Selyana fick kämpa med att hålla sig lugn trots nyheterna hon hade fått vilket i vanliga fall skulle vara en enkel plikt men tydligen inte idag. Dock syntes det inte på hennes yttra där hon rakryggad och fin stod framför sin mor med ett inövat lugn. Skulle garanterat bara vara hennes mor som såg bakom gardinen av väl utvecklad, fin fasad. Hon nickade fint i respons till hennes mors fråga om dettas vikt och väntade på tillåtelsen att tala. Hon kunde se att hennes mor blev irriterad och av någon anledning visste hon att hennes humör snart skulle bli värre, men hon behövde veta detta. Hade helt klart varit värre om hon inte sagt något trots allt, vem skulle ens tänka på att inte berätta?

Vid sin moders tillåtelse tog hon till orda, gave den unga alven tid att hämta andan för mer info efter hon nämnt det. “Drottning Nearena, En diplomat har nyligen mist sitt liv till rebellerna och fröken Saskia Belsante har tagits till fånga av dem.” Sa hon oroat medan andningen av den trötta ungalven började lugna ner sig vid det här laget. Jo det var verkligen inga goda nyheter att tala om, detta skulle störa freden de kämpat med att uppehålla hos alverna och många problem skulle uppstå när folket fick reda på det som hade skett. Hon vände huvudet mot den återhämtande alven som lite skakigt reste på sig efter tillåtandet. “Snälla, berätta för drottningen vad du har observerat.” Sa Selyana med sitt påklistrande lugn medans oron flammade inom henne.

Ung alven vände blicken mot sin drottning för att börja tala.” Drottning Nearena, Mitt namn är Éardine son av Estheim.” Presenterade han sig innan han fortsatte. “Jag patrullerade skogarna som vanligt när jag uppfattade ljudet av uppståndelsen. Jag smög mig fram och undersökte saken och vid det ögonblicket bevittnade jag hur diplomaten blev skjuten av rebellerna. Snart där efter såg jag fröken Belsante springa iväg in i skogen följd av en av rebellerna. Jag försökte mitt bästa att följa efter dem men misslyckades vid risken av att själv bli upptäckt. Jag kom inte fram till platsen förens jag såg en av rebellerna bära en blödande och avsvimmad Saskia bort genom skogen. Jag är oehört ledsen att jag inget kunde göra för att hjälpa henne, jag var bara en man medan rebellerna verkade ha en stor styrka att kämpa mot. Jag valde därför att springa hit för att meddela vad jag bevittnat.” Han såg otroligt skuldbelagd ut vid sin sista mening över att inte kunna ha gjort något för att hjälpa Saskia. Hade han försökt kanske skulle han blivit dödad och vem då skulle meddela drottningen om vad som skett?

Selyana höll fortfarande dokumenten hon jobbat med i sin ena hand och kunde inte hjälpa att hålla i dem lite hårdare över berättelsen från Éardine, det ända om man nu skulle kolla på henne som talade om hur stressad hon blev över att höra vad som skett.

Selyana betraktade sin mor under uttalandet och även om de resterande alverna inte skulle märka av ändringen inom drottningen så gjorde Selyana det, det var ju ändå hennes mor. Selyana sa ingenting dock då det inte var hennes sak att avbryta samtal och tanketid, allt hade sin tid och plats. Det gjorde som alltid lite ont i Selyana över att se sin mors svängningar i humöret men även att höra att en alv tagit livet från en av sina gelikar. Det var en sak om en alv råkat ta livet av en människa, det kunde diskuterades på ett lättare vis, men en annan alv? Då Selyana visste ungefärligt lika lite om det hela som sin moder vilket fick henne att vända tillbaka blicken till spejaren för att invänta hans svar. Hon hade måhända hört rykten under sina promenader genom staden men det var bara just det; rykten. Rykten fanns det alltid för många av och majoriteten var bara historier som folket kommit på.

Spejaren svalde lite nervöst till och tänkte över sina ord för att vara säker på att han uttalade sig rätt om saken, hade helt klart samma tanke på rykten som Selyana. “Det började för ett tag sedan, rykten ers höghet och ni vet hur pålitligt sådant kan vara vilket inte fick mig att lägga någon större vikt i det hela. Men rykterna fortsattes att talas om; Enligt rykterna så finns det en grupp alver i skogarna, jag vet tyvärr inte vart man ens skulle börja att leta efter dem, som inte stödjer våran syn på freden. Det är inte mycket som jag vet om det hela om ärligheten ska fram men har hört det på en hel del ställen vid nuläget. Senaste var av en berusad man nere i ett av dryckeshusen som högt sa att en hon ska sätta rätt på felen innan han blev tystad. Jag önskar jag visste mer än så ers höghet. Gruppen av alver jag bevittnade idag attackerade diplomatens vagn och en av våra egna pilar for igenom luften och träffade honom. Tog hans liv.” Det sista sa han med sorg i rösten och vände blicken från drottningen ner på marken under honom han tystnade en sekund innan han tog till orda igen. “Det är en till sak.. Jag såg hon som verkade vara ledaren tydligt.. Det var Aenya..”

