- This topic has 84 replies, 2 voices, and was last updated 6 h, 27 min sedan by
.
-
Garion lät henne luta sig mot honom, hennes huvud mot hans bröstkorg och hennes ord som mjukt regn i hans sinne. Han slöt armen om henne med en rörelse så självklar att den lika gärna kunde ha varit en reflex. Värmen mellan dem var påtaglig, men mjuk — som om deras kroppar redan visste hur de hörde ihop.
”Jag kommer tillbaka,” svarade han lågt och tryckte en öm kyss i hennes hår, bara snabbt, innan han släppte taget. ”Och då stannar jag.”
Sedan vände han om, drog igen dörren efter sig med ett dovt knarrande, och gav sig ut i kvällsluften. Solen låg lågt över åkern, färgade himlen i brandgula toner.
Ute vid vedboden började han stapla veden, en armfull i taget. Det doftade av fuktigt trä och jord, och varje dunk av vedklabbarna mot stapeln blev som ett stilla mantra i den lugna kvällen. Tankarna vandrade till Signe gång på gång. Hennes sätt att röra vid honom. Hur hon såg på honom, som om han verkligen betydde något.
När han var klar där gick han bort till ladan, där morbror Halrik stod och såg över selen till en av hästarna.
”Du tog god tid på dig med det där hjulet,” muttrade Halrik utan att titta upp. Garion log snett. ”Det behövde göras ordentligt.”
”Hm.” Halrik kastade en blick åt honom, sen nickade han kort mot sadelkammaren. ”Ta ner den där remmen där borta åt mig, pojk.”
Garion gjorde som han blev tillsagd, hjälpte sedan till att se till att djuren fått vatten inför natten. Det var tyst arbete, men som alltid tryggt. Halrik sa inte mycket mer, men verkade ändå nöjd. Inget mer muttrande — det var hans sätt att visa acceptans.
När ladan var i ordning gick Garion förbi storstugan. Han kikade in genom dörren och såg sin mor vid eldstaden. Hon hade dragit en stol nära spisen, och i hennes knä vilade ett nystan ull medan hennes händer arbetade vant med stickorna.
”Allt bra, mor?” frågade han mjukt.
Elna tittade upp och log. ”Allt är som det ska. Hon verkar vettig, flickan. Men håll dig klok, Garion.”
”Det gör jag,” svarade han, och för ett ögonblick möttes de i något tyst — en förståelse. Han gick inte in, bara fortsatte tyst tillbaka över gårdsplanen.
Dörren till gäststugan knarrade svagt när han öppnade den och steg in i det varma rummet. Brasan hade hunnit ta sig fint, och det doftade av trä och lavendel. Hans blick föll genast på henne, sökande.
”Så,” sa han med låg röst. ”Fick du ordning på dina saker?” Han drog av sig jackan och hängde den över en krok på väggen, tog några steg in i rummet. Rörelsen var lugn, men det låg något annat i luften nu. En närhet som växte, om än långsamt.
”Och… är det här ett rum du tänker trivas i?”
-
Han lämnade en tomhet efter sig. Som ett mellanrum som inte gick att fylla utan honom. Men med lovorden om att han skulle komma tillbaka kunde Signe få gjort det hon ville.
Hon gick ett par vändor fram och tillbaka från vagnen. Hämtade diverse saker. Kläder som hon fyllde klädskåpet med, lite böcker på en hylla. Sin kortlek, såklart. Lite tillbehör till toalettbordet som fanns där. En kam, något spänne och snöre.. Snart var det riktigt hemtrevligt där inne, med Signes saker lite här och var.
En stund satt hon på bänken som stod utanför, nedanför fönstret. Betraktade hur himlen färgades i en rad olika färger medan solen gick ner. Det var lugnt och stilla på gården, sånär som på ljuden från djuren eller männens sista arbete. Det gjorde nästan lite ont i hjärtat, så vackert som det var. Signe suckade tungt. Reste sig och gick in i stugan. Där inne gjorde hon kvällen. Tände stearinljusen i lampetterna som satt på väggarna och sedan oljelampan på bordet. Drog för gardinen. Hon klädde av sig, vek ihop kläderna prydligt och lade in dom i skåpet. Hon tvättade av sig dagen och slank i nattsärken. Den var som en hellång klänning, med långa ärmar, i ett tunt och skirt vitt tyg med snörning i halslinningen. En värmande sjal om axlarna. Håret fick lite lavendelolja innan hon flätade det snabbt över ena axeln.
Hon satt vid bordet med sina kort, försökte bli klok på närmaste framtiden, när Garion kom in. Hon höjde blicken, gav honom ett varmt leende.
“Det fick jag.” Svarade hon, samtidigt som hon följde hans varenda rörelse med blicken. “Mmh, det tror jag nog.. om inte annat så är det en skön omväxling från vagnslivet.” Hon skrattade lite. Signe såg ner på korten, skalade lite på huvudet och suckade. Dom gav inga direkta svar. Bara babbel. Hon samlade ihop dom till en hög och lade dom åt sidan. Lutade sig tillbaka i stolen, knäppte händerna över magen och lät blicken falla på Garion igen. Ett direkt lugn spred sig i henne när hon såg på honom.
“Hur gick det för dig, fick du gjort det du skulle…?” Frågade hon. I hennes blick fanns dock någonting annat. Hon kände av den växande närheten, nästan som en god doft. Det luktade varmt och sött. Som sommarregn på varm mark. Detsamma fanns i hennes blick.
-
Garion lutade sig över vattenskålen som han ställt in tidigare och sköljde ansiktet, nacken, bröstet. Vattnet var svalt mot huden som ännu bar spår av dagens arbete – damm, svett, järn. Han strök handen genom håret, lät vattnet rinna längs ryggraden. Så drog han skjortan av sig helt, vecklade den ihop och lade den över sängens fotända.
Det knäppte lite från spisen. Ljuset från oljelampan kastade varma skuggor längs väggarna. Hans blick sökte hennes, där hon satt med sina kort.
