- This topic has 7 replies, 2 voices, and was last updated 4 år, 9 månader sedan by
.
-
Solen stod redan högt över de tryckande molnen när krigsherren gjorde sorti genom de tunga flärparna som utgjorde öppningen till hans paviljong. Ett härläger var vanligtvis en livlig plats, men man kunde hjälpa att slås av det stadiga dånet från det obönhörliga regnet som trummade mot ett tusental presenningar och tältdukar. I fem dagar hade det kommit ner utan uppehåll, monsunregnen här i södern var lika säkert att bryta ner en som en bitter vinter i fält. Den gamle Marskalken förstod det alltför väl. Han hade endast återvänt till lägret för två korta veckor sedan, och han var redan trött och konstant blöt. Men kampanjsäsongen var nära förestående och det skulle inte tjäna att fortsätta fara gallivant mellan bjudningar hos tacksamma hovdamer och smörande handelsfurstar. Nu var det tid för att återinställa god disciplin och krigssamhet bland manskap och kaptener.
Lejonet vände sig mot sina båda svenner efter han stigit över tröskeln, den ena höll upp tältduken och den andra sträcka honom en tät mantel av ull. Med det vattentäta tyget om axlarna steg han ut över den halmtäckta marken mot det täckta fyrfaten som ställts på behörigt avstånd från paviljongen. De två av hans garde som suttit inpå elden ställde sig i en skarp salut när han nalkades. Fältherren kände männen mycket väl, han tvivlade inte för ett ögonblick på deras lojalitet och pliktkänsla, vanligtvis hade han snabbt avvisat gesten som onödig; nu gällde det dock att påminna de vanliga knektarna att han var deras härförare. Han svarade på deras hälsning med den sedvanliga gesten, att höja en arm med en edshand i en van och rapp rörelse. Männen tog två steg från fyrfatet för att lämna plats åt deras hövding. För de knektar som haft blicken mot furstetältet på den lilla höjden mitt i lägret och bevittnat det lilla skådespelet skulle det imponeras på att lantutflyckten var över och det var återigen dags att göra god tjänst för sin förplägnad.
Regnet smattrade och fräste på den tunna plåt man improviserat som regnskydd över elden. Den gamle krigaren värmde tacksamt ur nattens kyla från hans ömmande leder vid det kamin liknande fyrfatet. Han blickade ut över den dystra tältstad som utgjorde härens vinterläger. Man hade noga valt denna plats, och de andra lägerplatserna för andra fördelningar av härskaran. Landet sluttade något åt sydväst, utmärkt för att förhindra att regnen skulle samlas och översvämma lägret. Dräneringen hade hjälps vidare av dikena som grävts mellan tälten och slingrade sig likt sprickor is genom lägret. Överallt där männen rörde sig var täckt i ett så tjockt lager halm som möjligt för att försinka att fötter, hovar, och vagnar förvandlade marschvägarna till en moras. Så här sent på säsongen hade betydande högar av genomsur och gyttjedränkt halm byggts upp utanför lägret, det gick inte att undgå hur viktigt det torkade gräset varit för att klara den regntunga vintern. Det användes till att isolera tältgolv mot den blöta varken och fyllde skor & ytterplagg tills det blev för blött och sedan enkelt bytt mot ny, torr halm. En annan välsignelse hade varit Celeras marknader och den lätt överkomliga segelduken som nu utgjorde majoriteten av lägrets tält och andra regnskydd. Detta gav också lägret ett lite lustigt utseende, då för att man hade för vana i handelsstaden att pryda sina skepp i färgade segel beroende på vilket gille det tillhörde eller bara efter skeppspatronens smak.
