Garion lät skeden glida långsamt genom gröten och tog en tugga till, medan han betraktade Signe över skålkanten. Det låg något tryggt i att sitta så här med henne, mitt emot, i den lilla stugan där doften av nykokt kaffe blandades med en svag hint av lavendel från hennes hals. Elden i spisen sprakade i ett jämnt, mjukt tempo, och det sken från lågorna målade ett varmt skimmer över hennes ansikte.

Han log stilla för sig själv – gröten var god, så där len och krämig som han tyckte om, och han kände värmen sprida sig både i kroppen och i sinnet. Men samtidigt fanns där ett gnagande stygn av dåligt samvete. Han hade låtit det ligga och gro i flera dagar nu.

Garion lät blicken vila på elden en stund innan han talade, som om lågornas rörelse hjälpte honom hitta orden.

“Signe…” började han lågt, och när han såg upp mot henne var det med en allvarlig men mjuk blick. “Jag måste be om ursäkt… för hur jag varit de senaste dagarna. Jag vet att det inte varit rättvist mot dig.”

Han satte ifrån sig skeden och lutade sig lite framåt, med händerna vilande på bordet.

“Jag har tänkt mycket. När du berättade att du är sierska, och sedan… efter den verkligdrömmen jag hade för fyra dagar sedan… jag blev rädd, Signe. Inte för dig – men för vad det skulle kunna betyda. Jag visste inte hur jag skulle hantera det.” Han suckade, men det var mer en utandning som släppte taget om en tyngd.

“Men nu… jag struntar i om du är sierska. Det enda som spelar roll för mig är att du är här. Med mig.”

Ett litet, nästan pojkaktigt leende smög sig fram i mungipan.

“Du behöver inte rida in till byn för att hålla dig undan mig. Men… om du ändå tänkt åka, vill du att jag följer med? Jag ska ändå till Ormund. Han skulle smida några nya gångjärn idag, och jag hörde att han skulle slipa bonden Hans verktyg, det var en vedyxa och en lie, om jag inte minns fel. Det finns nog jobb för mig idag.” Han såg på henne en lång stund, och nu var värmen tillbaka i blicken – som om de där osynliga stegen mellan dem, som de båda tvekat inför, just blivit lite kortare.

Garion hann knappt reagera innan hon satt där, lätt och självklar i hans knä, och den lilla försiktigheten som hängt kvar mellan dem de senaste dagarna försvann som dimma i sol. Hennes värme mot honom, hennes doft av lavendel och något eget som han kände igen utan att kunna sätta ord på, slog honom med en nästan bedövande trygghet.

När hennes läppar fann hans var det som att något i honom vaknade till liv igen. Han svarade omedelbart, först med en mjuk kyss, sedan djupare, hungrigare, som om han försökte ta igen all tid de varit ifrån varandra i känslan. Hans armar slöt sig runt henne, starkt men med en ömhet som sa att han aldrig ville släppa taget.

Kyssen blev blötare, deras tungor möttes i en välbekant rytm, och Garion kände hur värmen i bröstet blandades med en annan, mer påtaglig hetta längre ner. Fingrarna gled nästan instinktivt längs tyget vid hennes midja, letande efter kanten, en öppning. Han drog lätt i tyget, som om han behövde känna mer av henne mot sig.

Han bröt kyssen just tillräckligt för att andas mot hennes läppar.

– Hinner vi? viskade han, rösten något mörkare än vanligt, samtidigt som hans blick sökte hennes med den där blandningen av lekfullhet och längtan han bara fick när hon var så här nära.

Det var inte längre bara orden han yttrat tidigare som förenade dem – det var känslan av att vara där, tillsammans, utan avstånd.