- This topic has 27 replies, 4 voices, and was last updated 4 år, 11 månader sedan by
.
-
Klockringning ljuder mellan bergsväggarna, sakta. Slag för slag. I en ödesmättad takt och harmoni.
“Ding, ding………….. ding, ding…… ding ding…..
Ett dovt ljud som bara mattas av i snöstormen och knappt därtill hörs utanför stadsmurarna.
“Ding, ding………….. ding, ding…… ding ding…..
En bolmande svartgrå rök blandas samman i virvlande snö, stiger tungt och långsamt mot en lika grå och molntung himmel. Snön yr och virvlar aska med sig i varje drag.
“Ding, ding………….. ding, ding…… ding ding…..
På torget i en vanligt avsedd grop ligger virket till grund för graven och ceremonin som tilldelas de döda för att inte återvända. Men det brinner inte mera.
“Ding, ding………….. ding, ding…… ding ding…..
Snön kväver elden effektivt och dräpande. Men det ligger inga döda kvar. Klockan slår i kyrktornet tills det plötsligt inte slår mer. Vajar ängsligt kvar i enstaka drag.
“Ding……..ding ……..ding……..ding……
Det bryter ut ett skrik som ersätter klockans klang och ännu ett. Dränks i vinden som viner desto högre. Målar stenhus vita … och röda.
Hon kan höra det nära, ett vrål i strid när någon rusar förbi utanför fönstret med tjocka järngaller.
Hon fattar det frusna järnet i sina händer och stämmer in i kören av många skrik men dränks även det i allt som ett. Vita moln i snöyran sveper in och piskar fingrarna. Hon slår mot järnet i panik när något fruset, något blåblekt tar till fötter i snöstormen utanför och attackerar allt den ser. Som pilar och svärdslag försöker kämpa ner. Något dött har rest sig, men inte ensam. Långt ifrån.
Det bultar på en dörr. Slår och dunsar. Ett oroligt mummel sprider sig i korridoren någonstans innfrån. Feylin släpper greppet och kastar sig på nästa järngaller, en dörr som skiljer henne från friheten. En cell som utgrävd i berget och intill hennes många fler. Utsträckta armar från gallren intill drar sig i högljudda protester efter vakterna som beväpnar sig, extra. Förbereder sig för strid, ynglingar som brottas tafatt med bälten efter vapen. Barbarer som aldrig ens brukat en kniv. Panikslagna röster avlöser varandra varvat med ilet i vinden utanför. “Släpp ut oss!!” “Ni kan inte lämna oss här!” Feylin skriker allt mest inombords när trädörren plötsligt ger vika. Böjer sig för bultandet, för slagen utanför och de två vakterna kan bara spänna sig i axlar, i höjda svärd inför vad som komma skall. Trädörren knäcks, en del av dörren bryts upp och in kommer det…. eller de. En kropp faller. Död och ihålig med huvud hängande i bara senor. Och därefter trycker de sig fram. De likblå med döda ögon. Enbart svedda i ansikte och kläder av elden som inte mer än hunnit slicka dem innan snöstormen kom. Förbannelsen är inte över.
-
Allt hade hänt på en gång. Ett ögonblick så hade det varit en endast en mörk, frusen natt. Den kallaste på länge, men man hade kunnat behålla viss värme inomhus. Ingen hade tänkt att det var någon fara o färde, inte egentligen. Kaara hade då definitivt inte tänkt sig att så var fallet. Hon hade lojt kopplat av i en liten stuga, tätt inpackad bland andra, liknande stugor, som tillsammans hade tillfört viss värme. Där hade hon legat och rökt på sin pipa, innästlad bland sina pälsar.
Sen kom klockorna. Ett oändligt, metalliskt läte som gjorde Kaara illa till mods med sina ekande röster. Det var bara några busungar som hade lyckats smita in i klocktornet, intalade hon sig själv, gång på gång, medan hon drog bloss efter bloss på sin pipa. Bara busungar… Bara busungar… Tillslut hade hennes ögonlock börjat kännas tunga…
Men just då hade ett annat ljud anslutit sig till klockorna! Skrik. Kaaras skogsgröna ögon spärrades upp, all tanke om trötthet försvunnen när illmodet kom tillbaka. Nej, det här var inget enkelt rackartyg. Paniken och smärtan i rösterna var för äkta. Och för varje ögonblick som gick kom de närmare.
Med en kort svordom så kastade sig Kaara upp ur pälsarna och började frenetiskt dra på sig de kläder hon lämnat utspridda på golvet. Två lager vadderade hosor, pälskantade skor, både tunika, väst och rock, med en mantel som avslutet, även den inramad av päls. Det var tjocka lager, och hon hade börjat ana stridigheter ute på gatorna, men det fanns inget för det. Hon kanske inte skulle kunna använda sig av sin fulla mobilitet, men om det var en sak hon lärt sig här uppe i bergen så var det att kylan fick dig minst lika snabbt som ett svärd i magen om du inte var klädd för den. Hon avslutade utstyrseln med handskar, och drog sedan upp sin huva, både för att det behövdes och för att det var en vana; för Kaaras hår var fullkomligt grått, och hon hade länge sedan lärt sig att folk tyckte det var mer än lite underligt på en kvinna som inte kunde vara mer än tjugofem. Och det var utan att ens nämna de mer unika aspekterna av hennes utseende…
Hon plockade upp sitt bälte, med alla dess pungar, och hennes svärd, och självklart kom även pipan snabbt med. Hon tänkte inte gå någonstans utan den. Sedan satte Kaara ut i mörkret. Ut i vad som såg ut att vara självaste domedagen, kommen till deras stad.
Tharmader. Levande döda. Som varje man och kvinna i Baraster säkerligen fått, fick även Kaara hjärtat i halsgropen då dessa monster rörde sig ned längst med gatorna och slet i stycken alla de som de kunde komma över. Kaara trodde sig känna igen sin granne, och det var som att hennes knän ville ge med sig…
Hon bet sig i tungan. Hårt. Kände smärta, och smaken av blod, och det fick henne att kvickna till. Här kunde hon inte stå! Oavsett vad som hände kunde hon inte stå som handfallen, för då var hon säkerligen död. Någonstans måste det finnas andra levande. Kunde hon bara ta sig till dem kanske hon skulle hitta säkerhet i nummer, om inte annat.
Det var så på detta vis som Kaara drog sitt svärd, och satte av mellan gatorna, öron spetsade för ljud från människor. Det var alltså så som hon smög mellan gränder och hus, och tappade bort sig själv en aning i all kaos och död runt henne, och när hon tillslut hörde människor, så var hon inte helt säker på exakt vilket hus det var de befann sig i. Att hon har tagit sig till cellerna. Men hon kan höra människor därinne, levande människor, och oavsett vilka de är så är hon inte i en situation där hon kan välja sina allierade. Med ett vrål ämnat att öka på hennes eget mod så kastar hon sig in mot de döda som nyss slagit in dörren, och börjar separera lemmar från de vandrande liken.
-
Vakterna har inte mycket till chans när de odödas armé driver fram. Ett plågat skri av en yngling ekar mellan sten- och bergväggar och tystnar lika snabbt. Ett ljud som får ersättas av ett annat, slafsande blodstänk som Feylin bara till förstelnad kan betrakta. För att vara barbar och brottsling på det så kan inget mätas med synen som slår henne här. Det har mer varit rena sagor, en myt de äldre berättat för att hon och hennes elva syskon skulle kunna sova gott. Den om förbannelsen hennes folk fått, om evigt liv. Att vakna igen efter döden med tomma blanka ögon och en förnyad hunger för död och blod. Historier som fascinerat henne och funnits med henne som en stolthet i varje närkamp, en anledning att klappa sig över bröstet. Hon är odödlig.
Hon backar två armlängds avstånd ifrån järngallren och finner dem istället som en tacksam barriär mellan henne och den alltmer påtagliga tanken om en oundviklig död. Hon är redan dömd till döden för att gilla svärdet mer än sina nära. Men att brännas på bål känns mer värdigt än att se sig själv ätas upp levande av något så långt värre än barbarer.
