- This topic has 88 replies, 2 voices, and was last updated 1 månad, 3 veckor sedan by
.
-
Garion lät skeden glida långsamt genom gröten och tog en tugga till, medan han betraktade Signe över skålkanten. Det låg något tryggt i att sitta så här med henne, mitt emot, i den lilla stugan där doften av nykokt kaffe blandades med en svag hint av lavendel från hennes hals. Elden i spisen sprakade i ett jämnt, mjukt tempo, och det sken från lågorna målade ett varmt skimmer över hennes ansikte.
Han log stilla för sig själv – gröten var god, så där len och krämig som han tyckte om, och han kände värmen sprida sig både i kroppen och i sinnet. Men samtidigt fanns där ett gnagande stygn av dåligt samvete. Han hade låtit det ligga och gro i flera dagar nu.
Garion lät blicken vila på elden en stund innan han talade, som om lågornas rörelse hjälpte honom hitta orden.
“Signe…” började han lågt, och när han såg upp mot henne var det med en allvarlig men mjuk blick. “Jag måste be om ursäkt… för hur jag varit de senaste dagarna. Jag vet att det inte varit rättvist mot dig.”
Han satte ifrån sig skeden och lutade sig lite framåt, med händerna vilande på bordet.
“Jag har tänkt mycket. När du berättade att du är sierska, och sedan… efter den verkligdrömmen jag hade för fyra dagar sedan… jag blev rädd, Signe. Inte för dig – men för vad det skulle kunna betyda. Jag visste inte hur jag skulle hantera det.” Han suckade, men det var mer en utandning som släppte taget om en tyngd.
“Men nu… jag struntar i om du är sierska. Det enda som spelar roll för mig är att du är här. Med mig.”
Ett litet, nästan pojkaktigt leende smög sig fram i mungipan.
“Du behöver inte rida in till byn för att hålla dig undan mig. Men… om du ändå tänkt åka, vill du att jag följer med? Jag ska ändå till Ormund. Han skulle smida några nya gångjärn idag, och jag hörde att han skulle slipa bonden Hans verktyg, det var en vedyxa och en lie, om jag inte minns fel. Det finns nog jobb för mig idag.” Han såg på henne en lång stund, och nu var värmen tillbaka i blicken – som om de där osynliga stegen mellan dem, som de båda tvekat inför, just blivit lite kortare.
-
Hon höll nästan andan när han sade hennes namn och sedan satte ord på sina tankar. Hon såg på honom medan han talade, lät orden sjunka in så hon kunde begrunda dom. Struntar i att du är sierska… enda som spelar roll är att du är här… orden värmde, läkte sprickan som bildats i hennes hjärta. Sakta log Signe, försiktigt men hoppfullt. Hon kunde se värmen i hans blick, såg hur han började hitta tillbaka till sig själv. Till henne.
Hon lade ifrån sig skeden i tallriken. Reste sig långsamt från stolen och gick runt bordet till honom. Det fanns en slags självsäkerhet i Signes steg och rörelser nu, på ett annat sätt än dom senaste dagarna. Försiktigheten började smälta bort.
Varsamt satte hon sig i Garions knä, smög en hand om hans nacke och smekte den varma huden där. Ett litet leende lekte över hennes läppar och i hennes gula ögon skulle han se det där varma glittriga sakta återvända.
“Jag vill inget annat.. än att vara med dig..” Svarade hon honom i en låg mjuk ton. Hon böjde sig fram och sökte hans läppar för en försiktig liten kyss. Åh, som hon saknat hans varma, trygga närhet.
“Jag ville först rida in själv, för att ge dig utrymme, men nu..” Hon log lite. “Vi åker in tillsammans. Jag ska se vad som finns på marknaden och sedan kan jag vänta hos Tamas tills du är klar hos Ormund, så kan vi åka hem tillsammans sedan.” Hon lekte lite med hans hår i nacken, log mjukt mot honom. Böjde sig sedan fram för en ny kyss. Hon hade svårt att få nog.
-
Garion hann knappt reagera innan hon satt där, lätt och självklar i hans knä, och den lilla försiktigheten som hängt kvar mellan dem de senaste dagarna försvann som dimma i sol. Hennes värme mot honom, hennes doft av lavendel och något eget som han kände igen utan att kunna sätta ord på, slog honom med en nästan bedövande trygghet.