Trots dessa grepp var läget trängt för manskapet; ved och mat var svårt att förvara säkert, kläder sällan torra. Där marskalken nu stod hade han god uppsikt över rörelsen bland tälten; figurerna av hans män var alla hukade, vare sig det rörde sig om de som satt och tryckte runt resterna av morgonens kokeldar, eller de som tog hastiga steg på de förrädiska gatorna mellan tältplatserna med mantlar och rockar svepta tätt omkring sig. Ett följde till häst fångade särskiljt Lejonets uppmärksamhet. De kom söderifrån, efter en av de breda förberedda vägarna genom lägret. Han kunde gissa mycket väl vilka de var, han hade väntat de under dagen och blev som vanligt inte besviken på sin energiska kapten. Han vände sig från elden och tog sig tillbaka till paviljongen där hans ena svenn troget väntade med en torr fäll att byta mot den regntunga manteln.
“Vi väntar sällskap, förbered min frukost. Den rökta tungan, tror jag, med bröd och den där utsökta fisksåsen.” Säger han utan att tilltala någon direkt medan han styr stegen mot sin stol i kraftig ek vid paviljongens stora bord. Han sveper det exotiska skinnet löst runt sina bara axlar när han sätter sig, vänd mot tältöppningen, och väntar på sina väntade gäster medan hans tjänare ställer undan kartor, listor, och brev från bordet och dukar fram det kallskurna köttet och det sega brödet.
-
Regnet som börjat falla för knappa veckan sedan hade inte upphört än. Det hade regnat på alla sätt som det gick. Små, stickande regndroppar, gammalt hederligt ösregn, regn som kom in från sidan och ibland regnade det så kraftigt att vattnet stänkte upp underifrån. Det regnade till och med om nätterna. Mellansödern var verkligen ett blött land och det tärde på mannarna i den lilla tältstad som växt fram i norra Harvadar. De som anslutit till förbandet i hopp om torra strumpor och varma dunsängar hade definitivt kommit fel. Legoknektars öden var sällan så ljuva som de blev besjungna.
Regn var dock ingenting som bekom Lucas särskilt mycket och det var med höjd haka som han red genom det stora tältlägret. Efter sin uppväxt i Kaelred, där regn också var rikligt, så hade han lärt sig att vädrets krafter inte gick att undvika. Vidare hade det alltid varit av stor vikt för honom att aldrig visa missnöje över något så mundant som regn inför sina mannar. Det var dåligt för moralen. Flankerad av sina närmaste kaptener gjorde de väg genom den hala sörjan av halm och lera. Det smaskande ljudet från hästarnas hovar överröstades nästan av regnet som föll hårt mot segeldukar och tält runt omkring dem.
De var en brokig skara som närmade sig fältmarskalkens paviljong. Lucas i spetsen på sin trogna, om än åldrande, Mahadwanska springare, fortfarande iklädd rustning som bar spår av lera från morgonens träning och en tjock mantel med huva, mörk av regnet. Strax bakom honom red hans två närmaste överstar, en bredaxlad kvinna vars röda hår börjat gråna och en man med bitter uppsyn och Nirai’s sneda ögon. Men den mest framträdande i gruppen var den enorma ork som muttrandes gick vid Lucas sida. Hans svordomar mullrade som åska genom regnet var gång han halkade till i leran. Bara åsynen av den mörkskinnade orken fick knektarna som huttrade i regnet att ta ett steg åt sidan, något som roade Lucas till en grad att han sprack upp i ett leende trots det bittra vädret.
De kom till halt utanför fältmarskalkens paviljong och det var med ett sugande ljud som hans stövlar träffade den genomsura marken. Snabbt var några knektar framme med hackande hälsningar för att ta hand om deras djur. En av dem verkade ny och stirrade storögt på Lucas orkiska vän. Det fick honom att skratta till och han gav pojken en vänlig, men ganska hård, knuff på axeln.