”Vad säger dom?” frågade han mjukt och satte sig ner på sängkanten. Sådana kort var väldigt främmande för honom, men han förstod att dom bar på något budskap. Kroppen lätt framåtlutad, armbågarna vilande mot knäna. Det mörka håret hängde lite i pannan, fortfarande fuktigt. Röstens tonfall var låg, men inte avvaktande – snarare nyfiket. Nästan en viskning som stannade mellan dem.
Han såg hur hon rörde sig, hennes sätt att dra fingrarna över kortleken, hur sjalen låg löst över hennes axlar, hur flätan föll fram över bröstet. Hennes blick var varm. Inbjudande. Men också något mer – något som darrade i luften mellan dem.
Garion drog långsamt in andan. Doften av lavendel, stearin, trä. Och något han började känna igen som Signe själv. Den där tyngdlösa värmen.
”Jag fick det mesta gjort,” svarade han till sist, och höjde blicken för att möta hennes. Ögonen var mörka, men mjuka. ”Veden är staplad. Halrik är nöjd. Mor har lagt sig till ro. Jag tror hon bakade något. Doftade bröd innan jag gick.” En liten paus. Han lade handen mot sängens kant, kände det sträva linet under fingrarna.
”Och nu är jag här,” sa han, nästan stilla, men med en tyngd i orden som inte gick att missta. Så gled blicken mot korten igen.
”Vill du lägga för oss båda? Eller vill du bara prata i kväll?”
-
Dom säger ingenting just nu.. jag tror vi är ovänner..” Signe grimaserade lite. Korten brukade inte vara såhär mot henne. Någonting var på gång, men vad.. nej, hon visste inte och fick inte heller något svar. Det retade henne lite. Hon hade hört nyfikenheten i hans röst, men hon var tveksam till om hon skulle inkludera honom. Tänk om han inte tyckte om innebörden? Kanske hon kunde ge honom marknadsversionen.. Han skulle inte veta bättre ändå..
Signe betraktade honom när han gick från tvättstället till sängen. Nickade lite som svar till hans ord.
“Nu är du här..” Upprepade hon mjukt. Så vid hans fråga knyckte hon lite på nacken som för att visa att han skulle komma och sätta sig mittemot henne. Ett varmt leende skulle guida honom dit. Signe tog kortleken i händerna, blandade korten med flinka fingrar. Hela tiden höll hon blicken på Garion.
När han satt sig ner stannade hon upp i sina rörelser.
“Håll en fråga i ditt sinne..” började hon. Hon gav honom en stund, innan hon sedan lade ner tre kort med baksidan upp mellan dom. Hon lade undan resten av kortleken. Hela tiden höll hon blicken på honom. Detta var marknads-Signe. En fabricerad version av sig själv. En utspädd häxa som passade för att roa den stora massan utan att dra igång en häxjakt.
Efter en kort paus vände hon på första kortet. Ett förälskat par.
“Hmmm..” började hon. “De älskande.. du har stött på någon vars relation kommer påverka dig en lång tid framåt..” Hon log lite menande, innan hon vände nästa kort. En vagn.
“Vagnen..” Fortsatte hon. “Vi kommer övervinna hinder, men det står också för drivkraft..” Hon vände sista kortet. Döden.
“Mhm.. många misstar döden för ett dåligt tecken..” Hon såg upp på Garion. “Det innebär förändring.. lägg det förflutna bakom dig och våga släppa in någonting nytt..” Leendes lutade hon sig tillbaka i stolen. Betraktade Garion. Hon hoppades han skulle vara nöjd med korten och dess betydelse.
Så svepte hon upp korten från bordet och lade dom i högen med dom andra. Lutade sig över bordet för att fånga mannens händer i sina.
“Så? Vad säger du?”
-
Garion stirrade tyst på det sista kortet. Döden. Ordet slog mot honom som en kall vind genom en öppen dörr. Han satt kvar, blick stilla fäst vid kortet, även efter att hon svept ihop leken. När hon tog hans händer i sina, var hans grepp varsamt men frånvarande, som om han behövde en stund för att hitta tillbaka till nuet.
Han svalde innan han talade. Rösten var låg, lite strävare än innan.
”Döden,” upprepade han, nästan viskande. ”Det är ett starkt kort. Inte bara ett ord. Det är slutet på något. Och början på nåt annat, säger du…”
Han såg upp på henne nu. Blicken var inte rädd, men orolig – inte för sig själv. För andra. För dem.
”När du vände det kortet,” sa han långsamt, ”tänkte jag inte på förändring. Jag tänkte på mor. På Halrik. På dig.” Han drog en djupare suck, som om han försökte andas ut en tanke som fastnat för hårt.
”Jag vet att du säger att det inte betyder död som i… dö,” han nickade svagt, ”men man har ju sett nog i livet för att veta att förändring ibland kräver just det. Att nåt försvinner för att något annat ska kunna ta plats.” Garions hand rörde sig omedvetet mot bröstkorgen, som om något där plötsligt vägde lite tyngre.
”Du säger att jag ska lägga det förflutna bakom mig. Men vad om det är framtiden som förändras…?” Han höll hennes blick nu, fastare. ”Vad om det är du som drar vidare?”
Sedan tystnade han en stund, försjunken i sina egna tankar. När han till sist talade igen var det med något mjukare röst, om än fortfarande eftertänksam.
”Det är nog som du säger. Något har börjat röra sig. Och det skrämmer mig lite… för jag har börjat vänja mig vid att du är här. Kanske mer än jag borde, om du snart ska vidare.” Ett litet snett leende drog i mungipan, men ögonen glittrade inte som de brukade.
”Du behöver inte svara nu. Det är inte en fråga, egentligen. Bara… tankar. Som det där kortet väckte.”
Garion reste sig sedan långsamt, lade handen kort mot hennes axel, värmande men inte krävande.
”Tack för att du visade mig,” sa han. ”Även om jag nog kommer ligga och fundera en bra stund innan sömnen hittar mig.”