Hennes cellgrannar intill, tre äldre män – men inte mycket klokare än en – försöker genom gallrets stänger utmana de döda. De blåbleka med öppna stora köttsår och exponerade ben. Hennes cellgrannar försöker med utsträckta armar, dra tag, och slå de odöda medvetslösa mot gallret. Ett fatalt misslyckande med ett förutsägbart slut. Hon kan höra dem skrika som de blir bitna och Feylin står handfallen ett ögonblick i tanken att om bara järngallret håller sig kvar i sina fästen kanske hon kan överleva det här om hon bara snällt väntar på sin plats. En för henne otänkbar tanke egentligen. Vänta, snällt. Men där ibland dem, på golvet ligger en av ynglingarna med ett halvätet ansikte med ett öga exponerat utan kvarvarande ögonlock. Som en flådd hund. En grotesk syn men inte allt för ovanlig för ett betalsvärd som hon själv. Men det finns något annat att se där också. För bältet hänger kvar om ynglingens utgrävda midja och i bältet finns en nyckel som kan ge henne friheten. Om den.. nu är något värt att ha längre i detta helvete på jorden.
Motvilligt tvingar hon sig till sittande på det sparsamt halmtäckta stengolvet. Hon tänker inte göra något så förhastat som sina cellgrannar. Hon måste vänta tillräckligt tålmodigt till den väldigt döda ynglingen till vakt kanske rest sig igen. Hon måste vänta ut båda helvetesstormar, den där ute i snöyret och den i bloddränkta cellkorridoren. Feylin sätter sig i skräddarpostion och böjer huvudet. Allt hon kan göra är att hoppas att Nenna har en plan för henne större än det här. Om så även efter döden.
Men hon hör något i korridoren annat än förväxta odöda blekblodiga monster hon en gång säkert sett i byn. Någon som springer in i korridoren. Någon med dödslängtan?
Hon tar i golvet med lindade händer och reser sig hastigt. “Här! Här är jag!” Ropar hon och sträcker trots bättre vetande genom gallret till de odödas förtjusning. Något som också lyckligtvis tar fokus från främlingen påväg in. Fyra- femstycken vänder sig åt hennes håll och pressar sig in mot gallret i detsamma som hon drar sin arm till sig. Halvätna muskulösa armar sträcker sig in från dessa jättar till folk. Det gnisslar oroväckande i gallret som att det vill ge med sig.
-
Det fladdrande fackel skenet kastade långa skuggor längst väggarna, och under normala omständigheter så hade nog Kaara varit orolig över att hugga en vän, där inne i halvmörkret, men hon såg nog. Nog för att se de ryckande rörelserna i de dödas gång. Nog för att hon skulle ha blivit sjuk av deras monstruösa utseende, om adrenalinet i hennes blodkärl inte redan hade drivit henne förbi sådana behov.
“Här är jag!” Hör hon ett rop, och Kaara pressar framåt, genom korridoren, samtidigt som hennes svärd karvar ut en väg genom kött och blod och skinn som faller till marken efter att klingan passerar. Några gånger är hon nära att bli överrumplad, då horden stundvis pressar mot henne, då varelser som inte bryr sig i vilka skador de drar på sig närmar sig. Hon snubblar nästan i blodet, men håller sig på benen, och tur, mer än skicklighet, kapar armar och ben och hungriga tänder innan de får något fäste om henne. Likaså så är det turen som håller hennes rygg fri, och hon slår sig snart in i cellerna.
Synen där inne är inte muntrare än den där ute. Fem, minst fem, döingar pressade in mot gallret, och hur ska Kaara ens veta om det är någon där inne längre, hur kan hon veta om hon kommit i tid? Men hon har redan kommit så här långt, och är redan investerad. Hon kan bara fortsätta framåt och hoppas finna hjälp bland dessa kriminella.
Medan liken är distraherade så lutar sig Kaara framåt och plockar upp en klubba från golvet, så hon har ett vapen i varje hand – mer effektivt då hon kommer ge sig i kast fem mot en, hoppas hon i vilket fall. Sedan sätter hon ut mot dem. Med ännu ett vrål hugger hon först med svärdet, drämmer sedan till med klubban, upprepar rörelsen igen och igen då hon försöker få ned dessa vandöda varelser innan de helt kommer underfund med vad som kommit över dem.
Tur håller dock bara ut så länge. Så upptagen var nu Kaara med de motståndare som var rakt framför näsan på henne att hon inte märkte att vakten vid hennes fötter – den yngling som burit på nyckeln – hade börjat röra sig då den fylldes av mörka, oheliga krafter. Hon såg i stridens hetta inte hur dess händer började treva mot hennes fötter…
-
Lemmar separeras från kroppar i blodstänk som färgar stenväggarna i svartröda stråk och Feylin kan se den blodsvärtade klingan blänka till ovan axlarna av de odöda som trängs intill gallret in till hennes cell. Men skrik hörs inte. Ljuden de odöda ger ifrån sig kan bara liknas som de för hungrande monster, gutturala läten, utdragna stön blandas med insug av luft och blodblandad saliv mellan tänder för en blodstörst som inte lär släckas i första taget. Döda ögon stirrar förbi henne, de två som fortfarande håller intresset vid liv åt hennes håll. Det finns inget medvetande kvar, inget sinne som går att resonera med – som om det någonsin varit att föredra – men hon är obeväpnad och striden ovanligt obalanserad när järndörrens gängor gnisslar vid påtryckningen och armarna som sträcker sig in mot henne räcker allt längre.
Hon hinner inte tänka så mycket innan hon måste ta till handling. En arm av de odödas som sträcker sig in saknar både muskler och kött, eller.. det hänger som slamsor efter armbågen och blodet droppar sig till pölar på golvet. Med vidgade ögon tar hon sats och får tag om handleden för armen men möts i en omänsklig styrka som vill dra henne närmre järngallret. En annan hand sluts liksom om hennes handled. Med hela sin kropp tar hon spjärn och tvingas upp med en stövel mot gallret för att dra sig fri – och i detsamma – med våldsam kraft försöka bända armen som håller henne åt sidan för att knäcka benet mot järngallret.
Det knakar när benet i armen krossas och precis när hon ska till ett segervisst lättat leende för vinsten i något form av vapen känner hon andra händer fånga hennes fotled och tänder som sänker sig över lädret utan att för den delen äta sig igenom. Hon skriker till kort i ren fasa och känner ilningen av obehag genom kroppen.. Överraskningen får henne att stapplande hoppa på ett ben och försöka dra sig närmre marken utan att ha något att dra sig tag i. Det gnisslar olycksbådande i gångjärnen när Feylin nästan hjälper sina monster att trycka in dörren.
Ynglingen, med det halvätna ansiktet och det blottade ögat vrider sin blick efter andra fötter, Kaaras. Han drar efter luft, kippar visslande i sitt nya tillstånd. Ljud som dränks av de andra odöda och de i cellerna intill som redan lyckats bli bitna. Han kravlar sig blodig efter hennes fötter utan att ens se i hennes riktning. Han kan lukta sig till de levande, en nyfödd instinkt mer än tanke.
Han drar med båda sina trasiga händer efter hennes ben och lämnar spår av blod. Allt för att han ska kunna kräla sig närmre och ta ett bett.
Feylin slåss med den avbrutna armen hon precis kommit över och hoppar på ett ben för att hitta balans. Hon grymtar till och ljuder oroligt. Mest förbannad på sig själv för det otaktiska beslutet att försöka trycka sig loss med foten. Det hjälper inte mycket till en början. Hon lyckas som mest i sitt flängande örfila den odöde med sin egen förlorade arm. Feylin tar sig loss precis på håret när tänderna som försökt äta sig igenom hennes tacksamt förstora stövlar, bara får tag på en bit läder ut mot tån. Greppet lossar och Feylin stapplar in i sin cell… och det gör en av de odöda också när järndörrens gångjärn plötsligt ger med sig.
