Vädret ger inget löfte om uppehåll och snötäcket lägger sig ännu ett lager och gömmer blodspår i sin väg. Sikten är så dålig att Feylin knappt kisande kan se något framför sig. Hon trampar på framåt. Kölden biter genom nedblodade sura kläder och med nya revor på sina ställen skulle hon inte stå mycket till chans för vädret som nog var en lika värdig motståndare som de odöda. Vare sig hon gillade planen eller inte skulle det hjälpa att finna någon varm plats att hämta andan lite. Hon spanar efter facklorna, de som kämpar med sitt ljus i vind och snö.

Medan hon fortsätter framåt känner hon något ovanligt mjukt under sulan. Som en bröstkorg. Stelnar till men fortsätter, kliver över den snötäckta kroppen och spänner den egna i förväntan att ännu en död ska resa sig igen. Men sticker svärdet i snön där hon kan anta att dess huvud skulle ta form. Blodigt svärd ristar i snön och allt hon får upp är blodspåren. Någon hade hunnit före.

Gharfs skrik får henne att lyfta blicken. Det ekar mellan husväggarna. Dör han?
Det lät visst så, hon borde tacka sin lyckliga stjärna men intuitivt utan mycket mer till tanke morrar hon till och lyfter svärdet och rusar genom snörusk som virvlar emot henne. Ser inte mycket av Gharf eller mycket annat heller för den delen. Hon kunde lika väl springa in i döden hon med men hellre såhär än undangömd någonstans intryckt mot en vägg av sina fiender. Feylin ska dö med flaggan högt.

Men när hon kommer fram ser hon hur Gharf nog räddar sitt eget skinn, för andra gången redan och rycker ett huvud från dess fäste. Något som de flesta nog känt ett växande illamående över men hon nickar gillande. Motvilligt imponerad men övertygad att nog någon i Oja-klanen säkert kunde göra det sju gånger snabbare. “Snyggt” Det är mer ett muttrande än en uppriktig komplimang.

Istället finner hon sig att se sig omkring med svärdet högt. Men det har blivit lugnt och ganska tyst bortsett från vindens ylande. Facklor flackar i vinden längre bort, de anas knappt i snödimman men de finns där.

“Skynda!” Vänder hon sig till de andra när hon ser flickvalpen i Kaaras sällskap. “Innan nästa våg kommer!” Nog kunde hon argumentera en halvdag om huruvida Gharfs plan var bra.. men hon är skadad kall och nu måste hon se över axeln efter både Kaara flickvalpen och Gharf så nog vore det bättre om de iallafall fick ett ögonblicks vila innan nästa våg kommer.

Feylin tar till språng i snön, ett ögonblick fullständigt vilse i det vita. Var hade Gharf alls pekat. Men hon följer ljudet. Skriken mer och facklornas ljus glimmar starkare för varje kliv.

En av bergets många omgivande toppar urskiljer sig i dimman och nedan en liten sluttning finns en hög dubbeldörr i ett valv ner till grottorna. Facklorna står utspridda med vakterna längs vägen. Men det är kaos. Dörrarna har frusit fast och bara en liten springa har tvingats upp för folk att tränga sig in en och en. Folk skriker både i skräck och frustration över trängelsen. Och de odöda som funnit dem. Odöda som försöker nedkämpa både fackelhållare, vakter och folket som trängs i en stor grupp för att undkomma döden.

Feylin tvingar sig själv till halt när ett gäng odöda korsar hennes väg en bit framför, utan att se eller känna hennes närvaro att ansluta sig till de andra odöda som trängt in andra i ett hörn. Pulsen slår i handlederna när hon fattar sitt svärd med båda händer och känner ansträngningen i kroppen.Vänder sig efter de andra, Gharf som närmast efter och sedan flickvalpen och Kaara. Vad ska de göra nu.

“Hjälp dem!” Hör hon Gharf upprepa och inte bara en gång men det finns ingenstans att börja. I vilken riktning hon än vänder är det skrik blod eller död. Panikslagna röster från deras modiga folk som trängs som vilddjur om en snabbare plats inne i säkerhet från både snöstorm och monster.