-
Signe hade inte alls förväntat sig den reaktionen Garion kom med. Hon blev nästan arg på honom. Det betydde ju ingenting! Det var bara bluff och båg! Såg han inte det?! Hon bet sig i tungan och lät honom lufta sina tankar. Hon satt kvar när han rest sig och följde honom med blicken när han gick till sängs.
Först då reste hon på sig. Flyttade varsamt in stolen intill bordet.
“Jag ska.. ta lite luft..” Sade hon lågt. Hade svårt att kontrollera sin ilska just nu. “Jag.. kommer tillbaka.. sov du, om du kan..” och med dom orden gick Signe ut genom dörren och satte sig på bänken utanför.
Det hade inte alls gått som hon hoppats. Hon hade inte haft några intentioner över huvudtaget. Det var bara spel för gallerierna. Men, så var det kanske med byfolket. Dom tog allt så bokstavligt. Förstod sig inte på det som rörde sig bakom slöjorna. Kanske lika väl det. Det var inte för den svagmagade precis.
Signe satt länge på bänken. Hade inget emot mörkret som sänkte sig runtomkring henne. En katt kom och gjorde henne sällskap. Hoppade upp i knäet och bad om att bli kliad bakom örat.
“Påminn mig att inte trolla på riktigt nästa gång..” viskade hon menande till katten, som jamade till svar.
När hon började känna sig trött och den värsta känslostormen var över reste hon sig och smög in i stugan. Det var varmt där inne, men känslan var inte längre särskilt hemtrevlig. Det vibrerade någonting där. Någonting osäkert. Det gav Signe ångest. Med en tyst suck blåste hon ut ljusen ett i taget och kröp sedan ner intill Garion i sängen. Hon låg på rygg, med händerna ovanför täcket. Axel mot axel med mannen.
“Garion..?” Viskade hon lågt. “Är du vaken?”
-
Garion vred sig i sömnen. Täcket låg i en sned hög över höfterna och linnet hade klibbat sig mot kroppen av svett. Hans andhämtning var tung, uppriven, nästan som att han sprang — fast han låg stilla. Ett ljud, något mellan ett stön och ett kvidande, undslapp honom där han låg.
I drömmen var han liten. För liten. Skogen var alldeles svart. Inte mörker som när man blundar, utan det levande, tryckande, blinda mörker som hör hemma i en skog under stormnatt. Regnet vräkte ner i tunna, sylvassa strålar som skar genom lövverket och slog mot huden som nålar. Marken var kall, lerig, mjuk som dy, och med varje steg drogs det ner något djupare. Det luktade surt, som ruttnande löv och blött tyg.
Vinden ylade. Den kom i kast, piskade genom träden så att stammarna vred sig som om skogen själv led. Något smällde högt – en gren som bröts, kanske ett tak som föll i fjärran. Ljuden var kaotiska. Rassel, vrål, och något som närmast lät som viskningar i det svarta. Men de fanns där. Två män.
Halrik, med ena armen om en liten pojkes kropp, inte äldre än en 4-5 somrar, bar honom tätt mot bröstet. Den lilla kroppen darrade okontrollerat. Våt ylletröja klibbade mot hans hud, håret låg i stripor, kallt som is. Garion mindes inte att han skrek, eller att han överhuvudtaget hade varit där – men i drömmen skrek han. Litet, gällt, hjärtskärande.
”Oren!” hördes Halriks röst genom dånet. Han stod snett, backande mot ett stort träd som knakat oroväckande i vinden. ”Oren, för helvete, rör dig! Trädet—!”
Garions blick höjdes – inte som ett barns, utan som en vuxens – och där, genom skuggorna, såg han sin far.
En kraftig man, mörk i håret, genomdränkt, ståendes med en yxa i händerna. Ansiktet var vänt bort, men kroppen var vänd mot stormens hjärta. Det såg ut som att han försökte få någon annan att hinna undan — ropa till någon i mörkret bakom. Han vrålade, men orden var otydliga. Runt honom knakade träden som om hela skogen skulle välta.
Och så hördes det.
Ett vrål av trä som släpper taget. Ett rivande, djupt dån – som om jorden slets upp från underjorden. Ett av träden, en gammal fura, gav efter. Rötterna reste sig som svarta spindelben i blixtens sken. Det välte, långsamt men obevekligt.
Oren vände sig om, och Garion såg honom för ett enda ögonblick – ögon som var lika hans egna. En mun som formade ett namn han inte kunde höra.
Sedan: ljudet av bark som krossas. Ett dån som slet sig genom märg och ben.
Halrik vred undan Garion med ett gällt ”Titta inte!” – men det var för sent. Ljudet av trä mot kött. En stöt av jord som regnade över dem. Marken skälvde.
Sen tystnad.
För ett ögonblick höll världen andan. Bara vinden fanns kvar. Och Halriks hjärtslag mot pojkens rygg.
Det var då Garion såg något som inte borde ha synts. En gestalt, längre bort, mellan träden. Ett ansikte dolt av skuggor. Ögon som glimmade svagt i gult. En närvaro. Inte mänsklig, men närvarande. Den såg honom. Den såg in i honom, med kattlika ögon…
Han försökte ropa – men ljudet fastnade i bröstet. Världen bleknade. Skogen försvann i regn, som blev till dimma. Minnet gled honom ur händerna som vatten.
När Signe lade sig intill honom, låg han fortfarande i den drömmen. Svetten rann sakta från tinningen ner mot kudden. Fingrarna kröktes ibland, som om han försökte få grepp om något i tomma luften. Hans ansikte var spänt – ögonlocken fladdrade. Så fort hon viskade: ”Garion…? Är du vaken?”
…kom reaktionen direkt. Som ett knyck med hela kroppen satte han sig häftigt upp. Blicken panikslagen, pupillerna smala i ljuset från glöden i spisen.
”Far!” ropade han, andfådd, ögonen irrade runt i rummet. ”Var är han?! Halrik—!? Är han…?” Han tystnade. Det tog ett par hjärtslag innan han såg var han var – vem han var med.