Hade hon vetat att det varit så lätt hade hon varit därifrån för längesedan.
Pustande kommer hon till fötter och höjer armen hon dragit till sig som ett svärd, vars armbåge viker sig lika snabbt som en vissnade blomma. Två av de vandöda hasar in. Den ena armlös och den andra har förlorat sin underkäke. Feylin backar ett steg in mot fönstret. Hon slår ut med den avbrutna armen mot de odöda som det naturligaste i världen men känner paniken stiga allt mer inombords. Den här taktiken lär inte funka särskilt länge till. Oroligt flackar blicken ut i korridoren. Hur går det för främlingen? Hon måste kraftsamla. Någon hade tagit sig in där för att hjälpa.. henne? nu måste hon visa det värdigt. “Är du okej?!” Ropar hon men vem skulle vara det i sådana sammahang. Armen svingas fram och tillbaka, hon lyckas iallafall att hålla de odöda på armslängs avstånd.
-
Det är som en eld brinner ut längst med Kaaras armar. Varje hugg och stöt biter in i hennes motståndares kött, kapar, slår sönder, men det tär på hennes krafter, och de är så många. Hon inser att hon inte kommer kunna hålla på hur länge som helst, hon kommer att behöva vila, bara för att andas några andetag, men de döda behöver ingen sådan paus. Där en normal, dödlig moståndare tillslut hade tagit ett steg tillbaka för att åter evaluera situationen, så fortsatte de pressa mot henne.
En liten välsignelse var att de bara var tre. Två kämpade fortfarande med järngrinden. Små välsignelser, men hon tyckte det inte troligt att hon skulle få fler. Förhoppningsvis så skulle de som var där inne klara sig själv… ett litet… tag till…
Ett käkben blev slogs av när hennes klubba kom runt och drämde en odöd över dess ansikte med en sådan kraft att det var som att hela hennes arm vibrerade. I samma ögonblick så gick gick porten upp med ett brak. I samma ögonblick kände Kaara händer sluta sig kring hennes ben, och rycka till, och hon var nere på rygg.
Svärdet gled över golvet, men hon hade fortfarande klubban. Svärandes i vredes fylld panik så börjar hon slå över den odöda vaktens armar och huvud, som om hon vore en smed och han var hennes städ. Klubban löpte upp och ned.
Hon hörde en röst från cellen. Var hon okej?
“Nej!” Kom hennes eget skri till svar. Den livlösa vakten hade fått sig en sådan omgång att han inte var trolig att ställa till med mer otyg, och under sin kamp hade Kaara lyckats besegra i alla fall en av de tre vandöda som hon slagits mot… men det lämnade dessvärre två andra.
En käklös figur och dess kompan föll över den halvliggandes kvinnan, och hon tvingades släppa även klubban för att brottas med dem, för att hålla fingrar och tänder borta från hennes oskyddade ansikte samtidigt som hon försökte använda alla sina sinande krafter för att få dem av henne och komma upp på fötter igen. Kaara var förvisso stark, men hon började bli mer och mer övertygad över att det här var för höga odds, även för henne.
Kanske skulle Nenna vara henne nådig och låta henne dö i frid… men hon hade starka tvivel.
-
Metall skrapar mot sten när Karaas svärd skjutsas iväg över golvet. Guturala stön avlöser varandra när de döda verkar gå vinnande i striden. Hon kan höra det även längre ut än korridoren. Fler röster. Fler… Gud. Feylin har aldrig fruktat döden så mycket som nu.
Den käklösa gapar sitt köttsår som en grotesk inbjudan mot Kaara och dreglar ner blod. De kommer inte ge upp.
Går de ens besegra?
Feylin flänger den avbrutna armen som ett vapen och lyckas hålla de två odöda i hennes närhet på avstånd men inte länge.
Den armlösa kommer närmre, hasar sig runt och Feylin måste vifta i två skilda riktningar som att de cirkulerar som hungriga vargar. Den armlösa gör utfall med överkroppen medan den andra orubbat försöker ta sig närmre trots Feylins försök till att slå undan. Frustrerat skriker hon. Det är inte såhär hon tänker dö. Hon lyckas sparka omkull den armlösa och i det ser hon sedan, när hon vänder sig mot den andra, svärdets blanka nerblodade blad ligga på stengolvet där bakom. Ögonen vidgas spänt och fokuserat. Det finns ingen tid att förlora.
Med den avbrutna armen hållandes mellan båda sina händer som en påk i bredsida försöker hon mota tillbaka den andra ut i korridoren, ut från cellen. Men det är svårt, den andra med sina inälvor hängandes utanför, verkar ohejdbart stark. Omänskligt i förbannelsen. Feylins armar skakar i ansträngning och tvingas stirra den odöde i ögonen. Urgröpta halkar tacksamt i blodet och stapplar bakåt. Ett par sekunder ges hon att kasta armen sin väg och dyka efter svärdet som Karaa övergivit. Borta vid Kaara hör hon oroväckande gurglandet av den käklösa och bakom sig, hur den armlösa rest sig.
Det krävs inte mer. Sekunder, och med hela sin kraft sveper hon svärdet runt sig i en illvillig vrede i paniken. Man hör hur stålet tar i köttet, hon känner det i handen, motståndet. Blodet som stänker när huvudet delar sig från kroppen. Huvudet ramlar ner från den armlösa men ersätts av ett annat där bakom. Urgröpta lever än. Så mycket som en odöd visst kan leva. Han visar tänder stönar guturalt och sträcker armarna efter henne. Får tar i Feylins axel och gräver in naglarna i huden. Hon kvider och skriker när det känns som fingrarna ska knäcka ett nyckelben. Kraftsamlar det lilla hon hinner och svingar svärdet pånytt. Det sätter sig i revbenen på urgröpta och känns fastna. I panik rycker hon i svärdet. Om och om medan käklösa river Feylins kropp närmre sitt svedda svedda ansikte, nära nog att hon känner den obekanta kylan i andedräkten. Det kryper i huden. Sparkar funkar inte. Urgröpta vinglar inte ens. Svärdet lossar med lite lirkande och hon svingar det på nytt. Denna gång högre, hon träffar in halsen men inte lika kraftfullt, urgröpta är för nära. Det lämnar bara ett jack åt svart blod att rinna ner från. Hon backar. Ännu ett hugg och huvudet tappar sitt fäste, hänger ner och kroppen på urgröpta segnar ner
Andfått vänder hon sig mot högen i mitten av korridoren där Kaara ligger. Hon hann aldrig uppfatta svaret och tiden finns inte att bekräfta. Tunga steg fram och hon driver svärdet genom bröstkorgen på en av de som övermannat Kaara men det hjälper ingenting. Hon måste lossa svärdet och svinga det, tills ännu ett huvud ligger. Det spänner i hela kroppen av ansträngningen. Feylin har råkat i många duster förut men inte såhär. Feylin drar tag i kläderna till käklösa och försöker dra den ifrån Kaara nog så att hon får utrymme att svinga igen. Men det tar kraft. Hon måste hugga två gånger för att ta sig igenom det här och fler dyker upp i dörren. Feylin blir alldeles blek. Hur ska de alls överleva det här. Hon får tag i Kaara och drar henne på fötter, det är förhållandevis lättare än att brottas med de odöda. “Håll dig bakom mig.. ” Feylin darrar på rösten. Hon orkar verkligen inte mer men driver svärdet genom halsen på ynglingen som kravlar sig kvar på marken. I dörröppningen står fyra till.
-
Barastars ledare Gharf var en man som började närma sig sextio år. I sin ungdom hade han varit deras främsta kämpe, och det hade gett honom positionen han hade idag. Under årtionden han suttit på Styrkans säte hade ingen lyckats besegra honom i tvekamp, och senast hade varit bara några veckor sedan. Han skulle inte erkänna det eller visa det offentligt, men åldern hade börjat kännas och det hade varit en nära sak att förlora mot ynglingen som önskade hans plats. Hade hans söner varit hemma hade de inte vågat utmana honom, men nu var de på andra ärenden.
