Garion hann knappt få upp handen innan stolen skrapade mot golvet. Han öppnade munnen, ett snabbt “Signe, jag menade inte—” men orden föll platt mot det tomrum som blev kvar efter att hon rusat ut. Dörren slog igen bakom henne, och han satt kvar en sekund i ett sorts overkligt stillestånd. Den plötsliga tystnaden efter hennes hastiga avsked var nästan öronbedövande, som om hela rummet höll andan.

Han såg efter henne — inte bara med blicken, utan som om något i honom försökte nå ikapp. Hela scenen kändes fel i magen. Inte för att hon gått, utan för att det var något han hade rört vid utan att mena det.

Tamas stod still bakom bardisken med en tom kanna i handen, munnen lätt öppen, som om han också väntade på en förklaring. Deras blickar möttes. Garion drog in ett andetag genom näsan, gav ifrån sig ett lågt, uppgivet “hm,” och ryckte sen svagt på axlarna, nästan ursäktande. Tamas klev fram, nog mest för att kolla läget med Garion. Han böjde sig ner över bordet, med en fuktig trasa i sin hand, och torkade bordet hastigt.

“Jag sa något som… träffade snett,” sa Garion lågt till Tamas, mer som ett konstaterande än en bortförklaring.

Han blev sittande där en stund till. Gav henne några minuter, dels för att hon nog behövde det, dels för att han… hoppades hon skulle komma tillbaka. Han vred på glaset framför sig. Fingrarna låg stilla mot bordsskivan, men blicken var långt borta. När dörren förblev stängd, reste han sig till slut, drog jackan tätare om sig och lämnade värmen från Blå Hästen bakom sig.

Kvällsluften mötte honom sval, men behaglig. Han visste inte vart han skulle, bara att han inte ville låta henne vara ute i det här tillståndet utan åtminstone försöka förstå. Så han började gå – lugnt, inte sökande påträngande, mer som om han följde något osynligt spår.

Och mycket riktigt – det var som om han leddes. Mot torget. Mot brunnen.

Där såg han henne. Sittande på kanten, sjalen svept tätare, ansiktet vänt mot himlen. Hon såg så… liten ut i den stunden. Inte svag, men bärande på något tungt. Något hon vanligtvis bar väl. Nu syntes vikten.

Garion stannade en bit ifrån henne, ville inte skrämma eller tränga sig på. Signe reste sig, och började gå i riktning mot Blå hästen igen. Hon gick nästan förbi honom, måste missat honom med sin blick. Han talade lågt, varsamt.

“Jag ville bara se att du var okej.” Hans röst bar varken krav eller förväntan. Bara uppriktig omtanke.

“Du försvann så hastigt… och jag tror att jag snubblade över något jag inte förstod.” Han tog ett steg närmare.

“Om du vill vara ifred, säger du bara till. Men jag stannar gärna en stund… om du hellre inte vill vara ensam.”

Han stod kvar där, stilla, öppen. Gav henne tid att välja – och signalen att hon inte behövde bära allt själv. Inte just ikväll.

Garion såg på henne när hon lade handen på hans arm, och något i hans bröst vek sig lite. Hon var fortfarande vacker i månskenet, men på ett annat vis nu – mindre gåtfull, mer mänsklig. När hon skrattade till och tog hans arm, log han – ett av de där leendena som började djupt inne och spred sig långsamt utåt.

“Jag tar dig gärna på en promenad,” svarade han mjukt, nästan lågmält, och lät henne kroka sin arm i hans. Det kändes naturligt. Inte påträngande eller forcerat – bara stilla, som om det alltid varit tänkt så. Hennes hand vilade tryggt mot hans underarm, och han märkte hur tydligt han kände hennes närvaro. Värmen, pulsen. Livet i henne. Och det gjorde något med honom. En slags stilla glädje, mitt i allt det vardagliga.

De gick genom byn, gatorna låg tysta, nattens dofter dova och fuktiga. Deras steg ekade lätt över stenarna, men ljudet var mer tröstande än störande.

Han lyssnade när hon berättade om vagnen, och log lite för sig själv när han hörde hur hennes röst ändrades – blev mjukare, mer levande – när hon nämnde hur hon gjort den till sin. Det var något vackert i det. Inte bara i vagnen, utan i sättet hon talade om friheten. Utforskandet.

Han sa inget när hon tystnade. Det fanns inget krav i honom. Inget behov av att veta mer än vad hon ville ge. Det hon redan sagt berättade tillräckligt.