“Seså, stirrar du för länge kommer han tro att du vill ligga med honom” Det fick pojkvasken att rycka till och vända bort blicken. Lucas skrattade gott och drog ned huvan då han klev in i paviljongen då en av svennarna höll upp tältduken. Hans längd gjorde honom tvungen att huka sig, men det var ingenting gentemot orken som nästan fick krypa in och knappt stod raklång i det dunkla tältet.“Ni kallade på mig, min herre” Lucas la en knuten näve mot bröstkorgen som hälsning och blicken landade på den äldre mannen som redan satt sig till bords. Men han kunde inte hålla den allvarsamma minen uppe utan brast ut i ett brett leende och höll ut händerna framför sig.
“Leo, din gamla katt! Jag har saknat dig! Mannarna blir slöa av att hålla sina klingor rena” Lucas slängde av sig manteln och slog sig ned på en av stolarna runt bordet med ett obehagligt metalliskt ljud. Blicken gick från den äldre mannen till bordet där mat dukats fram.
“Ooh, är det rökt tunga?” Det var knappt en fråga och han hjälpte sig själv till det kallskurna köttet. Hans två mänskliga överstar stod stilla vid ingången men hans orkiska vän gick runt lite rastlöst i tältet, uppenbart besvärad över att vara i ett så trängt utrymme.
“Nå, hur har mellansöderns herrar och damer välkomnat dig? Får vi fler uppdrag eller är de förlamade av Ormdrottningen’s gift?” Lucas pratade medan han åt och det var svårt att tro att han faktiskt var adlig med tanke på bordsskicket. En dålig vana efter åratal med orker.(OOC: Ormdrottningen är Akila Tenir i Iselem som nyligen annekterade Harvadar. Det var även pga hennes armé som Leo’s sida i Karmanska inbördeskriget förlorade för typ 13 år sen)
-
Lejonet returnerade riddarens salut med ett nonchalant kast av armen med spretiga fingrar och en nickning av igenkännande. Här inne var disciplinens små charader överflödiga, och underkastelse var ett drag som marskalken inte ville fostra hos sina kaptener. Därför kunde ha dra förnöjt i ena mungipan när den vandrande riddaren föregick sedens iakttagelser och direkt tog sig tills bords. Det var trots allt inte ett band av prinslingar och furstesöner de ledde, även om det gömde sig många av den sorten bland deras skara. Särskiljt den här ‘ungdomen’ hade ett rått drag över sig som krigsherren uppskattade; han var av den sort som de lågfödda flockas till och följer, ädel nog för att kunna hållas över dem men tillräckligt av en usling för att inte vara dem fullständigt främmande.
“Vad jag förstod skulle den grillats, men inte ens mitt kök har nog med torr ved.”, Han gav sitt eget gyckel ett tragiskt litet leende och viftar lite odistinkt mot faten på bordet medan han fortsätter. “Den kommer från de där vattenlevande bovinerna risodlarna håller som dragare. Det är den enda detaljen jag finner aptitlig, men man kan tacksamt föda ett tusende och ett halvt igen på köttet från en oxe. Pröva med den där såsen, de har den till allt i Celeras. Jag med har blivit förtjust i den, doften till trots.”
Marskalken vände uppmärksamheten från sin glupska vasall, som då ögnade såskoppen och dess gyllenbruna innehåll, till densammes underställda som plikttroget stod vid ingången, undantaget orken som var livligare. Lejonet var inte särskiljt nära bekant med de två andra, men det var förståeligt att riddarens lämnat sin sekond som ställföreträdare och fört med sig dessa som hans hedersvakt. De var uppenbart inte av obetydande grad men delade inte sin överställdes avslappnade stämning, de kanske till och med var lite obekväma med att stå inför deras nu barbröstade fältherre. Leo vinkade de till bords med en rätvinklig hand, som en ladugårdsdörr. Skinnfällen hade glidit ned från hans axlar under hans utbyte med den självsäkre Lucas och han rättade till den medan hans övriga gäster lite tafatt närmade sig bordet. Han distraherades ett kort ögonblick och beundrade det exotiska skinnet; Det var en nyvunnen gåva från en av stadens handelsmän, en mycket förunderlig sak av rödbrun täckning med vita fläckar som övergick i ett vit och svart randigt mönster mot akterpartiet.