Trots att Gharf hade börjat åldras var han fortfarande en muskulös och kraftigt bygd man med mycket längd att skryta med. Som alltid var hans huvud och ansikte helt rakat, men de blå ögonen hade fortfarande en klar och ungdomlig glimt i sig. Men med åldern hade han lugnat sig en hel del, och var nu mer en vis ledare snarare än den temperamentsfulla krigaren han varit i sin ungdom.
Som vanligt en kall kväll som denna satt han i sin och Renns kammare. De diskuterade dagens händelser, eller njöt av tystnaden tillsammans medan de blickade in i den stora eldstaden och lyssnade till dess sprakande. Ögonen betraktade lågornas sken, men inte ens det kunde hålla bort kylan av den eländiga stormen där ute. Det hela gav honom en känsla av obehag, som han sällan brukade känna. Men han hade aldrig varit speciellt vidskeplig av sig, och struntade i det.
Men det var då klockorna började ringa som han långsamt reste sig och gick mot fönstergluggen. Det vaga ljudet drunknade nästan helt i stormens vind, men det fyllde honom med en isande känsla han inte känt på många år. För det var klockorna som varnade om de odöda eller om fiender, om fara för hela riket. Riket och folket som var hans ansvar i huvudsak att beskydda. Något hade gått fel.
‘De döda är här.’ sa han, hans ord ödesmättade då han öppnade luckan mot vindens motkraft för att bjuda in snö och kyla i deras kammare som fick elden att fladdra våldsamt. Ingen fiende skulle hitta Barastar i detta oväder, och ingen vore dum nog att attackera. Nej, de odöda var här, och han var säker på det. Utan mer eftertanke vände han sig om och drog på sig sina byxor, stövlar, en pälskappa, och spände sina bälten med diverse vapen över ryggen, bröstet och i bältet, och han såg hur Renn likaså förberedde sig för strid. Trots allt hade de alltid stått sida vid sida. Han sträckte sig efter sitt enorma tvåhanssvärd som var för mycket för de flesta att lyfta, men i hans hand verkade det inte väga något. Gharf vände sin blick mot sin hustru, och gav henne en beslutsam blick.
Det var flera år sedan nu sedan de hade behövt strida sida vid sida på detta vis, men de var alltid redo för det, och i en kärleksfull gest smekte han hennes kind med sin stora hand.
‘Låt Nenna ge oss styrkan att förgöra våra fiender och skydda vårt folk.’ sa han, och kysste sin hustru vad som kunde vara den sista gången, innan han beslutsamt öppnade dörrarna och gick ut ur deras kammare. I hallen var det livat, för klockorna hade väckt hans närmaste krigare.‘Dagen vi fruktat har kommit!’ sa Gharf medan han gick ned för trapporna, och han klappade någon krigare på axeln så han gick förbi denne.
‘De döda har rest sig mitt bland oss. Samla ert mod, för här hjälper inte bara styrka!’ sa han och mötte en annans blick.
‘Och det är upp till oss att rädda vårt folk, så som våra förfäder gjorde då de hittade denna fristad. Samla er, och väck alla i Barastar. Ta de som inte kan strida till Nennas tårar, och skydda dem! Gå inte ensamma, och hugg huvudet av dem, det är det enda som hjälper! Gör mig stolt!’ och till svar fick han ett koordinerat krigsrop från männen och kvinnorna som beväpnat sig. Nennas tårar var en insjö under berget, dit man kunde ta sig genom en lång tunnel. Den fungerade som Barastars skyddsplats i krigstider och nödsituationer, alltid försedd med mat och insjön med drickbart vatten, och i en riktigt dålig situation skulle hela Barastars befolkning klara sig där några veckor.Han kunde känna adrenalinet och krigslusten pumpa i hans ådror, så som han i så många år lärt sig att frammana det med vilja. Den fyllde honom med värme och klarhet och med hans order öppnades de stora portarna till deras hall högst upp i dalen där Barastar låg. Trots stridslusten i hans blod for kylan nästan in i märgen på honom, och knuffade honom lite bakåt. Snön tvingade honom att kisa, och höja en hand för att försöka se något. I vanliga fall skulle man ha en utsikt över hela dalen därifrån, men denna kväll såg man ingenting. Där ute var det bara vind och snöyra, och man såg knappt en meter framför sig. Men vinden bar med sig folkets rop på hjälp och av smärta, eller krigsrop och ljudet av strid här och där. Facklan han tagit innan han gått ut sprakade ilsket och gav ingen hjälp denna dag, så han slängde den åt sidan och såg mot Renn för att se att hon var vid hans sida. Från fängelsecellerna som låg tätt intill deras boning hördes ljud av strid, enbart för att det låg så nära. Annars hade det drunknat i oväsendet omkring dem. Gharf gav Renn en lätt klapp på axlarna för att fånga hennes uppmärksamhet, och riktade sitt stora svärd i riktning mot hålorna.
‘Jag tar och ser om vakterna fortfarande är vid liv, deras hjälp vore till nytta. Kanske till och med någon av våra fångar kan vara till nytta.’ Renn lika väl som han förstod att vilken världslig anledning som nu en lett till att man hamnade där saknade betydelse inför denna strid. Detta handlade om de levande och de döda.
Med en sista blick och nickning riktade han sin uppmärksamhet mot fängelsehålorna. Det var för trångt där för att strida sida vid sida, och Renn gjorde större nytta om hon ledde striden på annat håll. Han såg och hörde hur hon beordrade krigarna vidare, medan han själv tog sig mot fängelset. Att lita på sina ögon var ingen idé, istället fick han lita på sina öron. Skriken och de monstruösa lätena han hörde ledde honom till trapporna ned till fängelsehålan, och det var först nu som han såg något då han längre inte var ute. Han hade nästan gått in i en av de otäcka varelserna, och utan mer tanke genomborrade han sitt enorma svärd genom monstrets huvud, för att med en välplacerad spark knuffa bort vad som en gång varit en man från hans klinga. Monstret föll ned i en hög av armar och ben för trappan, och skulle kanske vända lite av fiendernas uppmärksamhet från de som redan var i strid.
De vandrande döda som var på väg mot de två stridande längre ner i korridoren vände sina kroppar och huvuden mot Gharf då han med oväntad snabbhet för en så stor man kommer farandes ned. Med några välplacerade hugg och en bestämd min på sitt ansikte separerade han deras huvuden från deras kroppar.
‘Hallå! Är någon levande fortfarande på benen här nere?’ frågade han med sin basröst som resonerade genom korridorerna. -
Kaara var övertygad om att slutet var nära. Hennes armar kändes som att hon rörde dem genom brännande gyttja, så hårt fick hon kämpa att hålla de odöda från henne. Blod täckte hela henne, och hon visste inte hur mycket, om något av det, kom från henne. Kanske var hon redan död. Kanske var hon just som de bleka bestarna framför hennes blick, och kämpade bara för behovet efter levande kött. Hur kunde hon veta?
Måhända hade det här varit en dålig dag att röka pipa på.
Hennes armar började ge vika. Det var inte länge till, visste hon, så skulle hon känna de där trubbiga tänderna slita i hennes hals, hennes kinder, hennes näsa. Och med ett var det som att skräcken bara föll ihop och dog inom henne. Var detta kanske den värdigaste död hon kunde ha hoppats på? Hon hade alltid varit utstött. Det folk som skulle ha varit hennes bröder och systrar hade alltid sett ned på henne. Att kämpa mot dessa livlösa varelser, för att rädda någon de i sin tur slängt i fångenskap, var nästan poetiskt. Då ansiktena kom närmare så fann hon sig själv le. Det fanns en sång där, någonstans…
Stål sticker genom bröstkorgen på ett av liken. Hennes svärd. Kaaras ögon spärrar upp och hon ser en kvinna, inte död, stå över henne och de två monstrerna som försöker ta hennes liv. Då svärdet försvinner ur likets bröst kommer ett vrål från den neddragna kvinnan. Ännu en chans att leva jagar bort acceptansen för döden! Hennes arm känns som bly, men hon pressar, och tvingar upp det ena monstret från henne, får det på armlängds avstånd… Och den befriade fången hugger av dess huvud! Vrålet följs av ett desperat, hysteriskt skratt, för en är kvar, hon är inte säker än! Käklös är kvar ännu, men Kaara har redan bestämt sig för att inte dö här. Med fångens hjälp tvingas den tillbaka, och kvinnan som hon har räddat livet på, som nu har räddat livet på henne, fäller ännu en av de odöda.