Tystnaden mellan dem var inte tom. Den vilade snarare över dem som ett täcke, tryggt och gemensamt. När de passerade ett fält där nattvinden låg stilla över höet, saktade deras steg ytterligare, nästan som om något i dem båda inte ville att stunden skulle ta slut.

Garion kastade en blick på henne, längre den här gången. Hans ögon var mörka i nattens ljus, men mjuka.

“Signe…” började han, och rösten bar något mer nu. Inte tvekan, men allvar.

“Jag vet inte varför. Kanske borde jag inte säga det.” Han drog in ett långsamt andetag. “Men det är något med dig. Något jag inte kan förklara. Du… känns. Som om du drar i mig. Som om jag sett dig förut, fast jag vet att jag inte har det.”

Han vände huvudet lite, mötte hennes blick. “Och varje gång jag ser på dig… känns det mindre som att jag borde titta bort.” En svag glimt i ögat. “Och mer som att jag borde förstå varför.”

De stod där en stund, bara i varandras närvaro, med nattens stillhet omkring sig och ett universum av osagda ord i luften. Men just nu räckte det.

Garion stod stilla där på den tysta bygatan, med månskenet som ett mjukt sken över hennes ansikte, och kände hur allt annat liksom föll undan. Det fanns bara hon nu. Hennes blick, hennes hand mot hans kind, den där svaga kylan i hennes fingrar mot hans hud – som en rysning som inte ville lämna honom.

När hon talade… när hon nämnde ödet med den där rösten som knappt nådde över vinden… då log han. Inte stort, men varmt. Som något gammalt och äkta som funnits inom honom men just nu vaknade till liv.

Han vände sig lite närmare henne, lutade pannan lätt mot hennes. “Om det är ödet,” sa han lågt, “då är det inte mycket jag kan göra för att värja mig.” Hans andetag var lugnt men djupare nu, som om hela hans bröstkorg ville minnas den här stunden. “Och jag vet inte om jag vill.”

Med ena handen sökte han varsamt hennes, lät fingertopparna stryka över hennes innan han flätade dem samman. Den andra vilade lätt på hennes midja, inget krav i beröringen, bara närvaro.

“Signe…” Han smakade på namnet, som om det var första gången han riktigt uttalade det. “Vad det än är du bär med dig, vad du än flyr ifrån…” Han mötte hennes blick igen, orubbligt. “Jag tänker inte tvinga dig att dela det. Men om du behöver någon att stå stilla med en stund… så står jag gärna här.”

Hans röst var nästan viskande nu. Det fanns inget spel i honom, ingen mask. Bara den enkla sanningen i att han ville vara där hon var. Bara en stund, kanske. Eller längre. Vad hon än kunde ge.

Garion stod alldeles stilla när hon lutade huvudet mot hans bröst, som om varje rörelse kunde störa något ömtåligt och heligt. Hennes ord – du är varm – fick något att darra i honom. Inte för att han inte redan kände värmen, utan för att hon märkte den. Att hon valde att märka den. Det fick honom att känna sig verklig, betydelsefull, som något mer än bara den där smedens lärling som alltid gått med nedböjt huvud och smutsiga händer.

Hennes fingrar mot hans bröstkorg brände sig fast i honom, inte som eld – utan som något djupt mänskligt och ömt. Och slagen från hennes hjärta, de var där. Tysta, snabba, men i takt med hans egna. Han andades in hennes doft – rökelse, tyg, något jordnära – och den fick tankarna att vandra långt från vardagen.

Han lät sina armar sluta sig om henne, först försiktigt, sen lite fastare. Som om hon skulle kunna lösas upp i nattluften om han inte höll henne kvar.

Tankarna gick i spiraler, mellan förundran och rädsla. Hur kunde han känna så mycket för någon han knappt visste något om? Men kanske var det just det – att han inte behövde veta. Att något i honom redan visste.

Han lutade hakan mot hennes huvud och slöt ögonen en stund. Lät allting sjunka in. Sedan höjde han långsamt handen, den som inte höll hennes, och lät fingrarna försiktigt söka sig upp till hennes kind, hennes käke, så som hon gjort med honom. Han kände hennes andning förändras, ett nästan omärkligt skifte – men han hörde det.

Hon lyfte huvudet. Deras blickar möttes igen. Hennes ögon, dessa märkliga, vackra ögon, var nu så nära att han kunde se sin egen spegling i dem.