“Vin?”, frågade han och vinkade på sina svenner, som väntat vid en av paviljongens sidorum, att servera det bastanta rödtjut som Lejonet föredrog; självklart serverades det utspätt såhär tidigt på dygnet. Medan det hälldes upp vin framför gästerna fortsatte Leo att svara på sin uppskattade kaptens oförskämda frågor.
“Vad beträffar damerna kan du hålla efter egen sådd!”, Bet han tillbaka med skämtsamt eftertryck och gav sina bordskamrater en avslöjande min. “Men jag ska rapportera att de inte är helt skandalobenägna.”
Den gamle mannen pausade en kort stund för att låta munterheten från hans kommentar att lägga sig innan han fortsatta med sitt utlägg med blicken fäst vid ingenting. “Land här betyder inte samma sak som du och jag är vana vid, det rör knappt våra patroner att Tanirs svarta fana vilar över deras östra provinser. Deras rikedom kommer helt enkelt inte från deras herravälde över territorium, den flödar in och ut från Västbukten. De rådande i staden ser inte mycket längre än vad skuggan från deras murar når. Vad jag erfor från handelsfurstarna så är hotet österifrån mer av en oläglighet och de ser hellre till att hålla efter sina handelsintressen, och varför skulle de inte göra det? Även om Iselems fulla styrka stå framför Celeras murar idag skulle det inte förändra mycket, Alika saknar fullständigt förmågan att hota staden sjövägen, så belägring är lönlöst. Vid en anstormning överger de alla sina fördelar av rörlighet och vilket litet övertag de har i nummer. Nej, Celeras kommer hålla sin här väl förskansad i staden och låta mynten fortsätta sköta krigföringen.”
Leo avbröt sitt utlägg för att fukta strupen, han tar ett ögonblick att uppskatta vinet innan han slår bägaren i bordet och fortsätter med förakt i rösten. “Thaldwin har hållit om svansen på ormen länge nog, jag tror hon tröttnat vid det, och de är inte lika säker från ormens bett som de vill tro. Celeras behöver inte mycket mer än vänta tills Alikas smala reptilögon riktat sig norrut och sedan återta bukten med samma lätthet som Gulasch[sic] intog den.”
Marskalken suckade och sjönk tillbaka i stolen. Han slänger armen över bordet i en uppgiven gest. “Det lär de ju självklart inte göra, de är måna om att ta igen sina handelsförluster och det kostar dem lika mycket att hålla oss här som att marschera in oss i bukten.”
Lejonet lutar sig fram över bordet igen och fäster riddaren med ett slugt leende. “Vilket för oss till just varför jag kallade på er…”
-
Lucas nickade med ett litet intresserat hummande och inspekterade såsen som han erbjöds. En liten tveksam rynka syntes på hans panna vid lukten men det var ju knappast att man åt annat än sega köttspett som de orkiska kockarna gärna bjöd på.
“Påminner om frugan” Sa han med ett lurigt leende. Antingen så menade han på att hans fru var från Celeras, eller någonting helt annat. Han tog inte mycket notis till sin överstar som lite stelt slog sig ned, ej heller att Leo visade sin breda kroppshydda utan någon skam. Sånt bekom honom inte längre. Hans orkiska vän var den som inte slog sig ned, men tog emot ett glas vin av svennerna när det serverades, medan han själv gjorde en avböjande gest med handflatan medan han tuggade på en bit bröd.Så brast han ut i ett högt och hjärtligt skratt åt fältherrens kommentar. Det kom så plötsligt och oväntat att lite brödbitar for ur munnen och han lutade sig tillbaka i stolen med ena handen mot bröstplåten. Det tog några hostningar och harklingar från att besinna sig och Lucas fick åter luta sig över bordet och svälja bort det sista skrattet med en klunk vatten.