Otroligt nog så är Kaara på fötter igen, och det trots att den här kvinnan tycks lika slut som henne själv. Hennes ord får Kaara att höja ett ögonbryn, speciellt då fyra nya fiender hasar sig in i dörröppningen. “Jag lever än…” Lyckas hon tvinga fram då hon böjer sig ned och plockar upp påken som hon tappade under brottandet. Hon ställer sig vid kvinnans sida, lika darrig, lika matt, men med envisa ögon som inte tänker ge upp. “Bättre chans om vi slåss… sida vid sida.” Och hon ger fången, nej, krigaren, ett leende. Ett leende som säger ‘Vi kanske kommer dö här, men jag är glad att göra det vid en värdig kämpes sida’. Det är allt hon kan ge i tack för att kvinnan räddat henne, men hon ger det villigt.
Någon ropar utifrån. Kaara känner igen rösten, och tror att det kan vara Gharf. Hövdingen som suttit på sin tron alldeles för länge… men hon är inte i stånd att neka hjälp, oavsett vilken form den tar.
“Ja!” Ropar hon, med den kraft hon förmår, som hon bara kan hoppas är nog att bära hela vägen ut.
-
Det värker i armarna och blodet som stänkts över hennes kropp känns isande kallt desto längre ut i korridoren hon kommer. Om de inte dör här i fängelsehålorna lär de förfrysa i snöstormen på flykt. Hon måttar svärdet i sin hand, Kaaras svärd och där finns inte en tanke att lämna tillbaka det. Hon har slagits förr och vunnit många närkamper men att hugga huvuden.. huvud efter huvud. En konstform som är svår ens för riktiga bödlar med tvåhandssvärd och att slåss mot dessa odöda som inte ens känner ett stygn av smärta med en styrka hon inte kan mäta sig med gör det allt mer hopplöst.
Hon spänner käken när de odöda fortsätter komma, fyra till släpar sig in genom den uppbrutna trädörren, lockade av oljuden. Ytterligare fler hörs längre ut från en annan korridor.”Vi överlever inte det här..” viskar hon i ett bittert uttröttat andetag, mer för sig själv än någon annan. “…Om vi inte kommer ut härifrån…” Feylin utbyter en blick med sin bloddränkta räddare i nöden, ger en nick i en samlad, tacksam min från ett skarpt skuret ansikte hos krigarkvinnan. Men mer hinner hon inte säger eller göra förrän de fyra odöda hunnit fram. Två och två trängs de som en kö in i korridoren. Ljudar sin vålnadssång och sträcker sina armar i utfallen mot dem. En av dem känner hon igen. En äldre kvinna i byn. Grått stramt hår, lång och bredaxlad med en pälskappa hon verkligen kunnat dö för. …Men kanske inte precis såhär. Kvinnan har ögon som blanka vita speglar när hon stirrar i deras riktning. Feylin höjer svärdet prövande innan hon svingar. Svärdet tar genom kött och slår mot ben, halkar och ramlar ner när en annan stark arm fattar tag i hennes hon håller svärdet och sänker tänderna i huden. Feylin skriker i detsamma som gudagåvan av ännu en överlevare i entrén ropar efter dem.
Feylin slår med knuten näve mot blåblekt ansikte av en man med exponerat käkben. Hon känner trubbiga tänder sluta sig om hennes armmuskler och ytterligare armar som drar i hennes kläder som att sluka henne hel. Hon skriker igen och kämpar tappert för att inte tappa svärdet ur handen. Att försöka byta hand. Pälskappan håller sitt bett i hennes arm och Feylin sparkar mot knäskålar men det duger inget till. Kan känna tänder gnissla samman när de bitit sig igenom hennes kött och allt hon kan göra är att i panikslaget smärtat vansinnesskri slita armen till sig och känna pulserandet från köttsåret när blod sprayas ut mot sina fiender. Armen darrar som ett asplöv och de tappar mark. Tvingas tillbaka snubblande över de odödas lik och lemmar.
Hur ska de alls ta sig förbi.”Kom inte hit!” Ryter hon med all sin kraft, förbannat åt rösten vid entrén. “Rädda dig själv!” Fortsätter hon lika upprört och morrar grimaserande åt skadan hon ådragit sig.
De kommer inte överleva det här. En tanke som tar allt mer plats. De kommer få kriga tills deras armar trillar av eller tills Barastars hela befolkning ligger som en blodig pöl för deras fötter.
Ute i entrén där Gharf driver fram kommer fler in bakom honom. Lockade från snöyret utanför av skriken innanför.
Svärdet väger bly i handen på Feylin och ett steg bakom Kaara får hon sekunders andrum nog att skakande byta hand. Hon svingar med svärdet och iallafall ett huvud och kropp faller ner i separata delar. Men det räcker inte till…
-
Rösterna som når Gharfs öron fyllde honom med lite kraft och hopp. Delvis för att det gav honom ett mål, och delvis för att de behövde alla krigare de kunde få denna dag. Då han hör fler döda komma in efter honom ger han dem bara en blick, men fortsätter framåt. Trots allt var han snabbare än dessa varelser som en gång varit människor han känt och talat med på daglig basis. Men det som var kvar var bara tanklösa och klumpiga varelser, och han hade stridit mot dess likar förr i sin ungdom.
Med ett grymtande fällde han en bänk bakom sig, det skulle kanske göra monstrens framfart bakom honom lite långsammare. Det första som nådde honom där nere var stanken, den olidliga stanken av kroppsvätskor, blod, kött och bränt hår. Lukten av död och krig. Det var inget annat än att beslutsamt försöka nå de levande, men hans framfart var inte lätt med alla kroppar och lemmar som låg på golvet och allt blod som gjorde stenarna halare än snö. Han höll nästan på att snubbla över en arm, och fick krampaktigt balansera och ta i ett kallt galler för att hålla sig på fötter.
En av de tre kvarvarande monstren vände sig med ett dovt stön mot Gharf då han dök upp där de två kvinnorna stred för sina liv, och med en krigares beslutsamhet och tyngden från sitt svärd kapade han varelsen i tu vid axlarna. Blodet som fläckar hans ansikte verkade han inte märka av. Det enda problemet var att de trånga korridorerna inte gav mycket utrymme för att svinga ett så stort svärd, och ett av monstren hasade sig mot Barastars ledare innan han hann svinga det tunga svärdet tillbaka. Men han var inte ännu uttröttad då han precis anslutit sig till striden, och med en hastig rörelse drog han en av dolkarna i sitt bälte och pressade den genom monstrets tinning. Monstret, som en gång haft ett namn och varit en man han skämtat med bara någon dag innan på torget. Innan den nästa attackerat honom hade han lyckats svänga sitt svärd och pressade det genom den sista odödas skalle som ett spjut. Ekot av metall som genomborrar kött och ben hade en märklig finalitet i sig i det trånga utrymmet. Detta dödande fyllde honom inte med en krigares glädje, detta var bara grymt arbete som var tvunget att tas hand om. Men det fanns inte tid att andas, för i korridoren bakom honom varifrån han kommit kunde de höra fler monsters släpande stön och hasande fötter. De hade några sekunder på sig.
Gharfs blick far hastigt över de två närvarande som fortfarande är vid liv, och noterade snabbt vilka de var. Trots allt var han ansvarig Feylins fängslande, men han hade inte förväntat sig att se Kaara där.
‘Våra krigare håller på att mobilisera sig där ute.’ sa han snabbt, utan större inledning.
