, men fick bara ett grymtande svar tillbaka. I väntan på sin mat vände sig kvinnan om, lät blicken återigen svepa över rummet, utan att direkt fastna någonstans. Lät tankarna vandra.
Hon drogs ur dagdrömmen vid doften av mat, vände sig om igen och suckade nöjt över synen framför sig. Kött, potatis, grönsaker och varm öl. Mmm. Efter ett par tuggor påkallade hon uppmärksamheten mot mannen bakom disken igen.
“God mat. Verkligen. Men du, finns det någon här i byn som möjligtvis kan laga ett vagnshjul?” Hon gav honom ett leende igen, hoppades på mer än bara ett grymtande denna gången.
-
Tamas torkade sina stora händer på en linneservett som sett bättre dagar, medan han synade kvinnan framför sig. Hon var genomblöt av regnet, med lera stänkt upp på kappan och kring skorna. Hennes närvaro drog blickar, även om folket försökte dölja det. Men Tamas var van vid resande – och vid att känna igen när någon letade efter mer än bara en varm måltid.
”Smeden? Då söker ni Ormund. Han håller till vid torgets utkant, ni ser taket med röken sticka upp rakt över brunnshuset där ute. Fast…”
Han lutade sig lite närmare, som om han släppte något viktigt och beklagligt på samma gång.
”…smedjan är stängd för dagen. Ormund har händer som glöder, men han håller tiderna som ett tempel. Han är tillbaks i gryningen.”
Han lät ögonen svepa över hennes blöta kläder, men det fanns inget osmakligt i blicken – bara den ärliga bedömningen av en värdshusvärd som sett nog för att förstå behov innan de yttras.
”Om ni ändå stannar i byn över natten så har jag ett ledigt rum. Inget märkvärdigt, men sängen är torr och madrassen inte full av halm – inte mycket i alla fall.”
Han log snett, drog upp en korg bakom disken med några vikta handdukar.
”Och för ett par koppar kan jag låta torka och skaka ur kläderna åt er. Jag har en dotter som är flink med nålen om något behöver lagas.”
⸻
Garion såg kvinnan i dörren redan när hon steg in. Inte på det där stirrande sättet som vissa i byn kunde ha – mer som någon som instinktivt märker när något ovanligt stiger in i en plats som annars följer ett strikt mönster.
Hon var… slående, tänkte han medan han lät gaffeln långsamt hämta en bit salt kött från sin tallrik. Inte bara för att hon var vacker – vilket hon var, utan tvekan – utan för att hon bar på något som fick rummet att kännas… mindre. Tyngdpunkten ändrades när hon gick genom det. Inte klumpigt, men bestämt.
Han såg henne prata med Tamas, men hörde inte vad som sades. Värdshusets sorl, den knastrande elden, och ljudet av sitt eget tuggande dämpade allt annat. Han tuggade lugnt vidare och lyfte sitt krus för en klunk öl, men kunde inte låta bli att låta blicken svepa över henne igen.
Han såg hur regnet klibbade mot tyget i hennes kläder, hur lera sprätt upp längs fållen. En resande, ingen tvekan. Kanske sökte hon någon? Eller bara värme?
Garion sänkte blicken igen. Inget märkvärdigt. Bara en kvinna. Fast… han sneglade upp en gång till.
Vacker, ändå.
-
Kvinnan tuggade fundersamt på en bit mat medan hon smälte värdens erbjudande. Såklart att han försökte sälja in ett rum för natten och deras andra tjänster. Men han hade ju rätt. Om nu smedjan var stängd hade hon inget annat val än att vänta. Och hon var blöt. Och smutsig. Och trött.
Kvinnan log därför, och nickade lite. Det hela verkade ju harmlöst ändå. Och det var ju inte som om hon kunde gå tillbaka och sova i sin skeva vagn ändå.
“Släng in ett varmt bad och jag är såld!” Svarade kvinnan med ett litet skratt. Hon lade fram ytterligare ett par mynt på bänken och tuggade sedan nöjt vidare på sin mat.
Hon tyckte om värden. Han verkade snäll. Enkel. Som säkert många andra i byn. Åh vad hon älskade småfolket.
Medan kvinnan fortsatte på sin mat kom en pirrande känsla krypande längs med nacken och ryggraden. Den känslan man får när någon tittar på en bakom ens rygg. Hon slöt ögonen en kort stund, drog ett djupt andetag och vände sig sedan långsamt om och sökte med blicken över rummet.
Där, vid ett bord med ryggen mot väggen satt en man. Yngre än henne. En lokalbo. Hon fäste sin gula blick på honom. Studerade honom. Välarbetad. Väderbiten. Ung och full av livet. Till skillnad från värden hade den här mannen betraktat henne med begär. Som så många andra. Inget ovanligt. Kvinnan log ett skevt, kattigt leende.
Hon betraktade honom bara, ville inte skrämma honom eller dra till sig onödig uppmärksamhet med att använda sina… förmågor.
Han var stilig, robust som marken själv. Kanske att hon nästan hoppades på att få möta honom under sin vistelse där i Linenna.
-
Tamas skrattade till, ett dovt, bullrande ljud som fick hans mustasch att darra när kvinnan skämtade om badet.
“Då är det avgjort då,” sa han nöjt, och svepte till sig mynten i en mjuk rörelse. “Lina!”
Han höjde rösten över den lågmälda sorlen i värdshuset, och strax efter dök en flicka i tonåren upp bakom ett draperi. Hon hade ärmarna uppkavlade och kinder röda av arbete och värme.