Händerna greppade hårt i täcket. Bröstkorgen hävdes. När blicken till slut landade på Signe, var det som om verkligheten sköljde över honom som en flodvåg. Andetagen avtog. En tår rann långsamt nerför kinden.
”Jag… Jag vet inte vad det där var,” viskade han, knappt hörbart. ”Jag såg… Jag såg honom. Min far. Natten då han dog… men jag har aldrig sett det förut. Jag kan inte minnas det. Jag var bara ett barn.” Han svalde.
”Det kändes inte som en dröm. Det var verkligt. För verkligt.” Garion drog handen över ansiktet, som om han ville gnugga bort hela upplevelsen. Sedan såg han på Signe igen. Blicken sårbar. Nästan skör.
”Jag visste inte att det fanns där. Inuti mig. Inte förrän nu.” Han lade handen mot sin bröstkorg. Där dunkade hjärtat fortfarande hårt. Han slöt ögonen en kort stund, drog ett djupt andetag.
”Förlåt… Jag skrämde dig.”
-
Garion skrämde halvt livet ur Signe när han flög upp och skrek efter sin far och morbror. Liksom honom flög hon upp, hamnade på något vis på fötter bredvid sängen. Hjärtat slog hårt i bröstet på henne. När hon förstod att han drömt en mardröm kunde hon lugna ner sig. Kröp ner i sängen igen intill honom. Drog honom in i sin famn, lutade hans huvud mot sin bröstkorg. Smekte hans hår ömt.
“Tänk inte på det nu, jag klarar mer än vad du tror..” Svarade hon lågt. Hon satt tyst en stund. Funderade lite. Var det korten som fått honom att minnas? Kanske hans intentioner varit nog för att trigga ett bortglömt minne.. Hon visste inte säkert.
“Det finns mer än vad man tror där inuti huvudet..” Fortsatte hon sedan. Hon lösgjorde sig från honom, lämnade sängen en stund. Tassade på mjuka fötter till toalettbordet. Där låg hennes halsband och amuletter. Hon plockade en kedja och smög tillbaka till sängen. Hon hängde den om Garions hals. Metallen skulle kännas sval mot hans varma, svettiga hud.
“Här.. Den kommer att skydda dig från fler onda drömmar..” Hon drog honom intill sig igen. “Vill du ha någonting lugnande, så du kan sova?” Undrade hon sedan.
I sitt sinne undrade Signe lite vad som triggat hans dröm. Om det faktiskt var korten eller hans egen rädsla för det dolda och kortens innebörd. Hon skulle inte lägga några kort för honom, innan hon visste mer. Dom bråkade ju med henne också så…
Hennes ilska över hans tidigare reaktion var borta nu. Nu kände hon mest medlidande för honom. Det var ingen skön känsla att bli så rädd. Nog för att mardrömmar för det mesta var ofarliga. Men Signe visste. Det fanns mardrömmar och sen fanns det mardrömmar.
-
Garion satt tyst och stilla på sängkanten, fötterna nu i golvet, fortfarande andfådd, som om drömmen hängt sig fast i hans lungor och vägrade släppa taget. Svettig och tung i bröstet kände han hur Signes händer smekte honom genom håret, lugnande, som en vaggsång utan ord. Hennes röst landade i honom som något varmt och tryggt – mjuk men fast. Han slöt ögonen och drog ett djupare andetag, den första som inte skar i bröstet.
När hon kom tillbaka till sängen och lät kedjan glida om hans hals, ryckte han till av den svala metallen mot huden. Fingrarna sökte genast upp amuletten – liten, rund, med inristade symboler han inte kände igen. Han höll den i handen, vred försiktigt på den mellan fingrarna. Den kändes… tung på ett ovanligt sätt. Som om den bar på någonting mer än bara sin vikt.
”Tack,” mumlade han, ärligt. Blicken höjdes mot henne – trött, men närvarande. ”Det känns… bättre, men…” Garion tystnade, funderade. Han vände blicken ut mot rummet och fastnade vid en gammal spik.
”Det fanns nånting i drömmen, som inte kändes riktigt lika verkligt som resten…” började han, tog en paus och förblev tyst när han fokuserade och försökte minnas. Gula… kattliknande ögon… Kunde…? Nej, Garion skakade bort tankarna.
Ett ögonblick gick, medan han bara såg på henne. Mörkret i stugan kändes mindre påträngande nu, men det fanns fortfarande något oroligt som rörde sig i honom. Inte bara på grund av drömmen. Utan något djupare, något Signe tycktes förstå, mer än hon låtsades om.
”Du verkar veta mycket om det här…” sa han lågt, rösten fortfarande lite raspig. Han tvekade innan han fortsatte, men blicken lämnade inte hennes. ”Och korten… hur du lägger dem. Det där du sa… det var som om du visste mer än vad du ville säga.” Han drog ett finger längs kedjan vid sin hals, innan han lade handen på täcket. Tankarna var fortfarande röriga, men det fanns en gnagande känsla där. Inte misstro – mer en längtan efter att förstå.
”Berätta för mig,” sa han till sist. Inte krävande. Bara stilla. Nyfiken. Öppen. ”Vad det är du egentligen gör.”
-
Signe kände oron i Garion, som om den vore i henne själv. Den växte till en ångest i henne när han började ställa frågor. Dom skavde obekvämt i henne. Hon ville inte ge honom hela sanningen, för hon visste inte om han skulle kunna hantera den. Om hon skulle kunna hantera hans reaktion. Hela tiden höll hon blicken i hans, lyckades hålla den neutral. Lyssnade in honom och hans röriga oro. Hon satt bredvid honom nu, hade släppt ur honom ur sin famn. Funderade på vad hon skulle säga.