‘Vår bästa chans är att samla oss, och ta alla levande vi kan till Nennas tårar.’ det förutsatte så klart att de kunde ta sig ut ur fängelset, men korridorerna skulle åtminstone kontrollera hur många som kunde komma på dem på en gång. Hans ord var en ledares ord, och ord som inte gav utrymme för större argumentation. Bara de kunde få den stora majoriteten i säkerhet kunde de reda ut detta då stormen lagt sig.
‘Kan ni fortfarande strida?’ -
När de odöda pressade fram mot dem så förbannade Kaara mentalt att hon inte fortfarande hade sitt svärd – trots allt var att kapa ett huvud betydligt enklare än att slå in ett, speciellt med ett vapen gjort för just detta endamål. Men det fanns inte en tanke på att be om att få svärdet tillbaka, hon hade själv tappat det, och hennes nya frände verkade en ytterst kapabel ny ägare. Det betydde dock inte att Kaara var nöjd när hon höjde klubban gång efter gång och kände stöt efter stöt vibrera in i självaste benbärgen. Hon knäckte händer, armbågar, nyckelben, skallben, så fort de kom inom räckhåll för henne, men det tog inte länge innan hennes hand började tappa känseln.
Snart tvingades hon med en svordom ta ett hopp tillbaka, om inte annat så för att byta hand som höll vapnet innan hon tappade det, och självklart var det just vid det tillfället som de odöda pressade framåt. Hon ser med fasa då tänder sluts om krigarkvinnans arm, och våldsbytet som följer. Det finns inte mycket hon hinner göra, dock, innan kvinnan frigör sig själv, och även hon tvingas backa.
Hon höll dem för mig då jag behövde ett andetag, tanken for snabbt nog genom Kaaras tankar att hon knappt hann uppfatten den. Kanske hade hon agerat i större försök att överleva då. Hon förtjänar att du gör henne samma tjänst.
Och så med de tankarna så kastade hon sig framåt, framför den föredetta fången, påken vilt svingandes (i fel hand!) för att mota bott de vandrande liken från hennes sårade partner. Hennes läppar var särade i en grimarsh av smärta, en viljan att överleva, och rent hat för dessa varelser som trodde att de skulle ta deras liv. Hon skulle visa den, avskyn glödde i henne, hon skulle…
En av de odöda klövs i tu, och hon såg Gharf på andra ändan korridoren. Hon såg också hur näste monster kom mot honom, och för ett ögonblick hoppades hon på att monstret skulle lyckas, att den skulle fälla karln… men icket. Han var utvilad, och snabbt var dolken. Kanske var det för det bästa, insåg hon långt bak i sitt sinne. De behövde alla kämpar de kunde få… men hon vägrade lyssna till den rösten, i stunden, för det fanns en kropp kvar som fortfarande rörde sig.
Ensam stod den inte en chans, då Kaara greppade tag om påken i två händer, och med ännu ett tjut slog in dess skalle med en rad hårda träffar, som först tryckte upp den mot vägen, och sedan gav ifrån sig hjärnsubstans som for i små bitar över väggarna, taket, golvet, och de tre krigarna.
Tungt andandes så föll Kaara tillbaka mot väggen, pustande, frustande, då hon försökte få luft efter den långa och intensiva kampen. Två mot… hur många? Fem, sex? Sen minst fyra till, innan Gharf hade kommit. Det var långa odds, som de två kvinnorna överkommit. Och från ljudet utanför var det inte över än.
“… J… a…” Lyckades Kaara frusta fram mellan andetagen. “Måste… bara… andan…” Hon tappade ett ord där, men kunde inte förmå bry sig. Halvt i blindo sträckte hon ut en hand, sökte den andra kvinnans axel, gav den en klapp. Hon insåg att de måste röra sig. Kanske kunde de stötta varandra? Hon litade inte helt på sin förmåga att gå själv än.
-
Det känns som att döden viskar förrädiskt lockande i örat. Bara vila lite till. Låt vad som sker vill ske. Som att det var självaste Nennas röst hon hörde för sitt inre. Att acceptera nederlaget. Det pulserar i såret mer kraftfullt än något hon tidigare råkat ut för som att det fortfarande äts av hennes kött, bränner och skickar ilningar i kroppen.
Det smakar järn i munnen när pälskappan fällts för hennes… förlåt, Kaaras svärd. Blod och hjärnsubstans färgar hennes kläder. Och i den korta fristen får hon syn på den som anslutit sig till dem. Ännu en dödlig fiende som dömt både henne och hennes farbroder till döden. Feylin ser rött men kraften att utkämpa en slutlig strid eller finna sin hämnd får tvingas vila även det. “Ja. Jag mår bra” Svarar hon hårt utan att möta blicken. Det är bara ett köttsår trots allt. Tänker hon. Hennes armar skakar. Kanske hela själen rent av medan Kaara imponerar med konstformen att slå sönder de odöda i sin väg med bara en träpåk, var hon nu fått den ifrån.
De fyra odöda som gjort dem sällskap i korridoren är tacksamt än mer döda. Vilket ger dem båda chans till andhämtning och Feylin sneglar mot svärdet hon lånat, tvekande, innan hon snurrar dess handtag i sin hand för att räcka över tillbaka till Kaara. Själv har hon fått syn på ett annat som ligger kvar i bältet på ynglingen till vakt som ligger under en hög av andra avhuggna kroppsdelar. Hon sliter det loss med fel hand och armen som skadats gömmer hon undan bakom ryggen. Man ska aldrig visa sig svag. Oja. Det som blivit ett slags kampord i klanen. Deras familjenamn. Hon kan höra dem stämma in i kör för sitt inre, sittandes vid bordet. Som att de varit sin egen armé, varav ingen fruktat döden.
Men döden har aldrig varit så närvarande som nu, särskilt i Gharfs sällskap och även om han i sin skarpa stämma lovar någonslags trygghet med de andra i Nennas tårar är det inte riktigt att kalla alternativ för henne. Ska hon välja döden efter det här?! Nej tack.
Feylin väger det nya svärdet i sin hand. Tyngre än Kaaras men inget tvåhandssvärd. Hon överraskas av handen som mjukt landar på en öm axel och Feylin vänder sitt vapen instinktivt i dess riktning och petar med eggen mot Kaaras haka. Stirrar med blixtrande intensitet med två grå ögon innan uttrycket mjuknar och faran lika snabbt anses vara över. Det är inte en odöd trots allt. Hon sänker svärdet och låter Kaara luta sig mot henne när hon som ett rådjur på hal is försöker finna fotfäste mellan döda kroppar och alla litervis blod som lagt sig som djupa pölar mellan fog och sten i golvet.
Hon rör sig framåt mot Gharf och det rycker i kroppen liksom för att kapa även det huvudet som de andra. Det skulle lösa så många problem.. men i det här behöver hon nog Gharf mer än hon vill till att erkänna. Hon utbyter honom en hård blick som mest kan anses trött och härjad i situationen. “Jag går ingenstans med dig” Mumlar hon. Stoltheten är större än klokheten.
Feylin kommer ut till entréhallen där spåren av lemlästade kroppar fortsätter. Somliga ansikten bekanta, andra inte. Men det känns påfrestande helt plötsligt. All död. Hon har levt ett hårt och våldsamt liv men här ligger liken i drivor. Som ur ett krig. Ska hon känna sorg för det här?
När lugnet känns som det har lagt sig och hon har hunnit förbi Gharf hör hon ljuden.Inte av den visslande stormen ifrån den öppna dörren men ifrån korridoren som fortsätter åt andra hållet. Ett utdraget plågat skrik av en man som långsamt äts upp och slits isär, levande. Skrik som både höjs och dalar tills det tystnar och ljudet av rörelse av steg som närmar sig. En hel armé av steg mot stengolv. Feylin känner andan i halsen men i valet och kvalet att backa, söka “säkerhet” i cellkorridoren de precis kommit ifrån eller härja på efter de odöda känns valet att fly ut i stormen ganska lätt. Benen bär iallafall även om hon i hasten halkar till i blodet påvägen och försvinner ut som i en vägg av snömoln. En käftsmäll som lika snabbt slår omkull henne.