“Värm badtunnan. Ta med en hink och se till att få bort leran från resenärens kläder, men riv dem inte – dom ser ut att ha sett mer än vi någonsin kommer göra. Och ta fram något torrt och anständigt som kan lånas under tiden, ja?”
Flickan nickade ivrigt, kastade en nyfiken blick mot kvinnan, men sa inget. Sedan skyndade hon sig iväg.
Tamas böjde sig under disken och tog fram en nyckel, naggig och märkt med ett litet “5” inristat i mässingen.
“Detta är ert. Trappan till vänster om eldstaden, andra dörren. Jag ser till att Lina knackar när badet är klart. Hon har med sig ett torrt ombyte till er. Överlämna era smutsiga kläder till henne så har vi det tvättat och torrt till imorgon, tidigt.”
Han räckte över nyckeln med en vänlig nickning. Hans ögon var trötta, men det fanns inget i hans hållning annat än den sortens respekt man får av ett liv bakom en disk – och ett hjärta som inte dömer någon.
⸻
Garion kände när hennes blick mötte hans – som en stöt genom bröstet, som när man råkar ta i en gnistrande metallbit på vintern. Han satt stilla, som om det plötsligt blivit svårt att svälja det han just tuggat. Blicken var intensiv, men inte ovänlig. Kanske rentav lekfull.
Han log. Bara lite. Ett snett leende, tryggt och stilla, som någon som inte har bråttom någonstans, men ändå känner igen en storm när han ser den.
Sedan vände han blicken ut genom fönstret. Mörkret låg tät över Linenna nu. De tunga regnmolnen drog sig långsamt bort, men kvar fanns dimman över marken och den fuktiga stillheten som bara kommer efter ett dagsregn. Han suckade mjukt. Arbetet väntade i gryningen. Potatislandet behövde rensas, och taket på ladan läckte fortfarande.
-
Snart var maten uppäten och badet stod redo. Kvinnan försvann för en stund, tog sin tid på sig i badet. Hon var nästan förvånad, men samtidigt glatt överraskad, över variationen tvålar och oljor som fanns att välja mellan. Efter badet kammade hon noggrant igenom sitt vågiga hår och lät det för stunden hänga löst. Hon klädde på sig kläderna hon fått låna. En simpel långärmad klänning med snörning i sidorna, yllesockar, och en stickad sjal att hänga om axlarna. Hennes skor hade redan blivit putsade och väntade snällt på henne utanför dörren.
Så kom hon ner igen till matsalen och fann den tommare än förut. Skönt. Hos Tamas beställde hon ett glas plommonvin och tog sedan plats i en av fåtöljerna som stod intill eldstaden. Där var det varmt och behagligt, och med vinet i kroppen spred sig snart en behaglig trött värmande känsla. Tillräckligt för att få henne att slappna av och glömma sina tidigare problem.
-
Tamas drog ett djupt andetag och gnuggade sina trötta ögon med baksidan av handen, medan han började ställa i ordning bakom disken.
“Bara så ni vet,” ropade han med sin mörka, raspiga röst över rummet, “jag stänger om en liten stund. Hämta det sista ni vill ha, eller drick ur.”
Han torkade av disken med en fuktig trasa, och kastade en blick efter kvinnan som nu försvann mot trappan med nyckeln i handen. Han hummade nöjt. Det var något med den kvinnan – en sorts självförtroende blandat med trött sorg. Sånt såg han ibland hos de som rest långt. Alltid något som höll dem på benen, trots att de förmodligen ville lägga sig ner och aldrig resa sig igen.
⸻
Garion såg henne gå, steg för steg uppför trappan med ett lätt mjukt gung i höfterna och huvudet högt buret. När hon försvann ur sikte blev något tomt i rummet – som om värmen drogs med henne. Han stirrade en stund mot trappan, sedan ned i sitt nästan tomma ölkrus.
Han drack upp det sista, ställde ifrån sig träkruset med ett dämpat ljud och reste sig. Träbänken knarrade lätt. Han drog jackan tätare kring sig och gick fram till disken.
”Tack för maten och värmen, Tamas. Alltid lika gott.” Han drog fram ett par mynt och la dem på disken.
”Säg… kvinnan som satt här vid disken nyss – vet du vem hon är?”
Tamas såg upp, lutade sig mot disken med ena armen och skrockade lite.
“Hon kom bara in för en stund sedan. Lerig, blöt och bestämd. Verkade vilja hitta smeden Ormund först, men som du vet har han stängt för kvällen. Hon hyrde rum. Inget namn nämnt, men hon visste hur man betalar. Tror hon är resande.”
Garion nickade långsamt. Ett litet leende lekte i mungipan, men det stannade där.
”Hm. Nåväl. Tack för ikväll. God natt, Tamas.”
”Sov gott, Garion.”
Och med det vandrade han ut i natten, hemåt längs den leriga byvägen. Dimman låg lågt och tungt, och det enda ljudet var hans stövlar i vätan och vinden som lekte genom trädens blad.
⸻
Inne på Blå hästen var Tamas i färd med att torka dom sista ölkrusen när han hörde de mjuka stegen i trappan. Han tittade upp och log lite snett när han såg kvinnan komma ner, nybadad och iklädd värdshusets enkla men varma kläder.
”Där har vi er igen. Ser ut som om badet gjorde sitt,” sa han vänligt, och började redan plocka fram en flaska med mörkrött plommonvin från hyllan bakom sig.
”Ni har god smak – det är vår egen sats från i fjol. Stark nog att värma märgen, söt nog att lura en att ta ett glas för mycket.”
Han hällde upp vinet i en tung glaskupa och räckte över det med stadig hand.