Selyana vände blicken från spejaren tillbaka till sin mor med ett lugnt ansikte men det som avslöjade henne var att hennes vanligen så graciösa kroppshållning hade stelnat till över det hon hört. Rebeller? Kunde det vara sant? Vad fanns det ens för syften för en sådan grupp? De hade hållit freden så väl tills nu, fanns det verkligen sabotörer hos dem? Och vilka kunde ligga bakom det hela? Hon höll sig tyst medan tankarna galopperade i huvudet på henne. Det var väll bara påhitt? eller?

• This reply was modified 4 år, 1 månad sedan by Valentine.

Selyana kunde se hur detta upprörde hennes mor vilket hon förstod till 100%, detta var inget man kunde linda in till en fin present och om ordet nådde folket så skulle ytligare problem frammanas. Selyana var oroad likt sin mor men hade likt henne ett bra sätt att dölja det hela på. Det hade aldrig varit klokt att visa sin sanna oro inför andra vilket fick henne att stå lugnt och lyssna på vad som sades. Dokumenten i handen oskrynklade trots färden hit men hållda i samma, hårdare grepp.

Hennes mor tackade den trötta alven och då hon bad honom lämna dem så reste han sig upp på sina skakiga ben, bugade sig mot dem båda innan de försvann ut ur salen. I samma stund som dörren stängdes bakom dem så suckade Selyana till lite av sin oro medan hon gick fram till sin mor för att försiktigt placera sina dokument på en ledig del av bordet. Hon vände sig helt mot sin mor och lyssnade på hennes talande om vad de nyss hade fått höra. Aningen tung i hjärtat så hade hon ingen aning om varför alverna plötsligt betedde sig som de gjorde, hemligheter och rebelliska grupper var något hon förväntat sig skulle upphöras helt och trots detta så fortsatte de? Som hennes mor förutspått så hade Selyana inget svar på frågan som mötte henne vilket fick henne att se aningen ledsam ut. Det var ju inte bara frågan och hennes mor skulle antagligen redan förstå vad det var som fick henne att se så besviken ut.

“Jag har ingen aning om vad som händer oss just nu. Hade förväntat mig att folket skulle ha lärt sig bättre från förra gången men fortfarande..” Var hennes svar. Man kunde ju förstå att ungalver betedde sig lite lynnigt men Aenya? Det var tragiskt utan tvekan. Hon ville ha ett fredligt samhälle och blotta tanken på rebeller, skadegörelser av diplomater och så vidare var som ett hugg i hjärtat. Freden hotades åter igen så det var dags att börja bekämpa det igen.

“Vad föreslår du att vi börjar med?” Undrade Selyana som helt klart tyckte samma som sin mor. Det fanns många ställen som man kunde börja på men hennes mor brukade veta bäst om vart man skulle lägga fokusen. “Jag skulle vilja att vi skickar ut soldater i skogarna i hopp om att finna vart dessa rebeller samlas men det är upp till dig vart fokusen bör spridas.” 

Det gjorde som vanligt ont i hjärtat på Selyana när hennes mor visade en sådan trötthet och hon kunde inte hjälpa än att känna sig besviken på folket under tider som dessa. Det var då hon fick påminna sig själv om att alla var olika och inte trodde på samma nonsense som rebellerna, men oavsett gjorde det ont att det fanns sådana förvirrade själar bland dem. För några med sådan hög livsspann så betedde sig vissa likt barn och Selyana som alltid trott att visheten kom med åldern fann sig själv ofta bli besviken. Ingen var perfekt men med tanke på hur mycket tid alverna hade att tänka igenom saker på så förväntade hon sig mera utav dem.