Hans röst kom knappt över ett andetag. “Jag har aldrig… mött någon som du.”

Och så lutade han sig långsamt framåt, gav henne all tid i världen att dra sig undan. Men hon gjorde det inte.

När deras läppar möttes var det först bara som en viskning – en öm beröring, prövande, nästan vördnadsfull. Men så djup. Så stilla men ändå laddad med all den känsla han burit på sedan första gången deras ögon möttes.

Hans hjärta slog hårt mot hennes hand, och i det ögonblicket visste han att det inte fanns någon återvändo. Något hade förändrats i honom. Något som hette Signe.

Garion tog varsamt emot hennes närhet, lät henne komma nära, kände hennes hand i sitt hår och hennes kropp mot sin. Det var svårt att inte låta sig svepas med – hennes närvaro var stark, värmen hon utstrålade svår att värja sig emot. Och han ville inte värja sig heller. Inte helt.

Men när deras läppar skiljdes åt den där andra gången, lät han pannan vila mot hennes en stund. Hans andhämtning var fortfarande något tung, men den höll på att lugna sig. Luften mellan dem var mättad, men något i hans blick skiftade nu – fortfarande varm, men också eftertänksam.

“Det börjar bli sent,” sade han lågt, nästan ursäktande, och lät sin hand svepa över hennes arm i en mjuk, avslutande gest. “Och… i morgon väntar hammaren igen.”

Han log lite, snett, med ett drag av trötthet bakom ömheten. Rösten bar fortfarande på den där lågmälda, dova värmen, men nu var den mer jordad. “Jag behöver se till min mor innan natten faller helt. Men jag följer dig gärna till Blå Hästen, om du vill.”

Hans blick sökte hennes, höll kvar den en stund. Det låg något i ögonen – något som lovade att det här inte var ett farväl i egentlig mening. Bara ett kort avbrott.

“Det har varit… en ovanlig kväll,” sade han, med ett snett leende som antydde mer än han sade. “Men en jag inte hade velat vara utan.”

Sedan sträckte han fram sin hand, öppen, väntande. “Ska vi?”

Garion hade känt förändringen i hennes blick redan när han tog ett steg tillbaka. Han såg hur ljuset dämpades, hur hennes leende inte nådde hela vägen längre. Och det skar till i honom — den där tysta besvikelsen, den som inte krävde ord för att kännas. Han förstod. Och det gjorde ont, mer än han trott att det skulle.

När hon lät honom följa henne till värdshuset blev han lättad, men bara till hälften. Deras steg var långsammare än tidigare, men inte på det där dröjande, förälskade sättet. Det var mer eftertänksamt nu, som om varje steg de tog tillsammans också bar på en liten prövning: Hur långt vågar vi gå? Hur mycket vågar vi hoppas på?

Garion gick tyst bredvid henne. Han lät hennes tankar vandra fritt och brottas i stillhet, medan hans egna var fullt upptagna med hennes närvaro och det hon väckt i honom.

Hon var något särskilt — det hade han känt från första stund. Som om vinden vänt när hon kom till Linenna. Men samtidigt…

Han hade ett liv här. En mor som behövde honom. Morbror Halrik, Ormund, smedjan, hela det stillsamma, men stadiga liv han kämpat för att bygga upp efter allt som gått förlorat i yngre dagar. Kunde han kasta det för någon han knappt hunnit lära känna? Ville han ens?

… Eller var det just det han ville?

Vid värdshusets port stannade de. Garion vände sig mot henne, mötte hennes blick. Den där gula glöden var fortfarande vacker, men något försiktigare nu. Han förstod henne. Allt för väl.

När hon grep hans hand, kände han hur hennes fingrar darrade svagt. Och när hon till slut bara viskade:

”Ses vi imorgon?” …då svarade han, utan tvekan.

”Ja…” med ett litet leende som bar både värme och allvarsamhet. “Det gör vi, Signe.”

Han lutade sig framåt, en sista gång för kvällen, och lät sina läppar möta hennes i en stillsam, eftertänksam kyss. Inte fylld av löften, men av närhet. Av ett nu som betydde något. Sedan drog han sig sakta tillbaka, lät blicken vila i hennes innan han släppte taget om hennes hand.

”Vila nu,” sa han mjukt. “Vi får se vad morgondagen för med sig.”

Och med det vände han sig om, och försvann ut i natten mot smedjan och allt han fortfarande var bunden till.