”Sätt er vid elden, vila benen. Jag stänger snart, men ni har rummet hela natten. Lina har hängt era kläder vid spisen i köket, de borde vara torra till morgonen.”
Han nickade mot fåtöljerna vid härden och återgick sedan till att sopa golvet tyst, med vana rörelser.
⸻
Nästa morgon, när solens första strålar bröt genom diset, och regnet hade gjort marken tung och seg. Garion stod på knä i potatislandet, drog upp ogräs med kraftiga tag medan tuppen gal bakom honom.
Hans händer var redan jordiga, naglarna fyllda med lera. Skjortan var uppkavlad, blöt av svett, och huden mörkfläckig av jord. Efter att ha hämtat vatten vid brunnen och gett det till djuren, gick han tillbaka till huset, tvättade händerna i en skål och bytte till en renare skjorta. Solen var nu helt uppe, och fåglarna sjöng som om världen inte bar några bekymmer alls. Han slängde en blick över axeln mot byn, där taken glittrade av fukt.
”Dags att gå till Ormund,” sa han för sig själv. “Får se vad han har åt mig idag.”
Han drog på sig sin tjockare väst, grep en bit bröd från bordet och började gå mot bytorget – utan att riktigt kunna hålla sig från att undra om kvinnan fortfarande var kvar.
-
Trots att rummet och sängen varit simpel hade kvinnan fått en godare natts sömn än på länge. Hon vaknade utvilad och på gott humör. Efter en stadig frukost och en snabb påminnelse om var smedjan låg fick hon sina nu torra kläder. Hon bad värden hälsa tack till sin dotter för ett fint och varsamt arbete och såg till att dricksa rejält. Hon gillade värden. Han var snäll.
Utanför porten stannade hon till och drog in den söttunga doften av blöt mark. Kunde känna hur kroppen slappnade av. Så gav hon sig ut i byn. Byfolket var redan i rörelse. Var de inte upptagna med arbete var de ute för sällskap eller skvaller. Kvinnan kunde känna blickarna på sig, men log mest bara åt det. Än så länge kände hon sig inte oroad. Det var allmänt känt att byfolk brukade vara nyfikna på främlingar och än så länge var hon oskyldig..
Promenaden till smedjan var inte särskilt lång och det hade inte varit svårt att hitta dit heller. Med en snabb blick upp mot den slitna träskylten ovanför kunde hon konstatera att hon hittat rätt. En ringklocka ovanför dörren gav ifrån sig ett mjukt plingeling och skulle därmed tala om för smeden att nu har du visst besök. Det var en aning dunkelt där inne, men det gjorde henne ingenting. En stund stannade hon innanför dörren, lät de kattgula ögonen vänja sig.
Kanske såg hon en aning felplacerad ut, med sitt nätta feminina utseende. En sämre människa hade nog försökt lura henne på mer pengar än nödvändigt, just för att hon var en söt liten sak, men sen var det den där blicken. Kanske någonting i hennes tilldragande och sugande personlighet som sade att man inte kunde hitta på vad som helst med henne. Inte helt obestraffat.
“Hallååå? Herr Ormund?” Ropade hon in i dunklet. Medan hon väntade på svar knäppte hon händerna bakom ryggen. Gungade lite på hälarna medan hon såg sig om.
-
Det hördes ett metalliskt klonk från bakre delen av smedjan, följt av ett dovt muttrande. Steg närmade sig, tunga och klapprande mot det sotiga golvet. Kort därpå visade sig en bredaxlad äldre man i öppningen mellan verkstad och butik, med förkläde på magen och sot på kinden. Håret, grånat och tunt, var stripigt av svett, och händerna var svarta av kol och järn. Trots sitt barska yttre hade han ett vaket, nyfiket öga som landade på kvinnan vid dörren.
”Aha – det var länge sen någon med klänning och rena skor klev in här frivilligt,” muttrade han, men inte ovänligt.
”Vad kan jag hjälpa till med, fröken? Är det något som ska lagas eller något som ska göras?”
Han torkade av händerna på en trasa som kanske en gång varit vit, och tog några steg närmare disken. Så snart han såg hennes gula ögon höjde han på ögonbrynet ett kort ögonblick, men sade inget. Bara fortsatte, neutralt:
”Om det rör vapen eller rustning så kan jag ta en titt. Annars får vi se vad vi kan hitta på.”
⸻
Dörrklockan hann knappt dingla klart innan dörren öppnades på nytt, denna gång med ett bekant knarr. Garion steg in med långa, självsäkra steg, damm på stövlarna och den vanliga verktygsväskan över axeln. Han stannade när han såg kvinnan stå vid disken. Ett mjukt leende drog över hans ansikte.
”Se där. Måste vara dagens första besök.” sa han med låg men glad röst.
”Välkommen!”
Han nickade artigt, men hans ögon vilade kvar på henne någon sekund längre än nödvändigt.
Ormund vände sig mot dörren och nickade kort åt Garion utan att släppa kvinnan med blicken helt.
“Du är sen, pojk. Men du är här, så jag tänker inte klaga. Tar du itu med härden där borta – vi har järn som måste värmas innan middag.”
Han harklade sig och vände sig åter till kvinnan.
”Så – vad behöver ni hjälp med, fröken?”
-
Kvinnan skulle just till att svara smeden, när dörren bakom henne öppnades och stängdes tillsammans med klockans pinglande. En bekant känsla mötte henne innan hon ens hunnit vända sig om, men då hon gjorde det för att möta den unge mannens blick log hon ett skevt litet vetande kattleende.