“Mmh..” började hon lite utdraget. Drog upp knäna under hakan och lade armarna om benen. Beskyddande. “Man kan väl kalla mig för sierska.. jag använder korten för att få klarhet i frågor, spår i framtiden… både åt mig själv och åt andra. Jag.. reser runt till olika byar och städer, marknader.. det är mitt levebröd..” Hon talade långsamt, lågt. Hon hade lutat kinden mot knäna, såg försiktigt på Garion nu. Det var ju lite av en halvsanning ändå. Inte hela, men en liten bråkdel av den. En del som han kanske kunde komma att acceptera. Om hon hade tur. En klump hade bildats i magen på henne.
“Jag kanske kommer ha lustiga saker för mig i dina ögon.. lägga korten, bära amuletterna, hänga vitlök innanför dörren.. men jag kan inte vara utan det.. det är mitt kall.. det är.. jag..” Det var nog så nära sanningen hon vågade komma. Kanske någonsin inför honom.
“Skrämmer det dig för mycket..?” Frågade hon sedan försiktigt. “Vill du att jag ska åka härifrån..? Jag hade inte klandrat dig, Garion.. men jag vill att du ska veta att du har gjort mig lyckligare på få dagar än vad jag någonsin varit i hela mitt liv.. jag kan inte förklara det, och det kanske är därför korten bråkar med mig.. men…” Jag älskar dig. Signe hade tystnat. Lät den oavslutade meningen hänga i luften. Blicken ännu på Garion, kanske något tårfylld om han kunde se det i mörkret. I hennes bröstkorg slog hennes hjärta snabba slag. Ångest. En växande panik. Och någonting mer. En varm, slitande känsla. Någonting bubbligt. Fantastiskt och fruktansvärt på samma gång.
-
Garion satt tyst medan hon talade. Orden föll mjukt från hennes läppar, men i hans inre var det som om varje mening lyfte damm i en gammal, stängd sal – en plats han knappt visste fanns inom honom. Nu virvlade det upp både tvivel och något han inte kunde sätta namn på.
Siare.
Han hade hört ordet förr – från gammalt folk på vägarna, från marknadsprat, viskningar om kvinnor med ögon som såg för mycket. Ibland som något märkvärdigt, ibland som något skrämmande. Det var något med det okända, det osynliga, som alltid fick folk att stanna till mitt i steget, utan att veta om de skulle springa – eller buga.
Hans händer låg i knät, öppna, avslöjande. Han ville tro på henne – det gjorde han ju redan. Garion visste inte mycket om magi, men han visste att det var farligt. Fast ingen riktigt sagt hur, eller varför. Bara att det krävde försiktighet. Respekt. Och ibland: avstånd. Ormund hade sett det redan i smedjan, medan Garion varit alltför ignorant. Han hade till och med varnat honom – att vara på sin vakt kring Signe. Garion hade inte lyssnat… Var han fast nu?
Han vände blicken mot Signe. Hon satt där som om hon ville försvinna in i sig själv, ihopkrupen med benen under hakan, som om hon försökte bli mindre än hon var. Som om hon trodde att det skulle skrämma bort honom.
”Jag vet inte vad jag tycker,” sa han lågt, ärligt. Rösten något tjock av allt han bar på. ”Det… skrämmer mig. Kanske lite. Nog mest för att jag inte förstår det. För att jag hört att man ska vara försiktig.”
Han höjde ena handen och drog den genom håret. Kände svetten torka längs tinningen. Hjärtat slog fortfarande en aning för hårt.
”Men det du gör… det är inte ont,” sa han, mer till sig själv än till henne. ”Och jag tror inte att du är farlig, Signe. Jag bara…” Han tystnade och tog ett djupt andetag.
Sedan reste han sig. Ställde sig vid dörren. Fingrarna vilade lätt mot dörrkarmen medan han såg ut i mörkret, som om natten kanske kunde sortera det åt honom.
”Jag behöver… ta lite luft,” sa han, lika tyst som tidigare.
Han öppnade dörren, men klev inte ut. Vände sig i stället om och stannade där, med det svala nattdraget som smög sig in bakom honom. Hans blick mötte hennes igen – varm, allvarlig, något trevande men bestämd.
”Men… jag vill att du stannar,” sa han.
Orden hängde kvar i rummet. Enkelt sagda – men med en tyngd som bara ärligheten kan bära.
Garion satte sig på trappan, precis utanför huset. Solen hade gått ner. Kvällen hade förvandlats till natt. Ute var det kyligt – och tyst nu.
Han förstod att det fanns en risk att Signe skulle bli arg på honom. Men… hon behövde ge honom tid nu. Det blev för mycket för hans sinne att bearbeta. Tankarna var en enda röra, men så började han tänka på drömmen han hade vaknat ur för bara en kort stund sedan. Där, i mörkret… en mörk gestalt… gula, kattliknande ögon… siare…
Garion greps nästan av panik. Han for upp på fötter, förblev stilla en stund, innan han gick in genom dörren till gäststugan igen. Han tittade på henne med viss oro – och rädsla – i blicken.
”…Det var du…” sa han i en frånvarande ton. ”I drömmen, Signe… det var du… jag såg… dig?”
Garion tog de få stegen till sängen och ställde sig framför henne.
”Vad vet du om min far…?”
-
Klumpen i magen växte i takt med paniken och ångesten hos Signe. Hon var alldeles kallsvettig där hon satt, fastfrusen i sin panik. Hon såg Garion gå mot dörren, oförmögen att stoppa honom. Det var bara hennes ögon skrek ut hennes känslor. Gå inte! Lämna mig inte här nu! Men hon satt bara tyst och… sedan ensam.
Något i henne brast. Om det var hennes hjärta eller någonting annat visste hon inte. Tyst strömmade tårarna ner för hennes kinder, oförmögen att stoppa dom. Och där satt hon och klandrade sig själv, medan Garion sorterade ut sitt inre.
Hon skulle ha ljugit helt och hållet. Eller inte följt med honom till gården alls. Hon skulle ha hållit sig borta.
