Ljuset i vagnen var dämpat, ett varmt guld från eftermiddagssolen som silade in genom springorna i träet. Doften av henne hängde fortfarande kvar i luften – jord, rökelse, något vildvuxet han inte kunde placera. Deras kläder låg i oordning på golvet, täcken hade skjutits åt sidan. Signe låg intill honom, halvt över hans bröst, och andades tungt i sömnen. Hennes hud var varm mot hans, hennes kropp liten men stark.

Garion lät handen vila i hennes hår, långsamt svepande över nacken med fingertopparna. Hans hjärta slog fortfarande långsamt, tungt. En del av honom ville stanna så här för evigt. Bara lyssna till hennes andetag. Bara vara där.

Men verkligheten tryckte sig sakta in. Som en sten i skon man försöker ignorera tills den inte går att förbise längre.

Han vred försiktigt på huvudet och såg ut genom den smala springan i vagnens dörr. Skuggorna var långa nu. Det hade hunnit bli sent. För sent.

– Hjulet… viskade han knappt hörbart, mest till sig själv. Han blinkade några gånger, som om det kunde väcka honom ur drömmen. Den skeva vagnen stod fortfarande snett, han visste det. Hjulet låg kvar i diket, verktygen utspridda i gräset. Och Ormund… han hade skickats ut för att laga det, inte för att… ja.

Han slöt ögonen ett ögonblick, svalde hårt. Skuldkänslan kom smygande, som den alltid gjorde när han tappade kontroll. Han borde inte ha blivit kvar så länge. Han borde redan ha varit klar.

Sakta, varsamt, lossade han sig från Signe utan att väcka henne helt. Lät filten glida över hennes kropp, stannade en stund med blicken vilande på henne. Hon såg fridfull ut. Trygg, nästan. Det stack till i bröstet.

Han drog på sig byxorna, letade upp skjortan och drog den över axlarna i farten. Det var som om hela hans kropp skrek emot det, men han behövde göra det han blivit skickad för att göra. Han behövde vara den Garion som folk förlitade sig på. Den som inte tappade fotfästet.

Innan han steg ut la han en hand mot hennes höft, mjukt, och lutade sig ned för att viska nära hennes öra:

”Jag är tillbaka snart. Jag måste bara… rätta till det här.” Han såg på henne en sista gång, lät handen glida undan några hårslingor från hennes kind.

Sen öppnade han försiktigt vagnsdörren, hoppade ned och gick raka vägen mot diket. Luften var svalare nu, och tystnaden bröts bara av fåglars kvällssång och ljudet av hans egna steg i gruset.

Hjulet låg där han lämnat det. Vagnen lutade fortfarande. Allt hade stått stilla, medan hans värld hade vält.

Garion drog ett djupt andetag, knöt nävarna en kort stund som för att samla sig – och började arbeta.

Garions händer arbetade vant. Medan solen sjönk allt längre bakom trädtopparna, låg hjulet nu rätt mot axeln, och han drog åt de sista bultarna med ett ljudligt knak. Han drog sig bakåt på hälarna och inspekterade arbetet. Det satt stadigt. Ingen sned lutning längre. Vagnen skulle hålla för färd.

Han drog med underarmen över pannan och reste sig, sträckte lite på ryggen som protesterade svagt efter timmar i obekväm vinkel. Det var först då han såg henne – där på trappsteget. Tyst. Iakttagande. Ett litet leende i mungipan.

Garions bröstkorg stannade upp en sekund. Sedan kom andningen tillbaka, tung men lättad. Hon hade inte gått. Hon satt där, verklig och nära, inte bara en dröm från några timmar sedan.

Han tog ett steg mot henne, sen ett till.