“Det gäller min vagn.” Började hon som svar på smedens fråga. Hon följde Garion med blicken då han tog sig runt disken bredvid henne, synade honom lite halvt odiskret uppifrån och ner. Sedan vände hon den mot smeden tillsammans med ett vänligt leende som för att visa att han nu hade hennes fulla uppmärksamhet.
“Ena hjulet gick itu igår kväll. Jag blev såklart tvungen att lämna vagnen där den gått sönder och ta in på rum här i byn. Så, jag skulle behöva hjälp med ett nytt hjul, eller laga det trasiga, hur ni nu löser det bäst, herrn.” Hon lade huvudet lite på sned då hon talat till punkt.
-
Ormund lyssnade med rynkade ögonbryn och armarna i kors, hans blick växlande mellan kvinnan och Garion. När hon nämnde vagnen och det brutna hjulet hummade han djupt, drog fingrarna genom det gråa skägget och nickade sakta.
”Mm. Klart vi kan hjälpa med det. Beroende på hur illa det är, kan det lagas på plats… eller så får vi släpa in hela vagnen hit, och det vill du nog slippa, fröken.”
Han vände blicken mot Garion och pekade med hakan mot väggen där verktygslådan stod.
”Garion, ta med dig fälgkilen, spännbandet och mätskivan. Och se till att få med läderklubban, den lilla. Följer du med fröken här, ser vad som behövs. Är det bara sprickor i ekringen så löser du det där. Är det värre… ja, då får vi mäta för nytt.”
Han grymtade, som för att markera att det var sagt.
”Och var försiktig med spikarna den här gången. Vi minns ju hur det gick sist.”
⸻
Garion grimaserade kort åt den sista kommentaren men log sedan snett, nästan road. Han hade skurit sig illa för några veckor sedan, något Ormund givetvis aldrig låtit honom glömma.
”Jo, det minns vi. Och mina fingrar med.” Han gav kvinnan ett ursäktande leende, som om han ville försäkra henne om att han åtminstone inte skulle spika genom sig själv idag.
Han gick och hämtade verktygen, placerade dem vant i en läderväska och slängde bandet över axeln. Därefter vände han sig mot henne, nickade lätt och lät blicken möta hennes igen.
”Om du visar vägen, så följer jag efter. Vi får se vad din vagn har för sig. Förhoppningsvis är den på bättre humör än den där gamla plogkärran vi lappade ihop i våras.”
Han log mjukt, ögonen glittrade av lättsamhet och nyfikenhet, men han rörde sig redan mot dörren för att hålla upp den för henne.
-
Kvinnan var inte sen med att följa med Garion.
“Ja,” skrattade hon lite. “Man vet aldrig med henne. Hon kan hitta på vilket otyg som helst.” Hon passerade nära mannen ut genom dörren och han skulle känna doften av örter, rökelser och håroljan efter gårdagens bad. Höfterna svängde mjukt när hon gick ut i morgonljuset. Hon avvaktade en stund, kastade en blick över axeln för att se så Garion kom med. Sedan började hon styra stegen genom byn, i den riktning som vagnen stod och väntade.
“Så, unge herr Garion. Du jobbar hos herr Ormund och med jordbruk och om kvällarna sällskapar du Tamas på Blå Hästen. Finns det någonting du inte gör?” Frågade hon. Jordbruket kunde hon gissa sig till på doften och utseendet av honom, men det avslöjade hon inte. Hon höjde blicken mot honom, ett vänligt leende lekte över hennes läppar. I det stigande morgonljuset glittrade hennes gula ögon som guld. De var minst sagt ovanliga. Det rörde sig mycket i dem, ett djup som kanske skulle dra dig ner om du inte aktade dig. Samtidigt var de tilldragande, vackra, mystiska.. Hela kvinnans väsen var sådant.
Hon tyckte om Garion. Liksom Tamas på Blå Hästen verkade han snäll. De flesta bybor brukade vara det. Inte så nytänkande som inne i stan kanske, men oftast snällare. Han doftade tryggt av jord och sin egen unika doft och på något vis gav det henne lugn. Det var sällan hon kände så i någons sällskap. Alltid var det något motiv bakom hennes bekantskaper. Hon var van vid det här laget, och lade inte värst vidare mycket tanke vid tryggheten han strålade ut för hon visste att det kunde komma att ändras när det väl kom till kritan.
Genom byn vandrade de, och lika många nyfikna blickar som hon dragit till sig på väg till smedjan fick de det nu med. Kvinnan log lite åt det.
-
Garion följde tätt bakom när hon lämnade smedjan. Doften av henne slog mot honom som ett stilla slag i bröstet – något kryddigt, något varmt, något han inte kunde placera men som väckte minnen av kvällseldar, rökelser från marknaden, och fälten efter regn. Det var inte bara hennes doft. Hela hennes sätt att röra sig på, självsäkert och mjukt som en katt, gjorde att han fann sig själv le utan att tänka på det. Han kom upp vid hennes sida, matchade hennes steg när de rörde sig över den leriga bygatan mellan hus och gårdar, och sneglade mot henne då och då medan hon talade.
“Heh. Ja… jag gör väl det som behövs, antar jag.” Han ryckte lite lätt på axlarna, log ett aningen snett leende och kliade sig i nacken.
“Men nej, jag är inte mycket för att springa omkring. Jag har inte riktigt haft tid att göra mer än det jag gör. Gården håller mig sysselsatt, och Ormund… han är en envis gammal järnskalle, men han har lärt mig mycket.”