“Din gamla katt alltså.. klöset är kvar” Ett lägre och kortare skratt lämnade honom innan han blev något allvarligare.Leo’s beskrivning om läget mellan Celeras och Iselem höll Lucas fullständiga uppmärksamhet, armbågarna lutade mot bordet och blicken fäst vid den äldre krigsherren. Dock satt han inte helt stilla utan tuggade lite fundersamt på köttet och nickade då och då. Det kom inte som en överraskning direkt. Det som var jokern i det hela skulle dock vara Akila Tenir och om hon tänkte fortsätta vara så oberäknelig som hon visat sig sedan annekteringen. För ett ögonblick vände han sin uppmärksamhet mot sitt följe för att se hur de reagerade på informationen. Mannen såg lika butter ut som vanligt då han sparsamt drack av vinet, medan den rödhåriga kvinnan såg mer avslappnad ut och tog för sig av maten medan hon lyssnade. Blicken svepte över hans orkiska vän som stannat upp och stod nu med armarna korsade över bröstkorgen. Det fick Lucas att småle, hans vän kunde inte många ord på människors språk men låtsades alltid lyssna. Kanske ett komplex.
Hastigt vände han tillbaka blicken till den barbröstade Leo och ett leende växte långsamt fram på hans ansikte. Han gillade hur han sagt det där och hopp om en offensiv tände en glöd i Lucas ögon.
“Jag trodde väl knappast du bara ville bjuda oss på frukost. Hah.” Lucas drack ytterligare en klunk av sitt vatten för att svälja ned det sista han hade i munnen och riktigt spände blicken i fältmarskalken.
“Det har gått veckor utan någonting höjt pulsen, så snälla säg att vi kan göra lite fler barn föräldralösa snart” orden var lite skämtsamma men där fanns ett underliggande allvar då han lutade sig fram över bordet än mer, som för att kunna höra bättre. -
Lejonet hade glömt av hur blodigt sinnad den brunhåriga Kaelen kunde vara. Han höjde ögonbrynen en aning och vred lite på munnen; marskalkens plan skulle nog inte falla riddaren helt i smaken. Leo kommer snart till en lustig insikt, och han hoppas på att lite lättja ska hjälpa att göra hans ungdomlige kapten mer inställsam.
“Det var min uppfattning att man i öst tog barn, praktiskt taget från sina mödrars bröst, och indoktrinerade de i deras slavarmé.”, Leo rycker lätt på axlarna slänger runt sin vänstra hand. “Jag tvivlar på att vi lämnar många barn föräldralösa, iallafall inte några som inte skulle tacka oss för det.”
“Nå, till saken.”, Fältherren rättade sig i sitt säte. “Som ni vet närmar sig torkan och med den säsongens kampanjer, och jag tyngs svårt av vår krigskassa.” Han gör en gest mot paviljongens bakre hörn där ett par kistor står bland rullar av mönstrat siden, vävda mattor, och andra vackra och värdefulla tingestar.
“Jag har fått nys om att en taverna vid Nariyas norra strand precis mottagit några fat av ett mycket eftertraktat portvin, det innebär ett ypperligt tillfälle att få lätta lite på kassan.”, Marskalken smalnar ögonen lite och studerar riddarens reaktion med ett slugt leende. “Så jag tänker att Ni, Lucas, tar ett jämnt två tjog män och en handfull av Murrdox [sic] mer välbeställda slag och besöker den här gästgivaren. Det borde vara två dagar härifrån, i god takt, till värdshuset; jag vill så klart inte att ni tröttar på mannarna innan fälttågen börjat så ta en gemytlig takt. Slå ert läger den andra natten vid det lilla samhälle som ligger en kort bit ifrån värdshuset, de odlar bönor där har jag för mig, betala de väl för att få använda deras brunn. En av Armauds spejare kommer uppsöka er den kvällen, han kommer ge vårt vanliga lösen. I gryning rid mot sjön, ni kommer stöta på en grupp Islemistiska ryttare som plundrar byn vid värdshuset; De kommer självklart fly vid första anblick av er, se till att samla ihop fanor och andra detaljer de glömmer kvar vid flykten och befria en ämbar av det starka vinet från den tacksamme värden åt mig.”