När hennes läppar fann hans var det som att något i honom vaknade till liv igen. Han svarade omedelbart, först med en mjuk kyss, sedan djupare, hungrigare, som om han försökte ta igen all tid de varit ifrån varandra i känslan. Hans armar slöt sig runt henne, starkt men med en ömhet som sa att han aldrig ville släppa taget.
Kyssen blev blötare, deras tungor möttes i en välbekant rytm, och Garion kände hur värmen i bröstet blandades med en annan, mer påtaglig hetta längre ner. Fingrarna gled nästan instinktivt längs tyget vid hennes midja, letande efter kanten, en öppning. Han drog lätt i tyget, som om han behövde känna mer av henne mot sig.
Han bröt kyssen just tillräckligt för att andas mot hennes läppar.
– Hinner vi? viskade han, rösten något mörkare än vanligt, samtidigt som hans blick sökte hennes med den där blandningen av lekfullhet och längtan han bara fick när hon var så här nära.
Det var inte längre bara orden han yttrat tidigare som förenade dem – det var känslan av att vara där, tillsammans, utan avstånd.
-
…
Garion höll henne tätt och lät sin andning långsamt sjunka i takt med hennes. Svetten på hans hud svalnade mot hennes, men värmen mellan dem dröjde kvar som glöd under aska. De satt fortfarande kvar på stolen vid bordet intill fönstret. På bordet låg Signes klänning, och resten av deras kläder var utspridda över golvet.
Han strök en hand längs hennes rygg och kände hur hennes muskler äntligen slappnade av under beröringen. En trött, nöjd suck lämnade honom när han mötte hennes blick och såg hur den fortfarande glittrade, trots utmattningen.
”Du anar inte hur mycket det betyder att höra dig säga det,” svarade han lågt, rösten fortfarande raspig av ansträngning. ”Att veta att jag kan göra dig lycklig… på alla sätt.” Ett snett leende spelade över hans läppar, men det mjuknade snabbt när han lutade pannan mot hennes.
Han kysste henne långsamt, inte som tidigare – utan med den där tysta ömheten som följer efter stormen. När han drog sig tillbaka vilade hans händer kvar mot hennes midja, som om han inte riktigt kunde släppa taget ännu.
”Vi kommer behöva värma badtunnan nere vid ladan…” mumlade han, nästan mot hennes hår. ”Men just nu… vill jag bara ha dig här. Känna att du är min, och att jag är din.”
Garion lät tystnaden fylla rummet, endast bruten av deras lugna andetag. I hans famn kände hon sig stadig och trygg, och i hans blick fanns löftet att även när hettan lagt sig skulle han fortfarande hålla henne så här.
-
Signe satt där i Garions varma, trygga famn och bara njöt. Hon hade nickat lite som svar på att jo, badtunnan behövde värmas, men inte riktigt än. Mysa först.
När de kände sig redo lösgjorde sig Signe från Garions famn. Han gick för att värma tunnan och Signe stannade kvar i stugan för att städa undan frukosten. När vattnet väl var varmt nog för att bada i kom Signe dit. Det var svårt att hålla tassarna borta från varandra, men när de väl var rena, torra och påklädda kunde de äntligen ta vagnen in till byn.
Signe satt tätt intill Garion, med armen om hans rygg och huvudet lutat mot hans axel. Hon var så lugn och trygg i hans sällskap och kanske började ett lyckans frö gro i hennes hjärta. Hon ville våga tro på en framtid med Garion. Kanske skulle gårdslivet inte bli så dumt ändå.
När de kom fram till Linenna var det redan eftermiddag. Signe blev avsläppt vid torget. Hon kysste Garion ömt farväl. Kände att hon skulle sakna honom den tiden de skulle vara ifrån varandra.
“Kom du till Blå Hästen sedan, jag väntar på dig där.” Sade hon innan en sista kyss. Så vinkade hin av Garion och tog sig sedan tid på marknaden.
Signe studerade utbudet noga. Gick ett varv först för att ta reda på ordentligt vad som fanns där. Sedan gick hon till utvalda stånd och butiker för att köpa vad hon behövde och ville ha. När hon var nöjd gick hon med sin fulla korg till Tamas.
Hon slog sig ned på en stol vid baren, hälsade vänligt på Tamas. Han berättade om senaste nytt från byn och Signe berättade om de senaste dagarna på gården. I väntan på Garion beställde hon ett efterlängtat glas plommonvin.
-
Hos Ormund doftade det som alltid av glödande järn, kol och svett. Garion klev in i smedjan och möttes genast av en blick från smeden, som stod vid städet med bara armar och hammaren höjd.