Han slängde en blick på henne, tog in hennes ögon – det där oväntade gyllene i dem – och hur hon såg på honom. Inte med nedlåtande överseende, utan nyfiket, som om han faktiskt var intressant. Det värmde något i honom. Han sänkte blicken ett ögonblick, men fortsatte prata, med rösten lite mjukare.
“Jag bor ute på gården med min morbror, Halrik. Han… ser ut som om han fortfarande skulle kunna brotta ner en oxe, men sanningen är att han har ont. Skadade benet för många år sen – samma dag som min far dog, faktiskt. De arbetade tillsammans då. Något gick snett. Storm, säger de. Jag var för liten för att minnas mycket mer än regnet.”
Garions steg blev en aning långsammare som om minnet tyngde honom, men bara för en stund. Han skakade av sig det och log igen, men lite mer tankfullt.
“Min mor – hon heter Elna – hon är den som håller ihop det mesta där hemma. Hon är mjuk men stark, du vet. Men hon klarar inte riktigt de tyngre sysslorna längre. Så det är mycket som faller på mig. Det är okej. Jag gillar livet där. Enkelt. Lugnt.”
Han tystnade en stund, sneglade på kvinnan, och fortsatte med en nyans av något drömmande i rösten:
“Men ibland… ibland tänker jag på Österhamn. Jag har aldrig sett havet. Men jag föreställer mig det där ljudet, du vet? Av vågor som slår mot trä, vinden i seglen. De där stora skeppen. Människor från hela världen. Det skulle jag vilja se nån gång.”
Han andades ut långsamt, som om själva tanken bar honom lite bort från grusvägen de gick på. Sedan tittade han på henne igen, ögonen leende nu:
“Men… tills dess är det mest fält, smedja och kvällsöl hos Tamas. Inget märkvärdigt, men det duger. Fast…” Han drog lite på orden och log lätt.
“… det är inte varje dag man får sällskap som ditt till vagnen.”
Garion lät orden hänga kvar som ett uns av värme i luften, medan de närmade sig utkanten av byn där vägen smalnade av mot de yttre ängarna.
”Jag tror inte du har sagt ditt namn… Gör det dig illa om jag frågar?”
-
Kvinnan lyssnade till vad Garion berättade. Hon tyckte om att han öppnade sig så lätt för henne. Inga hemligheter eller spel. Vad det verkade i alla fall. Hon nickade lite här och där, som för att visa att hon lyssnade och ville att han skulle berätta mer.
“Ett enkelt och lugnt liv.. hmm, jag avundas dig..” Log hon, samtidigt som hon mötte hans blick. Trots leendet skulle han nog finna någon sorts sorg i hennes blick, om han studerade den länge nog. Hon hade aldrig levt ett särskilt lugnt eller enkelt liv. Kaos och elände så tidigt hon kunde minnas. Men, hon levde och var frisk så vem var hon att klaga?
“Mmh, jag vet ljudet. Ljudet, dofterna.. Dom är speciella. Hoppas du får uppleva det någon dag.” Ännu ett leende. Ett genuint sådant. Hon förstod att det kanske inte var så lätt för honom att lämna gården och byn. Han var en man litade på och en som alltid ställde upp. En fin egenskap. Hon hoppades faktiskt att han skulle få tillfälle att resa dit och uppleva sin önskan. Om än bara för en dag.
Vid hans komplimang skrattade hon lite och viftade bort orden med sin hand. Inte var väl hon så speciell. Fast hon brukade visst ha den effekten på folk. Särskilt männen.
“Det har jag inte, och det gör mig inget att du frågar. Jag vet ju ditt..” Hon såg upp på honom, studerade hans mörka blick ett litet tag. Hon tyckte om hans enkelhet. Han verkade vara precis den han utgav sig för. Det stod i god dager hos henne. Ovanligt dock. Nästan så hon inte trodde på det.
“Signe..” Sade hon tillslut, i en mjuk ton. “Du kan kalla mig för Signe.”
Ängarna öppnade upp sig och mitt på vägen stod hennes gula karavan. Den nästan elektriska stunden då deras blickar mötts och hon gett honom sitt namn försvann när hon vände blicken mot vagnen. Hon kastade ut med armarna som i ett litet tada.
“Där är hon. Åbäket.” De närmade sig och Signe tuggade lite på sidan av underläppen.
“Så, hur lider domen?”
-
Garion stod tyst ett ögonblick efter att hon sagt sitt namn. Signe.
Det vilade något tidlöst över det – vackert, men inte pråligt. Det passade henne, det där sättet hon bar sig på, som om hon hört sitt namn uttalas tusen gånger, men ändå valt att behålla det för sig själv.
Han mötte hennes blick när hon sa det. Den där ovanliga guldfärgen, så varm och vass på samma gång. Han log svagt tillbaka, men sa inget. Istället vände han sig mot vagnen.
När han kom närmare såg han genast att det inte skulle bli ett lätt jobb. Hjulet låg skevt mot marken, isärslaget i två halvor, bara ekrarna höll det samman – som spretiga fingrar som ännu vägrade släppa taget. Han lutade sig ned och lyfte upp det, granskade det tyst. Träet var sprucket, fälgen illa tilltygad.
“Nja…” sa han och reste sig, höll upp hjulet mot henne med ett snett leende och ett djupt andetag. “Det här går inte att laga här. Jag måste ta med det till smedjan, mäta upp det rätt och bygga om det från grunden.”
Han såg på henne, lite ursäktande. Inte för att det var hans fel – men för att han förstod vad det betydde. Hon skulle bli kvar ett tag.