Vinden slår och piskar mot kroppen som rena rakblad. Tar bort så mycket av hennes sinnesuttryck. Vinden ylar i örat och allt är så dimmigt och vitt. Bara ett par meter ut ur fängelsebyggnaden är hon redan vilsen. Blod färgar snön röd för hennes knän där hon sitter i snödrivan och hon tvingar sig upp på benen. Genom vindens piskande kan hon sekundvis uppfatta skrik någonstans ….spridda överallt. Svartgråa prickar som rör sig av människor som jagas av odöda. Hon spottar snö och blod när hennes nerkylda fötter jagar marken och hon vilset försöker hitta.. någonstans alls.
-
Det gick så klart inte förbi Gharf att dessa två kvinnor inte hade mycket respekt för honom, och för att vara ärlig gjorde det honom inte mycket. Han stod för det han gjort, på samma vis som Feylin envist och stolt marscherade förbi dem. Vad annat kunde han göra än att skaka lätt på huvudet åt ungdomens dåraktighet, men samtidigt hade han varit exakt likadan i sin egen ungdom. Skriket som når dem, och ljudet av de döda som följer, tog ut honom ur hans funderingar och han klappade Kaara lätt på armen, uppmuntrande, så som krigare gjorde för att peppa varandra.
‘Vi är starkare tillsammans!’ sa han, efter Feylin som dumt nog separerat sig från dem och sprungit ut. Men vad fanns det annat att göra än att följa? Det var trots allt deras bästa hopp. Så han följde henne på snabba steg för en så stor man, och gav Kaara en blick över axeln för att se att hon var med.
‘Vilka meningsskiljaktigheter vi än haft är de obetydliga nu. Detta är striden om de levande och de döda, och då finns det bara en sida att stå på.’ sa han då även han var ute i stormen och slogs till av kölden och snöyran. Överallt bar vinden med sig skrik av smärta, ljudet av stål mot ben och kött, och de dödas fasansfulla läte som verkade komma direkt ur helvetets hålor.Men genom snöyran kunde man även se facklor som viftades hit och dit då krigare och civila sprang omkring, och det gav honom någon slags uppfattning om var de var. Han såg hur Feylin föll i snön framför dem, och tog sig snabbt till hennes sida och pekade med sitt svärd snett åt vänster.
‘Ditåt måste vi ta oss, till de andra. Snabbt nu innan de döda är på oss!’ han hann inte säga mer innan ett avgrundsvrål från en odöd hoppade fram genom snön framför dem, som varit helt osynlig av ovädret bara sekunderna innan. Av instinkt slog han till varelsen i huvudet med sin näve, men det hade inte mycket effekt förutom att knuffa den bakåt.
-
Nöjd med vikten av svärdet tillbaka till i sin hand så torkar Kaara av blodet från det på ett av liken. Trots sina inklinationer utanför stridigheter, så hade hon största respekt för sitt vapen. Med tanke på vad det just hade åstadkommit så förtjänade det att hon behandlade det med största ära hon kunde mustra i denna nya helvetets situation hon nu befann sig i.
Det var just den respekten för vapen som fick henne att helt frysa till då krigarkvinnan bredvid henne lade hennes svärd mot hennes hals. I sak så var inte Kaara orolig över att hon skulle bli halshuggen, men hon insåg att hon hade varit aningen dumdristig som berört henne när adrenalinet fortfarande var där. Vad kunde hon säga? Hennes tankar var inte helt ikapp än. Hon ger kvinnan ett snabbt, tacksam leende när hon sänker svärdet istället, och tillåter sig själv några andetag medan de två andra argumenterar.
Även om det tycks vara en rätt så kortvarig diskussion – hennes nye stridspartner tycks lika otålig med Gharf som hon själv känner sig, och om det inte var för suget som fortfarande var kvar i hennes lungor så hade hon nog stegat ut med henne. Istället så tar hon några djupa andetag för att återfå krafterna i sina lemmar, och ger sin hövding en kort bläng då han klappar henne på axeln. Dock så tvingade hon ändock ut ett “Tack – för att du kom.”, för det var vad man gjorde när någon räddade ens liv, oavsett vad man tyckte om dem.
I takt med att hon följde efter den större mannen så kände hon hur kraften började återvända till hennes kropp. Hon hade alltid haft en förträfflig stamina, om hon bara fick chansen att andas emellanåt. Sedan så befann de sig ute i kylan igen, och den slog henne som en vägg. Aldrig hade hon varit lyckligare över att hon haft vett att klä sig innan hon gick ut! Att inte ha en ordentlig mantel hade varit rena…
Krigarkvinnan! Hon såg henne falla i snön, och gjorde en grimas i medlidande smärta. Skyndsamt så sprang hon efter Gharf till hennes sida, men till skillnad från den andre, som hon ansåg var för stolt och helst stod och pekade med hela handen åt dem, så lutar hon sig ned över den fallne kämpen.
“Det är jag!” Väser hon ut, dels i hopp om att hon kommer ihåg hennes röst, också i hopp om att få behålla sin hand när hon återigen bestämmer sig för att vidröra henne – den här gången för att dra upp henne på fötter. Vid sidan så har Gharf börjat slåss igen, och hon litar på att hon har den döda under kontroll medan hon ser till att den tredje medlemmen i deras band är med dem.
Hon söker krigarens blick. “De är för många – vi borde gå med honom!” Hon känner redan mer lojalitet mot den här kvinnan än hon gör till hela denna fördömda stad. De har i alla fall slagits ihop, något de som bott med henne alltid nekat henne. “För stunden.” Lägger hon till, tystare.
-
Det blinkar till i snöstormen, någonstans längre fram. Facklor som flackar i vinden, hotas i varje piskande vindsvep att helt slockna. Gharfs blanka klinga smyger över axeln och pekar i en riktning av en fackla hon kisandes kunnat ana genom snöväggen i stormen. Följer hans blick och börjar forma scenariot i sitt huvud för vad som skulle hända om hon följde med. “De döda kommer följa oss var vi än går!” Ryter hon i stormen för att höras. Mest kanske för att han får henne att vilja argumentera. Inte kan hon följa med helt frivilligt. Dessutom har hon ont och då är det desto enklare att höja rösten, vem det än är riktat till.
Feylin får oväntat hjälp att resa sig och hon får fotfäste i snön igen men en något överraskad blick kastas främlingen som hjälpt henne i fängelsehålan. Hon nickar i hennes riktning och borstar av sig snö, ett otacksamt ärende i snöstormen. Men hon hinner inte mycket till att andas förrän de odödas väsande hörs alldeles nära när denna någon kastar sig över Gharf.
Hon får fatt i svärdet, i fel hand visserligen men instinktivt driver svärdet sin väg mot nacken mot den odöde. I samma ögonblick hörs ytterligare två bakom dem.
En ger sig på Kaara och den andra, med smält ansikte och sotade kläder kastar sig över Feylin. Han skulle ha brunnit i elden idag. Feylin vacklar bakåt när iskalla händer river tag i hennes skadade arm och en gapande blodig mun söker vägen till hennes hals. Tacksam för långkappans tjocka krage kommer han inte åt och i ett danssteg i den hala snön snurrar de båda runt i kampen. Skrik hörs runt om dem. Kvinnor, barn. Några män och kvinnor i gardet som hjälplöst försöker vägleda folket som flyr för sina liv i snödimman. Även det ett otacksamt jobb.
Det är som att de odöda får extra kraft i stormen, som att de rör sig snabbare men kanske är det bara stormen som tvingar fram dem.