”Där är du ju!” ropade Ormund med ett brett leende. ”Jag hann nästan tro att du glömt bort mig för den där flickan din.”
Garion skrattade och tog av sig jackan. ”Du vet väl att jag aldrig skulle byta bort din charmiga uppsyn mot något annat, Ormund.”
”Hah! Håll du dina smicker för Signe. Mig lurar du inte,” muttrade smeden – men skenet avslöjade honom, han var på gott humör.
Arbetet började som alltid: Garion pumpade bälgen och höll järnet på plats, medan Ormund styrde hammaren. Men snart bytte de, och Garion fick själv ta över städet medan Ormund höll ett vaksamt öga.
”Du slår bättre än sist,” erkände Ormund och snörpte på munnen, som om det nästan kostade honom stolthet att säga det. ”Snart kanske du inte ens behöver mig.”
Garion höjde på ögonbrynen och log. ”Det där tar jag som ett erkännande. Ska jag skriva ner datumet så vi minns det?”
Ormund skrattade högt och dunkade honom i ryggen. ”Du är kaxig för att vara en lantis. Men du har händerna för det här jobbet, det har jag alltid sagt.”
De fortsatte i samma anda – gnabb blandat med skratt, och tyst samförstånd där hammarslagen talade för sig själva. Svetten rann, men tiden flöt snabbt när de jobbade sida vid sida.
När eftermiddagen gick mot kväll satte Ormund sig på en pall och sträckte på ryggen. ”Nå, grabben, du har slitit bra idag. Jag borde kanske börja betala dig på riktigt. En smeds lön.”
Garion slog sig ner bredvid, torkade svetten ur pannan och svarade torrt: ”Det vore på tiden. Jag har nog fyllt halva byn med spik vid det här laget.”
Ormund skrattade igen och skakade på huvudet. ”Åh, sluta nu. Du får betalt i öl nästa gång du hälsar på. Och kanske en köttbit – om du jobbar lika bra.”
”Det är nästan bättre än mynt,” skojade Garion och reste sig. ”Men nu väntar en annan belöning. Signe sitter på Blå Hästen.”
”Då ska du inte hålla henne väntande,” svarade Ormund med ett snett leende. ”Hälsa Tamas från mig – och beställ inget tunt vin, du är en ölpojke.” Med de orden kastade Ormund en liten påse till Garion. Den innehöll mynt, en bra slant för dagens arbete.
Garion skrattade, tog på sig jackan igen och klev ut i den svala kvällsluften. Musklerna värkte av dagens slit, men det var en behaglig trötthet. Vägen till Blå Hästen var välbekant, och snart såg han den välkomnande byggnaden med röken som steg ur skorstenen.
När han steg in möttes han som alltid av värdshusvärden Tamas, som stod bakom disken och putsade en kanna.
”Garion!” ropade han glatt och sträckte fram handen. ”Jag var nära att tro att Ormund höll dig kvar för att smida hans gravsten.”
”Inte idag,” skrattade Garion och tog hans hand. ”Men han var nära.”
”Som alltid,” flinade Tamas. ”Så – bröd, kött och öl? Din plats vid härden väntar.”
Garion nickade, men hans blick började genast leta i rummet. Och där satt hon – Signe, vid baren, med sin korg vid fötterna och ett glas plommonvin i handen. Hennes leende när hon såg honom fick allt annat att blekna.
-
Signe kände Garions närvaro i samma stund han satte handen mot dörrhandtaget. Men det var först när deras blickar möttes som hon gled ner från barstolen och närmade sig honom. Hon hade suttit där en stund med vinglaset. Hennes kinder var rosiga av värmen i kroppen och ögonen något glansiga. Hon lade en hand mot hans varma bröstkorg, kunde känna doften av hans hårda arbete nu när hon stod alldeles intill. Som alltid var det den där dragande, elektriska känslan mellan dem.
Först mötte hon bara hans blick. Njöt av att äntligen få vara tillbaka i hans sällskap. Sedan ställde hon sig på tå och gav hans skäggiga kind en snabb kyss.
Samtalen hos de övriga gästerna tycktes ha avtagit vid deras möte. Det var som om hela rummet känt av stämningen mellan de två. Signe kände det. Vibrationen av förväntan och nyfikenheten i rummet. Men den enda hon hade ögon för var Garion.