”Du blir nog tvungen att stanna i Linenna ett par dagar, Signe. Men – Ormund har ett avtal med Tamas på Blå Hästen. Sänkt pris på rum och mat när det gäller jobb som det här. De har haft det upplägget ett bra tag. Ormund får arbete, Tamas får gäster. Alla vinner på det. Och som plåster på såren, behöver den drabbade inte lägga in kanske alla sina mynt.”
Garion vände sig tillbaka mot vagnen, gick runt den långsamt. Han drog med handen längs träet, knackade lätt på ramen, inspekterade med ögat där färgen nötts av i tunna spår.
”Annars är den i gott skick,” sa han till slut. “Några repor från buskage kanske, men inget som påverkar. Du har tagit hand om den.”
Han lade hjulet tillrätta över axeln, drog åt remmen runt verktygsväskan för extra stöd och såg på henne igen.
”Jag bär det tillbaka till smedjan, får det uppmätt. Jag gissar på att du får ett nytt hjul inom två dagar, kanske tre, beroende på hur mycket Ormund har att stå i.”
Han rättade till axelremmen på väskan, ögonen kvar på henne ännu en stund innan han började förbereda för att bära hjulet tillbaka.
”Om du stannar på Blå Hästen… Då ses vi nog där igen.”
Men det sista sa han inte som en inbjudan. Bara ett konstaterande.
”Följer du tillbaka till byn? Eller har du ärenden som dröjer dig kvar här?
-
En besviken suck lämnade Signe. Det var så illa som hon hade befarat. Men, det var ju varken Garions eller hennes fel. Det var helt enkelt ödet som visat henne att stanna där i Linenna.
“Nåväl, tack för att du tog dig en titt Garion.” Hade han inte hivat upp hjulet på axeln hade hon klappat på honom som tack, men hon ville inte att det skulle få honom ur balans. Hennes beröring brukade ha den effekten.
“Ja, den har tagit väl han om mig med..” Hon såg upp på vagnen med en slags vördnad. Hon hade haft den länge och de hade haft många äventyr tillsammans. Både goda och onda.
Hon nickade lite åt hans ord, visade att hon hade hört.
“Om du ser mig där får du gärna berätta hur det går med hjulet. Annars kommer jag förbi till er imorgon igen.” Hon log vänligt mot honom. Föste bak en hårslinga som blåst i ansiktet på henne.
“Jag ska plocka med mig några saker från vagnen. Se till så allt ser bra ut innan jag går in till byn igen. Gå du i förväg så ses vi nog ikväll.” Hon gav honom en liten vink innan han gick och sedan låste hon upp vagnen med ett svep med handen och klev in.
*
Senare på kvällen kom Signe ner från sitt rum på Blå Hästen. Salen var sådär halvfullt, på ett trivsamt sätt. Lagom mycket sorl. Kvällens stora samtalsämne var ena bondens tjur som rymt för att passa upp på grannens kossa. Lite dråpligt ändå.
Hon tog sig genom rummet. Drog ännu till sig blickar. Folket där skulle nog aldrig vänja sig vid kvinnan med kattögonen. Hon tog plats vid disken, hälsade vänligt på Tamas och bad om kvällsmat.
För kvällen var hon enklare klädd. Västen och bältena hade hon lämnat på rummet. Över axlarna hängde en värmande sjal. Håret var halvt uppsatt med ett silverspänne. Ryggen hade hon vänd mot dörren. Skulle känna av när Garion kom in. Inte för att hon satt och väntade specifikt på honom…
Maten kom och Signe log tacksamt mot Tamas. Började äta och gav ifrån sig nöjda små läten.
-
Garion höll kvar blicken på Signe en stund när hon suckade – det där ljudet som föll någonstans mellan besvikelse och acceptans. Han kände igen det. Sådana ljud hördes ofta på fälten under tunga dagar. När något gick sönder. När man visste att man bara kunde göra sitt bästa, men att det ändå inte skulle räcka där och då.
“Det var inget, Signe,” svarade han enkelt, ärligt, och sköt upp hjulet högre på axeln. Det var inte särskilt tungt, men det var otympligt nog att kräva balans.
Han följde hennes blick mot vagnen, såg hur hon betraktade den – som en gammal vän snarare än ett fordon. Den sortens band förstod han. Man kunde fästa sig vid saker, om de varit med en genom tillräckligt mycket.
”Jag lovar att hålla dig uppdaterad,” sa han, och log svagt åt henne. “Och om du kommer förbi smedjan imorgon, så visar jag hur långt vi hunnit. Ormund gillar folk som ställer frågor – även om han låtsas som att han inte gör det.”
Det var något med vinden just då, hur den förde med sig en mild doft från henne igen, blandat med lukten av daggvåt jord. Han såg när hon drog bort hårslingan från ansiktet och vinkade.
Garion nickade tillbaka, värmde sig inombords av något han inte riktigt ville tänka för mycket på.
”Då ses vi nog i kväll,” svarade han och vände sig om, började gå tillbaka mot byn. Stegen var lugna, men något i dem hade en ny tyngd. Inte av trötthet – utan av tanke. Han såg inte tillbaka. Men han log för sig själv, där han gick med det trasiga hjulet på axeln.
⸻
Garion följde den smala stigen som ledde från ängarna tillbaka in mot Linenna. Morgonen hade övergått i förmiddag, och solen bröt försiktigt igenom de tunna molnen ovanför. Den blöta jorden under stövlarna var mjuk, men inte längre klibbig, och varje steg lämnade ett djupt, tydligt avtryck.