Feylin stryker trött en blodig arm över pannan, snön yr i deras riktning så det är inte bara odöda som irriterar för ögonen utan det vita dammet snö. Hon fattar ork i en tung inandning. Lyfter svärdet med värkande händer och känner motståndet i benmusklerna när hon rusar in i ytterligare en blind strid. Två springer emot henne som vanvettingar med dödslängtan. Svärdet svingas och ett huvud kapas någonstans på mitten. Hjärnsubstans och blod stänker upp i hennes ansikte. Den andra attackerar mot hennes kropp och försöker fälla till marken men en annan ur Barastars vaktstyrka hinner fram och sticker den odöde genom bröstkorgen. Ger Feylin tid att svinga svärdet på nytt och ytterligare ett huvud faller. Hon hinner inte tacka eller ens försöka uppfatta vem det varit istället ger hon ifrån sig ett frustrerat vrål när hon ser odöda ha fri mark att springa rakt mot portarna där folk fortfarande står och trängs för att komma in. Hon vill döda dem alla men vet.. att hon redan kommer misslyckas. Fötterna glider i snön i nästa språng och liksom andra ger hon sig än djupare in i striden. Räddar en vakt undan döden genom att sticka att svärd genom halsen på en av hans förrövare men finner sig i nästa andetag i strid med en ny, en snurr strax bakom. I andetaget därpå är vakten hon räddat övermannad och skriker i gurglande panik över helvetes korridor, den obarmhärtiga döden framför honom. Efter att ha parerat sin egna odöda attackerare genom att hugga av armarna måste hon vända sig igen och med adrenalintrötta armar darrandes hugga mot den hög av odöda som äter på vakten mitt framför barn, mitt framför klungan av folk som tränger sig allt hårdare mot portens dörrar.

Hon hugger tills hudflagor flyger. Hon hugger till inget rör sig mer av de tre som attackerat den förra. Men inte utan att hon i andetagen måste hantera de andra odöda på intåg, runt omkring. Kroppen skriker efter vila, paus och avlösning. Men det vill inte ge sig. Hon kommer inte ge sig. Hon är en Oja och de är inga ynkryggar.

Feylin vet inte längre om kvinnan eller flickvalpen är kvar ibland dem som levande. Eller Gharf för den delen. De kanske hunnit in vid detta laget? Hon svingar sitt svärd mot en odöd, som en i mängden men tröttare. Två kommer rusande bakom. Kan höra dem suga tänder och väsande varna om sin ankomst. Svärdet svingas förtvivlat mot den förste hon redan är upptagen med.

En seglivad ofrivillig dans som bara närmar sig de tryckande vid porten allt mer. Men ett huvud ryker och sen faller hon.
De två odöda bakom med dreglande blod följer efter.

Det gnisslar plötsligt. Ett dovt ihållande gnissel och folk rör sig oroligt och sedan hastigt. Försvinner ur hennes sikt mellan två kroppar som faller som en dödsängels skugga över henne.
Den ena av portens dörrar som frusit fast har gett med sig och öppnar sig fullständigt för hela skaran som vill in. Tacksamma rop hörs och röster försvinner alltjämt med att folk äntligen kommer in i säkerhet.

Men striden fortsätter för de som håller kvar vid livet utanför.
Feylin håller svärdet som en påk med fingrarna runt svärdseggen och handtaget känner hon hur bladet med hotande lätthet smeka in mot benen. Medan hon försöker få fotfäste om marken för att ta sig upp igen. Hon hittar ingen chans. Allt hon kan göra är att hålla dem undan. För nu. Hon måste skapa sin väg och chansar med att släppa bladet med fingrarna och slungar det mot ett ben och lyckas iallafall fälla en av de odöda. En tillfällig frist så att hon kommer upp på sidan. När den andra odöda ser sin chans att attackera behöver hon bara vinkla svärdet tacksamt nog att för en odöd att spetsa sig själv genom ögat. Svartrött blod droppar ur ögonhålan rakt i hennes halvöppna mun och Feylin svarar med ett frenetiskt och hulkande spottande. Hon tar sig upp, river svärdet till sig i morrande och darrande reser sig med svärdet som en käpp. Det viker sig, bladet går sönder men slaget är inte över då den hon bara fällt med benet överlevt. Med ett trasigt svärd sticker hon det genom nacken på den otacksamt odöda och lämnar svärdet där. Hon orkar inte springa genom porten, utan joggar ett par tre steg i taget, strax innan portarna hinner stängas.

Vilset joggar hon vidare in. Och folk flämtar till förfäran när de ser henne. som om hon vore en odöd själv. Denna jätte ens med Barastars standard, långt över två meter. Blodindränkt i både hår och kläder. Drypande i detta äckel. Ser genom folkmassan efter något att känna igen. Kaara, flickvalpen eller Gharf ens.

Men stannar strax. Då bultandet hörs för porten, rör sig som vibrationer ut i bergsväggarna som omger dem. Hur mycket tid har de köpt sig själva?