Tamas stod redan bakom disken på Blå Hästen, torkade av bänkytan med en välanvänd linnehandduk och nynnade lågmält för sig själv. Det doftade svagt av kaffe, nybakat bröd och något kryddigt – kanske syltad pumpa från det senaste leveransen från sydkanten av Karm. Morgonen var fortfarande sömnig, men värdshuset började sakta andas liv.

När han såg Signe gå nerför trappan, lade han märke till förändringen i henne direkt. Det var inte mycket, men tillräckligt för att han – som sett många vandrare komma och gå – skulle förstå att natten inte varit vilsam.

Han log ändå vänligt, om än med ett lätt höjt ögonbryn.

”God morgon, fröken Signe. Du ser ut som att vinet vann i natt.” Han blinkade skämtsamt och ställde fram en kopp med något ångande, doftande milt av kanel och rosmarin.

”Jag har gröt på elden med plommon och honung, bröd med getost, eller så kan jag vispa ihop ett ägg om du orkar vänta. Och kaffe, om du är riktigt modig, det är starkt för den som inte är van.”

Han lät blicken snabbt fladdra över boken hon bar under armen, men frågade inget. Istället sköt han över en liten skål med syltade bär, nästan som ett förlåt för morgonens syrliga kommentar.

⸻

Garions dag började som alla andra, med solens första ljus över taken och ljudet av tuppens genomträngande galande. Gården låg stilla men redo. Dagg låg som ett mjukt täcke över jord och trä, och doften av fuktigt hö låg tung i luften.

Garion hade redan axlat skinnvästen när han steg ut, hälsade kort på en granne som gick förbi med en kärra full med potatis, och styrde stegen mot ladugården.

”Redan uppe, pojk?” hördes en röst inifrån – hans morbror Halrik, som vanligt halvt nedsjunken i hö och arbete, men aldrig utan en glimt av humor.

”När jag var i din ålder sov jag tills korna skämdes. Nu är du uppe innan ens flugorna vet vart dom ska sitta.”

Garion fnös och grep tag i en högaffel.

”Och du i din ålder borde ha vett att sova längre.”

Halrik skrattade till, ett ljud som lät som gammalt läder knäckte till i bröstet. Garions mor, Elna, dök upp vid ladans dörr kort därpå, med en bricka nygräddade brödkakor och ett huvud skakat av allt för många pojkstreck från sin bror.

”Innan ni retar varandra sönder och samman, ät något. Och Garion – drick vatten. Du ser ut som om du sovit med tankarna i en annan värld.” Garion ryckte till lite. Ja. Det hade han nog.

⸻

Solen hade just börjat dala när Garion steg in i smedjan efter en hel dags arbete på gården. Doften av metall, kol och svett var trygg och bekant. Ormund höll redan på att lägga nytt kol i härden.

”Började nästan tro att du glömt hjulet,” muttrade den äldre smeden, men med ett snett leende.

”Glömmer aldrig ett jobb,” svarade Garion, och satte direkt igång. Hjulet var nästan klart. Det behövdes bara riktas upp ordentligt, förstärkas, slipas.

Det blev tyst ett slag, bara smedjans rytmiska ljud som fyllde rummet. Sen bröt Ormund tystnaden.

”Så. Den där kvinnan. Signe. Hon hör inte riktigt hemma här.”

Garion spände inte ens en sena, men verktyget i handen blev något hårdare greppat.

”Vad menar du?”

Ormund torkade svetten ur pannan med ärmen. Hans röst var låg nu.

”Jag har levt länge, pojk. Sett folk komma och gå. Men ibland… ibland kommer de där som man inte vet om man ska lita på. Mystiskt folk. Vackra, javisst. Men såna som bär på något gammalt. Något dolt.” Han såg upp på Garion.

”Du såg väl hennes ögon? Gula. Nästan kattlika. Det är inte normalt, inte här.”

Garion fnös svagt. Ville slå bort orden, fast något i Ormunds ton dröjde sig kvar.

”Ögon säger inte allt. Jag såg nåt annat i dem. Någon som är trött. Men inte farlig.”

”Kanske,” sa Ormund tyst. “Eller så är det bara det hon vill att du ska tro.” Garion svarade inte mer. Han fortsatte arbeta. Men något hade väckts inom honom. En liten, kvävande känsla han inte ville ha – en vaksamhet. En skugga på den gyllene glöd han sett i Signes ögon kvällen innan.