”Jag såg dig inte först, sade han med låg röst, nästan som en ursäkt. Men hans blick höll sig fäst vid henne, som om han inte riktigt vågade släppa. En kort tystnad låg mellan dem innan han fortsatte, något mer samlad nu:

”Hjulet sitter fast igen. Vagnen lutar inte längre… och jag… måste rapportera till Ormund. Han väntar nog redan. Han skickade ut mig för att laga vagnen för flera timmar sen.

Garion torkade av händerna på byxbenen, tog ett steg närmare trappan, och sökte hennes blick. Tonen i hans röst blev lite mjukare, nästan försiktig:

”Vill du följa med till byn? Eller… stannar du här? Frågan hängde i luften längre än nödvändigt. Den handlade inte bara om färdväg. Han visste det. Kanske visste hon det också. Men han sa inget mer. Ville låta henne välja – utan press, utan förväntningar. Han drog in ett långsamt andetag, som om han försökte hålla tiden stilla medan han väntade på hennes svar.

Garion stod stilla ett ögonblick när deras fingrar möttes. Hennes hand var svalare än hans, men det var något i sättet hon tog den – som om hon ville hålla fast vid någonting, trots att vinden fortfarande försökte blåsa henne vidare.

Hans blick vilade i hennes. Han såg oron där. Men också en längtan. Kanske samma som rörde sig i honom själv. Så han andades in, djupt, som för att samla mod till något han inte riktigt visste om han hade rätt att säga.

”Du… Signe…” Hans röst var låg, nästan lite trevande. Han sneglade bort ett ögonblick, som för att väga sina ord mot vinden, innan han fortsatte.

”Jag tänkte på en sak. Och… det kanske är framfusigt av mig. Du kanske redan har ett mål. Ett ställe där du ska vara, någon som väntar på dig. Jag vet ju inte varför du hade vägarna förbi Linenna. Och det här… det vi delade… det kanske bara var en paus för dig. Något på vägen…” Han tittade upp igen, sökte hennes blick, lät den få se ärligheten i honom.

”Men… om du inte har nånstans du måste vara just nu, så skulle det… glädja mig, om du ville stanna. På min gård. Bara några dagar, inte mer än så, om du vill. Jag vill få lära känna dig. På riktigt. Inte bara som ett möte i en vagn, eller en blick i skymningen.” Han drog ett djupt andetag, lätt nervöst.

”Du får ett eget rum, om du vill ha det. Eller rida in till byn varje dag och se dig omkring. Jag kräver inget av dig, Signe. Jag bara… jag vill inte att det här ska ta slut innan det ens fått börja. Han lät tystnaden hänga kvar, men inte för tung. Bara så att hon kunde känna att han menade det – utan press. Bara en dörr på glänt. Ett val.

Och så, lite tystare, med en nästan blyg ton:

”Hästen får plats i stallet. Och dina saker… kan jag bära, ifall det behövs…”

Garion kunde inte hålla tillbaka det leende som spred sig över hans ansikte när hon sa de där orden. “Du är mer för mig… än bara någonting på vägen…” Det var som om något tungt inom honom släppte. Det hon sa… det var mer än han vågat hoppas på. Och när hennes läppar fann hans, ömt och tacksamt, blev han alldeles varm inombords. En värme som inte kom från solen, utan från vetskapen att hon valt att stanna. Om så bara för en tid.

Han höll henne kvar i famnen ett slag längre, smekte hennes rygg med en hand, den andra vilande mot hennes nacke.

”Jag är glad, Signe… att du vill stanna. Det betyder mer än jag kan säga. Du ska få se min värld, och jag ska göra allt jag kan för att du ska känna dig trygg i den. Även om du… en dag rider vidare.” Han log snett mot hennes viskande glimt om att se honom arbeta, och kunde inte låta bli att höja ett ögonbryn.

”Jaha, du menar så, va? Då får jag väl hålla ryggen rak och hålla ordning på svetten, ifall jag nu ska betraktas av en så skön åskådare…” Det blev ett skratt mellan dem, lågmält och äkta. Sen färdades de tillsammans mot byn.