Han hade sagt att han ville ha henne kvar där, men var det verkligen så? Hon ställde ju bara till det. Så var det alltid. Vart hon än reste. Hon dög inte till nåt. Så med någon sorts viljekraft lyckades hon resa på sig. Med skakiga händer och tårgrumliga ögon började hon plocka ihop sina saker. Det var ingen idé att hon var kvar. Hon ville åka nu. På en gång.
Så plötsligt stormade han in i stugan och Signe stannade tvärt med sin slarviga packning. Hon såg på honom med stora, tårfyllda ögon. Hon var rädd. Vad var det han pratade om egentligen? Hon stirrade skärrat på honom.
“Din far..? Garion, jag.. jag vet inte vad du pratar om..” sluddrade hon trött. Hon torkade sina tårar med baksidan av ena handen. I den andra höll hon lite av sina saker ännu.
-
Garion stod mitt i rummet, andfådd som om han sprungit ett helt varv runt gården, men han hade bara stått ute. Det var trycket i bröstet som drivit honom tillbaka in — inte kylan, inte mörkret. Det han kände nu kunde han inte lämna utanför. Han var tvungen att få det sagt. Och när han såg henne där, med tårar i ögonen, höll han nästan på att backa igen. Någonting gjorde ont i honom, att han skrämt henne så.
Men han svalde det och tog några steg fram.
”Signe… du ska inte gå. Snälla.” Han sträckte sig försiktigt fram, lade handen över den där hon höll sina saker. Sakta tog han det hon höll i, ställde det tillbaka på bordet bredvid. Inte för att bestämma åt henne — bara för att få henne att stanna ett ögonblick till.
Sedan mötte han hennes blick igen. Mörkret, tårarna, ångesten. Det skar i honom.
”Jag är inte arg,” sa han, röstens ton mjuk men allvarlig. ”Och det här handlar inte om vad du sagt eller inte sagt. Det handlar om… vad jag såg.” Han tog ett steg tillbaka. Som om han behövde lite utrymme för orden.
”När jag låg där innan, i sängen… jag drömde. Men det var inte bara en dröm, Signe. Det var som att jag var där på riktigt. Det var kallt. Regnet slog ner som nålar. Vinden — den slet i mig, i träden. Och jag var… så liten. Halrik höll i mig. Jag skrek. Jag grät. Och min far… min far dog där, framför mig. Ett träd föll. Han hann inte undan.” Garion svalde hårt. Rörde sig med handen över sitt bröst, som om han försökte mota undan minnesbilden.
”Jag minns inte det här. Jag var för liten. Jag borde inte kunna minnas det. Men jag gjorde det. Allt. Som om det hände igen.” Han tog ett djupt, långsamt andetag.
”Och du… du var där.” Hans blick vilade på henne nu. Inte anklagande, inte rädd. Bara stilla, som om han letade efter svar i hennes ögon snarare än i sina egna ord.
”Jag såg inte ditt ansikte först. Bara siluetten. Men ögonen… det var dina. Och din kropp, din hållning. Jag vet att det var du. Du såg mig. Jag vet inte om du såg mig då, eller om det bara var jag som såg dig. Men jag kände det. Att du var där.” Han lät det sjunka in en stund. Stod tyst, lät värmen i stugan sakta arbeta mot kylan han burit med sig in.
”Det skrämde mig. Inte för att du var där, utan för att det kändes så verkligt. Som att någonting jag förträngt har börjat vakna. Och det rör inte bara vid gamla minnen. Det rör vid dig också.” Han gick långsamt närmare igen. Inte för att tränga sig på — bara närmare, för att han ville vara nära henne.
”Jag är ledsen att jag skrämde dig. Jag menade inte att… fly ifrån dig. Jag behövde bara andas. Men jag vet nu. Jag vill att du ska vara här.” Han sträckte ut en hand. Mjuk, öppen, ärlig.
”Stanna, Signe. Jag förstår inte allt ännu. Men jag vet att jag inte vill förstå det utan dig.”
-
Signe följde Garions rörelser med blicken. Såg hur han tog sakerna från hennes hand och lade dom på bordet, men det var så långt borta på något sätt. Som om det inte hände henne. Hon mötte hans blick, lyssnade till hans ord. Hon förstod nu att han måste ha blivit livrädd. Hon visste själv inte hur hon skulle tolka hans dröm. Det fick bli ett senare problem. Just nu var hon så fruktansvärt trött av all panik och ångest att hon knappt orkade stå upp.
Han sträckte ut sin hand mot henne. Signe såg från hans handflata till hans ögon och sedan tillbaka till handflatan igen. Orden som lovade att han ville ha henne där. Ångesten började smälta bort. Tårarna började rinna ner för hennes kinder igen. Trötta, lättnadens tårar.
Signe tog några varsamma steg mot Garion, sträckte ut sin hand mot hans. Försiktigt rörde hon vid hans fingrar. Kunde känna hur hans trygga värme sakta spred sig till henne. Så lade hon sin hand i hans, slöt om den, och gick dom sista stegen in i Garions varma famn. Hon begravde sitt huvud vid hans halsgrop, omringade sig med hans trygga doft och famn. Ångesten rann av henne som smältande snö i den begynnande vårvärmen. Hon skakade lite där hon stod. Tröttheten började ta över. Det hade varit en lång dag.
“Jag är trött Garion… Så fruktansvärt trött..” Sade hon slutligen, som svar på hans ord. Det låg en större mening bakom den än den fysiska tröttheten. Jag är trött på att fly. Trött på att ljuga. Trött på att vara ensam.. Han skulle se allt det där andra I hennes ögon nu när hon såg upp på honom.
“Kan vi gå och lägga oss och bara glömma allt det här för en stund?” Hennes blick bedjande. Hon behövde få krypa ner i sängen och somna tätt ihopslingrad med honom. Morgondagen skulle säkert föra med sig enklare, klarare insikter.
-
Garion höll henne kvar i sin famn ett ögonblick, som om han ville låta stillheten tvätta bort det som varit. Hans ena hand låg tung och trygg i hennes rygg, den andra vilade vid hennes nacke. Han kände hur hennes kroppsliga spänning släppte, hur värmen mellan dem växte i takt med att ångesten rann av.