“Du är här.” Konstaterade hon enkelt. Leendet över läpparna låg kvar. Någonting glittrande, om än lite simmigt, i hennes gula, intensiva blick. Så krokade hon arm med honom och lät sig föras bort till hans vanliga bord. En vanlig människa hade säkerligen satt sig mittemot sitt sällskap. Nu var inte Signe särskilt vanlig, så hon satte sig bredvid Garion. Så nära hon bara kunde. Ville liksom inte vara längre ifrån honom än nödvändigt.
“Hur var din eftermiddag?” Frågade hon efter en klunk vin. Hon satt bekvämt tillbakalutad i stolen, med vinglaset i ena handen. Vippade med det så plommonvinet virvlade nästan hypnotiskt i glaset.
-
Garion log redan när hon reste sig från barstolen. Han hann knappt blinka innan hennes hand vilade mot hans bröst, och den lilla kyssen på kinden fick värmen i hans kropp att blandas med en ny sorts hetta. Han lade sin egen, arbetshårda hand över hennes, tryckte den lätt mot sitt hjärta som för att visa att hon verkligen kände rätt – han hade längtat efter det här ögonblicket hela dagen.
När samtalen dämpades runt dem märkte han det knappt; för honom fanns bara Signe. Hennes rosiga kinder, den där intensiva blicken som alltid fick världen att verka mindre, och känslan av att hon hörde hemma vid hans sida.
”Jag är här,” svarade han enkelt, nästan lika konstaterande som hon, men med den där djupa rösten som bar en underton av både lättnad och längtan.
När hon krokade arm med honom lät han sig ledas till deras bord, men det var först när hon satte sig tätt intill honom som han riktigt slappnade av. Han gled närmare av sig själv, lutade axeln lätt mot hennes, som för att försäkra sig om att hon inte skulle försvinna.
På hennes fråga lät han blicken vila i vinets virvlar en stund, innan han svarade med ett snett leende:
”Ormund satte mig i arbete direkt. Han påstod att jag slog som en riktig smed idag – men jag tror han sa det mest för att han var på gott humör.” Han skrattade mjukt och skakade på huvudet. ”Det blev mycket svett, en hel del gnabb… Men det hör till det vanliga.”
Garion sneglade på henne igen, ögonen mjuknade.
”Men vet du… trots att det var en bra dag, så satt du där i bakhuvudet hela tiden. Och nu när jag ser dig här känns det som att dagen äntligen blev hel.”
Han lät handen smyga ner till hennes, tog försiktigt vinglaset ur hennes grepp och satte det på bordet. Sedan flätade han samman sina fingrar med hennes, som om det var det mest självklara i världen.
”Och du då, Signe?” frågade han lågt, med ett drag av värme i rösten. ”Hittade du vad du sökte på marknaden?”
-
Signe nickade och log åt vad Garion berättade. Hon var glad över att han hade haft en bra dag, men liksom han själv sade hade hon saknat honom och hon kunde inte annat än att hålla med om att dagen inte kändes riktigt hel förrän nu då de satt i varandras sällskap.
Signe följde Garions hans med blicken, kände hur den där trygga värmen spred sig i hennes lilla kropp när deras fingrar flätades samman. Så såg hon upp på honom, oleendes, men hennes gula blick talade om allt vad hon tänkte i den stunden. Hon närmade sig honom, det lilla avstånd som nu var kvar mellan dem, och sökte hans läppar i en öm kyss. Hennes ögon slöts och hon kramade om handen som hon höll.
De blev avbrutna av ett harklande. Magin bröts som i ett trollslag och allt runtomkring återvände till Signes medvetande. Det dova sorlet av gästernas prat, ljudet av brasan intill dem. Förvirrat såg Signe upp, men log lite då hon såg att det var Tamas med deras mat.
Så snart bordet var dukat slog hungern till. Signe kramade om Garions hand innan hon släppte den, men hon satt ännu kvar nära.
“Jo,” började hon sedan mellan två tuggor mat. “Jag tror jag hittade vad jag ville..” Hon log mot Garion. “Vi får se..” Avslutade hon, innan hon åt vidare.
Huvudet klarnade lite vid maten, men Garions närhet var fortfarande berusande. Nästan mer så än vinet hon druckit. Hon sneglade för jämnan mot honom, lite som en katt sneglar längtansfullt på sitt byte.
“Så..” tog hon sats igen, när hon nästan var klar med maten. Hon hade smugit en hand in under bordet, lagt den för att vila helt enkelt mot Garions lår. Oskyldigt, fast ändå inte. “Har du fler ärenden här, eller åker vi hemåt sedan?”
You must be logged in to reply to this topic.