⸻

När de nådde Linenna igen började eftermiddagen redan dra sig mot kväll. Solen silade varmt mellan trädtopparna och vinden bar doften av hö och smuts. Garion stannade vagnen vid sidan av smedjan, hoppade ner och ropade ett kort:

”Vänta här en stund, jag ska bara rapportera.” Han tog verktygen han lånat från Ormund och gick in genom smedjans öppna dörr. Där inne var värmen intensiv och luften tung av glödande metall. Ormund stod vid ässjan, höll en glödgad järnstav med tång och slog den mot städet.

När han fick syn på Garion såg han först lätt irriterad ut.

”Jaså, där kommer du äntligen. Jag trodde nästan du rymt med hjulet.” Garion ställde försiktigt ner verktygen vid bänken.

”Nej då. Hjulet sitter på plats igen. Det blev lite mer arbete än väntat… vagnen hade lutat farligt snett.”

Ormund kisade mot honom, torkade pannan med underarmen. Skulle just svara, men då föll hans blick över Garions axel, ut genom dörröppningen. Där ute, på trappsteget till vagnen, satt Signe med benen i kors och såg sig omkring i byn.

Ett ögonblicks tystnad. Ormunds ögon smalnade, men inte i ilska – snarare i förståelse.

”…Mm. ’Mer arbete än väntat,” muttrade han, nästan för sig själv. Sedan grymtade han, huffade, och vände tillbaka till sin bälg.

”Nåväl. Du får väl laga hjulet ordentligt nästa gång. Och se till att hon inte rymmer med ditt hjärta medan du håller på.”
Garion drog lätt på munnen, men sa inget. Han bara nickade, tackade för dagens arbete och gick tillbaka ut i kvällssolen.

Signe satt kvar där på trappsteget, solens sista strålar fångade i hennes hår. När han kom fram lutade han sig mot vagnen och gav Signe en lycklig blick.

”Kom, nu ska jag visa dig gården.” Sa han till henne.

Garion log när han hörde Signes röst vid sin sida. Den där oron i hennes ton kändes mot bröstkorgen som ett lätt tryck – han ville skingra det.

”Nervös? sa han mjukt. Jag förstår det. Men det finns ingen anledning. Mor kommer mest vara glad över att jag inte kommer hem ensam för en gångs skull. Och Halrik… han muttrar alltid, men det är bara hans sätt att visa att han bryr sig.”

Han sa det med ett lätt tonfall, och log åt det. Han smackade lite åt hästarna, och vagnen fortsatte sin rullande färd genom Linenna, som långsamt gled förbi omkring dem.

”Du ser inte så mycket av byn härifrån, men den är större än man tror. Vi har två bagare nu, sedan gamle Göran fick för sig att lära sin dotter baka – och hon var bättre än honom redan efter en vecka. Och du har ju träffat Ormund. Grymtar mycket, men han bryr sig om folk mer än han låtsas. Vi har värdshuset Blå hästen, byns enda värdshus. Vi har en sömmerska, och på torget brukar det hållas marknad. Där kan du få tag på det mesta. Gå inte där om du är hungrig, det kan bli kostsamt. Vi har många duktiga bönder runt Linenna.” Han lät tyglarna vila lite medan han talade. Vagnen svängde ut från byn och ut på den slingrande landsvägen. Träden blev fler, husen färre.

Han såg framåt mot landskapet, som blivit så välbekant att han ibland knappt lade märke till det – men nu, med henne vid sin sida, kändes allt nytt igen.

”Du vet, gården är egentligen Halriks nu men den var morfars en gång i tiden. Jag har levt där hela mitt liv, med mormor, morfar, far… ingen finns kvar längre. Det är bara jag, mor och morbror Halrik. Det kan kännas tomt och ensamt ibland, när man en gång varit van vid en mer livad gård.” Han gjorde en liten gest framåt med huvudet.