”Ja,” svarade han lågt, nästan en viskning mot hennes hår. ”Vi glömmer det för nu.”
Han tog ett steg bakåt, bara så mycket att han kunde se hennes ansikte. Tröttheten i hennes ögon matchade hans egen, men där fanns också något annat — något mjukt, varmt och outtalat. Han lät tummen stryka undan en fuktig hårslinga från hennes kind, höll kvar blicken, och log ett svagt, stilla leende.
”Kom,” sade han och lät hennes hand stanna i hans när han ledde henne mot sängen. Ljuset från härden kastade långa, dova skuggor över väggarna, och utanför låg gården tyst i nattens famn. Han lade sig först, öppnade famnen för henne och drog filten över dem båda när hon kröp nära.
Värmen från hennes kropp, hennes andning mot hans bröst, fick världen utanför att försvinna. Fingrarna fann hennes hand under täcket och höll den, som ett tyst löfte. Ett andetag, en blick, en mjuk beröring som dröjde kvar längre än den behövde. I det ögonblicket behövdes inga ord. Han lutade sig fram, långsamt, och deras läppar fann varandra i en mjuk, prövande kyss som snart blev varmare, mer självklar.
Hon svarade på hans rörelse, lät händerna söka sig upp längs hans nacke, medan han höll henne tätt intill. Känslan av närhet och trygghet blandades med något djupare, något som fick världen utanför att upphöra.
Deras kroppar fann varandra lika naturligt som deras händer och blickar gjort. Rörelserna var varsamma, långsamma, som om de båda ville minnas varje ögonblick. I den tysta stugan fanns bara värmen mellan dem, andetagen som blandades och hjärtan som slog i takt.
Till slut låg de tätt ihopslingrade, fortfarande med armarna om varandra, som om de inte ville släppa taget ens i sömnen.
–
Fyra dagar hade gått sedan den där natten, och livet på gården hade återgått till sin lugna rytm. Signe hade funnit sin plats nästan omärkligt, som om hon alltid hade varit där. Hon pratade med Elna vid spisen om vardagliga ting, hjälpte Halrik med småsysslor och hade ibland följt med Garion ut på fälten eller till ladan. Även om ingen av dem tog upp samtalet om verkligdrömmen igen, hängde den kvar i Garions bakhuvud – som en molnfläck långt borta i en annars klar himmel.
Den här morgonen hade han vaknat innan tuppen ens hunnit skaka liv i gården. Luften var kylig och stilla, med en svag dimma som låg över marken. Vedtraven vid uthuset väntade på att fyllas på, och han tog sig an arbetet med vana rörelser. Yxan föll med ett dämpat ’thunk’, och träflisorna spreds i luften innan de landade mjukt i gräset.
Efter varje armlyft stannade han kort, drog in den krispiga morgonluften och hörde bara sitt eget andetag och de avlägsna prasslen från djuren som börjat röra sig i sina bås.
Huggen blev ved, veden staplades. Det kändes bra att börja dagen så, med något konkret och fysiskt. Snart skulle han gå till stallet och se till att grisarna och hönsen fick mat, och sedan ställa grötgrytan på den redan varma spisen. Han hade tänt elden där inne innan han gick ut, så värmen skulle vänta på honom när han kom tillbaka.
Inte ens morbror Halrik var uppe ännu – något som fick Garion att le lite för sig själv. Det var sällan han själv var den första på benen, men just idag kändes det som om hela gården sov, och den tysta världen var hans ensamrätt en stund till.
-
Bortsett från vad som hänt mellan dom för fyra dagar sedan trivdes Signe förvånansvärt väl på gården. Det var skönt att falla in i en rutin och att möta människor hon kände igen. Elna var sträng men vänlig. Liksom Halrik. Signe hjälpte till med vad som än behövde göras och hon bevisade ganska snart att hon inte var för fin för gårdsarbete. Signe tog i och fick skit under naglarna. Gladeligen. Det var nästan så att hon började glömma bort hur livet på vägarna kunde vara. Gemenskapen på gården och Garions sällskap gjorde henne gott. Och lycklig.
Signe låg ännu och sov. Garion hade stoppat ullfilten om henne efter att han gått upp så hon inte skulle frysa. Vanligtvis vaknade hon med tuppen. Så även denna morgon. När tuppen äntligen gol vaknade kvinnan sakta till liv. Gnuggade sömnen ur ögonen och sträckte kroppen vaken. Hon låg kvar någon minut, kunde höra någon vid vedkubben där ute. När hon kände att hon var ensam i sängen förstod hon att det var Garion. Hon log lite åt det. Han var så arbetsam.
Hon klev upp ur sängen, sköljde av sig lite snabbt i tvättstället och klädde sig för dagen. En blå blus under västen, en enkel kjol och ett förkläde. Framför spegeln flätade hon håret och fäste det som en krona kring huvudet. Duttade lite lavendelolja över halsen. För Garions skull. Hon log mot sin spegelbild lite innan hon reste sig.
Så lämnade hon stugan och gick över gårdsplanen till ladan. Hon hade lovat att mjölka ena kossan. Väl inne i ladan hälsade hon godmorgon till djuren och satte sig sedan tillrätta vid kossan. Hon talade mjukt till den medan hon mjölkade, lutade huvudet lite mot det varma, lugna djuret. När hon var klar tackade hon för sig. Från den stora mjölkkannan hällde hon upp i två mindre. Till Elna och Halrik och sedan till sig själv och Garion. Efter att hon lämnat mjölken till Elna med ett muntert godmorgon gick hon tillbaka till sig. Katten fick såklart ett litet fat på bänken utanför, som den glatt lapade i sig.
Efter att hon kommit in petade hon in några vedträn i spisen, tog en kastrull och gick ut med den till tunnan med regnvatten utanför. Fyllde den. Kom sedan in och gjorde i ordning för gröt. I en kaffepanna gjorde hon kaffe. På bordet dukade hon fram tallrikar, koppar.. En burk honung till gröten och såklart mjölken.