Han passerade några barn som lekte med en käpp och en träring vid brunnstorget. Några äldre kvinnor på väg från tvättbäcken stannade upp för att se på honom, och bytte ett par ord sinsemellan — kanske om det ovanliga sällskap han setts med. Garion svarade med en kort nick och ett halvt leende, som vanligt. Han trivdes bättre i arbete än i skvaller.
När han nådde smedjan, tryckte han upp dörren med axeln – klockan ovanför gav ifrån sig samma lena plingeling som tidigare.
Smedjan var varm, trots att ässjan ännu inte var fullt igång. Doften av järn, aska och sliten läder låg tjock i luften. Ormund stod lutad över ett arbetsbord och höll på att slipa en hästsko.
Garion lät hjulet glida ner från axeln och landa med en dov dunk på golvet.
”Den gick inte att rädda på plats,” sa han. “Delad rakt genom navet. Ekrarna är mosade på ena sidan.”
Ormund såg upp från sitt arbete, rynkade pannan och gick över.
”Mmh. Ja, det där går inte att laga med en spik och lite vilja.” Han skrapade med fingret längs det spruckna träet och hummade lågt.
”Du får mäta om det och börja på en ny stomme. Navet är borta ändå. Och har du sett hur resten av vagnen ser ut?” Garion nickade.
”Stabil, inga sprickor i axeln. Några märken i färgen bara, men inget som påverkar rull eller last.”
Ormund grymtade nöjt.
”Bra. Hon får nog bo kvar i byn ett par dagar då. Och du—” han kastade en blick mot Garion, “—håll ögonen öppna. Det är inte varje dag vi har främlingar i byn. Speciellt inte sådana med blickar som hennes.”
Garion svarade inte direkt. Istället drog han fram ett måttband och började lägga ut hjulet på arbetsbänken.
”Jag märkte det.”
Ormund smålog snett, vände sig om, och började förbereda verktygen.
Garion lät tankarna stanna en stund vid Signe – sen lät han dem sjunka undan, in i arbetet.
⸻
Garion sträckte ut ryggen med ett dovt knak, borstade sågspån och träflisor från skjortärmen och torkade svetten ur pannan med baksidan av handen. Det hade varit en lång dag i smedjan – hjularbete var pillrigt, och det tog tid att få alla delarna att passa som de skulle. Navet var nästan klart, ekrarna såg stabila ut, men det var ännu en dags arbete kvar innan det skulle sitta på vagnen.
Ormund sträckte sig efter en liten skinnpåse och kastade över den med en duns i Garions hand.
“Bra slit, pojk. Ta kväll nu. Unna dig något för en gångs skull.”
Han grymtade ett kort skratt. “Och om hon där uppe på Blå Hästen frågar, säg att hjulet är på god väg. Men inte klart än.”
Garion log snett, stoppade ner mynten i fickan.
”Det ska jag. Sov gott, Ormund.”
Han gick ut från smedjan, kvällsluften kändes sval mot huden efter värmen vid ässjan. Dagens sista ljus föll snett över byn, och doften av rök, nybakt bröd och fuktigt gräs låg över torget. Han stannade till vid brunnen, lutade sig mot stenkanten och lät blicken vandra över byn. Det var något lugnande med torget i skymning – rörelsen saktade ner, sorlet dämpades. Allt blev lite mjukare. Efter en stund började han gå mot Blå Hästen. Ljuset från fönstren föll varmt mot den mörkande gatan, och det kändes som om det drog i honom – eller kanske någon där inne som drog i honom.
Tamas mötte honom som vanligt med öppna armar.
”Där har vi honom! Dagens slitvarg. Kom in, kom in! Öl?”
”Gärna,” svarade Garion med ett leende och slog sig ner vid sin vanliga plats i hörnet, nära fönstret. Han tog emot kruset och drog en djup klunk, lät smaken sjunka in i kroppen efter arbetet.
Det dröjde inte länge förrän han märkte henne. Signe. Hon satt vid disken, ryggen mot honom – men han visste. Det var sättet hon höll sig på, hållningen, den där lätta rörelsen i axlarna. Kläderna enklare nu, men hon bar dem med samma självklarhet som dagen innan. Hennes hår glimmade till i skenet från elden, infällt med silver från spännet. Hon såg avslappnad ut, nöjd, kanske till och med lycklig där hon satt och åt.
Han såg på henne en stund, funderade på om han skulle gå fram direkt, eller vänta tills hon märkte honom. Men så tänkte han att – nej. Inte för ivrig. Han tog en klunk öl till, och satt kvar ett ögonblick i skuggorna. Lät henne känna av honom, om hon nu ville det.
-
Signe kände av honom så fort han satte handen på dörrhandtaget. När han klev in rätade hon på huvudet något. Log ett allvetande litet leende för sig själv. Där är du. Tamas hälsade på honom och hon förstod att han intog sin vanliga plats. Hon satt kvar, återgick till sin mat. Åt i lugn och ro. Hon funderade lite över varför hennes känningar för Garion var så starka. Hon kunde känna in nästan alla, men Garion var någonting annat. Något speciellt. Var det hans vänlighet? Hans trygghet, hans genuina väsen? Hon skulle få fråga korten ikväll. Kanske. Om andan föll på. Hon avslutade sin kvällsmat och bad Tamas om ett glas plommonvin.
“Det var ju så väldigt gott! Jag kanske får be att flirta till mig en flaska eller två sedan när jag ger mig av.” Blinkade hon lite på skoj till Tamas.
Med sitt glas i handen gled hon ner från stolen, rättade till sjalen lite över en blottad axel och styrde stegen mot eldstaden. På vägen dit “fick hon syn på” Garion, stannade till och log ett mjukt leende. Som om hon inte alls vetat om att han var där förrän hon såg honom.