Selyana stod tyst kvar på sin plats med händerna knäppta framför sig och lät sin mor tänka igenom valen de nu stod inför. Något hon lärt sig under sina år var att låta andra alver tänka igenom sina val ifred för om man tryckte på efter svar så blev det lätt ogenomtänkt och kunde skada mer än vad det hjälpte. Kanske inte för hennes mor men hon visste att om hon själv blev pressad till att bestämma sig så kunde det helt klart gå fel. Till sist hade hennes mor kommit fram till något och började tala. Selyana kände ingen avundssjuka över att ta hand om diplomatin med människorna, sådant var som vävt i spindeltrådar där minsta felsteg kunde få allt att rasa. Hon lyssnade på sin mor och nickade sedan lugnt men instämmande. “Självfallet.” Svarade hon och mötte sin moders blick då hon vände sig mot henne. “Jag fixar fyra trupper omgående som rider ut åt varsin riktning, jag följer med en av grupperna öster ut då det är omöjligt för oss att veta vart de kan befinna sig, låt oss hoppas vi har turen med oss.” Hon såg på sin moder under kort tystnad innan hon böjde huvudet mot henne. “Jag önskar er lycka med människorna, Mor. Jag byter om och rider ut, är det något annat du vill tillägga?” 

Jo hennes mor hade som vanligt en god poäng, visst kunde de varsamt söka av skogen tills de fann grupperingen av dessa rebelliska alver men det var en allt för stor risk. Ju längre tid det tog att finna dem, ju mer skada skulle garanterat ske och det hade de inte råd med. Inte alls. Hon nickade därför allvarligt som svar till sin moder och avbröt henne inte när hon talade, lyssnade bara intensivt till vad som sades. Selyana må vara vis vid det här laget med tanke på sina år på ytan men hennes mor besatt mer visdom utan att tveka av många anledningar. Inte bara åldersskillnaden mellan dem båda utan även värdefull erfarenhet under dessa år hon suttit på tronen. Selyana hade viss erfarenhet självfallet men det var inte hon som var drottning vilket betydde att det var mycket som Nearena tog hand om som Sleyana inte gjorde. Visst var hon tränad i saker och ting men erfarenheten var inte något hon besatt ännu.

Då hennes mor la sin hand över hennes arm så kunde hon inte göra annat än att lägga sin fria hand mot sin moders hands rygg för att visa sitt stöd utan att avbryta henne. Sedan kom ord som fick det att slita till aningen i hjärtat på henne likt så många gånger tidigare; Risken av sin moders liv. Oavsett hur många år som passerade så var det alltid samma oro som blossade upp inom henne när det kom till ting som utsatte hennes moder för fara. Det kunde inte hjälpas; Hon var trots allt hennes mor. Sedan visste hon även att detta måste göras men det gjorde ändå inte saken bättre eller hur? Hon svalde till för att liksom försöka bli av med den där blossande oron som var ofrånkomlig och gav sin mor en menande blick. “Jag hoppas innerligt att det går väl för dig mor, på ett eller annat sätt som kommer vi lösa detta. Låt oss få detta överstökat så smidigt som det är möjligt och mota bort faran som detta skapat för vårat folk. Det är en lång väg att reparera men tillsammans så kommer vi att klara detta, det är jag övertygad om.” Ja hur lång denna resan skulle bli var omöjligt att säga men sedan var det ju inte över där. Reparationer behövdes från dessa dumma alvers uppträdande för det fanns inget annat att beskriva dem som än; Dumma. Sedan ville hon visa för sin mor att dö inte var ett alternativ, att hon SKULLE klara sig igenom detta för genom hennes egna upplevelser så var stärkande ord en makt man skulle passa sig för. Hon visste även att hennes moder redan visste om att hon skulle utan tvekan ta itu med sakerna om det värsta skulle ske, men det värsta borde göra vad som är visast och hålla sig undan från dem. Hon såg menande på sin moder, redo att få detta avklarat och order säkerhets ställt igen. Må resan vara lång eller kort, oavsett så skulle detta lösas.

Det skar lite i hjärtat på Selyana vid tanken på faran hennes mor skulle behöva möta och att hon kanske inte skulle överleva denna resan. Men hon måste hålla sig stark och var övertygad om att hennes moder skulle klara sig igenom detta intakt, det var i alla fall vad hon måste intala sig själv om för att inte tappa fotfästet. Det var ett viktigt uppdrag hon hade att göra trots allt. Då hennes mor strök hennes kind så höjde hon sin egna hand för att mjukt hålla om hennes mors för en sekund innan hon släppte den igen, gav dock tillräckligt med tid för att visa sin mor att hon älskade henne. Hon tog sedan ett steg bakåt och bugade fint åt sin moder på ett graciöst sätt. “Må lyckan följa dig med min drottning.” Sa hon mjukt innan hon såg upp på sin moders ansikte igen, sög åt sig detaljerna som var så klassiskt tillhörande henne innan han snurrade runt och lämnade rummet. Hon skulle direkt byta om och ta med sig trupperna ut i skogen, rebellerna måste ffinnas och ställas till rätta så det fanns inte en sekund att missa.