Ljudet av klockan och rösten som följde fick Ormund att lägga ifrån sig filen han arbetat med. Han sköt undan det lilla arbetsbordet där hjulet stått för att inspekteras en sista gång och ropade tillbaka utan att darra på rösten.

”Kom in, kom in! Om du letar efter ett vagnshjul, då är det färdigt och står här, starkt nog att rulla över bergen om det så behövs.”

När Signe steg in genom dörren möttes hon av doften av glödgad metall och olja, men också av ett nöjt leende från Ormund själv. Han reste sig upp från sin pall, torkade händerna med en sotig trasa och nickade mot henne.

”Fint virke, smidd kant, och varje bult på plats. Den här håller för det du har framför dig, vare sig det är marknadsvägar eller något mer… oförutsägbart.” Han drog lite på det sista ordet, kanske bara för att känna efter om hon skulle reagera, men höll tonen vänlig. När han sträckte sig efter hjulet och lät det luta sig mot en låg pall nära dörren, såg han på henne och tillade: ”Och betalningen, förstås, om det passar sig nu.”

Garions röst hördes först som ett dämpat mummel längre inifrån, följt av steg över jordstampat golv. Han trädde in i butiksdelen med sot på händerna, en trött men öppen blick i ansiktet. När han såg att det var Signe som kommit, stannade han upp, tyst i ett par sekunder. Inte stel, inte fientlig – men tydligt försiktig. Sedan nickade han bara kort.

”Signe.” Han tog några steg framåt men lät henne göra sitt först – betalning och ordväxling med Ormund. När han såg att hon överräckt de nödvändiga mynten, tog han ett försiktigt steg närmare.

”Skulle jag kunna få… tala med dig en stund? Utanför.” Hans ton var låg, varsam. Inget påtvingat. Han väntade in hennes ögon, mötte dem, och lät dörren stå öppen när han sedan själv klev ut på smedjans lilla stenlagda gårdsplan.

⸻

Skymningen låg över Linenna nu, mjukt violett och med en kyla i vinden som smög sig på underifrån. Eldljusen började tändas i stugorna och luften doftade kvällsmat, jord och rök. Garion stod med händerna i sidorna först, sedan sänkte han dem och vände sig om när Signe kom ut.

Han drog ett djupt andetag, höll det någon sekund, och släppte sedan ut det som om det han burit på sedan gårdagen kom med det.

”Jag ville bara säga… att jag är ledsen, Signe.” Han tog ett steg närmare, inte för nära, men nära nog att låta sin närvaro kännas. Hans blick var öppen, ärlig. ”För igår kväll. Om det kändes som att jag drog mig undan, eller… avvisade dig. Det var inte min mening. Inte alls.”

Hans röst skiftade nästan till en viskning nu, som om han knappt litade på orden själv.

”Du överrumplade mig, på ett sätt ingen någonsin gjort. Och det skrämde mig, för jag… har ett liv här. Och du—du tillhör världen utanför.” Han lät det hänga en stund. Så tog han hennes händer i sina, försiktigt. Varm hud mot hans svalare.

”Men jag ångrar inget. Jag ville bara att du skulle veta det.” Han höll hennes händer, men drog inte i henne, tvingade inga känslor på henne – han bara väntade. På att hon skulle tala. På vad hennes ögon kunde visa honom innan hennes läppar gjorde det.

Garion stod kvar en stund med händerna stilla i luften efter att hon dragit sig undan. Hennes ord träffade honom som ett knytnävsslag rakt över bröstet. Det tog någon sekund innan han riktigt förstod vad hon sagt. Sedan började han ana – nej, känna – hur värmen inom honom slog om till något annat. Något hårdare. Något han inte ville bära, men inte kunde hålla tillbaka.

Han drog in ett långsamt, skrovligt andetag genom näsan, lade armarna i kors och bet sig hårt i kinden innan han svarade. Rösten, när den kom, var låg, men bar på ett darrande tryck av frustration och sårad stolthet.

“Tack för senast?” Han skrattade till, kort, torrt. “Nej. Signe, det här… det handlade aldrig om att kräva något tillbaka. Jag ville bara… att du skulle förstå.”

Han tog ett steg närmare, trots att hon vek undan blicken. Trots att hennes kropp visade motstånd.

”Jag trodde att du såg det. Hur jag sliter. Jag går upp med solen för att mata djur, bruka jorden, se till att min mor inte fryser, att Halrik inte drar på sig lunginflammation eller bryter benen när han halkar ner från taket nästa gång han får för sig att laga hängrännan själv.”