“Nejmen gokväll..” Sade hon mjukt. Hon närmade sig hans bord, stannade vid ena stolen och lade sin lediga hand mot dess ryggstöd.
“Får jag lov att slå mig ner, eller vill du hellre sitta ensam med dina tankar…?” Hon höjde ögonbrynen lite frågande. Ett kattigt litet leende lekte i mungipan. Hennes gula ögon gnistrade som varmt guld i skenet från brasan. Bjud in mig, bad dom.
-
Garion såg upp när hon närmade sig, sjalen mot axeln, plommonvinet i handen, och de där ögonen – guldgula och klara som om de kunde se rakt igenom honom. Hans första impuls var som alltid att skaka lätt på huvudet åt sig själv. Signe hade den effekten. Hon såg ut som någon som alltid visste mer än hon sa.
När hon stannade vid hans bord och lade handen på stolens ryggstöd, såg han henne i ögonen. Det mjuka leendet, det där spelande lilla kattgrinet… Han blev inte skrämd av det, inte längre. Bara lite mer… vaken.
Han höjde lätt på ett ögonbryn, nästan omedvetet. En varm glimt tändes i ögonen.
“Om jag sagt att jag hellre sitter ensam med mina tankar,” började han, rösten låg och jämn, “så skulle du ändå sätta dig. Och jag skulle låta dig.” Ett snett leende spelade i mungipan nu, lika mycket svar som välkomnande.
“Men nej… jag skulle inte kalla det störande. Mer… förflyttande.” Han gestikulerade lätt mot stolen med handen.
”Slå dig ner, Signe. Vinet har redan hunnit före dig, men jag misstänker att det inte bär samtalet lika väl.” Han såg på henne i någon sekund till, inte påträngande, men uppmärksamt. Som om han faktiskt såg henne – inte bara sjalen och leendet, utan hon bakom det. Det var den blicken han bar, ibland. Tyst, men verklig. -
Signe lutade bak huvudet i ett skratt. Hon tyckte om hur han lekte med orden. Sen den där blicken han gav henne, som fick henne att känna att han verkligen såg henne. Den var inte obehaglig, men hon kände sig nästan blottad. Det var sällan hon kände så. Hon skulle behöva gå försiktigt fram för att inte skrämma honom och avslöja sig själv på kuppen. Det kunde bli otrevligt.
Hon drog ut stolen och slog sig ner på den i ett svep, placerade underarmarna på bordsskivan och fingrade lite på vinglaset med ena handen. Snurrade lite på det. Hon fångade Garions blick en stund utan att säga någonting. Studerade hans ögonfärg. Den skiftade lite i det dunkla ljuset såg hon, olikt det hon sett av dom tidigare den dagen, i morgonljuset. Fina ögon. Ögon man lätt skulle kunna förlora sig i. Hon lät ett mildare leende leka i mungipan. Sorlet från de andra gästerna och det hemtrevliga sprakandet från brasan gav ett behagligt bakgrundsljud åt scenen.
“Tack för att du tog dig tiden att titta på min vagn..” Började hon, nästan trevande nu. Hans blick hade fått henne lite ur balans. Stadga dig, Signe. Förlora inte fotfästet nu när vi har försprång. Hon höjde vinglaset till sina läppar, drack en liten klunk. Den brännande känslan av drycken på väg ner i strupen fick henne att vakna till. Bra. Håll sig stadig nu.
“Det ska faktiskt bli lite skönt att stanna här ett par dar, trots omständigheterna..” Ett litet matt leende. Han skulle säkert förstå att hon varit på resande fot länge. Mer än så behövde han inte veta. Men hon var så trött. Så fruktansvärt trött. Linenna skulle förhoppningsvis vara bra för henne. Om hon höll låg profil och hade tur..
-
Garion lät blicken vila på henne ett ögonblick, mjukt, som om han vägde hennes ord snarare än svarade direkt. Han verkade förstå mer än han sa, men bar det tyst. När han till slut talade, var rösten lugn, stadig, och bar på ett stråk av omtanke.
“Hjulet är under kontroll,” sa han, med en liten nick. “Det gamla gick inte att rädda – virket hade gett upp helt. Men vi har börjat på ett nytt. Bra trä, torrt och segt. Ormund har haft det liggande just för sånt här. Han började mäta medan jag rensade navet. Det passar bra.” Han tog en klunk öl och torkade av munnen med handens baksida innan han fortsatte, med ett svagt leende:
“Om inget oförutsett händer, så är det färdigt imorgon kväll. Kanske sent – men klart. Två dagar, på sin höjd. Och då har du ett hjul som kommer hålla nästa gång vägen gör motstånd.” Garion såg på henne igen. Hans blick var nyfiken nu, inte granskande – mer som en stillsam undran. Något i hans ton blev mjukare, lite varmare.
“Du vet… det är inte ofta man ser den typen av vagn passera genom Linenna. Det är ett riktigt hem, den där – inte bara ett sätt att ta sig från en plats till en annan.” Han drog lätt med fingertoppen mot bordskanten. “Någon har byggt den för att bära ett liv, inte bara bagage.”
Ett snett leende dök upp igen, nästan ursäktande, men inte undvikande.
“Får man fråga hur länge du varit på resande fot, Signe? Eller kanske snarare – vad du söker, där ute på vägarna?” Han höjde ögonbrynen bara en aning, som för att ge henne en väg ut om hon inte ville svara.
”Du behöver inte berätta om du inte vill. Det är bara det att… vissa vagnar säger mer än sin last.”
You must be logged in to reply to this topic.