Lejonet döljer sitt löje med en lång sup från vinbägaren, men hans smalnade ögon röjer hans ränkspel. Efter att han sänkt bägaren säger han, med ett menande leende och överspelad dramatik: “Det här kommer göra under för ert och era, särskilda, kumpaners anseende; General Ork och hans otämjda vildar undsätter en försvarslös by från den härjande österlänningen, vilken historia!”
-
Det var med huvudet på sned och med en medhållande nickning Lucas mumlade något ohörbart till svar angående barnen i öst och deras barbariska sätt. Iselem föll honom inte riktigt i smaken, varken med kultur eller klimat. Deras religon var underlig, traditioner och ett samhälle som tycktes bygga på rent slaveri i hans ögon. Sen var det inte många iselemer som blev legoknektar, så hans milda förakt byggde nog mest på fördom. Fördomar många bar på och lätt kunde utnyttjas.
Det verkade som att det gamla lejonet just tänkt detta och Lucas kunde inte hjälpa att smalna av ögonen en aning då han lyssnade till fältherrens ord. Långsamt lutade han sig tillbaka i stolen och höjde hakan lite trotsigt då ordens verkliga innebörd gick upp för honom. Han var inte missnöjd, mer fundersam och avvaktande till det hela. Blicken vilade på Leo då han talade och gick bara bort till sin orkiske vän som med djup stämma rättade uttalet av sitt namn.
“Mahrdûk” Rösten var låg, likt en åskknall långt borta. Det fick Lucas att spricka upp i ett litet leende och skaka på huvudet. Få kunde uttala orkernas svartspråk.Blicken gick tillbaka till fältherren, leendet höll sig kvar för en stund på hans läppar för att övergå till skratt åt slutklämmen.
“Ja, sanna mina ord, vilken historia…!” Skrockade han och höjde ena handen för att lite disträ pilla bort torkad lera från armskenan.
“Ingen tid att förlora, vi förbereder oss för omedelbar avfärd.” Blicken fästes skarpt på mannen och kvinnan vid bordet som genast slutade äta. Lucas nickade kort och sänkte blicken till armskenen igen med en lam gest mot tältöppningen.
“Mahrdûk” Då orken stannade upp i sitt vankande så gav Lucas några korta instruktioner på det främmande språket. Det lät inte riktigt lika obehagligt när han talade, men främmande från de allra flesta språk som var kända för människor. Orken svarade bara någonting kort, skrattade lite och lämnade tältet strax efter kvinnan och mannen som sa någon kort avskedsfras till Leo.Då hans underställda lämnat tältet lutade sig Lucas återigen bakåt i stolen, ena armen kring ryggstödet och synade Leo tyst.