-
Yrsa
Klockorna. Hon hade alltid varit rädd för att de skulle ringa som de gjorde nu. Hade alltid hoppats att det inte skulle komma en dag, eller natt, när de skulle ringa. Hon hade precis lagt sig när de börjat och skräckslaget hade hon sprungit till sin far, byns slaktare, för att få veta vad som hände. Och lika lite som hon aldrig skulle glömma ljudet av de ringande klockorna skulle hon heller aldrig glömma sin fars blick, så fylld av skräck att hon börjat gråta. Ingen av dem hade hunnit säga något förrän dörren slogs upp och den isande kalla vinden hade svept med sig snön in och effektivt kylt ner rummet medan Jork hade ramlat in och skrikit att de döda rest sig igen. Fadern hade greppat sin yxa och skrikit åt sin dotter att gömma sig, höjt sin yxa och försökt hindra en av de döda att ta sig in. Det hade varit det sista hon både sett och hört av sin far. Hon hade sprungit. Utan skor och i endast särken hade hon flytt mot bakdörren, fått med sig en av sin fars vassa knivar i farten. Det hade inte funnits tid för skor och varma kläder, något hon bittert skulle ångra när hon kände kylan slå emot henne när hon kom ut på baksidan av huset.
Hon måste bort! Hör skrik, gråt… barn som ropar efter sina mödrar och hon måste dra ett häftigt djupt andetag innan hon vågar springa vidare. När hon kommer runt husknuten stannat hon upp, fullkomligt skräckslagen av den syn som möter henne. En man slits i stycken av en död… hon stirrar, kan inte slita blicken från det, känner hur hon mår illa och måste tvinga sina ben att komma i rörelse igen. Hon springer, är nära att falla när en död kommer upp rakt framför henne men hon lyckas ta sig runt, fortsätter fly.
Snön är så tät att hon inte vet var hon är någonstans. Det enda hon hör är skrik och klockornas klämtande. Det är isande kallt men det är som om hon inte känner det trots sina bara fötter. Var befann hon sig? Hon vet inte längre. Hon kan inte se huset hon bott i längre. En man springer förbi henne med draget svärd och hon måste kasta sig till marken för att inte bli omkullsprungen. Hon skriker till, landar tungt mot en vägg hon inte sett för all snö. Fängelset? Jo, det måste det vara… Hör skrik innefrån.. ser levande döda. Nu först känner hon hur kallt det är, hon skakar tänder och fötterna bränner av köld. Så oerhört rädd, ensam… Hon kryper ihop intill väggen, försöker göra sig så liten som det bara går. Gråter av skräck, ser män och kvinnor hon känner dö… det här var en mardröm utan slut och allt till tonerna av klockorna som rang.
-
Här ute fanns det inget som hindrade hans kraftiga hugg och svepningar med tvåhanssvärdet. Då Feylin tar hand om den odöda han tillfälligt knuffat bakåt vände han sig om. och med hugg som själva gav ifrån sig dova swoshande läten som vinden stoppade han dem med. Men hur länge det skulle kunna fortsätta visste han inte, denna kalla vind gjorde till och med honom mindre mobil än vanligt, och han började tappa känsla i sina fingrar. Men fler fiender var på kommande.
‘De döda kan inte ta sig genom stenportarna!’ svarade Gharf, säker på sin sak. Trots allt var det en fristad av en orsak, skapad av deras förfäder för just detta tillfälle. De hade bara aldrig trott att de skulle behöva använda den.
‘Våra krigare håller som bäst på att hjälpa folk ner i bergets säkerhet!’ trots hans starka röst försvann den nästan i snöstormen. Det var åtminstone vad han hoppats, och det var det han sänt dem att göra. Som ledare fick han bara vara säker på deras sak, säker på att de skulle lyckas, och samtidigt försöka sprida sin säkerhet till de andra.‘Vi måste röra oss!’ ropar han genom vinden, och gestikulerar mot facklorna som våldsamt fladdrar från och till i stormen.
-
Kaara återgäldade den korta nicken, innan de odöda på nytt föll över dem. Hon drog tillbaka sina läppar för att visa tänderna i avsky då ännu en hatad odöd svingade sina armar i ett försök att omfamna henne, men hon smiter undan med ett kvickt steg bakåt, viskar ett kort tack till Nenna för att hon har ordentliga skor på sig och inte själv snubblar i den blodiga snön. Mer utvilad än förr så gör hon ett utfall med svärdet, lyckas hugga av en arm från varelsen framför sig. Hon kan inte ens utmärka om det är en man eller kvinna i snöstormen. Men innan hon hinner avsluta jobbet så ser hon vad som nästan tycks vara ett litet bylte vid fängelset, men det rör sig, och med ny fasa inser hon att det är ett barn!
Snarare än att avsluta jobbet själv så ryter hon till och höjer sitt ben för att sparka liket mot Gharf, för han tycks ha situationen under kontroll med sitt stora svärd – tid nog att tala i alla fall! “Nej!” Fräser hon högt då han säger åt dem att skynda sig. “Vänta! Håll min rygg fri!” Själv tänker hon inte gå in i en lång förklaring av vad hon håller på med, hon tänker inte ödsla tid och andetag på ord.
Istället så tar hon joggande steg tillbaka mot fängelset – så snabbt som hon vågar röra sig den mörka kylan, hennes skogsgröna ögon vilt uppspärrade i försök att se om fler döda kommer mot henne, om Gharf och krigarkvinnan inte bedömmer det värt att skydda henne så som hon bett dem. Dock tycks turen skina på henne, i alla fall i några ögonblick, för hon kommer fram till den lilla figuren, och faller på knä vid henne. Det är någon från staden, det känner hon igen, men hon vet inte namnet på varje liten buse.
“Barn!” Ropar hon och håller ut sin hand till flickan, lägger den på hennes axel. “Kom med oss! Vi måste till grottorna!” Hon försökte få kontakt med hennes ögon, försökte få någon koppling till henne, få henne att förstå allvaret i situationen. “Vi har dig! Kom med!” Hon nickade mot där hon fortfarande hoppades Gharf och krigaren var.
-
Döden finns överallt omkring dem. I skriken som skär genom stormen och i ögonen på de odöda omkring dem. Feylin fäller den som Gharf knuffat ifrån sig och påbörjar nästa dans, hon lyckas att hiva mannen ifrån sig, tack vara snön, tack vare isen därunder.
Med fel hand svingar hon svärdet och med den brände odöde fälld så kan hon tvinga svärdet genom dess ena ögonhåla. Hon går bara på adrenalinet i slaget men stannar hon upp för länge kommer värken och orklösheten som på beställning. Och när Kaara ber dem hålla hennes rygg blundar Feylin till. Är det inte vad hon gjort nu hela tiden?! Gharf får en blick när de än en gång får ett ögonblicks frist. “De kan inte ta sig igenom stenportarna” Hon förställer sin röst när hon härmar honom bittert. Som att det var något hon hört sägas förut i osanning, men egentligen har hon ingen aning och vad vet han ens om det? Och för nytta ska hon göra gömd i en grotta? “Hur vet du det?!” Ryter hon genom stormens vinande vindar.
Det är inte som att de har tid att argumentera men Feylin är inte övertygad att de är säkra någonstans och de odöda måste väl.. nedkämpas? Men kylan biter, särskilt i armen som har ett stort exponerat köttsår. Hon borde inte ens ifrågasätta Gharfs -förmodade?- goda vilja.
När hon genom snöyret får se vad det är som Kaara hittat, barnet, så är det kanske säkrast så. Att iallafall eskortera det till stenportarna och sedan fick hon finna en lösning för sig själv. Hon vill inte dö idag den saken är säker. “Okej då!” Ryter hon i Gharfs riktning och medan allt verkar lugnt sträcker hon sig ner efter ett av de döda hon själv fält och gräver med bara händer i inälvor och nysnö efter ett bälte med ännu ett svärd. Det skulle inte skada henne att ha två. Bältet vecklas upp mellan frusna händer och draperar det om midjan ovan kappan hon har.
Med vaksam blick omkring sig inväntar hon Kaara och flickan och rör sig något böjd med en arm mot pannan för att kisande kunna hitta vägen i snörusket i riktningen som Gharf pekat. Det är en dålig idé, hon vet det redan nu.
Feylin vänder sig efter den lilla flickan Kaara hittat, som att hon glömt något och erbjuder sonika en blodig hand för henne att hålla om hon behövde medan de tog sig mot vad Gharf påstod var säkerhet.
You must be logged in to reply to this topic.