”Storstugan är där vi bor alla tre. Den är inte märkvärdig, men väggarna är tjocka och taket läcker bara när det regnar ordentligt från öster. Det finns alltid en brasa igång i härden och mor ser till att det doftar nybakt bröd åtminstone två gånger i veckan.”

Vägen krökte genom en liten björkdunge, och strax därefter började man ana gärdsgårdar och de första grusiga hjulspåren som markerade gårdsstigen.

”Uthuset ligger snett bakom storstugan – där har vi ved, verktyg, det gamla fiskespöet Halrik aldrig använder och… ett och annat man kanske borde ha slängt för länge sen. Dasset är där också, bakom en hög buske. Mor brukar muttra om att det borde flyttas längre bort från köksfönstret.” Han log åt minnet, och rösten blev lite mjukare.

”Ladan ligger längre ner mot vägen, där står djuren om nätterna – fyra kossor, fem grisar som alltid bökar upp något de inte borde, ett dussin höns och en tupp. Dom springer mest runt som yra fjädrar, men de lägger ägg som de ska. Hästarna har sin egen del av ladan. Ena är arbetsvillig, den andra tror hon är prinsessa.”

Han vände sig lite lätt mot henne.

”I ett rum intill ladan har vi en badtunna. Vi värmer upp vatten när det behövs – eller när någon verkligen behöver en ordentlig tvätt, sa han med ett snett leende. Man får turas om, det är inte ofta det blir varmt nog för lyx.”

Vagnen gungade lätt över en rot. Framför dem öppnade sig nu gårdsplanen, inramad av träd, åker och låga byggnader. Storstugan låg lite upphöjt, med små fönster och ett tak där mossan trivdes. Till höger skymtade den lilla gäststugan, med väggar av grånat trä.

”Gäststugan står tom. Den är liten, men dörren knarrar fint och ingen kommer att störa dig där, om du så önskar. Du kan få den så länge du vill, om du inte vill bo i vagnen din, men gäststugan är rymligare.” Han lät orden hänga kvar ett ögonblick innan han fortsatte.

”Och där, bortom åkern och träden där, bor änkan Ullis. Hon har bott där sedan jag var barn. Hon såg min far växa upp. Ända sen hennes egen man gick bort har hon hållit sig för sig själv, men hon är vänlig. Hon kommer att vilja veta vem du är – kanske ställa några för många frågor, men det är bara hennes sätt att säga att hon bryr sig.” Garion blev tyst ett slag, så vagnen fick tala. Gruset under hjulen, fågelsången i träden, vinden i säden.

”Det här är ingen storslagen plats. Men det är hemma…” Garion andades långsamt ut, som om han burit berättelsen hela vägen och först nu släppte taget.

”Mitt lilla hörn av världen…” Han såg på henne igen, något ömt i blicken.

”Du är välkommen här, Signe. Det menar jag.”

Garion log när han såg hur hon såg sig omkring. Det där uttrycket i hennes ögon — som om hon försökte förstå platsen, ta in den — det gjorde honom varm i bröstet. Hon såg verkligen gården, inte bara byggnaderna, utan helheten. Det betydde något.

Han hoppade ner från kuskbocken, tog emot hennes hand och hjälpte henne ner med en varsamhet som var nästan omedveten, som om det fallit honom helt naturligt.

”Det gläder mig att höra.” sa han lågt och såg på henne med ett snett leende.

”Det är ingen finherrgård, men den håller ihop. På något sätt.”

Han lät blicken vandra över gården en sekund. En höna sprang snett över gårdsplanen med flaxande vingar, och en av grisarna grymtade till borta vid sin inhägnad. Solen låg lågt över ladans tak, och vinden bar med sig doften av hö och jord. Skymningen närmade sig.