“Hmm…” Han petade fundersamt på en köttbit som fastnat mellan tänderna. “Så säg mig… Vad är det du egentligen hoppas uppnå med denna… manöver?” Nu när han funderat på det ett tag så lockade uppdraget honom, vilket avslöjades med det där förväntansfulla leendet han inte kunde dölja. Men den riktiga agendan kunde han inte lista ut. -
Fältherren följde riddarens adjutanter med nyfiken blick, särskilt den stora Orken, man kunde lära sig rätt mycket om någon i hur de håller sig efter ett möte. Kvinnan var stel, men försökte medvetet dölja det, det var viktigt för henne hur hon uppfattades. Mannen visste inte riktigt vart han skulle ta vägen, en enkel man med få onödiga talanger gissade Leo, en pålitlig typ som tar sin sold och ställer få frågor. Orken var svårare, han var uppenbart obekväm i situationen, antingen för att allt var nytt eller för att han försökte komma ihåg varför han inte skulle passa på att utöka sin samling av mänskliga ryggkotor. Marskalken var konsternerad över Orkernas natur, i alla fall till hur den förhöll sig till krigförings. Deras effektiva brutalitet och fanatiska djärvhet gjorde de så självklart passande till reserven, redo att sättas in där fienden vacklar och slå ut deras reserv innan den hunnit organisera, men deras oförmåga att särskilja mellan vänner och fiender i stridens hetta kunde inte förbises. Leo hade inte fått chansen att föra de i ett regelrätt fältslag, men han hade noga lyssnat till Kaelens återberättelse från hans strider med dem.Lejonet avbröts i hans funderingen av densamme riddaren som stannat bakom vid bordet, han fäste Lucas med ett slugt leende.
“Islemitiska räder väster om Niraya, vilken skandal, någon kommer krävas göra något åt det. Någon med djupa kistor, misstänker jag. Det betyder fler svärd och banér till Celeras tjänst.”, Lejonet lyfte menande på ena ögonbrynet. “Att marschera in och ta bukten betyder ingenting, vi kommer inte kunna ta Aldarah utan det fulla stödet av Celeras krigsflotta, om vi ens hinner så långt. Medan vi sakta masar oss ned efter Nirayas stränder, så att våra förnödenheter inte hotas av deras rytteri, kommer ormen ha gott om tid att kraftsamla i västerled.”
Den äldre mannen släpper blicken från hans ungdomlige bundsförvant och blickar åter igen mot utgången med ihopsjukna axlar. “Det finns inga starkt befästa hamnar där vi kan vänta ut dem, ingenstans där de inte kommer har övertaget. Jag tvivlar på att Celeras kommer bistå med nog skepp för att få oss alla därifrån när Iselem bestämt att vi minsann inte hör hemma i Harvadar och tränger oss mot havet.”, Fältherren snäpper tillbaka blicken på sin kapten, ögonen är uppspärrade och minen allvarsam. “Nej, just nu är det viktigt att det inte verkar som att Ormen ätit sig mätt.”
-
Lucas lät blicken vila på fältherren. Han var fundersamt men det gäckande leendet i hans mungipor avslöjade att han redan var med på noterna. Under tystnad lät han Leos ord sjunka in och drog tungan över framtänderna med ett klickande ljud.
“Jag håller med.” Den brunhåriga kaelen reste sig upp och sträckte på ena axeln genom att dra i armbågen vilket skapade det där obehagliga metalliska skrapandet igen. Leendet han hållit inne kom nu fram på hans läppar och han tog upp en sista brödbit då han lämnade bordet.“Reptildrottningen bör aldrig skattas som mätt.” Han tog en tugga av brödet och lät blicken vandra över insidan av paviljongen. Det dova smattrandet från regnet gjorde sig åter påmint, det var lätt att stänga ute det som ett bakgrundsbrus.
“Nåväl, det är bäst att jag ger mig av för att rädda dessa arma själar från ormens gift.” Han skrockade och vände sig mot fältherren. “Icke att förglömma ditt portvin heller. Räkna oss åter inom fem dagar” En kort gest som farväl, en knuten näve mot bröstplåten och Lucas vände sig åter mot tältöppningen.Han stannade dock till där, tycktes fundersamt betrakta tältöppningen som en av Leos tjänare höll upp.
“Och Leo…” Lucas såg sig över axeln till fältherren med ett snett leende på läpparna och den där brinnande stridslusten i ögonen. “Jag hoppas de iselemska ryttarna är kvicka. Annars kan jag inte lova dig att en och annan trampas ned under orkiska stövlar.”
You must be logged in to reply to this topic.