I väntan på gröten och Garion satte hon sig i en karmstol som stod vid spisen med en bok. Vanligtvis hade hon satt sig med sina kort, men då hon var riktigt ovän med dom nu hade hon stoppat undan dom i en låda i byrån där dom fick ligga och skämmas ett tag.
-
Garion kände doften av eldrök och kaffe långt innan han såg henne.
Han hade just staplat det sista av veden när han sneglade mot gäststugan och fick syn på den lilla röken som ringlade sig ur skorstenen. Ett svagt leende drog över hans ansikte. Han visste att det betydde att Signe var vaken — och att frukosten redan var på gång.
Han lade ifrån sig yxan och strök med handflatan över trätraven, som om han bekräftade att arbetet var färdigt. Fingrarna var redan lite stela av morgonkylan, och han blåste varm andedräkt över dem medan han gick tvärs över gårdsplanen. Det knastrade under stövlarna, och han såg att kattens svans stack upp vid bänken utanför stugan.
När han öppnade dörren slog värmen emot honom som en trygg filt. Där satt hon vid spisen, insvept i det mjuka ljuset från lågorna, med en bok i händerna. Håret låg i en perfekt fläta runt huvudet, och doften av lavendel blandade sig med kaffets mörka arom.
Han stannade en sekund i dörren och bara såg på henne — hur naturligt hon hörde hemma där, hur hennes närvaro fyllde rummet med något mjukt och levande.
”Du är uppe tidigt” sade han med en varm, lite skrovlig röst efter arbetet ute. Han gick fram, böjde sig ner och tryckte en lätt kyss mot hennes tinning. – Det doftar gott här inne… och inte bara av gröten.
Han lade ifrån sig jackan över en stol och kastade en blick mot kastrullen på spisen.
”Jag skulle ha gjort frukost åt dig, men det verkar som du hann före mig.” I hans blick fanns den där stilla värmen, samma som när han stoppat om henne med filten innan han gick ut.
-
Signe såg upp från sin bok lite förvirrat när hon hörde Garions röst vid dörren. Hon sprack upp i ett leende och passade på att smeka honom i nacken liten när han kysste hennes huvud.
“Det verkar så..” Svarade hon vänligt. Hon slog ihop boken, lade undan den och lyfte sedan på locket med en handduk om handtaget. Rörde runt lite i gröten. Nickade nöjt.
“Sätt dig, det är klart.” Hon tog kastrullen från spisen och slevade upp en ordentlig portion till honom och sedan sig själv. Därefter hämtade hon kaffet och lät pannan stå kvar på bordet på ett underlägg. Signe satte sig mittemot Garion. Gav honom ett mjukt leende.
“Påtal om att vara uppe tidigt..” började hon mellan två skedar gröt. “Har du varit uppe länge? Sovit dåligt?” Undrade hon. Ingen oro i rösten, bara genuint nyfiken om sin karls hälsa. Hon sträckte sig över bordet, lade sin lediga hand över hans. Smekte sina fingrar över hans handrygg.
Det hade varit lugnt mellan dom sedan Garions dröm. Kanske något mer platoniskt än vad Signe önskat, men ömheten fanns kvar där. Garion jobbade och slet hårt på gården. Hårdare än innan, kanske. Men Signe kunde nog inte klandra honom. Det han berättat om drömmen måste ha varit fruktansvärt att uppleva. Och så var det ju det där med att han sett henne där i drömmen. Vad det nu skulle betyda. Hon hoppades att det hela skulle glömmas bort och att han, dom, skulle hitta tillbaka till varandra.. Under tiden gjorde Signe vad hon trodde att han skulle uppskatta. Hjälpte till på gården, gav honom utrymme.. men hon saknade honom.
-
Garion log svagt när han satte sig, sköt stolen närmare bordet och tog en sked gröt.
“Jag har varit uppe ett bra tag, faktiskt innan tuppen hann vakna,” svarade han och blåste lätt på skeden innan han smakade. “Först gick jag in i storstugan och tände brasan, så den skulle vara varm när Halrik och Elna kom upp. Dom sov fortfarande, så jag tänkte att dom kunde få vila lite längre.” Han tog en klunk kaffe, suckade nöjt och fortsatte:
“Sen var jag ute och matade djuren, fyllde på vatten. Mockade i ladan – både hästar och kor – och rensade hos hönsen. Tog med äggen därifrån också. Och så fick jag hugga lite mer ved, vi lär behöva den om kvällarna fortsätter vara kyliga.”
Garion tog ännu en sked gröt och nickade uppskattande.
“Det här var riktigt gott, Signe. Precis vad jag behövde.” Han mötte hennes blick, lät handen vila kvar under hennes när hon smekte den, och log lite mjukt. “Sovit dåligt? Nej, inte direkt… Bara känt att jag ville få något gjort innan dagen satte igång.” Hans ton var lugn, nästan eftertänksam, som om han ville försäkra henne om att allt var i sin ordning – även om det kanske inte riktigt var det.
-
Signe nickade lite åt hans svar, åt gröten under tiden. Sedan drog hon åt sig sin hand, lite besviken över att han inte tagit den riktigt i sin. Stämningen mellan dom var.. försiktig, trevande. Signe hatade det. Det hade ju varit så magnetiskt innan, som om dom hade svårt att hålla sig från varandra. Nu visste hon inte riktigt vad hon skulle ta sig till eller ta vägen. Hon ville egentligen inte åka iväg, även om alternativet lockade när det var svårt mellan dom. Dom hade ju kämpat så hårt för att komma dit dom var.
Signe åt resten av sin gröt under tystnad. Kände hur den tryckande stämningen nästan gav henne huvudvärk, som ett annalkande oväder.
“Jag rider in till Linenna idag. Elna hade ingenting till mig här på gården så..” Hon såg upp lite försiktigt på Garion. Försökte le lite.
“Behöver du något.. därifrån?”
You must be logged in to reply to this topic.