Från storstugan öppnades dörren med ett knarr. En kvinna i femtioårsåldern klev ut på farstutrappan och kisade ut i solen. Hon bar en blågrå yllekjol och ett förkläde med mjölfläckar, det mörka håret var samlat i en knut i nacken. Hon torkade händerna på en linnesnibb innan hon talade.

”Jaså, nu kommer du hem. Jag trodde nästan du somnat i smedjan hos Ormund”, ropade hon med viss skärpa i rösten, men tonen var inte elak. Så fick hon syn på Signe, och det ryckte lite i ögonbrynen. Elna lade huvudet lite på sned, som om hon betraktade något oväntat.

Garion harklade sig lätt.

”Mor, det här är Signe. Hon… hon ska stanna här några dagar. Hjälpa till lite. Se om livet på gården är något för henne.”

Elna betraktade dem båda tyst ett ögonblick. Hennes blick vandrade från Signe, till hur Garion stod nära henne, och sedan tillbaka till Signe igen. Sedan log hon – inte stort, men det var ett varmt, äkta leende.

”Jaha. Nå, då får vi väl se till att det blir ordning i gäststugan då. Om hon inte skräms bort av grismöget och Halriks muttranden till morgonkvisten.” Garion skrattade lågt. Morbror Halrik var ofta uppe tidigt, före tuppen, för att påbörja dagarnas alla sysslor. Det var något han trivdes med, morgondiset, daggen, muttra och grymta för sig själv, kanske med en pipa i munnen.

”Hon är modigare än hon ser ut, mor. Jag tror hon klarar sig.”

Elna gick ner för trappan och torkade händerna en sista gång innan hon sträckte ut en till Signe.

”Elna. Garions mor. Du är välkommen, Signe. Bara du inte väntar dig silverskedar och kvällsdanser. Här jobbar vi och äter när vi hinner.” Det fanns en glimt i ögonen – något som nästan kunde vara godkännande, om än försiktigt. En sorts prövande värme.

Garion såg på Signe och sänkte rösten så bara hon hörde:

”Det där gick bättre än väntat.” Och i hans ögon fanns den där lugna, trygga glimten som alltid lyckades få hennes oro att sjunka undan.

Elna stannade upp i steget när hon hörde Signes ord och vände sig om med ett lite överraskat leende. Hennes ögon, ännu pigga trots åren, lyste till av värme.

”Tack, flicka lilla,” sa hon och lät blicken svepa mellan Garion och Signe. ”Han må vara vuxen nu, men det är fint att höra att någon ser honom så. Det gör en mors hjärta lite lättare.” Hon log snett, nästan som om hon försökte dölja hur mycket orden faktiskt betydde. Sedan vände hon sig om igen och började gå mot gäststugan. ”Jag går och ser till att det är bäddat åt dig. Lakanen ska ha luftats nyligen, men man vet aldrig.”

Garion såg efter henne en stund och log för sig själv. Sedan vände han blicken mot Signe.

”Hon är inte så hård som hon verkar,” sa han lågt. ”Det där var hennes sätt att välkomna dig. Jag tror hon gillar dig redan.”

Han klättrade upp i vagnen, tog tömmarna igen och styrde runt ekipaget till platsen vid gäststugan, där kärror och vagnar brukade parkeras. Träden svajade lätt i vinden och hela gården verkade andas ett slags stillsam trygghet.

”Här står den bra,” sa han när de stannat. Han hoppade ner, gick runt och hjälpte Signe av vagnen, tog tag i tränset och klappade hästens hals.

”Ska vi ta honom till ladan? Det finns ett bås ledigt bredvid Bryn, vår arbetshäst. Han är lugn som en sten.”

Tillsammans gick de in i ladan, där lukten av hö, trä och djur slog emot dem. Inne i halvdunklet såg man konturerna av korna i sina bås – fyra stycken, alla idisslande i godan ro. Några höns rörde sig i ett hörn, och från baksidan hördes grymtningar från grisarna i inhägnaden utomhus.