Ett bittert leende drog över hans läppar vid minnet av morbrodern, men det försvann snabbt.

”Jag är inte fri att följa vad hjärtat än vill. Jag önskar det vore så enkelt. Men jag har ansvar. Jag har ett liv här. Och du… du kommer med stormen. Du vänder upp och ner på allt.”

Han höjde händerna som om han ville nå henne igen, men lät dem sjunka, för hon mötte fortfarande inte hans blick. Det sved. Mer än han ville erkänna.

”Jag vet inte vad du bär på, Signe. Men något håller du undan. Något stort. Och jag har inte råd att kasta mig blint efter något jag inte ens får se.”

Hans röst sjönk igen. Nu fanns där inget spår av ilska, bara en trött, nästan sorgsen öppenhet.

”Men tro inte… att det inte betydde något för mig. För det gjorde det.”

Han drog långsamt handen genom håret och såg på henne. På hur hon sparkade till stenen, hur hon skyggt drog undan håret. Det fanns något där, visste han. Något hon inte sa. Men han kunde inte dra det ur henne.

”Om du reser imorgon… då hoppas jag vinden för dig dit du verkligen hör hemma.”

Sedan vände han sig om. Inte tvärt. Inte kallt. Men långsamt, som en man som visste att han inte kunde göra mer just nu. Och han började gå – inte mot smedjan, utan mot byn, för att få andas ensam en stund. Han behövde stilla det där trycket i bröstet innan det sprack.

Den svala morgonluften låg fortfarande kvar som ett mjukt täcke över marken, men Garion svettades ändå. Skjortan var uppkavlad till armbågarna, och han hade jordfläckar längs sidorna av byxorna. Spaden låg lutad mot vagnen, marken var uppgrävd just där det nya hjulet skulle fästas. Han hade precis lagt ifrån sig verktyget och satt på huk för att känna efter med händerna att lutningen låg rätt. Ett dovt metalliskt klonk hördes när han rättade till fälgen på det nytillverkade hjulet.

Han hörde inte stegen bakom sig.

Hans sinne var fokuserat – nästan ursinnigt så – på uppgiften. Det var något i kroppen som ville ut, någon rastlös frustration som behövde en plats att ta vägen. Det hade varit så sedan kvällen innan. Varje gång han blundade såg han hennes ögon, såg hur de skiftade mellan glödande ilska och den där sorgsna värmen som hade fått honom att vilja stanna. Få henne att stanna.

Och så drog hon sig undan. Som om hans ord inte betytt något alls.

Garion suckade tungt och reste sig långsamt. Dammade av händerna mot byxorna och sträckte ut ryggen, det knakade till i ländryggen.

“Sitter den fel är det fan i mig din vagns fel, inte mitt…” muttrade han halvt för sig själv, halvt åt den sneda vagnen, när han vände sig om – och stelnade till.

Där stod hon.

Han kände det innan hjärnan riktigt hann uppfatta bilden. Något i kroppen drog ihop sig. Hjärtat slog ett hårdare slag. Ögonen mötte hennes, och den där ilskan, det där stöket inom honom, gick i baklås.

”Signe…” sa han, nästan tyst, som om namnet smugit sig ur honom på egen hand.

Han torkade av handflatorna på byxbenen igen, fast de redan var rena, som om han behövde göra något för att samla sig. Blicken svepte över henne – hästen i släptåg, väskan, det lilla sättet hon stod på som avslöjade att hon var beredd att ge sig av vilken sekund som helst.

Något drog till i hans bröst.

”Jag… Förmodar att du väntade dig Ormund.” sa han, med ett snett leende, men det dog snabbt bort. “Han skickade mig. Sade att jag lika gärna kunde montera det, så du kom iväg.”

Orden kändes plötsligt alldeles för praktiska.

Han kastade en blick mot hjulet, som för att hitta något att fästa sig vid. Sedan såg han tillbaka på henne. Lät tystnaden ligga ett ögonblick. En tung, elektrisk tystnad. Han ville fråga om hon sovit. Ville fråga om hon hade ont i hjärtat. Ville säga att han inte ville att hon skulle åka. Men han sa inget av det.

”Jag sätter på det klart. Det tar inte lång tid.”

Han backade några steg, som om han ville ge henne utrymme att välja om hon ville närma sig – eller vända om.

Men hela hans kropp ropade efter att hon skulle stanna.