När de närmade sig det lediga båset hördes ett harklande från skuggorna. Morbror Halrik stod lutad mot en grep, med mössan djupt neddragen över pannan. Hans ögon var trötta men vaksamma, och blicken gick först till Garion, sedan till Signe.

”Jaså,” sa han efter ett ögonblicks tystnad. ”Det är hon.” Garion nickade.

”Signe. Hon stannar några dagar.”

Halrik rätade på sig och steg närmare. Hans röst var sträv men inte ogin.

”Halrik. Om du inte är rädd för lite skit under naglarna, så ska du nog klara dig här.” Han räckte fram en stor, valkig hand. Det låg en antydan till leende i mungipan.

”Och du,” sa han till Garion, ”kom ihåg att hästar ska få hö innan de får gullas med.” Garion skrattade och tog över hästens träns, ledde den in i båset och började fästa selen på rätt sätt. Han vände sig kort mot Signe.

”Han är barsk men god. Lite som vår gamle galt. Knorrar tills han får mat, sen är han hur nöjd som helst.”

Garion såg sig om i ladan, hörde hur korna tuggade vidare som om inget nytt hade hänt. Lugnet i byggnaden var nästan påtagligt, trots Halriks närvaro.

”Du klarar dig fint här,” fortsatte Garion. ”Alla här säger vad de tycker, men ingen dömer för fort.” Han såg på henne en stund, handen fortfarande på hästens bog.

”Jag är glad att du vill stanna här ett tag.”

Garion mötte hennes blick där i skymningsljuset mellan bjälkarna, såg glimten i hennes ögon och hur hennes smekning över hans hand sade mer än tusen ord. Och han förstod henne — förstås gjorde han det. Hjärtat slog kanske lite hårdare än nödvändigt, men han höll sig lugn. Hon visste vad hon gjorde. Retades. Och han… ja, han kände sig ganska hjälplös i det. På ett sätt som inte alls var obehagligt.

Han skrattade lågt när hon talade till hästen, och skakade på huvudet medan han ledde ut dem ur ladan, stilla och trygg.

”Jag hoppas Smörblomma har lika god humor som sin husfru,” sa han mjukt med ett sidosneglande leende. ”Men du har rätt, det börjar bli sent. Med lugna steg förde han henne över den knastrande grusplanen bort mot gäststugan. Elna var redan där, höll på att bädda med fräscha lakan och en extra ullfilt vid fotänden.

”Jag vet inte om du fryser om nätterna,” sa hon med ett vänligt tonfall medan hon fluffade till kudden, ”men man ska inte chansa i augusti. Värmen smyger sig undan när man minst anar det.” Garion hjälpte till att ställa in en tvättbalja med färskt vatten och en liten lerkanna med lavendeldoftande örtolja — Elna hade sin vana trogen redan förberett sådant. Sedan drog hon sig tillbaka med ett varmt leende och en nick mot Signe.

”Du ropar om du behöver nåt, flicka,” sa hon innan hon stängde dörren efter sig. Stegen mot storstugan var tunga men trygga. Troligtvis gick hon direkt till härden, till en gryta som behövde röras om, eller ett garnnystan som väntade på hennes händer.

Garion stannade kvar i gäststugan med Signe en stund till. Han lade in några vedträn i spisen, lutade sig ner och tände varsamt brasan. Det sprakade till, små lågor kröp fram över veden och började slicka sig uppåt mot skorstenen. Han såg på henne i lågornas sken, höll kvar blicken lite längre än nödvändigt.

”Jo,” sa han slutligen med låg röst, ”jag har en del jobb kvar att ta hand om. Djuren ska ses till igen, och Halrik hade lämnat ett lass ved som ska staplas innan daggen kommer.”

Han drog en hand genom håret och log snett.

”Men när jag är färdig… vill du ha mitt sällskap då? Eller vill du hålla mig sällskap en stund där ute?”